Jag fick en chock!!

 

Hej hej!

Ja nu är det veckan efter förra veckan!! Ja jag skrev nästa vecka i mitt förra inlägg, att jag skulle träffa en läkare nästa vecka, för att få reda på hur det stod till i min urinblåsa. 

Läkaren den här gången var en kvinna vilket faktiskt kändes jättebra, jag trodde inte att jag skulle känna så, men det gjorde jag. Jag har som dom senaste alla gånger haft både yngre och äldre män, både dom från Sverige och från andra länder. Dom har varit jättebra allihop, ja det har dom verkligen, men ändå kändes det extra bra den här gången med en kvinnlig doktor.

Hon gick in i min urinblåsa med ett instrument med en kamera, och jag fick en chock!! Jag hade inte en hel stenmur där inuti som jag kände mig helt säker på, nej jag hade en ynka, en pytteliten!!! 

På monitorn såg jag tydligt en sten, ganska stor, men det är ju jätte förstorat på skärmen, så den var antagligen knappt synbar. Superdunderbra förstås!!, att jag inte hade det så som jag trodde, men så konstigt att jag känt så fel. Läkaren var toppenbra och hon har satt upp mig så att jag får komma två gånger om året för att ha lite koll. 

Jag borde ha köpt mig en eller ett helt gäng lotter den där dagen!!

Ni som läst förut vet ju att jag fått strida för att få spola med "uro tainer" (någon slags citronsyra), ja jag fick till slut hjälp så jag har såna hemma hela tiden. Var tredje dag ska jag spola och det har ju verkligen gjort susen eftersom jag inte hade massor av stenar som jag hade sist. I Februari tror jag att det var jag fick operera bort ett gäng. Ja jag är så glad över att jag inte hade så många och stora som jag trodde, att jag slipper operera mig nu igen, Yes liksom!!

Dom katetrar som låg i den kartongen här hemma, vilka dom två som gått sönder efter varann, har jag slängt.  Ja jag fick beställa nya för att känna mig säker på att det inte var något fel på dom resterande i förpackningen? ( Det var doktorn som tyckte att jag skulle göra så, och man kan ju inte veta).

Nu till den stundande julen, ja jag gillar ju julen och tycker det är en mysig tid julen, men. Ja men!!, det är så mycket stress runt julen och har nog egentligen alltid varit. 

Jag gillar ju inte och min kropp verkligen avskyr stressen det kan innebära med jultiden. Julklappar, godis, fika och mat. Jag försöker och har försökt i många år att inte bli att känna mig stressad, men den bara finns där och smyger sig på ibland och är så svårt att bli av med.

Jag och Gert har sedan många år bara varit hemma hos oss på julen, inte varit med dom andra i min eller Gerts familj. Nej vi har känt att vi vill bara vara och ha det lite mer lugn och ro. Men ändå!, ja ändå så känner jag ibland lite stress. Julklappar som ska planeras och inhandlas är nog det som mest kan bli att kännas lite stressigt, även fast det absolut inte behöver kännas så. 

Nu i år så har jag beställt hem det mesta, ja jag vill verkligen inte springa runt i affärer och leta. Våra barn är ju stora nu, ja vuxna och har jobb så dom behöver ju just inget alls (säger dom själva), men något litet vill jag ju ge och en peng som dom senaste jularna sedan dom blev stora.

Nu till något annat :)

I flera år så har Maria hjälpt mig att göra kransar, och klä en bock som jag velat ha här ute på altanen. I år blev det inte av att vi hämtade hem granris, så jag beställde två kransar av en kvinna jag känner igen lite från Smedjebacken. 

Så tråkigt nu utan snö, men sen blir det fint då snön lägger sig :)

Hon gjorde två jätte superfina kransar och så fick jag köpa en påse med granris som Maria skulle kunna klä bocken med. Supersnällt av henne att ordna kransar och ris till mig :)

En dag då jag skulle åka ut och åka lite så skulle vi sätta mig i min "åkpåse" i rullstolen. Maria upptäckte då att dragkedjan var konstig, och då den väl var uppdragen så kunde den inte dras ner så lätt som det ska vara. Den fick vara så till nästa dag så skulle vi kolla upp ordentligt vad som var fel.

Rebecca och jag kollade dagen efter vad som kunde vara fel, och Rebecca kom på att om jag sydde lite på varje sida på dragkedjan så det blev ett stopp, så skulle det inte bli något krångel igen. Så jag satt mig och sydde lite och nu är den som hel igen! Jag skrev till det stället jag köpte den ifrån och hon skulle beställa en ny till mig på direkten, men efter att vi kollat ordentligt och fick till det så behövde hon ju inte det:)

Vi for till Fagersta en dag för att Ulla fyllde år och jag hade gjort en smörgåstårta till henne. 

Ulla till vänster på bilden :)

Gert skulle hjälpa Ingemar att klippa sig med trimmern när vi ändå skulle dit,  och så hade med oss lite matlådor och fikabröd förstås som dom kunde fika med. 

Vi ska åka dit med julklappar någon dag före jul också och lämna lite paket som dom kan öppna på julafton. Det är lite tråkigt att jag inte kan komma in till någon av dom som bor där, men nu sist som vi var där så släppte Gert av mig vid en affär så kunde jag kolla runt lite där tills Gert var klar med klippningen, innan jag åkte dit där dom bor våra vänner. 

Ingemar som stjärngosse och SHC (Smedjebackens hockey) tröja haha :)

Nu några gånger på kort tid så har jag varit så frustrerad över att jag inte kan resa mig och gå bara!! Hur svårt kan det vara liksom?? Nu har dom stunderna varit väldigt korta, ja mindre än en minut skulle jag uppskatta, men det är så frustrerande att jag då inte kan. Att inte kunna ge eller få en kram, ja det är något jag verkligen saknar. Visst kan jag få kramar fast jag sitter, men det är inte alls samma lika, nej det är något jag verkligen saknar, att kunna ta sig en kram eller två :)

Jag kan ju nästan känna hur enkelt det är, men för mig så är det ju förstås helt omöjligt, inte en chans i världen liksom. Nej jag kan ju bara stå med hjälp av min spastisitet, då kroppen liksom blir stel som en pinne och jag kan stå på grund av att den blir så stel. Kroppen blir så spänd och jag skulle inte kunna ta ett steg då, nej då står jag verkligen bara där jag står. 

Jag minns då jag var i en varmvattenbassäng för många år sedan, att jag kunde ta steg där i vattnet, det skulle ju vara superbra träning om det fanns en sån kvar här i Ludvika. Men men att kunna gå i vattnet och inte på land, vad har det för betydelse egentligen? Ingen alls förstås haha :) Men den träningen hade varit bra, men jobbig. 

Att försöka, att försöka tänka på vad jag vill göra, om än bara att vicka på tårna, ja om ni visste  vad jobbigt det är!! Superjobbigt och jag orkar inte mer än ungefär tre gånger, sen går det inte mer. Nej då får jag ge upp, men det är lite roligt att trots att nerverna inte hittar varann så bra, ändå kan göra det jag tänker. Signalerna går ju verkligen inte fram, nej väldiga omvägar kan jag lova att dom tar dom där signalerna och nerverna. 

Det jag skriver om nu är inte någon slags klagan, nej absolut inte, jag har vant mig, ja egentligen har jag ju faktiskt gjort det. Det är inte ofta alls som jag ens tänker på att jag är sjuk, nej minsann jag lever precis så som jag vill, med mina förutsättningar och jag mår toppen bra. 

Ja livet är härligt, och jag är så glad att jag lever och att jag har det så himla himla bra. 

Nu ska jag sluta för idag, men jag har lite rättning framför mig, det kommer att ta lite tid haha :) Jag tänkte rätta igår kväll, men jag blev så trött och det är nog ingen bra kombo alls det :) Då blir det nog väldigt mycket mer fel än det blir då jag försökt läsa igenom och rätta.

Jag hoppas att du/ni får en fin jul och nyårs helg trots alla tråkigheter nu med coronan.

Julkramar från mig till dig!!