Den lukten!!

Micke, Ros.Marie och Pia <3

Hej hej!

Idag blir det lite svårt att få till ett inlägg, ja det är känslan jag får, men jag får se.

Jag for en dag till Granngården för att köpa lite hö och halm till kaninerna. 

Om inte alla vet redan så skriver jag det iallafall. 

När jag blev sjuk så jobbade jag där på Granngården i Smedjebacken.

Ja jag var så glad att få jobba där och jag trivdes så jättebra.

På somrarna var det så varmt så svetten bara rann längs ryggen, på vintern var det så kallt så kallt. 

Då ville man inte vara ute i "ladan", nej då ville man helst vara inne vid kassan där det var varmt.

Rebecca var med mig dit den här dagen och hon höll på att frysa ihjäl, och hon fryser aldrig egentligen.

Ja hela huset är ju ett plåtskjul så det blir kallt, jättekallt och just den här dagen var det så där riktigt råkallt. Jag märkte inte av det alls, nej jag bara njöt.

Ros-Marie och jag :)

Ja herregud så jag önskar att jag fick vara frisk och kunna jobba där som förut, det är verkligen en av mina högsta drömmar då det gäller mig och min sjukdom.

Jag skulle vilja vara som vanligt, kunna hjälpa kunderna och få vara och må så bra som jag gjorde då jag var där. 

I början för några år sedan, ja det var faktiskt lite mer än sju år sedan, då mådde jag dåligt av att åka dit, jag blev så ledsen, mitt hjärta gick lite sönder.

Nu känner jag det inte lika, nej trots att det ju känns sorgligt att inte kunna jobba där mer, så bara älskar jag att vara där, att känna lukten haha :) 

Ja jag njuter av den lukten fast den egentligen luktar rätt illa :) 

Jag mår sammanfattningsvis så bra och är så glad då jag är där :) I love it!

När jag jobbade där fick jag höra då jag kom hem efter en dag, gå in och duscha mamma du luktar granngården :) Ja jag gjorde ju det och jag älskade det. 

Självklart gick jag in i duschen haha :)

Jag läste häromdagen en anteckning jag hade att det var ganska precis sju år sedan jag beställde min första manuella rullstol. Med hjälp då förstås för jag visste ju inte vad jag behövde.

Ja jag skulle ju verkligen inte ha en rullstol, nej minsann inte jag :)

Jag fick ge mig där;) 

Efter något år, när vi flyttat hit till Ludvika, ja då fick jag förslaget att jag kanske skulle ha en permobil, nej minsann en sån skulle jag då inte ha :) 

Jag fick lov att ändra mig igen och inse vad jag behövde. En permobil blev det.

Jag hade det svårt att kunna gå till toaletten med mina hemska ben som inte lydde mig ett dugg. 

Min doktor Claus berättade om en suprapubiskateter, nej aldrig, en sån tänkte jag verkligen inte ha!

Men lika där, det är ju det bästa som hänt mig, och som samtidigt krånglat mycket för mig.

Jag älskar den, då den inte krånglar, den har gett mig min frihet och mitt liv tillbaka.

Nu på slutet och ganska länge så har den krånglat väldigt mycket för mig, och jag har inte fått vidare hjälp av någon, jag kommer tillbaka till det i något av mina kommande inlägg då det blivit mycket turer kring den :)

Hur som helst så älskar jag den!! 

Ja motsträvig eller vad man kallar det då man sätter sig på tvären hela tiden haha :)

Jag tror ju i och för sig att det är ett sunt beteende eftersom jag ju ville så gärna bli bättre och inte sämre, men nej så blev det ju inte.

Jag väntade liksom på att vakna på morgonen och att jag var frisk igen.

Nu och för länge sen så har jag ju förlikat mig med hela min situation och trivs väldigt bra med mitt liv, ja jag gör verkligen det.

Nu tillbaka till Granngården och hö och kaningrejer. Ja det blir mest kaninskriverier en stund nu.

Jag och Melina for till Stockholm en dag för att eventuellt köpa två fina kaniner, som Melina kanske ville ha och ta hand om. 

Efter att ha träffat ägaren och kaninerna en lång stund så bestämde hon sig för att ta dom med sig hem.

Supersöta verkligen och dom bodde in sig direkt vid henne då dom kom hem. 

En är två år och en tre år,  en Doris och en Kalle. 

Dom skulle vara rumsrena och det är ju viktigt då dom ska bo inne. Första dagarna var det lite si och sådär, då kissades det inte bara på lådan, men nu så :) Små bajskulor lite varstans gör ju inte något, dom går ju lätt att dammsuga upp eller plocka upp. Det är ju bara hö och luktar inte ens.

Jag var med som sällskap bara, och med gps så hittade vi direkt. 

Tänk om det funnits för ett gäng år sedan, då hade jag sluppit köra fel överallt, ja jag menar överallt. Inte här hemma då, men om jag skulle någonstans. Kartbok, ja då fick man ta till den :)

Lite fika i bilen hade vi, lussebullar och smörgåsar, och så lite kaffe :)

Ja lussebullar kanske du tänker, ja visst är det så :) 

I år kanske det får bli saffransbullar, släta bullar hela året, ja både Marielle och Melina tycker så, och jag är med jag med haha :)

Vi var ju till Granngården för att köpa lite som vi behövde direkt, men jag hade också gjort en beställning från Granngården som skulle komma hem med lastbil några dagar senare. 

Maria var hemma här då bilen med allt jag beställt kom.

Nu är vi laddade ett bra tag framåt och det känns skönt.

Nu till lite av det jag ska göra framöver, varje dag ska jag försöka träna. Ja jag pratar om min returner som jag haft ett lite tag. Jag blir helt andfådd då jag reser mig i den, så jag förstår vilken nytta den gör. Ett väldigt bra träningsredskap och framöver förflyttnings hjälpmedel.

Jag ska ringa min sjukgymnast så att hon kan komma hit och vi tillsammans kan klura ut vad jag kan göra för att det ska bli så bra som det går.

Jag kommer så småningom kunna stå rakt, men det krävs träning kan jag lova.

Här nedan är mina finaste tjejer i hela världen. Som jag älskar dom.

Jag är stolt och tacksam över att få vara deras mamma, den bästa gåvan i livet <3

Såhär kan det se ut då jag ska sitta själv i några timmar vilket ju inte händer ofta, men det händer.

Ja som ni ser så går det ingen nöd på mig alls.
Pannkakor i en burk med sylt, päron i bitar i den röda burken. och så några hemma gjorda mackor med smör och ost.

Kaffe och vatten har jag att dricka.
Oftast då jag är ensam så skriver jag i min blogg, låter orden flöda, ja det lät som ett fint ord, men det stämmer. Jag ger mig hän i skrivandet kan man säga för orden verkligen strömmar ut.

Jag har det som en prinsessa och mår som en prins haha :)

Jag och Gert var till Borlänge en dag för inte så länge sen. Vi käkade lite och sen gick vi lite i affärer, inte så många men, ja just det, men! Jag behövde ingenting men Gert hittade ett par springskor till mig haha. 

Ja jag vet ju att jag inte kan springa, nej inte ens gå, men sitta kan jag :) 

Och han hade ju helt rätt i att det stod mitt namn på dom :)

Han hjälpte mig på med dom och det gick ganska lätt att få på dom så jag slog till :) 

Jag var till doktorn i början på den här veckan, och när vi satt i väntrummet så var jag bara tvungen att ta kort på Maria :) Hon har så korta ben så det finns ingen chans att hon ska nå ner :)

Ni som läser det jag skriver, eller ni som känner mig, ni vet ju, ja ni vet ju att jag älskar solen.

Häromdagen så passade jag på att sola mig lite, och det var ljuvligt. Så underbart skönt.

Nu längtar jag efter fler soldagar så att jag får tanka energi, massor av energi.

Nu är det ju inte så att jag är utan, men under dom sista två veckorna har sjukhuspersonal tagit min kraft och ork till sitt förfogande känns det lite som.

Ja det har varit och är drygt, men det är bara att deppa ihop lite och sen komma igen, så där är jag nu, jag har kommit igen.Nästa inlägg kommer nog mest bara att handla om just det tror jag :)

Nu till något för mig jätteroligt. Jag ropade in dom här jeansen på tradera (auktionssida på datorn) för några dagar sedan.

Jag har haft precis likadana förut, men då några storlekar mindre :) Konstigt det där haha :)

Jag såg dom och kände att jag ville chansa och så vann jag.

När jag fått dom så tvättade vi dom först och sen testade jag :) Ja ni ser ju, jag kunde ha dom och jag kunde knäppa hur lätt som helst.

Jag är en riktig jeans Nina egentligen, ja jeans och en tröja, det var jag det.

Jag ska sprätta bort två stora fickor bak på rumpan innan jag ska använda dom, det är inte bra med veck och kanske hårda sömmar, så det är bäst att ta bort.

Nu har jag inget ömtåligt skinn alls, nej jag har klarat mig jättebra utan sår, men jag vill ta det säkra före det osäkra, och ingen ser ju eftersom jag sitter :)

Sedan jag blev sjuk så har det mest varit mjukisbyxor för mig, inget som sitter åt och inga veck, ja så har det varit. Men jag ska minsann börja hitta på det jag tycker är snyggt och bekvämt samtidigt.
Nu då det är kallt ute så är det ju tröjor, varma tröjor som jag behöver och då jag endera är bara hemma eller har min täck kjol över så är det ju ingen som vet vilka byxor jag har på mig, jo jag!

Jag ska fundera hur Nina egentligen vill och så utgår jag efter det, vi får se om det blir jeans framöver.

Som jag skrev förut så har energin trytit ganska mycket och jag har inte haft lust att göra så mycket, men baka, ja det har jag gjort idag.

Frallor blev det och så tekakor. Jag har faktiskt aldrig som jag kan komma ihåg bakat tekakor så det var lite spännande. Dom blev jätte jättegoda, men dom blev ganska små. Ja men vad gör väl det, man får ju ta flera stycken då istället :) Lyckat bak och det blir fler av både frallor och tekakor :)

I början av mitt inlägg så skriver jag att jag inte vet hur inlägget ska bli, lite orolig över att inte ha något att skriva om. Men fingrarna gör som dom alltid gör, dom bara skriver och skriver, tack snälla fingrar och tack till hjärnan som gör så att fingrarna skriver det dom ska.

Jag skulle kunna skriva mer och mer och mer, men jag ger mig nu för idag.

Jag behöver ju rätta också, vilket kommer ta sin lilla tid.

Jag hoppas att du och ni alla har det bra och att ni mår bra.

 Kram kram

Jag hade rätt hela tiden!!!

Hej hej!
Nu då jag fått lite tid att fundera och reflektera allt sedan jag både var med i både radio och sen tv.
Ja det var ju inte bara jag på tv, nej Maria var ju med hon med.
Ja jag har då insett och känner mig rätt säker på att just dom jobben inte är något bra jobb för mig. Nej varken att prata i radio eller vara med på tv:n är min grej.
Nej det var alldeles för jobbigt för mig.
Nu var det inte superjobbigt under tiden dom filmade, nej inte alls, men efteråt, ja herregud så jobbigt det varit efteråt!!
Om man inte varit med om det så kan jag inte förklara den känslan, men jag har förstått att faktiskt många har den, dom som varit med om liknande.
Lite skönt att jag inte är ensam om det, men samtidigt så synd om alla dom som har det lika som jag haft det sedan i somras.
Jag har skrivit om det alldeles nyligen i ett av mina sista inlägg,  ångest och oro, inte hela tiden då, men det har kommit över mig någon gång om dagen.
Många skådespelare eller artister har samma känsla, ja jag har inte frågat någon specifik, men jag har läst mig till det :) och lyssnat på intervjuer har jag gjort.
Nu då det är klart, när programmet sänts så kan jag känna mig lugnare, ja nu vet jag ju hur det blev efter att dom klippt till det.

Väldigt många har kommit fram till mig och Maria efter tv programmet och berättat att dom tittat på oss på tv, och att jag och Maria var duktiga. Det är ju jätteroligt förstås för oss att höra :)

Nu till lite loppis på Folkets Hus i Ludvika förra Lördagen.
Jag trodde inte att jag hade så mycket att sälja bort, men jo visst hade jag det.
Jag satt två dagar och skrev och gjorde lappar, ja jag ville ha fina prislappar på alla mina grejer.
Lite överdrivet kan tyckas, men ja sån är jag.
Jag gillar ju att pyssla till det lite, så så fick det bli.
Det tog några timmar extra, men jag blev jättenöjd och det är ju huvudsaken.

Jag fick några kartonger av min mamma, grejer som varit min morfars också som jag sålde bort.
Ja jag fick sälja hur mycket som helst, helt otroligt bra gick det, men berodde nog mest på priserna jag satt. Inte många saker som kostade mer än tio eller tjugo.
Jag resonerar som så att det jag bestämt att jag inte behöver ha kvar är det lika bra jag blir av med, hellre det än att ta för dyrt och ingen vill köpa.
Här nedanför så är både Maria och Rebecca med och packar upp alla grejor.
Vi skulle ha två bord hade vi bestämt, men det blev tre till slut och vi hade nog kunnat ha fyra haha :) Vi fick plocka upp vartefter vi hade sålt bort något.

Jag tycker verkligen att det viktigaste är att mina saker kan komma till nytta hos någon annan, viktigt för mig. Jag hade en stor korg med dukar av olika slag och två kartonger med lite olika saker gratis. Ja det känns så mycket bättre att ge bort än att släpa hem, då jag ändå inte vill ha dom längre.
Vissa saker vet man att det är svårt att sälja, så då är det bättre att skänka än att ta hem igen, då hade det inte varit någon mening med att ta med det.

Rebeccas tjejer ville gärna vara med och hjälpa till, och det var så skönt att få lite extra hjälp, ja Rebecca var ju med förstås :) 

Elsa och Alice :)

En rolig dag hade jag. men jag kan lova att jag var trött senare på kvällen, ja jätte trött i huvudet.

Det var jättemånga som sett mig och Maria på tv och ville berätta det och säga några ord, ja en härlig dag med massor av positivitet, det gillas av mig :)

Efter hela dagen med fullt av folk så var det ganska skönt att få packa ihop det sista som var kvar.

Ja som ni ser nedanför texten en bit så blev det många tomkartonger, ja herregud så mycket vi förstod att vi blivit av med då vi såg alla tomma kartonger :)

Nu till något helt annat och för mig ganska jobbigt.
Jag har haft och har så svårt att bli sugen på någon mat. Svårt för att känna om något är gott, ja det kan tyckas som inget att gnälla över. Och det är klart att det inte är, men så jobbigt blir det i längden, då jag känner att jag till slut inte vill ha någonting alls.
Jag har skrivit om det här också förut, men det håller ju i sig, och maträtt efter maträtt försvinner liksom för jag känner att jag inte tycker om det mer??
Jag som tex älskar rotmos och skulle kunna äta det varenda dag, men nej nu tycker jag inte om det längre, hur gick det till undrar jag? Det är många maträtter som jag älskat förut som jag inte tycker om längre och det känns ju lite tråkigt, men så är det nu.

Det är inte bara maträtter som jag slutat tycka om.

Jag har brukat baka fröknäcke, ja jag brukar vilja ha såna i en burk att ta till om jag blir sugen på något.

När jag bakade såna häromveckan så blev dom egentligen bra, men jag tyckte inte om dom .
Nej det var ännu en grej som jag alltid tyckt om förut, och som nu gått över?? Förstår ingenting.

Ingredienserna till mitt fröknäcke

Min doktor ska ringa imorgon så jag ska fråga honom om det, om någon av mina mediciner kan ha någon inverkan? Fortsättning lär ju följa :)

Nu till i förra Fredagen och något jag faktiskt fortfarande tycker om!.
Vi åt China mat, och för första gången på något eller några år så var det riktigt skitgott.
Ja herregud så gott!!
Jag kommer att köpa det lite då och då, ja faktiskt eftersom det iallfall just nu är så himla gott.
Friterad kyckling med sötsur sås, ja det är min favorit av alla rätter.

 Några dagar efter China restaurangen i Ludvika då vi var i Borlänge en sväng så slog jag till, jag  testade en restaurang som har ännu godare friterad kyckling.
Jag hade inte köpt där på flera år, men har pratat om det stället och maten flera gånger sedan dess.
Gert tyckte att jag skulle köpa med mig hem och testa, och så blev det :)
Friterad kyckling från den restaurangen är verkligen mycket godare än på China, och varje friterad kyckling är så mycket mer mat, som en rejäl kycklingfilebit i varje.

Det får bli kyckling därifrån dom gånger jag är i Borlänge, oavsett dag :)
Det blev ganska mycket friterad kyckling där i några dagar, men man vet ju aldrig när det blir härnäst:)

Som ni ju känner till ni som läser det jag skriver, så lagar jag ju ganska mycket mat.
Ja inte bara pannkaka, men det blir en och annan pannkaka nu för tiden.

Just pannkaka är något jag fortfarande kan bli lite sugen på, så jag ser till att ha i frysen.
Nu är det ju inte bara jag som tycker om det, nej mina tjejer och deras killar gillar pannkaka, och så lagar jag ju lite mat till några hockeykillar som behöver mat.
Ja jag är ju liksom allas mamma jag, så mat och fika, det är min syssla det haha :)
Jag blir glad om jag kan hjälpa till med det jag kan.
Jag kan ju inte göra allt själv förstås, nej Maria eller Rebecca är det ju som hjälper mig att plocka fram, och ibland Gert.
Jag skriver på locken vad det är där i, och så hjälps vi åt att portionerar ut i folie lådorna.

Helst skulle jag ju rita något på varje lock, men det inser till och med jag att det inte går.
Eller det är ju klart att det går, men min hand skulle bli helt slut på riktigt då. Ja den är nog trött och slut efter stekning tex, så jag får spara min kraft och energi till annat än att rita clowner på locken :).
Medan jag steker pannkakor så lyssnar jag endera på en ljudbok, eller så lyssnar jag på en pod.
Det går så enkelt då, ja det är så enkelt att steka då jag lyssnar på något intressant.

Nu till dagens överskrift :)

Jag hade rätt hela tiden!!

I så många år, ja så väldigt många år har jag haft rätt, och Gert och många andra runtomkring mig har haft fel, ja faktiskt så är det så:)

Spindlar dör inte då dom blir uppslukna av dammsugaren, nej dom lever vidare och kan leva upp till tvåhundra dagar!!!!

Jag har dammsugit upp många många i mina dagar, och fått hjälp av någon att byta påse efteråt, ja faktiskt så har det varit så nästan jämt.
Larvigt har det ju tyckts förstås och det har ju alla fått tycka, men jag har sunt förnuft och förstått att dom inte dör bara av att hamna i dammsugaren. Jag hade en känsla och den var sann, ja minsann vilken tur att någon hjälpt mig att byta sen efter att jag sugit upp någon eller några.
Ni kanske undrar varför någon fick lov att hjälpa mig att byta påse? Jo för att jag är alldeles för rädd för dom, jag törs helt enkelt inte.

Jag har speciellt vid ett tillfälle fått hjälp av Marielle, hon var ganska liten,runt tio år.
Hon behövde hjälpa mig att dammsuga upp en stor och då menar jag STOR variant som jag upptäckt precis innan vi skulle åka till dagis och skolan.

Då den till slut väl följde med ner i röret ( det var en stark sort som inte tänkte sugas upp ), så ställde jag ut dammsugaren på min lilla trapp med sladden i inne medans jag åkte med barnen.
Jag var så säker på att den skulle krypa ut igen annars och den var så groteskt stor.

Min pappa skulle komma till mig senare så direkt han kom fick han byta påse, klok jag var redan då. Femton år sedan hände det där ungefär. och det har ju förstås hänt massor sedan dess.

Stackars grannar, dom undrade nog vad jag hade för fel som hade dammsugaren ute på trappen, och igång :)

Ja det är så grymt hemskt jobbigt med den här fobin jag har och haft sedan jag var liten, inte pytteliten men sedan jag var 10-12 år någon gång skulle jag tro.

Jag har skrivit om det förut och kommer kanske göra det flera gånger till :)

Jag har skrivit om att jag ska ta tag i det, ja nu minsann liksom, men gör jag det?
Nej det blir för jobbigt känner jag ju. Men kan det egentligen bli jobbigare än det är att vara rädd för dom?

Att inte kunna som förut hämta någon sko och slänga på dom, att inte kunna springa iväg om jag sitter fast i fåtöljen, eller fast sitter jag ju inte, men jag kan inte ta mig därifrån.

Att inte kunna stanna och stå helt still med rullstolen om jag möter någon att prata med, nej jag behöver åka lite fram och tillbaka så ingen kryper upp. I och för sig lika som då jag kunde gå, då stod jag ju inte still då heller.

Nej den rädslan hindrar mig från att leva och från att ha levt.

Att kunna ta med fika och barnen ut i skogen då dom var små, nu gjorde jag andra saker förstås, men jag kunde inte sätta mig på en stubbe. Jag hade jättejobbigt att sitta på en badstrand på en filt på backen, nej men fy, då hade jag ingen koll.

Ja jag skulle kunna få till en hel bok om just det här ämnet känner jag men ska bespara er det :)

Hur som helst så får vi se om och när jag ska ge mig på den fobin jag har.

Jag är inte ett dugg rädd för skalbaggar eller andra kryp, nej inte ett dugg även om jag kanske inte vill gosa så mycket med dom ;)

Nej fy så jag önskar att mitt liv varit annorlunda, att jag fått hjälp då jag var liten, men då fanns nog inte sån hjälp att få tror jag faktiskt.
Nej min spindelfobi har verkligen begränsat mitt liv, tagit kontroll över många delar av mitt liv har den gjort.

Nu till något som verkligen varit härligt.

Min rullstol har verkligen imponerat på mig i vinter.

Trots mycket både is ibland och snö andra dagar så har den plöjt på.
Den har varit så stark och så bra, min bästa kompis kan man säga.
Nu åker jag inte ut och åker ensam, för att fastna, ja det är enkelt.
Då behöver jag ha någon med mig som kan putta på ifall att.

En bra vinter, ja den bästa sedan jag blev sittande i rullstol tror jag faktiskt.

Jag går ju lite i ide trots att rullstolen fungerar så bra som den gör.
Ja jag kan ju inte göra så som jag vill, att kunna dra iväg bara, nej jag måste planera och fundera innan jag kan vara ute.

När det nu snart börjar bli vår, ja då blir jag som kossorna som släpps ut, då blir det "Ninautsläpp" istället :) Härligt kommer det att bli att bara kunna åka vart jag vill, när jag vill, frihet!!

Rebecca har ibland frågat "siri" vilket väder är det ute idag?

Häromdagen så upptäckte jag att jag också har en "siri" i min mobil, men hon heter nog något annat kanske. Vet inte faktiskt.

Om man ät pratsugen så kan man ju fråga henne hur hon mår, och då säger hon att hon mår finemang vad kan jag hjälpa dig med? Haha :)
Inte klokt egentligen att det kan fungera att hon kan svara snabbt på så många frågor, hur går det ens till? Ja jag vill nog inte veta det egentligen, för det är för svårt för mig att förstå :)

Jag hoppas att ni har det bra och att ni mår bra.
Kram kram från mig!

Nu är det gjort!!

Hej hej!

Ja nu är det gjort, nu är det överstökat!
Något jag haft med mig varenda dag, dygnet runt, oron över hur det ska bli?
Nu är det gjort och ångesten och oron har lagt sig.

Dagen innan programmet skulle sändas på tv så ringde radio dalarna för att fråga om jag kunde tänka mig att vara med i radion?
Samma dag som programmet på tv skulle sändas så intervjuades jag på morgonen :)
Det gick sådär, men jag tvingade mig själv att lyssna efteråt, inte roligt alls, men ja det är ju sådär jag låter.

Efter att jag hört programmet på radion så kändes det lite som att tv:n blev avdramatiserad, ja lite. Man kanske inte skriver så, men jag tror ni förstår vad och hur jag menar.

Jag tvingade mig att se programmet, ja jag gjorde det först en gång på dagen på svt play, och sen en gång med Gert på kvällningen.

Jag var beredd på det allra värsta, ja fy då hur det kändes första gången, hemskt med stora bokstäver HEMSKT!!

Första gången satt jag bara och var beredd på det värsta, men det kom inte haha :)
Tack kära klippare tänkte jag då!

Andra gången, ja då hade jag satt på mig mina kritiska ögon, och då var det inte alls riktigt lika bra som första haha :) Bra var det ju inte någon av gångerna.

Ja då jag och Gert satt och tittade på programmet tillsammans så kändes det väldigt konstigt och skumt, här sitter jag och tittar på tv och det är på mig själv??
Ja då kollade jag mer in detaljer, detaljer som inte var så smickrande.
Jag skulle bett dom som filmade att bara filma från en speciellt håll haha :)
Nej då jag överlevde. Jag får bjuda på det, på mig själv helt enkelt.

Gert var stolt och glad han, han tyckte det var jättebra och det fanns då inget han skulle skämmas över, nej han kände sig stolt.
Jag blir så glad för att jag har så bra människor runtomkring mig, superlycklig.

Vi hade bullat upp med lite fika, ja vad skulle kunna bli godare än en lussebulle liksom?
Nej för mig var det verkligen lyx :)
Jag var så jäkla orolig, men jag hade Rebecca hos mig då så jag förstod att ju hon inte skulle gapskratta iallafall :)
Jag satt på helspänn, ja herregud säger jag.

Jag hade innan vi tittade fått massage av bästa Elin, hon trodde att jag skulle behöva det innan programmet :) Så att jag skulle vara lite avslappnad :)
Hon har vetat om sedan i somras och vet hur jag mått sedan dess.

En parantes :)
Jag har varit med på radio flera gånger i mitt liv, alla av olika anledningar .
En gång för länge sen då jag varit sjuk i min cancer "hodkins sjukdom"(1992) så var jag med i en intervju. Min mormor spelade in det på band men jag tordes aldrig lyssna på det. Nu och i många år så hade jag ju velat kunna lyssna på det. Bandet finns inte mer och försvann nog då min mormor dog.
Jag tror att det är på grund av det som jag iallfall bestämde mig för att lyssna en gång, så jag slipper ångra mig senare i livet :)

Nu till lite vardag här hemma hos mig, och lite ny vardag på affären som gör mig så glad, men knepigt känns det. Lite som att alla har sett på auktionssommar känns det.

Hur kan det vara möjligt?
Så mycket kärlek, så många som minns mig sedan massor av år tillbaka.

Jag skrev i mitt förra inlägg om min fröken Solveig som jag tror jag hade årskurs 1-3, att hon skrivit så snällt till och om mig.
Sen nu efter att programmet sändes så har jag fått sms utav min klassföreståndare på högstadiet Bertil, ja jag vet inte hur jag ska tackla allt positivt.
Suga åt mig, jo det ska jag, men väldigt konstigt ändå liksom.

Tillbaka till Bertil lite, ja Bertil.
När jag gick på högstadiet så var Bertil min klassföreståndare som det hette då, nu heter det mentor.
Han var jättebra och jag tyckte om honom. Många år efter att jag slutat nian, ja när jag var runt 30 år eller mer så var han på en gocart bana här i trakten och stod med ryggen mot mig.
Jag blev så glad att träffa på honom där så jag sa men hej Bertil glatt, och han fortfarande med ryggen mot mig.
Då svarade han - NINA THIDÈ !! och vände sig om. Han mindes min röst!??

Efter att jag slutade nian så började min syster sjuan, och hon fick också Bertil som klassföreståndare. Till saken hör att hon och jag har haft och har väldigt lika röster, ja vi skulle kunnat luras många gånger om vi velat :)
Det som blir lustigt är att han ändå visste att det var just jag, det hade ju kunnat vara min syster. Jätteroligt var det att han skrev till mig då han sett mig på tv, ja vad glad jag blev av det.
Han skrev dessutom så snällt om mig, även om jag själv inte alls har en sån bild av mig i skolan.
Jag hade då alldeles innan för Gert berättat att jag inte var särskilt bra i skolan och rätt uppkäftig.
Jag tyckte att det mesta var onödigt att lära sig, att jag inte skulle ha nytta av det senare i livet :)
Gert kunde inte tro det riktigt, och efter det Bertil skrev så tror han inte fortfarande på det haha :) Men jag vet ju jag :)
Jag har en helt annan självbild av mig än vad dom runtomkring mig verkar ha eller haft.

Jag fick senare i livet förstå att jag kanske borde läst lite geografi tex, för då hade det gått så mycket enklare och fortare att lära mig, då jag började på SJ biljettförsäljning. Då hade ju mycket redan syttit där.

Om jag varit med aktivt på matte lektionerna och velat lära mig mer än plus och minuts typ.
Ja då hade jag haft lättare då jag började på golvfirman där jag behövde kunna kvadrat?
Vad var det, och hur skulle jag räkna ut det?

Ja nu kunde jag ju lära mig allt jag inte velat lära mig innan, under tiden i skolan, men.
Ja tänk om jag gjort det jag skulle i skolan, vad mycket lättare allt kunnat bli sen då jag började på mina jobb. Ja fy så dumt av mig!!

Ja telefonen och datorn gick varm den kvällen, så många snälla och fina meddelanden fick jag.
Jag hade fullt sjå att hinna skriva tack till alla, så om jag glömt någon så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för det, det var så rörigt där ett tag.

Jag fick också ett meddelande på mitt förra inlägg av en kvinna jag inte träffat på sisådär hundra år som jag jobbade med på Domus.
Jag var på herravdelningen och hon på dam mestadels om jag minns rätt.

Ja herregud säger jag, där var jag för massor av år sedan. Jag började där när jag var 16 år.

Jag blir rådlös över att så många minns mig, men jag minns ju alla jag med förstås.

Ja mitt minne bakåt i tiden är suveränt, men det som hände förra veckan eller ibland igår, nej då blir det betydligt sämre, knappt så det fungerar alls.

Jag blir så glad och lycklig, så förvånad och så rörd, ja allt det där på samma gång, då förstår ni ju. Det blir som en karusell inuti min kropp av så mycket tankar och minnen.

Har myst ner mig i fåtöljen med filtar och värmekudden, det är livet det.

Ja tänkt så himla bra jag har det egentligen. Två världens bästa assistenter och alla med dom som finns runtomkring mig och vill att mina dagar ska bli bra.

Ja jag är så lyckligt lottad! 

Det kan tyckas konstigt att jag skriver så, men jag känner verkligen så.

Tänk vilken tur jag har det som kan få göra det allra roligaste då jag vill greja.
Då jag vill baka eller laga mat tex, då gör jag det som jag tycker är det roligaste, och Maria eller Rebecca får plocka undan och diska.
Ja tänk så mycket mer jag hinner, som jag orkar att göra.
Om jag skulle försöka göra allt själv så som jag fick göra då jag var frisk, ja då hade jag aldrig hunnit med det jag hinner idag. Jag skulle framför allt inte orka, nej herregud så jag inte skulle orka.

Nu låter det som att jag har bråttom, men det kan jag lova att jag inte har, nej.

Men medan jag gör roliga saker, så diskar och plockar dom undan efter mig, helt fantastiskt!!

Nu var det runt sju år sedan jag var så pass så jag kunde ta något steg och förflytta mig själv.

Ja ganska många år har gått och jag kan faktiskt inte komma ihåg känslan av att kunna gå, kunna flytta mig från en plats till en annan.
Jag kunde lägga mig själv, hur gick det till och hur fick jag upp benen i sängen?

Ja frågorna skulle kunna bli många, men det är ingen ide känner jag.

Nej det är som det är nu och jag kommer ju att få ha det så här, eller kanske bli sämre. Jag hoppas förstås på att bli lite bättre också, men det är inte rimligt att tro det, nej som det är nu är helt ok.
Ja det finns inga garantier alls med den här sjukdomen i kroppen, nej man vet ingenting.

Min doktor har visserligen sagt att han skulle bli förvånad om jag får ett skov? 

Ja jag får hoppas att han har rätt känsla och att det håller i sig för evigt så som det är nu då.

Jag önskar förstås att min kära kropp kunde vara lite sjysst så att jag får fortsätta så här som jag är nu.

Lika som jag är nu, lika pigg och lika frisk.

Ja nu vet jag ju att jag inte är frisk alls, nej inte någonstans egentligen, men vad sjutton.
Jag mår ju bra, och jag har inte haft en förkylning på flera år känns det som, så nog känner jag mig frisk :)

Härom veckan så skulle jag och Gert gå till Marielles jobb för att hämta hem våran bil. Hon har lånat den ett tag men vi behövde låna hem den en dag. 

Vi har ju två, men ibland behöver jag och Rebecca ha den stora bilen, och Gert behöver till jobbet så då tar ju handen andra.

När vi skulle till parkeringen så sa jag att vi går in och säger hej, och där inne en trappa upp var hon, min finaste Marielle.

Hon har flera jobb, men just den här dagen var hon i restaurangen. Ibland är hon i receptionen, ibland i baren eller så är hon vakt. 

När vi kom till bilen så tog Gert den hem, medan jag åkte hemöver med min rullstol. 

Min käraste innestol som verkligen inte svek mig, vilken rullis alltså!! 

Nu gällde det förstås att ha tungan rätt i munnen då jag körde, men jäklar vad den går bra ute även fast det var ganska mycket snö, visserligen mestadels packad, men ändå.

Gert lämnade bilen hemma och sen gick han för att möta mig. 

Jag körde på hemåt och var lite orolig över hur krångligt det skulle kunna bli då om jag körde fast någonstans. 

Då jag möter folk, ja om vi går på samma sida så byter den jag möter inte sida, så då får jag göra det till slut. Den här kvällen så gjorde jag det inte. 

Jag behövde åka där flest gått så det var lite packad snö.

Nej jag vek inte en tum, nej jag tordes inte åka ut på någon kant för då skulle jag kunnat fastna i den lösare snön där. 

Nu hann jag inte förklara varför jag inte flyttade mig, men jag var verkligen tvungen att åka just där jag åkte. 

Nu är det ju aldrig någon som förklarar för mig varför dom inte flyttar sig i vanliga fall heller, men jag vill iallafall vara trevlig i trafiken jag :)  

Jag tog mig ända dit där jag tänkt möta upp Gert och jag var så stolt över min rullstol som var bättre än någonsin.

Kan bero på däcken, hur mycket luft som var där i, hur som helst så var den bara bäst den här dagen. Så himla skönt för mig att få så mycket luft. Det blir ju så nu då det är mycket snö att jag får bli hemma, så det var en skön tur att få så mycket luft på en och samma gång.

I vanliga fall så skulle jag inte tordats åka själv ute i snön med min innestol, men just på den här gångvägen så trodde jag att det var lite packad snö. 

I vanliga fall skulle jag haft med mig Gert som skulle kunna puffa på ifall att jag kör fast.

Det kan ju inte ha undgått er att veta att jag har två finaste tjejerna, och min andra finaste tjej Melina har jag inte hälsat på på hennes nya jobb, men snart så.

Hon vill inte så gärna vara med på kort :) 

Fyra liter mjölk, ett gäng ägg och vetemjöl, ja det var det som behövdes.
Jag stekte pannkakor häromdagen, ja nästan sextio blev det, sexton matlådor och några timmars lyssnande på värvet på mobilen. En rätt okej dag, och en väldigt glad Nina måste jag säga.
Jag gillar ju inte så mycket maträtter nu för tiden skrev jag ju om i mitt sista eller nästsista inlägg.
Ja det är verkligen så, och pannkaka är en maträtt om än inte den bästa, men som jag tycker om, som jag faktiskt gillar, än så länge är bäst att tillägga.

Inte bara vanliga pannkakor, nej då, ugnspannkaka gör jag ju också :)

Det blir så mycket enklare då någon av mina assistenter plockar fram allting innan jag börjar med smet och sen till slut steker :)

Jag och tjejerna var ju på bio för inte alls länge sen, nej ganska nyss var det. Vi kollade då på "a star is born" vilket var en fin film som berörde oss alla tre.

Samma vecka som jag och tjejerna gick på bio så skulle jag och Gert se på "lyckligare kan ingen vara". Men då fick jag så ont i huvudet att vi fick ställa in.
Den filmen skulle inte gå mer i Ludvika så vi fick ta en sväng till Borlänge.
När man som jag sitter i rullstol så sitter man inte bra, nej fy då att behöva sitta längst fram och dessutom på sidan, på ett hörn.

Nej nackspärr delux kan man få då, tur jag är lite tränad i axlarna så jag orkar vrida och samtidigt titta upp, nej inte optimalt alls.

Efter då filmen var slut så var det någon som ropade mitt namn högt, och jag vände mig för att se om det verkligen var mig någon ropade till? Vem skulle känna igen mig där liksom?
Jo men visst var det någon jag kände.
Marie och Poa var på bio, på samma som vi och vad är oddsen på det liksom? 
Jätteroligt att träffa dom där och hinna prata lite innan det bar hemåt för både dom och oss :)
Jag glömde helt att ta kort på dom, får göra det nästa gång.
Vi konstaterade att vi verkligen behöver ses för att prata ikapp lite :)
Vi får styra upp det lite framöver :)

Jag förstår inte hur mycket jag gör på dagarna och hur mycket jag tar kort på och visar upp.
Det ser ju ut som att jag bakar varenda dag kanske, och ja ibland haha så gör jag det.
Då jag inte tycker om så mycket och det blir färre och färre med maträtter jag gillar.
Havregrynsgröt till frukost håller på att sluta fungera, och då behöver jag ha någon slags "backup".
Inge smörgåsar i affären blir jag sugen på så jag tog fram mitt gamla recept på Kerstins frallor.
Jag halverade det och satte igång :)
Provsmakade en, och den var inte jättegod, men det bästa efter gröten iallfall.
Jag gjorde dom små, men jag får se hur det blir, om dom kommer att duga? Jag hoppas det.

När jag ändå bakade den här dagen så passade jag på att göra pajdeg medans degen jäste, ja det blev rätt många, superbra!
Om jag vill göra en paj och jag inte har en deg i frysen så blir det drygt, ja faktiskt skitstressigt inuti mig. Jag gjorde en hel hög så vi har ett tag framöver haha :)
Nu behöver det inte kännas så extra jobbigt om jag vill göra en paj, nej då tar jag bara fram degen ur frysen, enklare kan det inte bli eller vara :)

Jag har skrivit om vårat trapphus ner i källaren förut, ja säkert flera gånger. 

Vi har, eller mest jag har haft lite olika idéer på gång, men som fått gå bort av olika anledningar.

Nu har jag och vi bestämt oss för hur det ska bli, ja äntligen!

Jag vill ju börja greja i gillestugan och resten av nedervåningen, men inte förrän trappen ner är klart bestämde jag. 

Ja vi måste komma till skott och göra klart där först innan vi börjar på nästa våning.

Det kommer att bli fint och helt framför allt. 

Vi har haft bara reglar framme eller skivor som ni ser nedan, ja inte snyggt. 

Vi har nog båda blivit hemmablinda eller hur det kallas, ja vi har vant oss helt enkelt :)

Men det ska bli skönt att få det klart så vi kan börja med nästa roliga projekt.

På ena väggen ner i trappen så ska vi ha en fin tapet, ja faktiskt för mig jättefin. Jag beställde i början av Januari men håller nu på att maila och få fatt i vart den tagit vägen? 

Får hoppas den dyker upp snart så vi kan få klart med den också :)

Jag hoppas att alla har det bra och mår bra.

Kramar från mig till dig :)