Jag är lika vinglig som om jag vore riktigt full

En glad Nina

Hej och god morgon!
Igår skulle vi åka till Hedemora och lämna tillbaka bilen som vi lånat hem, vi ska ju köpa den av dom sen när den är anpassad efter mig. Dom är så snälla att dom lånade ut den till oss så jag fick testa att köra med handen!
Jag körde en liten stund i förrgår, i tio minuter ungefär var det enda som tiden räckte till eftersom vi hade mäklaren här en stund och innan det försökte vi ju röja och göra så fint det gick.

Igår körde jag  hela vägen till Hedemora och jag måste säga att jag njöt varje sekund!
Herregud så härligt att kunna använda händerna bara och slippa försöka lyfta på benen för att få fötterna på pedalerna:) Det var en sån härlig känsla så jag har jättesvårt att förklara mer än att jag var och kände mig så himla himla lycklig!

Tänk att dom kan fixa så nästan alla kan köra bil oavsett vilket handikapp man har, det finns ju dom som inte kan köra med händerna och då använder bara fötterna!
Helt fantastiskt och så underbart att dom finns.
Roger som är den som hjälper mig där,  trodde inte att jag skulle våga mig ut så direkt och åka själv men det gjorde jag!
Jag vill ju kunna och jag vill så mycket,  så självklart ska jag ju kunna ta mig fram själv och slippa ha hjälp hela tiden.
Det var inte svårt alls att gasa och bromsa med handen men det är ju ovant och för mig är det ju lika ovant med att åka i en automat bil som man inte behöver växla med. Man tror liksom att den ska lägga av då man bromsar och inte kan hålla ner kopplingen:)
Härlig härlig känsla iallfall och jag vet att jag kommer lära mig snabbt och jag vågar!
Han hade räknat med att jag kanske skulle behöva någon körlektion, men det behöver jag inte och jag är så glad för att jag törs göra det jag vill och bara gör det liksom:)

Idag är det fredag och jag hade tänkt sova länge, men vaknade tidigt för jag behövde gå på toaletten så det blev som vanligt att jag gick upp då.
Förr i tiden fick jag ju massor av grejer gjorda på morgnarna men nu då jag inte kan gå så blir det inte mycket gjort alls här förutom att jag sitter och skriver här då:)
Nu måste man ju inte göra något hela tiden men som det blivit för mig nu sedan jag blev sjuk så har jag ju faktiskt inte gjort mycket alls och det känns väldigt ovant.
Nu vet jag ju att det mest beror på att jag inte alls bor i ett handikappat hus och hur lätt är det att stå vid diskbänken och greja då jag knappt orkar stå?
Jag orkar inte heller plocka ur disken för jag når inte upp dit allt ska stå, jag kan förstås ändra allt men det skulle inte riktigt hjälpa känner jag. Jag kan inte stå och ta ett steg och samtidigt hålla i ett glas tex för att ställa den på en hyllan då jag är alldeles för vinglig.
Min balans är så dålig så jag förstår inte riktigt hur det kan bli så dåligt, men så är det och jag får ta det lugnt och sakta så jag inte ramlar.
Man kan nästan jämföra min dåliga balans med en riktig fylla, som att man är jättefull och inte har kontroll alls på kroppen. Så är jag hela tiden så då kanske ni kan tänka er? Min överkropp är ju inte vinglig då jag sitter ner men så fort jag ställer mig så är jag så vinglig,  och jag blir så totalt trött i benen då jag står på dom eller tar ett steg.
Ibland känns det som att jag hellre skulle vilja att dom inte kändes alls, det vill jag förstås inte egentligen, men ibland så önskar jag att jag slapp känna att benen är så himla slut och trötta hela tiden och då önskar jag att jag inte kände dom en stund.
Det är frustrerande att hela tiden känna att benen är så trötta då man ju vet man att dom inte gjort någonting och att dom borde vara hur pigga som helst!
Nu fungerar ju inte alla känslor som dom ska och så är det ju så att benen jobbar inuti hela tiden även om dom inte rör sig, så det är väl därför dom är så trötta tror jag:)
En fördel med det är förstås att jag har muskler kvar fortfarande även om jag bara sitter för det mesta. Mina muskler jobbar utan min hjälp och man får se positivt på det att jag ju slipper träna:)

Jag vill jätte gärna åka på ett rehabiliteringshem för att få lära mig och få hjälp med sånt som ju dom är experter på. Det viktigaste är att få lära mig allt som går om sjukdomen och om allt som eventuellt kan komma med den här sjukdomen som verkligen är konstig.
Igår då jag satt och strök all tvätt, och det var inte lite kan jag säga:) jag tittade på tv samtidigt och kände att jag hade mina skor på mig på fötterna.
Jag visste att jag inte hade skor på mig för jag hade lyckats ta av mig dom flera timmar tidigare, men min känsla var verkligen att skorna satt på.
Det är så underligt att jag känner en helt annan sak än vad som är,  och jag vet inte om man vänjer sig med det någongång,  men jag blir inte rädd eller så nu längre utan jag skrattar och igår satt jag och Marielle här och skrattade åt mig och mina skor som inte satt på fötterna:)
Härligt att kunna skratta åt eländet och bara försöka att vara i nuet och allt det konstiga som är!

Igår ringde jag igen för att fråga om hon hört något om min rullstol, och det verkar lite trögt.
Jag vill inte sitta illa längre då jag ju får så ont i ryggen och blir trött i den så jag vill ju ha hjäp nu och inte om några veckor.
Hon skulle skriva lite akut, och jag får hoppas dom hjälper mig så fort dom bara kan.

Dom kan inte heller i Hedemora anpassa bilen och fixa roboten om inte jag har rätt rullstol, rullstolen ska ju också ha fästen påsatta så jag kan få på rullstolen på roboten,  så den kan ta in den i bilen igen. Min arbetsterapeft undrade om det var så kinkigt med storlek på rullstolen? och självklart är det det! Om dom inte ställer in den efter min så kommer kanske rullstolen repa upp hela bilen eller så kanske den inte kommer in eller ut ur bilen, så självklart är det jätteviktigt!!

Idag ska jag inte göra något särskilt,  men jag och Marielle ska skjutsa Melina till Ludvika mot kvällningen. Ska fortsätta att  få ordning på grejer i källaren och slänga saker jag inte behöver längre. Men då jag inte kan gå ner i källaren behöver jag hjälp att få upp sakerna så jag kan gå igenom och om man tar lite varje dag så blir det ju ordning och fint till slut.  Jätteviktigt att få ordning överallt så jag vet att allt är där det ska och att vi inte har en massa onödiga saker överallt.)
När man har plats så samlar man ju på sig allt möjligt och det är inte så bra och särskilt inte om vi kanske ska flytta, då behöver man verkligen ha så lite som möjligt att flytta och särskilt då jag inte kan hjälpa till alls med det när och om den dagen kommer.

Ska nu göra ingenting en stund och sen ta mig in i duschen, det är en av dom jobbigaste sakerna för mig varje dag, att gå in i duschen och särskilt efteråt då jag är klar och ska klä på mig igen.
Jag har en stol jag kan sitta på i duschen för annars vet jag inte hur det skulle gått, på Gotland på semestern var det så trångt att det inte gick att sitta på något men då höll jag mig i väggarna och direkt jag var klar satte jag mig på min rullator.
Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan den och min rullstol nu faktiskt, för ett halvår sedan använde jag bara kryckor och det gick bra. Nu har jag verkligen blivit sämre fort och skulle idag inte klara mig med kryckor, det skulle bli alldeles för vingligt för mig och jag skulle ramla är jag säker på.
Jag har alltid duschat varje morgon och måste få göra det för att känna mig klar och pigg och fräsch så jag kämpar på med det och kommer göra det jämt.
Det är förstås inte mindre jobbigt att duscha och göra sig klar senare på dagen utan det är verkligen jobbigt när jag än gör det.
När jag har opererat mig så är nog det en av anledningarna till att jag blivit frisk ganska fort, att jag måste får duscha varje dag, och det har jag klarat själv alla gånger jag opererat mig förut.
Den här gången nu då jag ska operera mig så kommer jag ju att vara väldigt vinglig så vet jag inte hur det ska gå att fixa det själv. Jag får hoppas någon hjälper mig annars så jag kan få vara som vanligt och få känna mig lite ren och fin:)
Nu efter att jag blivit sjuk har det varit extra viktigt att få duscha på morgonen då jag ju svettas ganska mycket på nätterna, inte varje natt men nästan. Man vill ju inte då gå upp och klä på sig rena kläder då man vet att man svettats så mycket på natten:) Nej ren och fräsch vill jag vara och tänker fortsätta med det och även om det bara blir det jag gör på en hel dag ibland så är det ju så då:)

Jag hoppas alla får en fin dag idag och en skön helg och på måndag skriver jag igen:)

Kram på er

Jag är en stund i drömmarnas värld

Förra sommaren en härlig kväll på altanen, cidern var inte min, jag drack ett glas vin jag tror jag. :)

En av mina största och högsta drömmar har i massor av år varit att kunna åka till Afrika eller någonstans och hjälpa barn och människor.
Jag hade tänkt vänta tills mina barn blivit stora,  då jag tror att om jag väl skulle kommit dit så hade jag aldrig kommit hem igen. Jag hade i så fall tagit alla med mig hem och det hade ju verkligen inte gått så bra alls det:) Jag vet med mig att jag aldrig skulle kunnat lämna alla utan fortsätta vara kvar där och hjälpa. Mina barn hade fått kommit och hälsat på där förstås och vem vet då kanske dom också blivit kvar där:)

Nu blev det inte alls så som jag drömt om då jag inte ens kan gå själv,  utan jag har funderat i lite andra banor vad jag framöver skulle kunna syssla med kanske.
Jag vill gärna hjälpa ensamma, utstötta, fattiga människor så dom får lära sig att det finns så mycket som livet kan ge,  och så skulle jag vilja ge dom självförtroende att våga. Lite grann som en livs coach liksom tror jag men inte för bara en utan för alla då:)

Jag har en dröm om att ha ett sånt ställe dit alla kan komma som känner sig ensamma både gamla och unga,  för hur många är det inte som är ensamma i dagens samhälle?
Massor av människor som inte alls vill vara ensamma skulle kunna komma till mitt ställe och bara få vara,  och ha det mysigt en stund.
Det är inte helt omöjligt för mig att fixa så den drömmen blir sann även om jag sitter i rullstol,  så jag hoppas en vacker dag att det ska kunna bli sant och möjligt. Men jag skulle ju behöva kommunens hjälp så jag kan få en lokal som kanske ändå bara står tom. Jag skulle kunna göra mysigt där med fina gamla bord och stolar och så självklart ska det finnas fika eller lättare mat till dom som kommer och som kanske inte ätit på hela dagen eller kanske på flera dagar.
Åh så jag skulle vilja göra det,  och vilken nytta jag skulle göra känner jag. Det är viktigt för mig att känna att jag gör nytta och hjälper till så det skulle passa mig perfekt. Jag skulle också ha ett stort rum där jag har kläder och lite husgeråd som jag kan ge till dom som behöver, mössor och vantar och lite sånt som behövs och så skor förstås.
Jag lägger ofta kläder i insamlingar och så, men känner att det antagligen då kommer till ett ställe där dom säljer grejerna för att få in pengar till olika saker och det är ju jättebra i och för sig, men för mig känns det bättre om man vet att någon får ens grejer gratis för att dom faktiskt behöver dom.
Jag tror helt säkert på att det skulle fungera och jag tror många skulle skänka kläder och skor till mitt ställe då faktiskt, så att jag skulle kunna ge dom behövande det dom behöver.

En annan grej jag skulle vilja jobba med är att hjälpa utländska människor att komma in i vårat samhälle. Hur lätt har dom egentligen här hos oss?
Nu talar jag inte alls om alla utan bara det jag märkt här hemma hos oss.
Jättemånga av oss som kommer härifrån, ja nästan alla skulle jag vilja påstå tittar inte ens på en utländsk när man möter någon ute på byn. Ingen säger hej eller ens ler?

Jag har märkt att nu då jag sitter i rullstol så tar väldigt många utländska betydligt mer hänsyn än andra och dom ler mot mig och jag säger förstås hej och dom ser så glada ut och jag blir glad.
Jag har alltid sagt hej även innan jag blev sjuk förstås och även om jag inte känner dom för jag tycker man ska vara vänlig och snäll.
I något fall har det förstås kunnat blivit lite tokigt då jag sagt hej men det var för några år sedan då jag hejade på några män utanför ica. Det blev att kännas som att dom trodde jag var intresserad, och då blev det förstås helt fel för det var jag ju verkligen inte utan jag var bara vänlig.

Alla som kommer hit är ju från många olika länder med olika kulturer så självklart är inte alla  likadana, precis som vi här, vi är ju inte lika vi heller även om vi kommer från Sverige allihop.

Jag känner iallafall att jag tycker och önskar att alla kunde vara lite mer vänliga, så dom har någon chans, för dom flesta är ju faktiskt superbra och vill göra rätt för sig.

Man ska inte dra alla över en kam som man brukar säga men jag tror faktiskt att väldigt många gör det.

När vi hjälpte Gerts mamma att flytta för ett år sedan så bodde flera utlänningar i hennes trapp och då kunde jag gå fortfarande,  så jag bar också och hjälpte till. När dom kom ut samtidigt som jag,  så ville dom hjälpa mig och oss att bära,  och jag blev så varm i hjärtat och tyckte dom var så gulliga.
Dom ville hjälpa till för att dom såg att vi hade det lite drygt upp och ner i trappen.
Självklart behövde dom inte hjälpa oss men jag blev så glad och rörd över att dom ville hjälpa oss. Alla i vårat sällskap som hjälpte till att flytta tyckte inte lika som mig men jag tackade dom så jättemycket för att dom ville och för att dom erbjöd sig,  och var så lycklig och glad den dagen över att det finns så många fina bra människor.

Det finns många från andra länder som inte är bra också förstås, men hur många finns det då inte härifrån som inte heller är bra?
Viktigt att man förstår det så man kan se på alla med nya ögon om man kanske fastnat i något "skit"tänkande liksom, och det är ju jättelätt att man gör det.
Det räcker ju med att man är en person som inte "finns" riktigt, en person som jag var förut och som lärt sig att man ska tycka som alla andra.
Jag blir nästan arg då jag tänker på det faktiskt för hur kan andra människor få sån makt över en så att man inte har rätt till egna tankar? Jättetokigt och jag är så glad för att jag tycker alldeles själv nu:)
Jag tycker att man ska bilda sig egna uppfattningar och känna efter vad man själv känner, då blir det allra bäst och jag hoppas att om du som läser det här och känner att du kanske är i det som jag var förut,  kan göra det eller börja lära dig att tycka och känna själv och inse att du är en super person och att det faktiskt bara finns en av dig!
Precis som låten det finns bara en av dig och det är du, det finns bara en av mig och det är jag, det finns bara två av oss, och det är vi:))

Jag skulle så gärna vilja göra nytta och få lite ändringar på attityder och hur vi behandlar andra människor här i världen och det första man kan göra är ju att tycka om sig själv. Om man tycker om sig själv och accepterar sig själv som man är, så är det så himla enkelt att tycka om andra med.
Det blir liksom inte något jobb alls då nästan,  utan det bara kommer av sig självt bara.
Ställ dig i spegeln minst en gång om dagen och säg: Jag tycker om och älskar mig själv. Man kan givetvis säga vad man vill, men det viktiga är att säga något snällt och positivt och faktiskt göra det!
Det låter säkert flummigt och idiotiskt i mångas öron, men gör det ändå så ska du få se!
Det händer saker inuti och man kommer faktiskt att förändras och få en inre styrka som man inte trodde fanns. Det krävs försås mer än en gång men jag lovar att det fungerar.

Jag hade inte tänkt att skriva något idag eftersom jag satt i natt och skrev för fulla muggar, men jag blev sittande här i soffan och orden bara kommer av sig självt så det fick bli ett till inlägg
.
Kram på er alla och försök tänka på vad viktigt det är att må bra i sig själv för att utåt kunna vara en glad trevlig människa, det gör stor skillnad om alla kunde vara snälla och omtänksamma och finnas för andra och för sig själv förstås också.

Kram kram

"Min lilla pojk"

Hej på er!
Nu skriver jag fast det är kväll, jag som är van att sitta vid datorn varje morgon någon timme och skriva gör ett undantag och lägger lite tid på det nu ikväll istället då jag känner mig alldeles för pigg och glad för att kunna sova just nu.

Jennifer fick sitta i skuffen en stund

Vi har precis kommit hem från årets sista bilbingo och för mig och oss är det bara den andra gången på hela sommaren så vi får ta och skärpa oss till nästa sommar och åka på fler bingon och förhoppningsvis vinna en slant någon gång.
Ikväll kan jag säga att vi fick vara beredda med tutan många gånger då det bara saknades ett nummer, men det vart alltid någon annan som fick sitt nummer före oss haha:)
Ingen tur med andra ord, men en rolig kväll blev det även om vi alla var ganska trötta då vi åkte därifrån. Faktiskt lite stressande tyckte jag och syrran det var ifall vi hade fått bingo och hade fått tuta, lite nervöst blev det:)

Min syster Angelica och Jennifer fick kampas i några timmar

Jag känner att jag är lite för pigg i huvudet för att lägga mig så det är därför jag skriver några rader, som kanske blir som vanligt, jättemånga rader:)

Jag har idag varit ute och kört min blivande bil, och jag kunde! Jättehärlig känsla och så himla skoj så inte klokt. Lite ryckigt måste jag ju erkänna att det blev då och då men det gick bra och jag är säker på att jag kommer att lära mig snabbt som ögat.
Imorgon ska vi lämna tillbaka bilen och dom ska anpassa den efter mig, men det var skoj att få prova hur det fungerade och kändes att gasa och bromsa med handen:)
Jag ska imorgon köra till Hedemora jag och det ska bli skoj att köra en lång bit, men kan ta lite längre tid då det är jag som kör eftersom jag ju är rädd om bilen och lite osäker så här i början, men när vi kommer till Säter så har jag nog vant mig säkert:))
Vilken frihetskänsla det kommer att bli och jag kommer kunna skjutsa på barnen och klara mig mer själv och det ska bli härligt!!
Härligt att slippa be om hjälp hela tiden, det känns som det är nog här hemma då jag ju behöver hjälp med massor av saker som jag inte längre kan eller orkar.

Mäklaren har varit här idag och kollat igenom hela vårat hus och han ska höra av sig om någon dag och berätta vad han tror att vi kan få för vårat hus,  så vi vet om det är någon idé att sälja det.
Vi fick många bra råd och tips så vi ska försöka göra klart det lilla som är kvar i huset som vi inte fixat till,  och så förstås röja bort lite i källaren så det blir lite mer ordning,  och sen går det att sälja om vi vill.
Vi har funderat fram och tillbaka och gör ju det än förstås men nog vore det skönt att slippa ha många våningar och kanske jätteskönt tror jag att först flytta in i en lägenhet då vi ju slipper både gräs och snön som ju är jättejobbig och tung.
Det har förr om åren varit mitt jobb faktiskt för det mesta,  men nu då inte jag kan göra det mer så blir det ju Gerts jobb och han är inte frisk i händer och fötter,  så det är inte någon hit alls att göra dom sysslorna. Jag tror det kan bli superskönt att bara få vara då man kommer hem och stänger dörren,  och att man inte behöver bry sig om ifall det vräker ner snö ute:) Det är hyresvärdens jobb och vi slipper.

Har ställt mig på kö iallfall på en lägenhet och det är då inte bara vi som köar så vem vet hur lång tid det tar innan vi får tag i någon som passar, men vi ska ju inte sälja huset än på några månader,  om det nu blir så att vi ska sälja överhuvudtaget.
Vi får ta det lugnt och inte stressa för då blir det bara jättejobbigt och särskilt för Gert då som är den som måste fixa allt då ju inte jag kan göra knappt något alls, iallfall inte uppe eller nere:)
Hur som helst så blir det alldeles säkert bra till slut även om det tar ett tag allting, men man ska ju skynda långsamt så vi göra så har vi bestämt!

Melina tokar sig

Amalia tokar sig inte

Jag känner verkligen vad viktigt det är att få ordning, då blir det liksom mer ordning i mitt huvud också och det kan behövas känner jag ofta.
Nästa vecka har jag bokat in så vi kan lämna lite loppis grejer i Borlänge och det ska bli skönt att få köra iväg lite och få någon liten peng för det man inte behöver. Jag har bokat två hyllor men tror jag skulle behöva tio haha:) Men jag får nöja mig med två och så får jag åka dit och fylla på istället om det minskar då förstås. Jag har hyrt hyllor där förut och sålt jättemycket och så har hon så stort där så man inte behöver köa för en hylla så det var därför det blev ända dit.
Kan inte hjälpas och man kan ju se det som en liten utflykt samtidigt tycker jag:)

Marielle ringde nu på kvällen och ska få komma på en arbetsintervju, hennes allra första och det är så himla skoj och jag hoppas verkligen att dom tycker hon passar för det jobb hon sökt och att hon får det för då kan hon börja direkt efter hon kommit hem från London och blivit en bartender:)
Jätteskoj kommer hon att få det och om hon då har ett jobb direkt hon kommer hem är ju det superbra så hon kan få lön och kanske flytta på riktigt och klara sig själv och slippa bo hos sin mamma även om jag ju faktiskt tror att hon tycker det är helt okej här med mig.
Förutom då hon är trött och grinig, då bara fräser hon oavsett vad eller hur man försöker, men det är ju helt normalt förstås:)

Det finns så mycket och så många som betyder så mycket för mig och så alla människor jag mött under åren som fått stor betydelse och som jag är tacksam över att jag träffat och som faktiskt gjort mig till den jag är idag.
Jag har förstås fått hjälpa till ganska mycket själv men genom en massa möten så har jag ju formats till den jag är och det är därför jag vet vad och hur jag vill och känner idag.

En av dom som jag träffat för många många år sedan är min Björn, ja jag kallar honom egentligen för min lilla pojk, även om han idag är 30 år:)

Det började för många år sedan då jag jobbade på Sj och sålde tågbiljetter och lite sånt.
Det kom in en liten pojk alldeles själv och köpte en tågbiljett, jag minns inte riktigt vart han åkte men han åkte till samma ställe varje gång och han var alldeles själv. ( mot kopparberg, örebro åkte han ).

Ibland tyckte han det var rörigt i väntsalen då det ofta var många a-lagare som hängde där så då väntade min lilla pojk inne i samma rum där jag satt så han slapp dom där ute.
Jag visste inte hur gammal han var men visste att han var alldeles för liten för att åka alldeles själv, jag vara bara runt 18 eller 19 men även om jag själv inte var så gammal så visste jag och kände att det inte alls var bra.
Vi blev att prata lite, mer och mer för varje gång och jag blev så glad då han kom in och jag fick prata lite med honom.
Jag hade ju inte någon aning om vilken hans mamma eller någon alls i hans familj var.
Han berättade att han bodde i Smedjebacken och åkte buss därifrån för att ta tåget till sin pappa.
Han berättade att han hade småsyskon och att han tyckte det var lite jobbigt med läxor och sånt då det ju inte var lugn och ro hemma hos honom precis.
Jag fick reda på att han gillade marsipan så då det blev jul eller påsk, jag minns inte riktigt vad det var för årstid men då vet jag att jag köpte figurer på Bergslagskonditoriet och skickade hem till honom för jag hade fått hans adress.
Jag tror om jag inte minns fel att jag skickade flera gånger men kan ju ha dåligt minne förstås.
Jag kände inte hans föräldrar alls men tyckte att han var för liten för att åka själv och tyckte inte det verkade som att dom var bra alls som lät honom göra det. Det kändes som att dom inte brydde sig om honom, men det kan dom ju förstås ha gjort även om jag fick en annan känsla.
En gång minns jag då jag och en kollega Mattias jobbade och Björn kom in till oss för att köpa sin biljett och för att vänta, då sa han att jag såg ut som en advokat och Mattias som något annat men jag minns inte vad det var han tyckte då:)
Jag och Mattias pratade ofta om det iallfall och förstod faktiskt att han tyckt vi såg ut så då där vi satt :)

I många år så visste jag inte vart min lilla pojk tagit vägen, men så en dag för några år sedan så tänkte jag att jag skulle kolla på facebook om han fanns där, och det gjorde han!!
Jag skickade ett meddelande till honom för att se om han mindes mig, och det gjorde han:)

Nu är han som sagt inte någon liten pojk alls längre, utan en härlig människa som varit med om mycket jobbigt i livet vad det verkar,  men som nu hjälper andra människor och är en underbart varm gullig person. Jag har inte träffat honom utan bara skrivit på datorn och på sms men jag känner mig stolt och glad över att han är en sån fin människa och så himla varm.
Jag är så glad för att jag har honom lite i mitt liv om än på avstånd och tyvärr är det ganska långt bort han bor och jag kan som det är nu inte ta mig dit själv oavsett, men en vacker dag ses vi säkert och då är jag säker på att det blir många tårar, men tårar av lycka då förstås:)
Min lilla pojk klarade förstås att byta både buss och tåg alldeles själv och han var jätteduktig och klarade det galant, men det hade varit så mycket bättre om han fått sällskap eller skjuts tycker jag.
Jag har förvarnat honom då jag började skriva i min blogg att det kunde hända att jag ville skriva om honom,  och han tyckte det skulle gå bra så därför tar jag upp honom i min blogg här för att förmedla min känsla om det nu går. Jag var ju själv inte så gammal då jag träffade honom första gångerna och ändå har han kommit att betyda mycket för mig under åren.
Jag har ofta tänkt på honom och om jag hört hans efternamn som inte är så jättevanligt så har jag direkt tänkt på honom och undrat hur han mått och vad som hände efter att jag slutat på Sj och jag inte träffade honom mer.
Det var många barn på den tiden som föräldrar skickade själva och ibland ringde dom till mig och skulle boka biljetter och då kunde inte jag låta bli att säga vad jag tyckte minns jag.
Jag vet att jag många gånger bokade ledsagning åt barnen så någon Sj personal skulle hjälpa dom att byta tåg. Jag tycker fortfarande att det är helt fel att skicka små barn själva och skulle aldrig låtit mina barn åka själva då dom var så små, det är ju knappt så jag vill det nu fast dom är så stora.

Jag känner att jag börja bli riktigt trött så jag måste nog sluta för ikväll och det kan ju hända att jag sätter mig och skriver imorgon bitti igen, det brukar ju vara då jag har som mest att skriva och orden bara strömmar ur mig liksom.
God natt och God morgon kanske för den som läser det här imorgon kanske.
Kram på er

Jag är nog en besvärlig patient jag :)

Dom här fina fick Melina då hon fyllde år den 12 augusti och dom lever fortfarande.

Hej och god morgon!
Eller morgonen var inte så värst god här,  men det har blivit bättre nu som tur är.
Jag vaknade vid femtiden med jätteont i huvudet, så jag tog min rullator och lyckades ta mig in i köket för att hämta tabletter och sen la jag mig igen.
Gert har sagt så många gånger att jag ska ha tabletter bredvid sängen och ett vattenglas så jag slipper gå upp men det har inte blivit av,  och när det händer att jag får ont i huvudet så ångrar jag mig som en tok förstås för då dunkar ju huvudet som bara den på väg till tabletterna.
Jag kan förstås väcka Gert också men vill helst inte göra det då han behöver sova allt han kan eftersom han alltid är så trött av sin sjukdom.
Jag gick och la mig igen och när Melina gick upp för att åka till skolan så fortsatte jag att sova och vaknade halv nio och det kändes bättre.
Skönt att det värsta gick över så pass fort för det är så himla jobbigt med migrän och det var länge sedan sist så jag hoppas jag alltid kan häva det onda så det går över.

Min fina dotter Marielle

Igår kväll höll vi på att röja här hemma eftersom mäklaren ska komma idag och det ska bli spännande att höra vad han tror och tycker och vem vet vad vi känner och tänker efter mötet idag.

Vi har lagt ner massor av tid och energi och dränerat om, byggt ut, panelat om hela huset och bytt fönster. Sen förstås allt vi har gjort inne med målning och tapetsering,  men det är ju sånt som alla vill göra om till sitt eget ändå så det har ju inte så stor betydelse, förutom att det ju är viktigt att det ser fint ut förstås. Ja som sagt så blir det spännande och jag ser fram emot mötet för att höra vad han tror.

Det är inte alls så att jag vill flytta ifrån vårat fina hus egentligen för jag trivs jättebra och har gjort det hela tiden. Vi har ju planerat framåt också hur vi tänkt göra då barnen flyttar hemifrån en vacker dag, men det var ju då jag var frisk och kunde gå.
Det har blivit andra känslor nu och särskilt för mig som inte kan gå, allting är för högt då jag sitter i rullstolen och det är jättejobbigt för mig att resa mig upp och ner i rullstolen och tar alldeles för mycket på mina krafter.
Gert tycker också synd om mig som egentligen gillar att baka och sånt och så blir allt så himla krångligt och jag klarar mig inte själv då jag ju inte orkar hämta ned saker ens som jag behöver.

Jag vill inte  såga sönder vårat kök heller som är jättefint, men arpetsterapeuften tyckte att det var mitt val liksom. Hur snyggt blir det om jag sågar ut nedtill för att komma in med min arbetsstol och ha benen under? Nej jag vill inte förstöra och göra fult,  utan isåfall vill jag ha ett anpassat kök på riktigt så jag kan sänka till min höjd och göra det så fint det går och inte göra något halvdant liksom.
Om vi eventuellt ska köpa ett annat hus så vill jag köpa ett med ett dåligt fult kök så jag kan få göra om det efter mina behov och göra det enkelt så jag kan göra allt jag vill i köket och som jag kunnat göra innan jag blev sjuk.
Som det är nu så har vi ett jätte ohandikappsvänligt kök och hus och det är ju lite olämpligt för mig med rullstol.
Nu till rullstolen också, den är ju inte rätt för mig och min kropp, dom ska höja den eller så ska jag få en ny som passar mig.
Jag har senaste dagarna fått jätteont i ryggen och det är absolut rullstolens fel som jag sitter så fel i.
Det blir säkert helt fel belastning och jag känner att jag blir lite rädd för att det ska bli extra jobbigt då inte ryggen heller orkar så jag hoppas verkligen dom skyndar på så jag får den anpassad efter mig.

Hon som beställde den till mig från början mätte mig lite och beställde en och nu efteråt har hon ju sagt att jag fick en som inte var så bra eftersom jag ju bara skulle ha den lite grann och hon tyckte att jag kunde sitta lite obekvämt:) Ja nu tänker jag då inte göra det längre för det är jättejobbigt att sitta obalanserad hela tiden. Men jag är ändå glad för min rullstol förstås för jag hade ju inte kunnat ta mig någonstans alls annars, men att åka i den ska inte vara så jobbigt som det är för mig då den är alldeles för låg för mina långa ben och jag får inte något stöd alls för benen som får jobba hela tiden:)
Jag ringde igår och skulle skynda på lite men fick prata med en telefonsvarare så jag hoppas hon ringer upp idag:)

Min fina dotter Melina

Igår fick jag en kallelse till ortopeden i falun, nu ska det äntligen bli av, jag ska operera min högra höft om en månad ungefär.
Jag ska först på ett samtal och provtagning den 11 september och sedan efter det skulle dom planera in operationen till v 39-40 stod det i papperen.
Jag har gruvat mig lite för att få hem papperet i brevlådan men det kändes skönt nu då dom kom ändå. Skönt att få ordning på iallfall den högra höften först, men det värsta är ju då att direkt jag blir frisk efter det så behöver jag ju laga vänster också!
Det är liksom ganska lång tid framöver som jag kommer ha det ännu mer besvärligt än jag har nu, men efteråt blir det ju iallfall så himla mycket bättre så man får tänka på det.

En sak som kommer bli jobbigt efteråt är ju då att en höft är opererad och jag bara kan gå på det andra benet. Det har ju gått bra innan jag fick Ms, men nu kommer det bli jätte besvärligt då jag ju inte kan hoppa med kryckor på ett ben eftersom det som då inte är opererat är jättevingligt och inte alls stadigt eller starkt! Ja hela jag är ju jättevinglig och har ingen balans i kroppen alls.
Det kommer bli rullstol hela tiden då och jag vet inte ens hur jag ska kunna ta mig i och ur säng eller soffa då. Blir nog till att ta mig en funderare och faktiskt få lov att få extra hjälp, hjälp med att ta mig in i dusch och klä mig och förflytta mig och lite sånt. Jag är en person som måste in i duschen varje morgon för att känna att jag är klar liksom så det är det viktigaste för mig då, att jag får känna mig fräsch och klar!
Jag hoppas förstås att jag ska kunna klara mig själv men det kan  nog vara bra att redan nu förbereda mig och sjukhuset på att jag kan behöva hjälp. Gert jobbar ju och kan inte behöva vara hemma med mig hela tiden,  så det får nog bli någon annan variant.
Det ska bli så skönt då båda benen är lagade och jag slipper ha ont i dom och slipper ha en höft som hoppar ur så fort jag böjer mig.

Ett bekymmer jag alltid haft då jag ska operera mig är att jag alltid blir osams med narkosläkaren!?
Ja det är faktiskt så och det har varit så alla gånger.
Narkosläkaren vill ge mig ryggbedövning och jag vägrar!!
Jag har vägrat många gånger och tänker göra det den här gången också. Jag har inte opererat min höft i Falun förut utan varit i Göteborg,  men jag är säker på att jag får strida för mig nu igen och jag ger mig inte.
När jag skulle få mina barn via kejsarsnitt i Falun så blev narkosläkarna så arga så arga:) men jag fick som jag ville iallfall. :)
Jag har hört folk som fått så ont i ryggarna efter ryggmärgsbedövningar så jag har alltid sagt att jag aldrig ska göra en sån. Inget i min rygg har jag alltid känt.
Innan jag fick reda på att jag hade Ms var jag ändå tvungen att göra ett ryggmärgsprov och jag kan lova att jag aldrig tänker göra om det, iallfall inte i vaket tillstånd.
Det var jättekrångligt och han "högg" mig massor av gånger i ryggen och det behövdes många stick innan han hittade rätt och det gjorde så himla himla ont! Det är förstås säkert jättemånga som inte ens tycker det knappt känns och då ska dom bara vara glada för det men så enkelt var det då inte för mig!

Alla prover som ska tas på mig krånglar och man får alltid göra om allt så jag tänker fortfarande säga nej till ryggmärgsbedövning och särskilt nu efter det provet jag gjorde som var så hemskt.

Dom säger att det går så bra och att det inte ska gör ont, men jag vet bättre! På mig gör det ont och på mig går det inte bra! Det är bara så,  och det har alltid varit så ända sedan jag hade cancer 1991, och jag ljuger inte en gnutta ens utan det är helt sant!

Jag vet efter många år inom sjukvården att man ska få tycka och känna själv och allt dom säger dom ska göra behöver inte alltid göras på deras sätt. När man vet lite så kan man själv säga till och säga nej.
Jag är nog en jättekrånglig patient men det får lov att vara så för varför ska jag göra en massa saker som gör ont om man inte måste. Nej man får stå upp för sig och det fortsätter jag göra!

I Göteborg senast( för 8 år sedan ungefär) så sa dom att jag skulle få en bedövning insatt i ryggen efter operationen så att det inte skulle göra så ont och då sa jag: det ska då inte jag ha!, doktorn undrade då vad jag hade tänkt att ha då som smärtlindring? Eftersom jag opererat mig två gånger där innan så visste jag ju att jag fått andra bedövningar efteråt som fungerat,  så jag fick som jag ville och slapp ha någon slang in i ryggen och fick en i benet istället som bara bedövade rakt in i höften där dom lagat mig och det gick hur bra som helst!
Som sagt så är jag nog en dryg patient men jag tänker fortsätta vara det och jag hoppas personalen kan förstå någonstans att jag varit med om så mycket jobbigt så jag måste få ha kontroll över mig själv och min kropp och få bestämma själv!
Nya patienter kan dom ju bestämma över men inte över mig!

Idag blev det mycket om min kommande operation men den är viktig för mig och för att jag ska kunna slippa oroa mig över att höften inte hoppar ur så enkelt. Den andra höften hoppar inte ur utan den gör bara ont så den tar jag nästa gång.

Jag har en superbra doktor i Falun som är dansk och heter Bjarne Lund Petersen och jag har fullt förtroende för honom och är säker på att han gör sitt bästa så jag kan bli att må bra.
Då jag opererade mina höfter i Mölndal för många år sedan så hade jag min absolut favorit doktor som heter Thord Röstlund och en bättre doktor är honom vet jag då inte om det finns. Nu opererar han inte längre så jag är glad att jag fått min nya doktor,  och han jobbar ju i Falun så jag slipper åka så långt.

Gert och hans fina pojkar Oliwer och Simon och så är min systers man Danne med också.

Då när jag behövde operera mig för länge sedan så ville inte överläkaren i Falun operera mig förrän jag var runt 50, och jag var 22 år då tror jag om jag minns rätt. Ni kan ju tänka er att ha smärta och värk i trettio år? Nej då hade jag inte orkat leva kan jag säga för det var en olidlig hemsk smärta som inte går att beskriva. Varenda steg kändes som knivhugg och fy så hemskt ont det gjorde.
Jag fick tag på min doktor där i Mölndal och han förstod att jag inte kunde ha det så ont som jag hade,  så han hjälpte mig att få livet tillbaka och jag är så tacksam över det fortfarande.

Även om jag haft mycket otur med mycket i livet, jag tror man kan kalla det så, så är jag ju jätteglad och haft en himla tur att träffat rätt personer då det behövts så jag fått hjälp.
Men det har förstås inte skett av sig själv utan jag har fått lov att strida och kämpa. Det är nog därför jag är stark som en oxe nu haha:)

Man måste verkligen var frisk för att orka och kunna vara sjuk, det är en sak som är säker!

Ha nu en bra dag alla och jag ser fram emot mötet på eftermiddagen här och så skriver jag mer imorgon.

Kram på er

Ordning och reda

Hej och god morgon!
Idag känner jag att det blir en fin härlig dag och jag ska inte åka någonstans alls utan vara hemma och ta det lugnt,  och så ska jag försöka ta mig en stund med joga och vila har jag tänkt.
Marielle for till Borlänge igår kväll och skulle bli kvar där idag,  och Melina ska till skolan nu strax så jag blir själv hela dagen och då ska jag ta mig tid att vila.
Jag kan förstås vila även om någon är hemma här men det blir liksom inte av då på något vis, jag är jättedålig på att ta mig den tiden och tänka på mig själv. Det behöver jag verkligen träna på.

Igår var det en jätterolig dag. Jag följde Marielle till Falun dit hon skulle till tandläkaren och kolla upp resultatet av vad hennes tandställning gjort,  och det var sista gången igår som hon skulle dit.
Vi har varit dit så många gånger så det blir lite konstigt att hon är klar nu:) men skönt för hennes skull förstås!
Efter att vi varit till tandläkaren så for vi till kupolen en stund för att kolla om det fanns någon fin bra liten resväska som hon kunde ha då hon ska till London.
Ja London förresten, hon åker ju ganska snart och jag är så glad för hennes skull.  Men samtidigt så kommer det bli väldigt mycket oro här hemma för mig då hon är alldeles själv långt hemifrån:)
Hon kommer ju att fixa det lätt vet jag ju, men orolig kommer jag att vara ändå,  men det är väl ganska normalt tror jag nog. Härligt kommer hon att ha det och hon kommer lära sig så himla mycket och få nya vänner kanske för livet. Hur som helst så kommer resan och kursen verkligen vara en grej som hon aldrig kommer glömma och alltid bära med sig!

När vi igår hade varit i Falun och kom hem så skulle jag och Gert åka till Hedemora för att låna hem min blivande bil.  När vi hade hundra meter kvar så fick vi punka!! Ja vi fick punktering på våran vanliga bil alldeles utanför stället vi skulle till.
Vi rullade in på parkeringen vid anpassningsfirman och fick hjälp att ta av däcket och palla upp bilen,  så nu står den där på tre hjul och ett stöd haha:)
Otur otur men firman dit vi var hade också haft en punktering alldeles före oss så antagligen så ligger det massor av spik och skit på vägen vid dom,  för bredvid den här firman så finns någon slags skrotfirma. En spik var iallfall boven i dramat så idag måste vi åka in till Ludvika och fixa ett nytt däck och sen på torsdag då vi ska lämna tillbaka den här bilen vi lånat så ska vi ordna så det nya kommer på och så måste vi åka och byta det andra också så det blir likadana däck:)

Gert körde den nya bilen hem,  jag orkade inte prova igår för jag orkade inte ta mig ur framsätet där jag satt mig först för att sätta mig i förarsätet.
Det blev lite för mycket igår då jag ju var både till Falun,  Borlänge och Hedemora.
Kan tyckas som att det inte var så mycket men att ta mig i och ur bilen,  är för mig varje gång jättejobbigt och jag kan bli helt slut och mina ben orkar inte alls som jag vill.

Idag ska jag ut och träna med bilen iallfall,  och om vi ska åka på bilbingo imorgon ska jag köra oss dit alldeles själv och det ska bli superkul!!
Tänk att jag ska kunna få vara som förut lite grann, att jag kan köra mig själv eller någon annan när dom behöver skjuts, härligt!
På den här firman som heter Hedemora Anpassning är dom helt fantastiska och dom är så himla snälla och gulliga där. Särskilt Roger då som jag pratat med många gånger om allting och som hjälper mig och tipsar om allt jag eventuellt  kan behöva eller inte behöva. Jag är så glad för all hjälp och för att han verkligen bryr sig och vill mitt bästa. Då han själv sitter i rullstol så vet han ju vad han pratar om.
För honom är det ju mycket värrä än för mig,  för han kan inte stå på sina ben alls, hans ben finns liksom inte och han känner inte alls av dom.
Jag kan ju stå på mina än så länge och jag känner dom,  även om känslan inte alls är den samma som förut.
Med andra ord så finns inte särskilt mycket för mig att gnälla över:)
Jag tror verkligen det är bra att tänka till och tänka på hur andra har och vara glad för det man själv kan istället för att känna att man inte kan göra det man brukar. Självklart blir jag ju arg och ledsen ibland över att jag inte kan göra det jag brukar,  men jag tänker nog i samma stund som dom tankarna dyker upp att jag är så glad över att jag kan stå och ta ett par steg iallfall och är glad och tacksam för det!!

När jag och Gert kom hem från Hedemora igår eftermiddag så var tjejerna igång här hemma och röjde bland kläder som dom hade både i källaren och i sina rum. Det resulterade i fem sopsäckar med kläder som vi åkte iväg med till insamlingen,  och gissa om det blir skönt för dom att ha ordning och reda. Dom har varit så dåliga på att slänga förut så därför har det blivit så mycket sparat,  och hela källaren full med kläder har det känts som att vi haft, men nu är det borta och väck,  och vi är på gång!

Kläder och ännu mer kläder

Dom måste ta tag i alla sina saker också, alla grejer som finns kvar sedan dom var små, och massor av teckningar och sånt som jag sparat under alla år ska dom gå igenom och se vad dom vill spara.
Kan hända jag också vill spara någon sak eller teckning dom gjort som det finns minnen med förstås:) Blir lite svårt att slänga allt,  så några saker och bilder blir det nog kvar tror jag:)

Jätteskönt att få ordning kommer det bli,  och jag kommer verkligen att få må mycket bättre om jag vet att det är ordning och reda överallt. Det är ganska jobbigt faktiskt att vara sjuk och inte kunna gå upp eller ner för trappor och veta att man skulle behöva vara i tex källaren och plocka och göra ordning. Jobbigt att inte kunna veta vart det man söker finns någonstans, och särskilt då man inte själv kan leta utan måste be någon annan leta efter det man söker.
Det kommer bli så bra nu och jag kommer att få må bättre när allt blir bättre och även om jag mår jättebra från början så blir jag alldeles säkert att må ännu bättre och få ett inre lugn på ett sätt som jag inte haft förut och det ska bli skönt.

Har fyran på tv nu och en kille och hans fru vann precis 5 miljoner! Herregud vad härligt för dom och vilken skillnad det kommer göra, inte alltid bra att ha mycket pengar säkert men alla eventuella bekymmer försvinner ju då iallfall, om det har med pengar att göra förstås:) För pengar kan då inte hjälpa till alls om själva livet känns jobbigt:)

Igår kväll då vi skulle lägga oss så hade vi för första gången myggor inne och jag har tre mygglik på väggen vid min säng:) Haha ja jag verkligen tycker det är superäckligt med smackade myggor, så Gert får städa bort dom idag då han kommer hem:) Tur jag har tidningar bredvid min säng så jag har något att slå med.
Myggorna vill inte bita mig och har inte gjort sedan innan jag fick reda på att jag var sjuk i min hodkins sjukdom för massor av år sedan (blev sjuk 1991).
Jag minns att jag var vid min morfars stuga och jag tror att det var 1989,  det var massor av mygg i stugan och på morgonen hade jag inte ett enda bett! Då förstod jag att det var något fel på mig.
Jag hade varit sjuk till och från ett längre tag då och efter den natten så visste jag att det verkligen var något fel på mig på riktigt!
Även om myggorna inte vill bita mig så gillar jag dom inte iallfall, dom låter så himla illa och man blir nervös av det ljudet tycker jag. Jag kan inte somna om jag hör en mygga surra runt, usch ja nervös blir jag verkligen då och måste mörda dom innan jag kan släcka och sova.  Men som igår så kan det resultera i lik på väggen som man måste ta bort och det tycker jag absolut inte om!

Idag ska jag som jag skrivit försöka att hinna med att vila och bara vara lite och det ska bli skönt, jag behövde nog en sån dag idag tror jag.
Vi har ju funderat lite fram och tillbaka över hur vi ska göra framöver med hus och liv och allt.
Vi har kommit fram till att kolla upp lite om det finns något annat hus som är bara med en våning så att jag kan slippa  känna mig utelåst från två våningar,  så vi har kollat runt lite.
Det finns inte så många såna hus och det kan ju hända att det fungerar med ett hus med källare där källaren är just en källare och jag inte behöver gå ner dit.

Jag skulle vilja ha tvättstuga och allt på samma våning så att jag kan vara överallt och göra allt jag brukat göra förut. Allt skulle bli så mycket lättare om vi hade en våning.

Vi har ringt till mäklaren som kommer imorgon och ska värdera vårat hus som vi bor i nu och så får vi ta ett beslut hur vi vill göra då.  Om vi bestämmer oss för att sälja vårat hus så kan hända vi måste in i en lägenhet först och det blir ju tråkigt att behöva flytta två gånger. Särskilt för mig som inte kan hjälpa till att bära en enda grej, det kommera att bli väldigt frustrerande men packa kan jag ju iallafall hjälpa till med om det skulle bli så. Helst vill man ju inte behöva flytta alls förstås då det ju är ett jättejobb, men nog vore det skönt att kunna fixa det mesta själv måste jag tycka.
Om vi skulle flytta in i en lägenhet så kan ju hända också att vi blir så bekväma så vi inte vill ha ett hus sen igen också, man slipper ju klippa gräs och skotta och en massa andra saker då man inte bor i hus.

Det finns ju massor av både för och nackdelar med båda varianterna och vi får se hur vi känner och hur det blir framöver. Lite spännande och roligt att kolla runt iallfall för att se vad alternativen är och till slut blir det nog jätte bra hur vi än gör,  och ska vi bo kvar här i vårat hus måste vi få hissar inne i huset så jag kan ta mig överallt tycker jag så jag kan få vara så vanligt som möjligt.

Igår kväll då jag skulle ta av mig mina foppaskor som ju är dom enda skorna som jag kan ha eller få på mig nu för tiden,  så såg jag att snöret som sitter nedtill i mina byxor suttit runt två av mina tår, hela dagen har jag gått så och inte känt det:) Kunde inte göra annat än att skratta haha:) Inte klokt att jag inte känner alls som jag brukat.

Då jag var på fotvården för någon vecka sedan så hade jag också en sticka under en tå och den var ganska stor,  men jag hade inte känt den! Tur hon fick ur den då iallfall så det inte blev någon inflammation eller så,  men konstigt är det att jag inte känner alls av mina fötter som förut.
Inte så konstigt att jag fått en sticka egentligen förstås,  för då jag försöker gå ut på altan så blir ju fötterna att släpa efter mig då jag går med min rullator,  så självklart kan jag få stickor då fötterna släpar i golvet som är av impregnerade brädor.
Jag känner ju då någon tar på dom men inte alls som jag känner om någon tar mig på armen tex.
En jättekonstig sjukdom jag fått och man blir alldeles förundrad över hur det kan vara så konstigt med många saker, helt fantastiskt faktiskt och jag lär mig massor om mig själv och min kropp när det är så här,  och det är ju inte bara negativt utan faktiskt riktigt bra tycker jag.
Jag lär mig vad jag själv tycker är viktigt och hur jag vill att livet ska vara och lär mig att jag inte kan fungera precis som vanligt utan att jag kan det jag kan liksom. Och så lär jag mig att prioritera och göra det jag vill och lägga energi på det istället för att göra massa saker som tar för mycket kraft och sen orkar jag inte mer sen.
Livet är väldigt fascinerande och allt har nog sin mening.
Man får så mycket man orkar tror jag. Det är nog därför jag fått det här, för att jag orkar helt enkelt.  
Det kan ju till och med kännas lite hedrande om man tänker i dom banorna. Att någonting  helt enkelt har bestämt att jag orkar så här mycket som jag fått nu:)

Nu ska jag säga hej då för idag och så skriver jag mer imorgon igen.

Kram på er

Jag är så himla lycklig

Så här fina blommor fick jag

Hej och god morgon
Äntligen är det måndag! Ja jag har flera saker jag längtat till och en är att jag skulle sätta mig och skriva i min blogg:) Jag har ju oftast på helgerna tagit ledigt från mitt bloggande, och det kan ju vara lite skönt att inte sitta i timmar framför datorn,  men jag måste säga att jag saknar lite att få skriva av mig så vi får se framöver hur det blir på helgerna:)

Att vara lycklig kan ju vara på olika sätt, och jag har nog oftast känt mig väldigt lycklig.
Nu i några dagar har jag känt en annan slags lycka, en lycka som finns djupt inuti och bara känns fantastiskt skön,  och jag är så glad över livet och att jag kan känna just den här känslan som jag inte riktigt känt förut tror jag. Det finns ju så mycket att vara glad för och jag är glad över det mesta jag känner jag.
Ingen idé att gå runt och gnälla,  för inget blir då bättre av det, det är bättre att försöka göra varje dag så bra som det går och njuta av att leva och finnas.
Jag är verkligen extra glad för att jag lever, om jag tänker tillbaka massa år så hade det ju kunnat vara så att jag inte funnits idag, jag hade kunnat dött av min cancer (hodkins), men jag kämpade på och kroppen lät mig leva vidare så inte undra på att jag kan vara glad över just det extra mycket.

Det finns jättemånga som inte alls är glada att dom lever, och jag önskar att jag kunde göra något för alla dom. Göra så att dom får livsgnistan tillbaka och får känna kärlek till livet.
Det låter nästan nu som jag blivit riktigt religös eller nåt när jag själv läser det jag skriver men jag är bara precis som vanligt jag så ni vet.
Då jag hade min cancer och var jätte jättesjuk,  då insåg jag och bestämde mig för att det inte fanns någon gud, iallfall inte på skyttegatan i Ludvika där jag bodde då:)
Jag tyckte det var orättvist och hemskt att han lät mig bli så sjuk och tyckte inte det stämde med den gud som ju ska hjälpa alla och se till att inget hemskt händer.
Mycket funderingar har det blivit om just det faktiskt förr,  men nu funderar jag inte alls på det utan får vara min egen gud liksom.
Jag får tänka positiva tankar och försöka må så bra det går med hjälp av mig själv och jag tycker faktiskt det går ganska bra även om jag ju nu säkert aldrig kan få bli frisk igen.

I fredags hade vi lite kalas här hemma då jag ju skulle fylla år på lördagen.
Vi käkade jättegott, låter lite skrytigt kanske men Gert hade lyckats så himla bra med grillningen så det blev verkligen supergott! Och så fikade vi med tårta och kakor efteråt.

Havrekakor och chokladsnittar

Mintchoklad kakor och kolakakor

Mamma hade bakat en morotskaka och en marängtårta.

Min Marielle hade bakat en extra liten tårta till bara mig och den var så himla fin och så god!

Marielles fina tårta som hon bakat till mig

Bilderna ovan går det inte att kommentera för då hamnar dom hur som helst så därför står det inte något under dom. 

På ett kort är det Danne och Jennifer som bryter arm, sen är det mormor och Jennifer och efter det Melina och så Oliwer, Danne, Gert och Simon och så sist min syster Angelica:)

Idag är det som jag skrivit måndag som jag längtat efter,  och på eftermiddagen ska vi hämta hem och prova våran blivande bil som vi ska ha och det ska verkligen bli jättespännande att få prova hur det är att köra med händerna bara och slippa använda fötterna som inte vill fungera alls. 

Det kommer bli en befrielse för mig att kunna köra själv och slippa ha någon som skjutsar mig jämt. Längtar verkligen men den är inte klar för att jag ska kunna ha den själv än,  utan dom måste fixa till den så den passar just mig men bara att få prova att gasa och bromsa med händerna kommer ju att bli en befrielse!

Jag hoppas jag snart får hjälp att fixa rullstolen så den passar mig,  för innan dess går det inte att börja fixa bilen då ju min rullstol ska kunna åka ut och in med robotens hjälp,  och det går ju inte om dom inte vet exakt hur min rullstol är. 

Men snart så kan jag säkert åka ut och åka alldeles själv och det ska bli superbra! 

Jag har då verkligen mycket att vara glad över och jag är så glad över att dom hjälper till med allt så enkelt och att jag slipper strida för det jag behöver och som ju är självklart. 

Jag är ju van att få strida för allt och har verkligen gjort det i massor av år,  men nu slipper jag och dom liksom förstår att jag är sjuk och inte fungerar som jag gjort förut. 

Skönt att bli trodd på och att få finnas precis så som jag är och med alla bekymmer som finns.

Allt kommer bli kanon till slut och jag är säker på att jag kommer vänja mig till slut med att inte kunna gå även om jag ju förstås önskar att jag kunde göra det igen.

Igår då vi var på Oliwers fotbollsmatch så hade jag jätteproblem att ta mig in i bilen efteråt då benen verkligen blev spasmiska och stela som pinnar, Gert skulle hjälpa mig och det gick inte!:) 

Jag höll på att skratta ihjäl mig åt mina dumma ben och folk runtomkring undrade nog vad vi höll på med haha:)

Skönt är det iallfall att jag kan skratta åt hur konstiga mina egna ben och min egna kropp fungerar eller rättare sagt inte fungerar:) 

Livet är inte lätt men det är jäkligt härligt och jag är så glad att jag finns och lever!

Jag ska följa Marielle alldeles snart till Falun ditt hon ska på tandläkarbesök, blir mysigt att åka iväg bara vi och det blir ju hon som kör. 

Ska åka förbi vid Gerts mamma i Ornäs och lämna en kartong med skor jag hoppas hon kanske skulle vilja prova då jag ju inte kan ha några skor alls längre. Ger hellre bort än att kasta hela fina skor så jag hoppas hon vill ha några iallfall.

Det är faktiskt lite sorgligt att inte ens kunna trä i fötterna i några skor men då jag var till Borlänge med min syster i fredags så hjälpte hon mig att prova ett par och det gick men med hjälp då förstås! 

Det var ett par vinterskor med dragkedja på båda sidor så det blev en stor öppning. Jag kan ju inte ha foppaskor hela vintern så det blir bra med ett par varma som jag kan få på mig. 

Min mamma ska köpa dom till mig (dom var jättedyra), eftersom hon fick ett par jättefina ut och gå skor ecco av mig som jag nyligen köpt då jag trodde att jag skulle kunna använda dom med en skena i. 

Dom passade henne så det var ju jättebra att någon fick användning av dom, och så får jag ett par andra då av henne istället.  

Lite bytes handel blev det mellan mamma och mig och hon förlorade på det då mina som jag ska få  kostar femhundra mer:)

Ha det så jättebra och så skriver jag imorgon igen.

kram på er

Det finns så mycket att vara glad och positiv över

Mina finaste

Hej och god morgon
Jag hade en jättebra dag igår förutom som alla andra dagar ha jobbiga ben. Börjar ju vänja mig ganska bra med det,  men helt vet jag då inte om jag någonsin kommer vänja mig.
Ibland känns det som att det vore skönare att inte känna benen alls då dom är varma och tunga och helt slut. Vore skönt att en stund få känna att dom inte är så himla trötta.
Nu vill jag förstås inte alls ha det så att jag inte känner dom, för jag är ju egentligen jätteglad över det lilla dom kan prestera,  och jag kan ju stå på benen även om det inte är lång stund jag orkar.
Måste helt enkelt få vara lite less helt enkelt och det är ju inte så konstigt alls egentligen:)

Min syster Angelica

Igår kväll ringde min syster och undrade om jag ville följa med till Borlänge och kupolen idag.
Hon tyckte det skulle passa bra att jag skulle kunna välja och hitta på någon present till mig! Haha ja ni läste rätt, jag fyller år imorgon och vi ska ha lite kalas här ikväll så det blir ju bra även om jag faktiskt inte önskar mig något särskilt alls.
När man blivit så här gammal:) så är ju iallfall för mig inte min födelsedag nå viktig alls.
Melina fyller år den 12 augusti och Marielle den 22 september så för mig har alltid deras födelsedagar varit viktiga och jag har helt tagit bort min egen under massor av år, men det gör då ingenting alls:)
Ska bli lite skoj iallfall att kolla runt lite i lugn och ro i affärerna tycker jag och äta något gott kanske.

Jag pratade med Roger som jobbar på Hedemora anpassning igår och det är så härligt med honom tycker jag. Han sitter själv i rullstol och vet vad man behöver och inte behöver.
Vi ska ju köpa en bil som dom ska anpassa åt mig efter mina förmågor eller oförmågor,  så det är lite mycket att tänka på. Vi ska köpa deras demo bil så på måndag ska jag låna hem den och få prova,  och gissa om det ska bli skoj! Härligt härligt och sen då vi provat den ska dom fixa till så min rullstol går in med hjälp av en robot och så lite andra grejer.
Gissa om jag kommer känna mig fri och som en riktig människa igen?
Det kommer bli så skönt att kunna hämta barnen då det behövs eller skjutsa mig själv då jag ska någonstans och jag är så himla glad över att det ska få bli så på riktigt.
Min mamma frågade mig i telefonen häromdagen: Törs du verkligen ge dig ut alldeles själv då?
Det är väl klart jag törs och kan sa jag! Herregud,  jag kan ju inte behöva ha någon med mig jämt, jag är ju inte handikappad i huvudet,  än iallfall:)
Nej det kommer bli superbra,  men det kommer bli mycket planering för att parkera då jag ju behöver stor yta bakom och bredvid bilen då både rullstol och robot tar plats,  men man lär sig säkert och med en tumstock i bilen så kan jag ju mäta lite ungefär genom att sticka ut den och mäta:)
Vi håller ju på att sälja våran bil som vi har nu men lite trögt känns det så jag hoppas någon ringer och är intresserad på riktigt:)

Att vara positiv och känna glädje för livet är viktigt för att orka med allt jobbigt.  Jag var till Rehab igår morse och vi pratade igenom lite vad jag kan och inte kan göra nu för tiden, och vad jag har problem med.
Jag berättade att jag har jobbigt med att klä på mig (nedtill bara), och skor och lite sånt och hon sa att jag kanske behöver ha någon som kommer hit och hjälper mig då? Först då hon sa det så kändes det jäkligt jobbigt,  men sen då jag tänkte efter ett tag så kändes det bättre och riktigt bra.
Det är ju inte meningen att jag ska gå oklädd en hel dag bara för att jag inte orkar trä i benen i ett par byxor? Jag får ta en dag i taget och känna efter hur och vad jag vill framöver, det finns ju kjolar och klänningar förstås så slipper jag trä i benen men det blir ju vinter snart och jag ska ju kunna ta mig ut om jag vill och orkar!

Min hiss

Jag  åker i min hiss varje gång jag ska ut eller in och jag är så grymt lycklig över den,  och jag kan sitta och liksom njuta i den oavsett om jag sitter i min rullstol eller använder rullatorn!
Den är guld värd för mig och jag är så himla glad för att jag fått en sån bra så jag kan klara mig och kunna komma hemifrån.
Om jag inte haft den nu så hade jag inte kunnat följa någonstans utan jag hade fått vara hemma hela tiden då det ju är alldeles för många trappsteg för mig och vad jag klarar!
Härligt och tacksam och glad kommer jag alltid att vara för min kära hiss.
I början tänkte jag att det skulle vara lite skämmigt kanske och fult att ha en vit hiss utanför, men nästan direkt jag fått den så försvann dom känslorna.
Jag är bara superglad för den,  och bryr mig inte ett dugg om vilken som åker förbi precis då jag sitter i den, alla får tänka och tycka precis som dom vill och jag tycker att den är allra bäst!!

Ska strax göra mig klar så min syster slipper hjälpa mig då hon kommer, kan hända jag behöver hjälp på med mina foppaskor men det får hon fixa:) vad skulle jag då gjort utan mina foppaskor?
Jag är glad för dom och att det funnits såna skor för det är verkligen det enda jag kan få i fötterna i.
Jag är lite rädd för att jag aldrig ska kunna ha stövlar och andra skor som jag har, men om det som det ju verkar blir så,  så får jag ge bort alla till någon som kan och vill ha dom.
Köpte flera par fina stövlar förra hösten som jag verkligen gillade så lite tråkigt känns det men det är ju bättre att dom kommer till användning än att dom står här hemma i min källare.

Vi har här hemma börjat fundera på hur det ska bli framöver, om jag alltid kommer vara så här dålig i benen så jag bara kan hålla mig på en våning i huset.
Vi har funderat lite på att kanske leta efter ett hus som har bara en våning eller en våning med källare så jag kan vara i hela huset jag bor i. Känns lite tråkigt att inte kunna vara överallt i vårat hus som det är nu.
Allt är bara i funderartagen än men vi kommer nog ha ögonen och öronen öppna och hittar vi något passande så kanske det blir att vi flyttar. Lite spännande iallfall och roligt att kolla runt lite.
Det är samtidigt som det känns lite spännande,  lite tråkigt att vi kanske inte kan bo kvar här då vi ju renoverat hela huset där vi bor nu och lagt ner mycket tid och kraft.
Tiden får utvisa hur allt blir och vad vi känner och tycker framöver.

En dag i taget är viktigt och att inte stressa, jag har tagit upp det många gånger i min blogg men det är ju så himla viktigt så jag skriver det igen och önskar att alla kunde ta det lite lugnare och hinna andas och leva i nuet lite mer än alla gör.
Alla skulle få må så mycket bättre bara genom att sluta stressa och olyckor på vägar och överallt skulle minska drastiskt då man slutar stressa! Det är enligt mig den största orsaken till nästan allt, stressen! Om alla tänkte lite på det varje dag så skulle det bli skillnad och till slut skulle alla vakna upp lite och inse att det inte är bra alls med stress.
Men det går ju inte för mig ensam att göra skillnad, utan man måste vara jättemånga så det är nog en ganska omöjlig uppgift kanske.
Ni som läser min blogg kanske iallfall kan tänka till lite och ändra på livet lite genom att sluta att stressa så mycket eller iallfall minska ner på den!!

Idag är det fredag och det blir helg så jag tar lite helg ledigt tror jag från mina inlägg och så kommer jag tillbaka på måndag.

Ha en jättebra helg alla.

Kram på er

Att få finnas är så himla viktigt!!

Hej på alla som kanske läser mina inlägg. Jag satt i morse tidigt och skrev ett långt inlägg med mycket känslor och innehåll och jag publicerade det. Efter en stund var hela mitt inlägg borttaget så nu får jag försöka skriva igen och jag tänker spara det på en annan sida så jag slipper skriva om alltihop igen ifall det händer lika igen. Svårt att göra om då man ju försökt formulera och skrivit så bra man kunde men jag gör ett nytt försök nu.

Det är inte lätt att få en relation att fungera men jag känner att jag och vi lyckats jättebra, och vi pratar och vi pratar. det allra viktigaste är faktiskt att prata och låta den andra personen få finnas!
Jag bestämde mig redan innan jag träffade Gert att jag i nästa eventuella förhållande aldrig skulle låta bli att ta upp problem utan prata och ta itu med allt direkt.
Det har jag faktiskt gjort och Gert har fått lov att göra det han med. I början var det inte så lätt alls, för han var inte van alls att man pratade så mycket som jag tyckte att man borde.
Jag ville inte att man skulle gå runt och vara sura eller irriterade på något utan ta i det på en gång så slapp det bli nå tok. Han har fått lära sig massor och jag med förstås,  för det har då inte varit någon rak väg att få en relation så bra som den vi har, men jag är superglad för att vi lyckats så bra och för att vi finns för varann hela hela tiden.
Det allra viktigaste har ju varit att visa respekt och få respekt och få finnas hela tiden och bli sedd och hörd på, jag kan inte tänka mig mycket annat som är viktigare faktiskt.
Allt jobb har verkligen gett utdelning och vi har blivit mer sammansvetsade än någonsin och vi betyder så mycket för varandra och är glada för att vi kämpat på som vi gjort.
Nu efter så många år så känns det inte som ett jobb längre utan det finns med i våran vardag och här pratas det på så fort det behövs:)

Ska berätta lite om hur det varit förut i mitt liv förut så ni förstår varför jag tycker det är så himla viktigt att båda personerna i ett förhållande måste få finnas och ta plats och få tycka.

I mitt första riktiga förhållande, som var med mina barns pappa så fanns jag inte någongång alls under alla år. Jag var ung då vi träffades (18)och jag hade inte fått med mig hemifrån att jag behövde tycka och tänka själv. jag känner så här efteråt att jag skulle tycka som andra bestämde att jag skulle tycka!

Ni kan ju tänka er hur mycket jag tänker och tycker nu haha:)

När jag vaknade upp en dag så insåg jag att jag inte fanns.  Jag insåg nog inte att jag inte fanns utan jag insåg att det var något totalt jättefel hemma hos mig och oss.

Jag har sedan dess faktiskt varit så glad över att jag lärt mig vad jag inte vill ha i ett förhållande.
Jag träffade efter barnens pappa en annan kille i några år som jag också lärt mig massor av.
Jag liksom halkade in i samma mönster som jag hade haft innan,  och även om det var en bättre person jag träffade då så vet jag idag att jag är glad och tacksam för attjag inte har det så som vi hade det då!

Jag är glad över att jag faktiskt varit med om en massa jobbiga år, för utan dom åren hade jag ju inte varit Nina som är och finns idag! Jag tänker inte bli någon gammal Nina som gör som alla säger utan jag tänker fortsätta vara jag och finnas och finnas varenda dag!
Jag insåg att jag kunde välja att vara bitter och arg resten av livet, eller så kunde jag vara glad över vad dom lärt mig hur jag inte ville ha det i ett förhållande. Jag valde det senare som ni förstår:)

Jag är så glad att jag har mina barn och att jag kunnat lära dom, och har gjort det sedan jag vaknade upp för länge sedan, jag har lärt dom att det är viktigt att känna efter och fundera vad dom tycker och inte bara haka på eller tycka som mig eller någon annan.
Dom får finnas och det är så himla himla viktigt och jag är så glad att dom har det med sig i sitt bagage då dom ska flytta hemifrån sen. Sen kan ju hända ändå att man blir kär och träffar fel person och man slutar att  tycka själv en stund, men grunden har dom med sig och dom vet att jag alltid kommer stå bakom dom och finnas för dom oavsett!

Om inte allt blivit som det blivit vet jag inte hur dom skulle växt upp.
Hos deras pappa fick man inte tycka sjäv alls,  och man fick inte heller vara ledsen utan man skulle vara glad hela tiden och jämt. Eftersom jag vaknat upp från det livet,  så var det hemskt otäckt att veta att mina barn blev itutade precis det jag blivit under en massa år och det var skrämmande. Nu blev det som tur var inte så att det fastnade hos dom, och nu är dom så stora så dom vet att det inte ska vara så, så ingen mer hjärntvättning kommer det att kunna bli och det är jag glad och tacksam över!

Jag fick ensam vårdnad till slut efter många års stridande och efter det har vi kunnat pusta ut!
Inge mer krångel med underskrifter och inte heller några bråk eller tjafs eller någonting och det är en härlig känsla att känna att man är fri liksom! 

Det har varit krångel under alla år då barnen behövde pass eller andra papper som han skulle skriva under då vi ju hade gemensam vårdnad.  Det har blivit tingsrätts besök och advokater som jag fått ta till för att han skulle skriva under och så kan man ju inte hålla på.

Att uppta deras tid,  och samhällets  pengar för att han inte vill skriva under är ju inte klokt alls.

Det fick vara totalt nog då Melina i sexan verkligen mådde dåligt i klassen och behövde byta skola. Han vägrade att skriva på förstås vilket gjorde att hon inte gick i skolan sista terminen i sexan.
Hon ville gå i Ludvika där hon hade många vänner och bekanta och det skulle känts tryggt för henne att komma till en skola och klass där det fanns snälla barn.
En hel termin höll både jag och rektorerna på för att få honom att skriva under.
Det blev tingsrätts möte med advokater som hjälpte mig och han skrev under så Melina iallfall skulle få börja i sjuan i Ludvika.
Han är en man ( eller vad han nu är för något?) som vill sitta på makten och bestämma.

Han hade inte träffat Melina på flera år, jag märk flera år! Trots att han inte träffat henne på så länge så visste han att hon skulle gå kvar här i skolan.
Usch vilken jobbig tid och vad jobbigt det var för Melina som ju ville gå i skolan. Han sa till rektorn flera gånger att han skulle komma och skriva under, men dök inte upp. Rektorn och jag gav upp till slut och Melina fick bli hemma med mig hela den terminen. 

En superjobbig tid och nu efteråt känns det ganska avlägset,  men då jag skriver om det så känner jag att jag blir så ledsen och arg över hur dum han varit mot både henne och hennes storasyster.

Nu är det inte bara det här som hänt förstås utan en massa andra saker som jag inte kan gå in på nu riktigt:)
Det har varit både födelsedagar och julaftnar flertal gånger utan ens ett grattiskort eller god jul kort och det är väl det värsta för ett barn, att ha en pappa som inte hör av sig eller bryr sig.

Han har aldrig förstått det där med ensam vårdnad  trots att både socialen och medlare hjälpt mig att förklara, han har bestämt sig för att jag tar barnen ifrån honom då? Det enda det handlar om är ju att jag ska själv kunna bestämma vad och när jag ska  skriva under papper och ta såna beslut som att få ett bank kort tex:)
När jag fick ensam vårdnad gick jag och Melina till banken direkt och det var en sån härlig känsla att det bara behövdes min underskrift och inte något krångel alls!
Det är inte alltid det bästa att ha gemensam vårdnad kan jag lova och socialen har man inte mycket hjälp av alls, dom vi haft har totalt blivit manipulerade av honom och hans fina ord!
Sist vi hade en sväng där betedde sig våran handläggare sig så dumt mot tjejerna.
Hon pratade med båda och gjorde en utredning och  sa till dom när utredningen var klar att det var jag som skulle få ensam vårdnad.
Vi var jätte lättade och allt kändes toppen tills vi fick utredningspapperen och det stod något helt annorlunda i dom!
Har i efterhand fått reda på av henne faktiskt att han ringt och lyckats prata med henne så hon inte höll alls det hon sagt till tjejerna.
Dom ville anmäla henne båda två efteråt och dom mådde så dåligt av att hon sagt en sak och liksom ljugit för dom tyckte ju dom då. Och så var det ju tycker jag också. En av rektorerna i skolan tyckte då hon fått reda på hur allt gått till att tjejerna skulle boka en tid och ifrågasätta hennes sätt så vi bokade en tid för att tjejerna skulle få säga till henne vad dom tyckte om henne och var dit och pratade, dom krävde att en chef skulle vara med och så blev det.
Dom känner verkligen att det inte går att lita på eller få hjälp av socialen,  och jag hoppas att dom aldrig hamnar i någon sits så dom behöver få hjälp därifrån.
När vi hade det som värst så är jag glad ändå att jag hade båda rektorerna på våran sida och att dom höll med om att det var hemskt alltihop och den ena sa att "den"( vill inte skriva han eller hon då det ju fanns en av varje just då)  aldrig ville prata med deras pappa igen! Det var faktiskt skönt för mig att höra då jag ju alltid fått stå själv mot han och hans fru och alla deras påståenden och saker som hänt under alla åren som varit.

Jag kommer nog att skriva en hel bok om allt en vacker dag och då kommer alla detaljer finnas med i boken och då jag väl skrivit den så tänker jag verkligen lägga allt bakom mig. Jag har lagt det mesta bakom mig nu med men det är sorgligt att mina barn ska fara illa då deras pappa inte ens kan ringa och fråga hur dom mår, eller gratulera till körkort eller studenten eller ens bry sig!
Hemskt och ofattbart hur någon kan göra så.

Häromdagen då vi skulle skjutsa Gerts mamma hem till Ornäs så blev allt så starkt och jag kände att jag är så glad över att jag kommit så långt och vet vem jag är och vad jag står för.
Hans mamma är jättegullig och snäll och jag känner igen mig själv hur jag var förut i henne,  och skulle vilja ha en kurs med henne haha så hon får bättre självförtroende och får finnas på riktigt!

Jäklar vad viktigt det är att finnas och känner du som läser det här att det är tjatigt kanske så får det lov att vara det för det är det viktigaste i livet!!!

Jag är tacksam över allt som hänt i mitt liv och jag skulle aldrig varit den jag är utan alla motgångar och allt som varit för att hitta mig själv och så har jag föstås haft min bästa vän Elenor som alltid funnits och stöttat och trott på mig. Jag vet då inte alls hur jag skulle varit utan henne!
Självklart skulle jag nog till slut fixat det ändå men det hade varit väldigt mycket värrä och jobbigare än jag behövt ha det nu.

Jag har många gånger suttit i soffan och gråtit över elakheter och dumma saker som hänt men det har tagit mig hit och jag är glad för allt och vet att jag lärt mig massor och på vägen tagit bort många vänner som jag trott varit vänner.

jag har inte så många nu men dom jag har är riktiga och dom kommer alltid finnas vet jag!

Livet är som ju alla säkert redan vet inte så lätt men det är ändå fantastiskt och jag tror att man till slut får det man förtjänar så jag får hålla fast vid den tanken och fortsätta tro på den.
Ska göra ett försök nu då att publicera så får jag se om det försvinner igen:)
kram på er!