Jag kan bli så himla less!!

Hej hej!

När jag skrev mitt förra inlägg så blev jag svettig och totalskakig, precis innan jag rättat klart. 

Jordens blodsockerfall, helt plötsligt, ingen förvarning. 

Gert sov (han sover nere), och Melina var ute och for lite.

Som tur var så kom Melina hem en sväng och fick rädda sin mamma :)

Hon fick hämta  julmust, två chokladbollar och en ganska stor lussebulle. Ja allt det krävdes för att min kropp skulle ge sig, och sluta svettas. 

Jag blir så dålig så dålig. 

Det är verkligen inte bra att det blir så och jag vet ju varför.

När jag slutar att äta socker så blir det så himla mycket bättre. Men då även fast jag slutat med socker så halkar jag dit igen, förr eller senare liksom. 

Det finns socker i allting nästan, och i så mycket man inte hade en aning om att det kunde finnas i. Jag måste kolla varenda förpackning för att komma till rätta med mina problem, om man kan kalla det för det.

Jag behöver kanske gå till en dietist för att få ordning på mina anfall jag får titt som tätt. 

Den här gången satt jag i sängen redan som tur var, men jobbigt är det kan jag lova. 

Mitt eget fel förstås, så det är inget att klaga på haha :) 

Ska kolla upp det faktiskt snart känner jag så jag slipper få så här mer.

Steker lite pannkakor ::

Jag och vi har haft det bra nu mellan jul och nyår, ja tänk att det blir ett nytt år alldeles snart?! Knepigt så fort åren går egentligen! 

Idag stekte jag pannkakor, det är enkelt att göra och vi behövde få något i magen :) 

Gert gillar inte pannkaka han, men vi hade annat i kylen till honom som han kunde värma :)

Ibland kan jag bli så himla less på att jag inte kan resa mig och göra det där som jag vill. 

Jag blir ibland så frustrerad. Nu blir jag det då och då, inte särskilt ofta, nej för det hjälper ju inte.

Nej det hjälper inte att bli arg, ledsen eller frustrerad, nej jag får bara gilla läget. 

Maria eller Rebecca får vara mina ben och ofta mina armar också, och gud vilken tur att jag har dom! Ja just dom! 

Nu har jag ju några fler, Otilia och Nui som också hjälper mig då jag behöver. 

Jag är så glad över dom alla och över dom hemma här i min familj, ja dom ska jag inte tala om haha :)

Ja dom kan säkert bli less på att jag inte kan göra det jag kunde förut, säkert jätte less.

Marias ena snigel :)

Maria, min ena assistent skickade en bild idag, hennes sniglar har blivit stora, ja jättestora om man jämför då jag sist såg en bild.

Gert tycker dom är slemmiga och äckliga, men jag gillar dom lite tror jag :)

Jag har aldrig sett dom på riktigt, men jag ska ta hjälp snart för att komma upp till Maria för att se hur hon har det, och för att träffa sniglarna. Hon bor på tredje våningen :)

Hon badar dom varje kväll under kranen lite grann, och dom får grönsaker hela dagarna. 

Lite konstiga djur är dom måste jag säga, men lite roliga också tycker jag nog.

En sak jag vill skriva några rader om ikväll är mitt minne. 

Ja minnet nu är i stort sett obefintligt haha :) Ja jag skrattar åt det lite grann även fast det ju är jobbigt att inte minnas allt som jag kunde förut.

Mycket eller det värsta beror på mina mediciner som jag tar. Dom gör så att jag minns sämre, eller ibland inte alls.

Jag har nog sedan jag var liten varit bra på att minnas i bilder. 

Ja mycket ord och meningar minns jag ju också förstås, men bilderna! 

Jag kan minnas hur det såg ut, både inne och ute. 

Jag kan komma ihåg gardiner, färger och ja väldigt mycket minns jag. 

Jag kan minnas dofter, jag minns lukter, och kan ibland känna igen en lukt som jag mindes från då jag var liten. 

Jag kan då säga att det luktar lika som... och då komma ihåg ett ställe jag varit till då jag var liten.

Ibland känns det inte klokt vad mycket jag kan minnas, medan jag inte kan minnas vad jag gjorde igår!? 

Knepigt och ibland till och med lite otäckt att jag kan minnas så mycket. 

Mina assistenter här hemma dom kan inte förstå hur mycket jag kan minnas.

Ja jag minns ju det mesta i bilder, bilder jag sparat som i ett lager i hjärnan. 

Jag måste ha en väldigt stor hjärna jag eftersom jag kan få plats med så mycket.

Ja jag tror faktiskt att jag ska luta skriva för idag redan nu. 

Jag har ju som vanligt massor som kommer ut på data skärmen då jag skriver på, men jag får försöka stoppa mig lite. Hejda mig liksom.

Imorgon är det nyårsafton och jag önskar er alla en fin bra dag och kväll.

Om jag känner mig och oss rätt så kommer vi inte att orka vara vakna till klockan tolv, nej vi är så himla kvällströtta båda två, vi får se :)

God mat blir det iallafall och en mysig dag och kväll med min kära man och kanske Marielle. 

Melina, hon är i Sälen och firar nyår hon, ja hon har det alldeles säkert toppenbra där. 

Lite konstigt känns det allt att alla barn är vuxna nu, ja dom är stora allihop. 

Melina är den som är yngst, men nu är ju hon också vuxen?! 

Jag tycker att det är lite jobbigt att dom alla klarar sig själva nu, men så otroligt lycklig över att ha så fina barn, och så duktiga.

Som jag skrev förut så önskar jag er alla en fin helg!

Kram kram till dig från mig <3

Mitt liv tog slut!

Hej hej och god fortsättning på er!

Jag har haft en fin julhelg, men återkommer lite längre ner i mitt inlägg om det :)

Jag har sedan sist kommit på ganska många olika ämnen som jag vill ta upp och skriva om, att liksom få ut mina funderingar från huvudet, till dig. 

Ni kommer att få ta del av om ni vill, lite av varje framöver.

För länge sedan var jag ju riktigt sjuk, ja jag hade min "Hodkins" sjukdom som härjade lite fritt inuti mig ett tag. Jag skämtar lite om det, men ni förstår ju att det inte alls var varken roligt eller bra med en cancer tumör i kroppen. Nej fy vilken hemsk tid det var då. Jag var bara 21 år.

Nu såhär väldigt många år senare så känner jag ju, och vet att den har präglat mitt liv. 

Ja nu kom ett sånt där ord jag inte använder, eller knappt vet vad det betyder, präglar? :) 

Jag menar i vanlig svenska att den gjort mig till den jag är idag, bland flera andra saker och händelser förstås. 

Det var då min resa började, min resa till mig själv. 

Ibland kan jag nästan tacka den för att jag är som jag är nu idag, att jag finns, Nina finns!

När jag blev sjuk den här gången, många år senare. Ja jag menar nu då jag fick Ms för ungefär fem år sedan, så tog mitt liv liksom slut.

Ja jag kände så i början av min sjukdom att jag liksom skulle sluta leva, helt på allvar kändes det så. Jag kan inte nu förstå att jag kände så då, att jag tänkte så?  

Jag gav bort eller sålde bort kläder, jackor och skor. 

Jag slängde smink( jag hade inte mer än en mascara och en rouge typ haha, men jag skulle inte behöva det mer ),  jag liksom skulle inte behöva något längre eftersom jag var slut.

Nu idag kan jag inte förstå hur jag tänkte då, det var ungefär fem år sedan och jag var ju Nina då också, ja det trodde jag!? Varför skulle jag inte behöva mina skor mer? 

Mina vinter jackor som jag sålde, varför skulle jag inte behöva klä på mig när det blev kallt?

Nu så här efteråt så tänker jag att allt som hänt mig nu under den här resans gång, ja allting har ju också hjälpt mig att bli den jag är idag.

Det låter inte klokt det jag skriver vet jag, men trots det så är det verkligen så här jag känner! 

Jag läser det jag skriver och ser att det ju är "övermagiskt" att kunna vara så positiv som jag är, men det är jag! Ja jag trotsar allt, och är lycklig och underbart glad.

I början då jag fick Ms så fick jag försöka tänka på allt jag fortfarande kunde och inte bara på det jag inte kunde. 

Nu behöver jag inte tänka alls, nej det blir automatiskt och jag ser inga begränsningar alls, jo förutom trappor då :)

Ja jag är så glad för så mycket runtomkring mig, och framför allt annat, så är det ju mina barn förstås. Ja min fina man och hans fina pojkar, mina assistenter och ja, listan kan bli lång om jag skulle räkna upp alla. Det är och finns många som betyder mycket för mig, och en del allt!<3

En sak som jag tänkt på mycket och funderat kring.

Jag har funderat över vilken tur det är att jag blev sjuk nu, ja innan jag blir för gammal.

Ja jag pratar om assistans, hemtjänst, eller kanske till och med någon vårdinrättning.

Tänk om jag blivit sjuk då jag var runt 65 år, ja då hade jag fått flytta till något boende om inte hemtjänstens tjänster varit nog för mig. 

Nu då jag har assistans, så har jag ju det liksom, då får jag ha kvar det fast jag blivit gammal. 

Ja så är det nu förstås, allt hinner ju ändras, men jag får hoppas att det förblir så iallafall för mig. 

Ja jag känner mig då ego när jag tänker så, men att vara fullt frisk som jag :), och behöver flytta till ett boende, ja det skulle vara förgörande, så hemskt! Då skulle jag verkligen känna att allt var slut.

Jag får hålla tummarna för att det blir bra då jag blir äldre, jag har ju några år tills dess haha :)

Jag och Maria blev att prata lite om fobier häromdagen,  och jag som är så totalrädd för sprutor kom ju in på det då.

Vi pratade lite och jag berättade om en händelse då jag var liten och skulle få stelkramp sprutan.

Då jag berättade om händelsen, så kom jag på då och just då, att det var där min sprutfobi kom till.

Vi skulle ta sprutan i bokstavsordning, och jag hette Thidé vilket var ganska sist bland tjejerna.

Vi var i ett rum, och fick gå in i skolsysterns rum en och en. Jag var LIVRÄDD med stora bokstäver, inte då vi kom dit innan tror jag, men jag blev det under tiden jag satt och väntade på min tur.

Tre stycken höll fast mig liggande på golvet. Lite bryskt kan jag tycka, nej skämt åsido. 

Hemskt, hemskt var det!!

Jag har skämtat bort det i alla år, ja det var ju inte kanske jag som skämtade bort det från början. 

Nej det skrattades åt det ganska mycket, och jag fick ju liksom göra det jag med.

Min stackars klasskompis Janne Nordin hade sin tur efter mig, ja han blev ju jätte orolig då han hörde mig skrika där inne precis innan det var hans tur. Han satt i ett annat rum mot oss tjejer.

Dom vuxna gjorde helt fel!! 

Det vet jag nu, och är glad för att jag vet att jag inte gjorde något fel.

Det är på grund av den händelsen som jag är rädd förstås, och den rädslan har jag fått burit med mig under alla år, och gör fortfarande. 

Jag tror att jag kommer att få ha det så i resten av mitt liv faktiskt.

Man kan ju tro med min sjukdomshistoria att jag vant mig, men jag lovar att det inte har gått att vänja sig för mig. Nej jag har inte velat vänja mig, jag tror att det är så.

Nu har jag ju ett problem som inte är att leka med, jag har inga ådror som syns eller knappt känns då jag ska ta prover. 

Att inte ha det innebär extra oro för mig, och en massa onda gånger då sköterskorna försöker få blod. Nu tar jag till Emla kräm (bedövnings kräm för dig som inte vet ), och jag har gjort det i många år, vilket ju hjälp mig jättemycket. 

Rädslor är inte att leka med, och jag som varit sjuk i mer än halva mitt liv, jag hade fått det lättare med allt jag varit med om, om jag sluppit min sprut rädsla. 

Ja lite arg kan jag vara på det nu då jag tänker, ja jag blir lite förargad, men det är ju ingen idé alls. Nej nu är det så här och jag har fixat många många år, så nog ska jag fixa resterande också, ja det ska jag!

Ett par år efter stelkramp sprutan så skulle jag ta röda hund sprutan. 

Vi åkte till samma skola (Lorensberga), det var samma personer där och jag satt still på en stol då jag fick den, ja sprutan. 

Ja jag var ju tvungen att visa att jag var större och duktigare då. 

Jag är helt övertygad om att dom mindes mig från stelkramps tillfället och vem vet, dom kanske minns mig än idag.

Jag hoppas att inte fler än jag behöver utstå det jag fick göra, jag önskar att dom som är lite osäkra och rädda kan få komma en annan dag med sin förälder kanske. 

Något sånt var det inte tal om då jag var liten, nu var det ju länge sen, men ändå.

Nej nu till något annat :)

Jag och Rebecca var till Falun i veckan då jag skulle byta min kateter. 

Det är alltid en jobbig stund, men det onda går över väldigt fort och det gick bra. 

Vi fikade lite på cafeterian på sjukhuset innan jag skulle till stället där jag byter, och sen då jag var klar där for vi till Ica maxi i Borlänge för att handla lite smått och gott.

Jag ville köpa lite olika goda saker till julmaten som vi skulle ha bara ett par dagar senare.

Då vi handlat klart stannade vi till för att köpa något att äta, och dom hade en god citron dricka där som verkligen smakade citron. Jättegott med en varm smörgås och citron dricka till det.

Tyke då han var en liten valp :)

Jag och Marielle har varit ute lite med Tyke, så vi alla fått luft och motion, ja jag fick bara luft jag haha :) Jätteskönt att komma in i värmen sen då man varit ute lite. 

Jag är lycklig nu då det inte är någon snö som sätter käpparna i julen för mig. 

Utan snö kan jag åka vart jag vill och vara som vanligt, med snö så blir jag mer låst. 

Nu har jag ju en större rullstol att ta till, med stora hjul, men den fungerar inte överallt. 

Men den rullstolen är super rolig att åka med då den går snabbare och med stora hjul kan man ta sig nästan överallt. Man behöver inte tänka på höga trottoar kanter, nej man är ganska fri faktiskt :) 

Jag gjorde pajdeg till en kyckling paj jag skulle göra. Tyke vill vara med :)

Lite inlagd sill :)

Jag hittade på lite gamla bilder på mig både då jag kan gå och då jag åker rullstol med Jennifer som tyckte det var lite spännande med min rullstol :) Jennifer är min systerdotter. 

Hon fyller 13 år idag och kortet är några år gammalt. Grattis till dig Jennifer!

Studentbilden är nog den sista som togs med mig stående, jag fick hålla i mig där på bilden för att kunna stå :)

Bilden längst ner är på Marielle och Melina då vi var till Teneriffa för väldigt många år sedan <3

Torsdagen innan julaftonen så var Gert, Melina och Marielle i ishallen hela kvällen. 

Jag och Tyke klarade oss själva hemma en stund. Rebecca och hennes man Johan, och deras barn kom förbi till mig för att ta ut Tyke en stund. Jättesnällt verkligen och Tyke fick en rolig stund :)

Nu börjar jag närma mig julafton som jag ska skriva lite om.

Dagen före julafton så skulle vi vara vakna och titta på Bingolotto och uppesittarkväll.
Vi hade en myskväll, men vann ingenting förstås :)

På dagen innan julafton så lagade vi mat och fixade allt som skulle vara klart till dagen efter.
Vi hade bestämt att vi bara skulle värma upp allt och slippa laga mat då, bara att umgås och mysa ville vi göra.
När självaste julaftons dagen kom så mådde Gert riktigt illa och fick gå och lägga sig igen.
Vi fick bestämma att det bara fick bli skinka och lite sånt då pojkarna skulle komma.

Gerts pojkar har alltid kommit till oss en sväng på förmiddagen för att sen vara vid sin mamma, och det kunde dom göra i år med.
Mina tjejer var hemma här också på förmiddagen så vi hade riktigt mysigt tyckte jag då vi var allihop igen. Det är ju inte alls ofta alla kan ses, så det var en härlig julafton.
Gert piggnade till så passa att han kunde vara med. Våran lilla familj var samlad :)

Nu har det blivit juldag och Gert mår lite bättre. Ingen av oss var särskilt sugna på julmat idag, ja vi har ju ganska mycket mat kvar eftersom den inte kom fram igår. Jansson, kycklingpaj, sill, köttbullar, skinka och prinskorv mm. Imorgon ska jag göra lådor för frysen, bättre att ta fram framöver om vi behöver och inte orkar laga mat :)
Vi tog ett bra beslut om nästa år redan nu .
Vi ska äta något annat, något som är mycket godare än all mat i världen, iallafall om man frågar mig.
Pepparbiff a´la Gert, hasselbackare, och Ninas madeirasås :) Det blir gott och den maten kommer det nog att bli till nyår tror jag faktiskt :)

Jag och Marielle tog en långprommis idag, ja i nästan två timmar var vi på språng och så Tyke med förstås. Det var riktigt skönt att komma hem sen då det blåste ganska mycket hela vägen vi tog :)
Ja trots el vantar och sjal och massor av kläder så tyckte jag att det var ganska kallt, fryslort som jag är haha :)
Jag hoppas att alla haft fina dagar :)
Kramar till er alla
Kram kram

Jag valde mitt liv!

Tyke och jag <3

Hej hej!

Jag tänker då inte gå med dig ner matte! Nej jag vill vara med mormor jag :)
Ja just så kändes det då Tyke la sig till rätta över mina ben häromkvällen :)
Till slut gick han med Marielle ner för att sova, men lite tveksam var han allt :)

Ja tänk att jag faktiskt är mormor jag, och inte vilken mormor som helst liksom, haha.
Ja hörrni, jag mår så oförskämt bra, alldeles otroligt underbart bra.
Jag känner förstås att det är jobbigt med alla hårstrån som man får med då man har en hund här hemma. Ja för mig som vill ha rent och ordnat är det lite jobbigt.
Nu är det ju inte för evigt, så jag får försöka ha lite terapi med mig själv, så det ska nog gå bra.
Jag skulle inte kunna ha en hund, nej jag skulle få städa ihjäl mig, eller mina assistenter skulle städa ihjäl sig åt mig. Inte bra alls, så jag väljer bort det alternativet.
Nu kan jag ju inte välja vad och hur mina barn gör och jag tycker så mycket om Tyke förstås även fast han "hårar" ner :)
Inte alls hela världen eller viktigt om man tänker på det stora hela, men för mig är det ändå viktigt.

Tänk så liten han var då han kunde åka med mig och värma sig under min regnkappa.
Vi var på julmarknad i Nora för två år sedan och det var kallt och regnigt. Tyke fick sitta och värma sig lite vid mig då jag körde.
Ja en riktig skruttig dag då man tänker på vädret, men ändå en supermysig dag. När Marielle träffade Daniel så hade han Stina, en amstaff tjej som jag tycker så mycket om. Hon var också med på marknad, men hon fick gå bredvid hon :)

Nu till något helt annat som jag så ofta brukar skriva:)

En sak jag tror man ska ta och fundera lite på. 

Tänk hur skulle det bli om jag blev sjuk, hur skulle jag må om jag blev förlamad? 

Du behöver inte fundera allvarligt så att du nästan på kuppen blir sjuk, nej men lite grann.

Hur skulle jag må om jag blev sjuk som Nina, hur skulle jag agera? 

Ja så tänker Gert ibland, ja han tror inte att han skulle varit lika utåt som jag är. 

Nej det kanske han inte skulle vara, men han skulle ju då haft mig vid sin sida, och jag tror faktiskt att min positiva läggning skulle smitta av sig på honom. 

Ja jag hoppas det iallafall. Jag skulle finnas för honom, vilket jag ju gör nu med haha :), men ni fattar. Jag skulle stå upp för honom och jag skulle strida för honom, ja jag skulle finnas hela tiden.

Nu är jag jätteglad att det inte behövde bli så, nej jag är glad att det var jag som blev sjuk, förstå mig rätt nu. 

Jag skulle göra vad som helst för att kunna gå nu, det skulle jag verkligen, det är en dröm som står högt upp på min lista. 

Nu då det blev jag som fick ta det, ta sjukdomen, så är jag glad att jag har accepterat läget och förstår att mitt liv är toppenbra, utan fungerande ben.

Ja det är viktigt för mig att tänka så, och det gör jag utan att tänka på det. 

Då jag ser mina ben efter duschen tex, i spegeln, ja då kan jag inte fatta att det där är min ben? 

Nej dom bara hänger där och dinglar ju liksom! 

Nej för mig är det som att jag inga har, men jag har ju det även fast dom inte fungerar alls, nej dom är som döda.

Jag har ju förut förklarat att dom känns som dom ska sprängas, mest på eftermiddagarna. 

Dom är liksom helt sprängfyllda/stinna, och spricker när som helst. 

Nu är ju det bara en sån där jobbig felkänsla som jag har, nervsmärta kallas det säger min doktor.

Förut hade jag brinnande ben, men nu för tiden, ja ganska länge, så spricker dom när som helst.

Ni tjejer som fått barn och ammat, ja ni kommer att veta vad jag pratar om. 

Jag och Rebecca pratade om just det, och inte förrän då kunde jag komma på vad benen känns som.

Jag har sagt stinna och sprängfyllda, men idag fick jag en annan känsla när vi pratade.

Då man ammar sitt barn och dom inte ätit på ett tag, då känns det som att bröstet ska spricka, ja det är precis den känsla jag känner. 

Då när barnet åt så gick ju den känslan över och allt blev bra, men nu i mitt fall så går det inte över.

Nej trots att jag äter medicin mot nervsmärtorna jag har, så hjälper det inte helt, nej ibland inte alls tror jag. Jag har ingen aning om hur benen skulle kännas utan medicin, och det vill jag verkligen inte prova, nej fy då, då kan det bli ännu värrä.

Jättejobbig känsla även fast man vet varför och vad det är. Stressande känsla måste jag säga.

Jag är glad ändå att det bara är mina ben som känner såna fel känslor, jätteglad är jag över det. Det finns dom som har så i ansiktet, armarna ja kanske över hela kroppen, jag vet inte.

När jag blev sjuk och sämre och sämre var jag en riktig nej Nina.

Jag ville inte ha rullator, jag ville inte ha en rullstol, jag skulle definitivt inte ha någon kateter eller någon medicin, nej minsann där gick gränsen. 

När jag till slut hade fått ge upp för sjukdomen så var det dax igen, permobil, nej men en sån tänkte då jag inte ha, haha ja ni hör ju!? 

Jag tror att jag hade ganska sunt tänk under hela tiden då i början, jag ville ju inte vara sjuk. 

Nej jag ville kunna allt jag kunnat innan, och absolut det viktigaste var att jag ville kunna klara mig själv.

Men jag kunde inte och jag kan inte!" 

Att acceptera det som hänt med i mitt fall min kropp och min sjukdom var inte superlätt, nej jag har gråtit och varit förtvivlad och trott att livet varit slut. Ja faktiskt så har jag det, men det har som tur är gått över, för länge sen tack och lov.

Jag vet att mitt liv inte är slut nu, inte än, det har jag verkligen inte tid med. Jag har ju massor kvar att göra innan jag är klar.  

Jag är stolt över mig själv och över alla runtomkring mig som låtit mig vara jag , att jag fått vara i det jag varit i.

Jag fick ta mig en funderare då jag var som mest förtvivlad förut, ville jag att mina barn och min man skulle ha en mamma och fru som satt och grät dagarna igenom?

Nej!, då och där så gjorde jag mitt val, jag valde livet, mitt liv!

Nu i helgen så har jag och Rebecca slagit in lite julklappar, ja ganska många faktiskt och det är så skönt att jag nästan är klar. 

Jag har ju haft problem med bilen, och har fortfarande, men vi kom på en bra lösning häromdagen.

Rampen i bilen som ska komma ut till mig vill ju inte göra det, så vi hittade en nödlösning. 

Vi tar med ramperna då vi ska någonstans och lägger ut dom, då kan jag komma in och ut.

Vi testade lite häromdagen så jag och Rebecca kan göra det då vi är ensamma också, och det gick jättebra, men det gäller lite mer att jag har tungan rätt i mun :)

På väg upp så blev det väldigt halt, ja jättehalt. Gert fick putta på mig så jag kunde ta mig upp.

Vi har varit till Borlänge en dag och vi hämtade upp Gerts mamma för lite shopping. 

Jag hade tänkt ta färdtjänst och Gert bilen så att vi kunde mötas upp, men nu kunde vi ju åka tillsammans igen.

Jag har ju ringt Hedemora och dom ska hjälpa mig att laga det som inte fungerar.

Huvudsaken jag kan ta mig i och ur så är jag nöjd och det fungerar ju med mina ramper, tur jag har dom.

Innan jag ringde till Hedemora så kom Rebeccas man Johan ner till oss för att slå sitt kloka huvud ihop med Gerts, jättesnällt.

Jag har varit och handla mat en dag i veckan så allt skulle vara förberett och klart. Så skönt att ha allt hemma så att vi kan laga till det vi tänkt göra. 

Om vi inte testat med ramperna så hade jag ju inte kunnat följa med och handla, och det hade varit drygt. Nu vet både Rebecca och Maria hur och vad jag brukar handla, men att kanske få lite inspiration behöver jag då jag går runt i affären. 

Nu har jag svårt att få inspiration faktisk då det gäller mat i affären. För mig är det liksom en hel affär med mat, men ändå finns det ingen mat?? Så har jag ofta känt faktiskt. 

Vi ska göra allt klart dagen innan självaste julaftonen så vi bara kan värma allt och slippa stå in i det sista, det gillar jag inte.

Jansson, omelett, kycklingpaj mm. Ja jag tänker göra en vanlig matpaj, mest kanske till mig som inte gillar julmaten så värst, men så har vi ju mat i flera dagar som ju är härligt superskönt. Jag tycker det är tråkigt att laga mat varenda dag jag :)

Som jag skrev så tog vi med Gerts mamma för lite shopping en dag, det blev kupolen. 

Jag var den som hittade på mest att köpa, men Gert hittade på en jacka som han gillade vilket ju var kanoners. 

Ja det har ju blivit så att jag inhandlat fler än en jacka i år om man säger så :) 

Många från köp och säljsidor, ja faktiskt dom flesta. Det var dax för Gert att hitta på en ny han också, så det lite mer, ja det jämnar ut sig lite mer då haha :)

Vi åt god mat och efter lite mer handling så tog vi en fika på "waynes" högst upp.

Synd att det inte syns att det är ett fik där, jättegott var det vi åt och drack, och ganska lugnt var det där uppe om man jämför med nere i rusningen. 

Gerts mamma är inte ut på så mycket och vi är dåliga på att fråga henne, men vi hade en toppendag och vi ska skärpa till oss med att hitta på något. 

Då vi var nästan klara så såg jag P-A från Hedemora anpassning (permobil heter dom numera), men jag vart lite osäker då jag såg han på långt håll, men visst var det han! 

Han har hjälpt mig mycket med min bil och det är han som ska hjälpa mig nu igen. 

Han ställde upp förstås, ja som förut ställde han upp på en bild :) 

Han vet att han blir med i min blogg :)

Då vi var i Borlänge så köpte jag en ram till min fina tavla jag köpt.
Jag skulle ha några småsaker också, så Gert skjutsade hem sin mamma medan jag åkte till Ikea jag.
Jag kan tyvärr inte visa något kort på den shoppingrundan, men ni får försöka se framför er.

Jag i min rullstol med en liten vagn som barnen brukar ha med en flagga i topp.
Ja jag tog lite plats då jag kom körandes, men det gick jättebra, ja till jag skulle få med mig ramen som var 50x70 :) Den gick inte ner i den lilla barnvagnen jag lånat :)
Ja hur som helst så såg det nog ganska roligt ut tror jag, och jag kanske gjorde så dom flesta log och fick sig ett gott skratt :) Det bjuder jag gärna på.

Idag fixade vi till den och satt upp den på väggen där den skulle vara.
Superglad är jag över den och hon som är konstnär är otroligt duktig att måla, hon kan allting.
Åkerlundkonst, (Marie Åkerlund) kan ni söka på så får ni se allt hon kan! Otroligt duktig tjej!

Jag kommer inte att jag hinna skriva något mer inlägg före självaste julafton, så jag säger God Jul.<3

Jag hoppas att ni alla som läser det jag skriver och till alla andra med förstås, att ni får en fin helg.

Jag hoppas och önskar att alla barn slipper ha föräldrar och släktingar som dricker och blir otäcka under jul. Alla barn förtjänar bra fina dagar med bara kärlek.

Jag är uppväxt i en liten by hemma med mina föräldrar och min lillasyster. 

Hos oss var det pappa och morfar som tog två snapsar till sillen på julafton och midsommar, ja det var det som blev. 

Ja inte för oss då haha:)

Aldrig någon öl eller grogg eller ett glas vin. 

Nej faktiskt så har jag och min syster varit helt förskonade och aldrig behövt ha föräldrar som blivit konstiga.

När jag fick Marielle bestämde jag mig för att hon aldrig någonsin skulle få se sin mamma konstig (full). Nej det var superviktigt för mig. 

Deras pappas familj hade inte samma tänk alls som jag, så det blev inte fler än en jul där vad jag minns sedan Marielle föddes. 

Nej alkohol hör inte ihop med julen alls tycker jag, nej om man frågar mig så hör den inte ihop alls med någon som har barn. Just den här frågan är väldigt viktig för mig, och självklar!

Oj oj oj så jag skriver, orden tar aldrig slut känner jag, men jag behöver hejda mig lite så jag orkar rätta också :)

Jag är expert på att komma av mig och fortsätta fast jag egentligen inte orkar haha :)

God jul till er alla och ha den bästa julen "ever".

Kramar till er från mig! <3

Det var han!

Hej hej

Jag skrev att jag kunde vara hundvakt i mitt förra inlägg, men det stämmer inte riktigt kom jag ju på. Jag är mer som sällskap till honom, ja det är jag ju. Jag kan ju inte gå ut och gå med han tex, nej men hålla honom sällskap och prata med honom, ja det kan jag ju. 

Jag skulle följt Gert till sjukhuset härom morgonen. Jag gick upp fem för att hinna bli klar till åtta då vi skulle åka för att hinna. 

Bildörren kärvade, den ville inte gå upp. När Gert till slut kunde få upp dörren så ville inte mekaniken fungera alls, så jag fick bli hemma. 

Typiskt och vad himla viktig bilen är, jätteviktig verkligen.

Jag fick se det från den braiga sidan, och det var att jag fick lägga mig igen. 

Jag orkar egentligen inte alls gå upp fem på morgonen, och tänk då Maria som fick gå upp fyra för att hinna till mig. Ja jag fick hjälp att lägga mig lite igen då, så jag fick vila lite till.

Om jag varit frisk så hade jag inte lagt mig igen, nej då hade jag ju varit i farten och hittat på något att göra.

Jag somnade om och vaknade kvart över elva att Marielle väckte mig. 

Jag blev att må illa och känna som då förut. Jag hade sovit sådär tungt och jag var helt omtöcknad då jag vaknade. Superjobbigt.

Jag låg länge och jag drack lite kaffe, åt en hård smörgås innan jag skulle komma upp i rullstolen. Jag piggnade på mig till jag skulle få massage av Elin. Hon är bara bäst tycker jag! 

Skönt att jag kunde somna och sova ett par timmar, men så jobbigt då jag sover så tungt att jag blir som åksjuk då jag vaknar. Det är en riktigt otäck känsla.

När jag sover, så sover jag säkert gott, men just då jag ska komma ifrån sov världen till den vanliga världen.  Ja då är det jobbigt.

Min Marielle som bott i Nora några år har bestämt sig för att flytta hem igen, ja så är läget just nu.

Allt kommer att bli jättebra är jag säker på, men det är ju alltid jobbigt med en separation oavsett det är det bästa eller ej.

Maria hjälper Marielle att bli röd i håret igen :)

Både Rebecca och Gert är lite obekväma med hundar, men dom är jätteduktiga. Tyke är en lugn och snäll kille, men otroligt maffig och stark :) Jättemysigt är det med han tycker jag som inte är ett dugg rädd, men dom båda tränar på för fullt med att bara vara med honom, och gå ut med honom ibland.

Nu när Marielle och Tyke skulle flytta hit så fick vi göra lite förändringar för våran lilla Filip. 

Ja Filip är en av våra kaniner, och han bor inne. 

Maria fick gå ut i förrådet för att hämta in en bur vi inte använt på ett tag. 

Det är bra för Filip att få känna sig trygg i det rum han är i. Han har en liten hage bredvid buren där han kan vara på också, men om han blir rädd så kan han springa in i buren och ta skydd.

Jag kanske ska förtydliga lite och berätta att Filip är instängd i ett rum förstås, men det hörs ju iallfall då Tyke skäller.

Tyke skäller inte så ofta alls, men ibland så, ja då blir till och med jag rädd! Han har sån stark röst, så då kan jag tro att Filip blir rädd.

Till våren då det blir varmt ute så ska han få komma ut till sin utebur. där ska han få bo med massor av gräs att äta av och gräva i :) Det blir skönt för honom. 

Vi vill ju att alla har det fint och bra förstås, och på sommaren blir det bäst för dom alla tre.

 

För några dagar sedan så skickade jag iväg en förfrågan på facebook till en kille som jag trodde kunde vara min gamla vän, en vän som jag inte träffat sedan jag var arton år.

Ja hur många Henrik Eriksson finns det liksom? "Hedde" är han för mig, och jag tyckte så mycket om honom, och vi hade alltid så roligt. ( ja någon gång var det väl mindre roligt haha ).

Vi ringdes ofta och pratade länge, ja han var en riktig supervän verkligen. 

Han försvann av någon anledning som jag inte minns, och jag har funderat många gånger på vart han tog vägen, och hur hans liv blev.

Jag skickade en fråga på facebook för att fråga om det kunde vara han som var "Hedde"? 

Och det var han!! Han skrev visserligen att han inte varit "Hedde" på 27 år :) 

Vi har skrivit lite fram och tillbaka nu, och jag är så glad för att jag hittade på honom till slut.

Någongång då han ska till sina hemtrakter i Fredriksberg, så kommer han att komma förbi och ta en kopp kaffe och fika här med oss. Ja kanske med hans familj förstås, och dom är så välkomna så!

Nu då vi skriver så är det som så självklart på något vis, som förut lite, ja jag är så glad så glad.

En del människor vill man liksom inte tappa bort, men "Hedde" har jag tappat bort i 28 år ungefär, ja herregud så många år det blivit, nästan 30 år!!?. 

Jag förstår liksom inte det där med åldern då jag ju inte alls känner mig så gammal som jag blivit. 

Jag känner mig precis lagom, och jag tror faktiskt aldrig att jag kommer att hamna i någon kris, nej det är jag rätt säker på.

Ja lycklig känner jag mig över att ha hittat på min "gamla" vän, jätteroligt.

Jag har haft det jättebra sedan sist jag skrev, men våran bil har ju slutat att fungera så jag har känt mig lite inlåst.

Bilen i sig har inte gått sönder, nej det är min sida och dörren som krånglar, och rampen vill inte komma ut.

Jag har ringt till Hedemora där dom hjälpt mig att fixa bilen, så dom ska höra av sig när dom har en tid. Deras personal har blivit sjuka, ja inte alla, men flera av dom. Jag får hoppas att dom kvicknar till och blir friska fort, så fort dom kan förstås. 

Nu i veckan ska jag åka till Falun för att byta kateter, min kära hemska "suprapubilkateter". 

Jag verkligen älskar den, den har gett mig sån frihet, ja den har räddat mitt liv!

Före innan jag fick den inopererad så kretsade allt kring toalettbesök, och det är så otroligt skönt att slippa tänka på vart toaletterna finns. Underbart skönt.

Det jag inte gillar med den är ju dom gånger jag ska byta den. 

Förut var det var tredje månad, men efter att jag haft mycket besvär och krångel med urinvägsinfektioner så ska jag byta varannan månad istället. Ja ännu oftare, vilket gör att jag ska gruva mig ännu oftare än förut. 

Det går alltid bra och jag behöver inte alls gruva mig egentligen. Men jag gruvar mig minsann för det onda och obehagliga som blir, även fast det går över på några sekunder. Alltså helt onödigt.

Jag tittar inte och har aldrig tittat på själva ingångshålet jag har i magen, i nedre magen. 

Nej jag tycker att det är äckligt och jag vill inte se.

Om bilen inte hinner att bli fixad innan Falu resan så får jag ta färdtjänst, ja det går ju bra det med. Jag är bara bortskämd nu med att kunna åka iväg själv och slippa passa tider. 

Den dagen jag ska till Falun så ska jag till en restaurang på kvällen och äta med min familj. Min systers familj och min mamma. Jag får ta färdtjänst då med om det behövs, och jag är glad att jag kan göra det då jag behöver. Jätteglad är jag över det.

Nu till något helt annat :)

Häromdagen då jag skulle skala morötter så råkade jag skala av mig en ganska stor bit av nageln. 

Aj aj säger jag bara. När jag skulle försöka titta och sen klippa bort det som var löst så blev jag att må så illa. Det blödde då jag rörde nageln och fy så illa jag blev att må. 

Jag måste blivit så på äldre dagar haha :) Jag tål inte blod helt enkelt nu för tiden :)

Nu slutar jag med att visa några bilder jag hittade på, det var länge sen. 

Melina till höger och hennes kusin Amalia till vänster. 

Dom dansade både hiphop och disco, både singel dans och par. Det var roligt och dom var så duktiga så. Amalia har fortsatt att dansa hon och hon är förstås super duktig fortfarande.

Ett charmigt par var dom allt :)

Ja åren går och det händer grejer mest hela tiden.
Nu är det snart jul och jag är så glad att alla paket nästan är inhandlade redan.
Några fler kommer jag nog att hitta på, men det är för att jag älskar att ge klappar.
Ja det är bland det bästa för mig med julen, att få ge!
Jag behöver inte få ett enda paket, men jag vill "filura" ut och hitta på just dom där rätta klapparna till just den personen! Det älskar jag! Jag lyckas verkligen inte alltid, men ibland så :)

Ja jag älskar många saker och jag älskar många människor i mitt liv.
Att få känna den känslan som jag känner då jag får just det där!
Ja mitt hjärta svämmar liksom över av kärlek till dom mina. Ja jag önskar att alla fick känna den!

Igår kväll så fick jag en sån kärleksattack, åh älskade barn om ni bara visste hur mycket jag älskar er!! Dom skrattade och sa att dom ju älskar mig också <3 Men jag älskar liksom mest!
Jag är så lycklig att jag har den förmågan som jag har, att kunna älska!

Jag är så lycklig också över att det är så många där ute som läser det jag skriver, ja jag är överlycklig över det.
Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle bli så många läsare på min blogg som det blivit. Tack vill jag förstås säga till er alla som läser och läser. Ja jag kan förstå att det inte är så lätt eftersom orden bara strömmar ut och det blir massor av text i mina inlägg.
Ja orden strömmar ut från huvudet, genom armarna till mina fingrar. Helt magiskt!
Tack snälla ni!
Kramar till er alla från mig.
Kram kram