fredag 19 april 2019

Jag får skylla mig själv!


Glad Påsk!!
Hej hej! Jag har i flera dagar försökt att komma igång med ett nytt inlägg, men inte orkat.
Nej fy så trött jag varit. Inte bara varit trött, nej jag har inte riktigt orkat sållat och ordnat upp allt jag sparat till det kommande inlägget, det tar lite tid varje gång.
Nu har ju jag gjort mycket under dagarna som varit, så det kan ju också ha lite med allt att göra.
Jag försöker mig på en början nu.


Ja jag hoppas att ni som firar påsken, och ni som inte firar har en bra helg.
En helg med kanske lite extra god mat, eller iallafall ett ägg kanske :)
Jag och Gert är inte alls mycket för påsken, nej jag hade inte tänkt fixa något alls ute, men jodå!
Jag fick lite sug att göra fint då Rebecca gjort fint utanför hos sig, det smittades av på mig.


Jag köpte av någon på en köp och säljsida små garnvippor som man kan ha istället för fjädrar, och jag tyckte det blev så fint så :)
När jag  satte vipporna i riset så blev jag som helt rinnig i ögonen och tätt i näsan.
Knepigt att bli allergisk vid snart 49 års ålder. Är det ens möjligt?
Jag ska testa igen har jag tänkt, att vara nära riset så får jag se om det blir lika.

Jag hade planterat penséer i både lådan och en kruka, men någon morgon efter då Maria var ute en sväng, så såg hon att krukan var länsad!
Jag förstår direkt att rådjuren fick sig några supergoda blommor, värsta lyxkryddan för dom :)


Jag får ju skylla mig själv då jag ställer ut blommor på ett sånt bra enkelt stället att sno :)
Jag unnar dom verkligen mina blommor. Många blir arg på dom och lägger över nät och så, men jag blir inte arg alls, nej inte på något vis.
Om jag vill ha något som dom också vill ha, ja då vet jag ju att jag inte ska odla/plantera såna sorter om jag vill ha dom kvar, nej då får jag ta något annat :)
Att skydda med nät och annat, nej då blir det inte fint tycker jag, och jag vill ha det fint där ute jag :)

Jag brukar varje påsk göra i ordning ifall det kommer någon påsk kärring, och lika i år förstås.
Jag förstår ju att det inte är lika som då jag var liten, för vissa år kommer ingen påsk kärring alls.
Jag tycker iallfall att det är skönt att ha hemma, ifall att :)


Jag har haft lite bakning på mitt schema i veckan. Hockey avslutning för killarna i Smedjebacken, och dom skulle få gå på bio och fika, så fika blev det :)
Det är inte många olika fikasorter jag bakar och speciellt inte om det ska vara till många, nej då tar jag det säkra, det jag vet att jag kan.



Nu en reflektion
Jag och min vän Lisa var ut för att ses lite över en lunch, det var jättelänge sen vi sågs.
Vi käkade först  lunch för att sen gå in på hemköp där jag behövde handla några saker. 
Efter det så skulle vi gå in på nya fiket på stan för att ta en kaffe innan vi skulle säga hejdå.
Vi träffade på en bekant till mig på mataffären som jag pratade med en liten stund.

När vi kom in på fiket så undrade Lisa om hon fick fråga något, javisst :)
Kvinnan jag träffat på hemköp sa att Nina är då aldrig nedslagen till Lisa. 

Hon undrade varför hon sa så? Jag sa att så säger många, ja jättemånga när jag tänkte efter.
Inte exakt samma ord, men med samma betydelse.
Du är så glad och så pigg!
Du är så optimistisk och har ett så glatt humör! 
Jag får så mycket energi av dig!

Skulle jag ha varit/eller vara på något annat sätt då menar dom? (Lisas fundering )
Nu är ju jag van med såna kommentarer så jag tänker inte på det, men hon reflekterade över det vilket ju jag gör också nu efteråt.
Varför skulle inte jag kunna vara alla dom där braiga sakerna? 
För att jag inte kan gå mer och sitter i rullstol? Eller för att jag blivit sjuk? 
Hon (Lisa) har ju helt rätt, många ser väl mitt handikapp som ett ledsamt handikapp, och att jag borde vara nedslagen och ledsen över min situation.
Men varför är det så vi tänker vi människor. Varför ska inte någon i rullstol vara glad? Varför tror vi att människor med något slags funktionshinder är ledsen? 
Varför ska vi alla i rullstol vara ledsna och bittra? 
Ja det finns så många varför, känner jag.
Jag mår bra, jag är glad och positiv och jag är inte  ett dugg bitter. 
Jag är lycklig, kanske faktiskt lyckligare än innan, ja faktiskt. 
Jag tror att jag är mycket lyckligare än många andra som kan gå, ja det tror jag.

Nu finns det förstås saker jag inte kan göra som jag inte alls tycker är roliga, men om jag skulle fokusera bara på det, ja då skulle jag bli en ledsen Nina framöver kan jag lova.
Jag väljer att må bra, jag väljer den för mig enklaste vägen och den gör mig till den Nina jag vill vara, och den Nina jag varit många år och den Nina som är.

Något jag inte är lycklig över, är att inte kunna dra iväg med Marielle då hon vill åka bort, kanske långt bort. 
Nej det går ju inte alls eftersom mina resor måste vara helt planerade. 
Jag kan inte bara impulsiv alls längre. 
Såna saker kan jag tycka är jobbiga, men mina båda tjejer vet ju att jag egentligen skulle vilja göra så mycket som jag ju inte kan. Jag tror och är säker på inte att någon av dom är bittra på något sätt heller. 
Nej livet blir inte alltid som man trott och tänkt sig, nej ibland blir det inte så.


Det har inte bara varit bakning av fika i veckan, nej jag hade en beställning av smörgåstårta också.
Eva, en av våra vänner från Fagersta fyllde år, och då kom hennes man Ingemar på att Nina kan baka smörgåstårta :) Ja, jag har gjort till både Ingemar och hans syster Ulla då dom fyllt, så självklart gjorde jag en smörgåstårta till Eva också.
Jag är inte duktig alls på det, och inte är det ens roligt haha :) Men tre gånger om året, ja det fixar jag ju iallafall.





Eva till höger fyller år!
Gert, Eva, Ulla och Ingemar.
Ja hörrni, jag har så mycket mer att skriva om, men jag behöver rätta och få till det här inlägget nu först tänker jag. Jag har redan hur mycket som helst som jag vill skriva om i nästa inlägg.
Nej nu kom jag på något jag måste få skriva om innan jag slutar :)
Jag vill bara berätta lite om auktionen jag och Maria var på i Söndags.
Som vanligt var vi på ett glatt förväntansfullt humör.
Åh så jag älskar auktioner.

Gert skjutsade oss dit, för att sen komma och hämta hem oss då det var slut.
Som vanligt så gick vi runt och tittade på alla saker för att se om det fanns något vi var intresserade av, och om vi skulle bjuda på något och hur mycket.

När auktionen började så var det 100 % fokus, haha, ja så blir det direkt det börjar.
Det var kallt i hallen där auktionen var, så en tjock jacka och vantar satt inte fel alls.
Jag gjorde några bra inköp, och något mindre bra kanske haha :)
Så som det ska vara kan jag tycka.
Ett stort köp jag gjorde var en gungstol, ja jag kunde inte låta bli.
Den fann sin riktiga ägare direkt vi kom hem, ja Gert la beslag på den direkt :)


Mannen som står bredvid mig på kortet har varit auktionerare förut.

Då jag träffade honom för ett par år sedan, tror jag det var, så var jag tvungen att fråga honom. Fråga honom om han var auktionerare i Iviken då jag var liten, och visst hade han varit det, och där.
Då jag var liten och följde min mormor på auktion, så var det han som ropade ut.
Jag minns att jag fick ropa en femma för någon låda med många saker där i minns jag, och han slog direkt, haha :)

Jag har jättebra minne långt tillbaka i tiden, onormalt bra tycker jag själv.
Men det jag gjort för en vecka sedan, ja det är det sämre med. Jag faktiskt upp det med min doktor i veckan då jag var till han, och det är som det ska.
Min hjärna är väldigt stress känslig, den sållar bort saker då det blir för mycket, så det är inget konstigt alls. Jag kanske kommer tillbaka till just det i ett senare inlägg.
Ja det var som jag förstod, att jag får gilla läget helt enkelt, eller kanske inte så himla enkelt egentligen.
Det är ju faktiskt super irriterande och tråkigt att inte kunna minnas, hur jag än försöker.






Men nu minsann är klockan nästan tolv på natten och jag ska hinna rätta innan sovdags :)
Kram kram från mig till dig och er.












söndag 7 april 2019

Nära döden upplevelse


Hej hej!
Idag har jag haft en bra dag, ja jättebra dag. Jag skriver mer om dagen längre ner i inlägget.

Nu då jag sitter och skriver och egentligen hela dagen, så har jag tänkt mycket på min pappa, min fina pappa. Vi har tänt ljus för honom och han har fått finnas här lite.
Det är Tio år sedan min pappa valde att inte finnas hos oss mer.
Tio år för mig, att jag fått tänka efter varje gång då jag velat ringa pappa, kanske då jag behövt lite snickarhjälp, tio år!
Jag vet att min pappa inte ville lämna oss. Jag vet att han kämpat, kämpat för att orka, men han fick se sig besegrad, utav vad undrar man ju då? Medicinerna han fick är jag säker på gjorde så att han inte orkade mer, orkade inte kämpa mer.
Han skrev i sitt brev att det var som något tagit över hans kropp.
Ja så otroligt onödigt och ledsamt.
Det hade inte behövt att hända, nej inte om han fått hjälp, hjälp som han bad om.
Han väntade på sin tur, ja så han fick vänta, min och våran kära pappa och våra barns morfar <3
Min pappa var en stark trygg person, och min pappa, våran pappa. Han fanns alltid där.
Min pappa skulle velat vara med och se sina barnbarn bli stora och vuxna och se dom klarar sig så bra allihop.
Han älskade verkligen sina barnbarn, och dom älskade honom, eller gör rättare sagt.
Det är faktiskt så, det är jag helt säker på att han egentligen ville finnas kvar, kvar här hos oss som tyckte så mycket om och älskade honom.

Nu till ett beroende som dom flesta har, ja och det smygs in i snart allt vi stoppar i oss.
Jag bestämde mig, nu igen, ja för vilken gång i ordningen? Jag har ingen aning.
Jag har slutat med socker, igen.
Efter två dagar den här gången så åkte jag dit, ja jag kunde ju inte låta bli.
Regementet i Falun och choklad fontän, ja jag var ju bara tvungen att testa, det såg ju iallafall jättegott ut.
Jag tog två Melon bitar och så hade jag choklad på. Jättegod melon, men godast utan chokladen tror jag faktiskt :) Haha det var med andra ord så där gott haha, helt onödigt!!
Jag vet att jag är duktig då jag väl bestämt mig, så nu minsann.



Från den kvällen efter choklad fontänen så blir det fruktsallad och liknande som godis här hemma hos mig :) Det fixar jag!! Ja jag tänker låta lite kaxig, men det är för att jag vet att jag kan :)
Det är ju totalt onödigt och rentav dumt för mig att äta godis och fika, då jag ju vet att jag klarar mig ändå, urdumt av mig!!
Jag kan ju inte heller röra på mig för att kunna gå av mig onyttigheter, nej det går ju inte alls det.
Nej det gjorde jag förut :)


Nu till något som både kan vara farligt och som känns skrämmande då det händer.
Ja, det är när jag sätter i halsen, ja det kan hända oavsett om jag äter eller bara får mitt eget saliv i halsen. Hur det går till fattar jag inte?.
Det kan då trots att jag tuggat jättemycket, eller om det bara är saliv eller vatten bli så att jag sätter i halsen.
Jag måste då försöka vara lugn och försöka andas vilket ju inte går, så då får jag ge upp.
Jag får bara låta det vara, och så tänker jag att ja om det inte går över så dör jag nu, ja så tänker jag faktiskt.
Ja så får jag lov att tänka, för jag orkar inte oroa mig och bli rädd varje gång.
Även fast det är jätte otäckt, ja det är verkligen som en nära döden upplevelse.
Det händer inte jätteofta, nej det gör det inte, men alldeles för ofta tycker jag.
Det är riktigt otäckt och tårarna rinner, men sen som ett under, då släpper det och jag kan andas lite mer och mer. Väldigt konstig känsla det är.
Jag brukar åka iväg en bit om jag sitter vid köksbordet så jag blir själv, ja dom runtomkring mig vet ju inte hur dom ska göra, oavsett om jag sagt att dom inte kan göra något.
Nej det skulle inte hjälpa att trycka på bröstet eller så, nej jag måste vänta ut det bara, trots att både jag och dom runtomkring mig tycker det är jätte otäckt.
Jag ska till min doktor, min neurolog i veckan, så jag ska försöka komma ihåg att berätta och prata om just det här.


En dag i veckan så var jag till Falun för lite magnetkamera röntgen.
Jag vet inte hur jag och doktorn bestämt, mest han :) Endera två eller en gång per år.
Jag behövde inte få kontrast i armen den här gången!!Jag vart så glad och lycklig!!
Yes!! för mig som är svårstucken som tusan, och tycker det är jobbigt med nålar.
Nu är dom ju extra duktiga på röntgen måste jag säga, ja dom har aldrig behövt leta efter mina ådror, nej faktiskt aldrig.
Inte nog med att dom är bäst på att ge kontrast, dom är ju bäst dom som jobbar där också.

För länge sen då jag inte hade fått min diagnos ännu, så fick jag en röntgen tid.
Tiden jag fick var flera månader framåt och jag fick panik!! Jag ringde och grät i panik.
Jag blev kopplad till en man (Anders), som försökte lugna mig.
Jag visste inte vad som var fel på mig och jag behövde få röntga mig typ NU!!
Han ordnade en tid kommande vecka om jag minns rätt och fick mig lugn.
Det var veckor med ångest där och då, ja fy så jobbigt att inte veta vad jag hade för fel, varför kroppen inte fungerade, varför jag inte kunde gå??
Jag har kommit ihåg honom sedan dess och tycker att han är bäst, så enkelt är det, iallafall bäst för mig.

Jag har röntgat mig så otroligt många gånger under alla sjukhus år. Ja sedan jag var 21 år och lite före det, massor av gånger totalt, men röntgat olika delar då haha :)
En av alla dom gångerna fick jag någon slags panik ångest, fy satan vad hemskt det var.
När jag väl ligger där så ska jag blunda, och då medan jag blundar sätter dom över en mask över huvudet. Ja bara då när jag ska röntga huvudet så gör dom så.
Jag blundar verkligen under hela undersökningen, för jag är rädd för att få panik om jag ser att jag är instängd.
Jag vill inte ha lurar med musik, eller jo det vill jag ju egentligen, men dom trycker och gör ont.
Det är också för trångt där under masken, det får inte plats.

När jag får kontrast brukar det ta en timme totalt, men den här dagen tog det kanske 20 minuter bara lite drygt, yes liksom!!.
Det låter högt i maskinen för dig som inte gjort en sån undersökning, det liksom knackar och låter högt i olika takt och dovhet, behöver egentligen lurar, men det går inte.



Hela helgen som varit har vi hoppats på sol. Igår var det ingen sol men ganska varmt, så Rebecca passade på att putsa mina fönster på utsidan, så skönt att få dom rena.


Imorse såg det lovande ut, men nej då.
Jag köpte blommor på blomsterlandet i Borlänge, då vi for förbi när jag skulle på röntgen häromdagen.
Jag ville plantera ner dom i lådan bredvid postlådan, som jag hade tänkt.
Vi har sen i Fredags ändrat från dag till dag, inte lika mysigt att plantera då det är dåligt väder, men idag skulle det iallafall ske.
Fy satan vad kallt det var idag, helt fel dag för att plantera, men vi gjorde klart det ändå!
Jag var dessutom så spastisk att jag inte kunde ens böja mig lite framåt eller åt sidan, nej det gick inte att ens försöka plantera själv.
Nej Rebecca fick bli den som fixade till lådan, men det kommer fler planteringar, ja hur många som helst faktiskt.




Ja tänk så jag älskar att vara ute och greja, det jag inte kan själv kan ju någon hjälpa mig med så det blir bra. Ja att pyssla och greja är verkligen bland det roligaste jag vet :)
Nu har jag förhoppningsvis inte tagit mig vatten över huvud eller vad man kan säga.
Nu har jag massor att rätta, så jag får förbereda mig på en sen kväll :)
Jag hoppas att ni har det bra och att ni mår bra, vilket tjat haha :)
Kram kram




tisdag 2 april 2019

Det är skrämmande!



Hej hej!
Jag börjar berätta att det än idag inte är klart vem som ska beställa spolgrejer till min kateter??
Jag vet inte hur det kan gå till så som det här har gått till.
Det känns som att någon bara bestämt sig för att -Nej Nina hon ska inte få något mer nu!!
Det känns också som att det är knark det jag behöver??
Nej det jag behöver är "Uro tainers", en sorts spolgrej med citronsyra som hjälper min kateter att hålla sig ren, att den inte "kläggar" ihop, den hjälper mig från att kissa på mig.
Att vakna varje morgon nerkissad, nej det vill jag inte!
Det är äckligt och det luktar illa,  och jag har verkligen ingen lust att kissa på mig!!
Det vill ju ingen, nej det tror jag verkligen inte.

Nej det är så totalt respektlöst och nonchalant, och rent av elakt av dom alla som inte vill hjälpa mig.
Nu har jag ju tack och lov fått hjälp av palliativa teamet, dom har ingenting med min spolning att göra egentligen. Dom hade några "Uro tainers" som jag fick av dom, och direkt samma natt så var det bra igen och jag kissade inte på mig!! "Haleluja moment"!! Ja det kan jag lova.
Nu tillbaka till palliativa teamet igen, dom som inte hade någon skyldighet alls, dom ville och vill fortfarande hjälpa mig.
Flera av dom, men den som mest ringt runt är Åsa tror jag.
Alltså som ringt Vårdcentralen i Ludvika, och Gyn i Falun, allt för att hjälpa mig att reda i allt.
Dom har varit så snälla och försökt hjälpa mig så att jag ska slippa ringa fram och tillbaka mellan dom jag redan pratat med flera gånger.
Dom som bara bollat runt på mig, fy så dåligt skött.
På vårdcentralen har dom skrivit att dom aldrig beställt någon urotainer så dom tycker att det borde ligga på Gyn i Falun, ja, som dom håller på. Dom bollar inte bara med mig, nej mellan varandra också!!
Nej jag är ingens ansvarsområde, helt sjukt.
Jag behöver citronsyra i droppform som jag kan spola själv med hemma varannan dag, ja så enkelt är det, och med hjälp av den syran så slipper jag kissa på mig.
Den hjälper till så kladdet som annars fastnar på katetern, far ut i påsen med urinet. Allt "klägg" i urinblåsan åker ut och får inte fäste, jag älskar den spolvarianten, den är bäst.
Jag slipper kissa på mig och jag slipper byta kateter så ofta som jag behövt sista kanske halvåret. Sedan jag provade den första så har jag inte kissat på mig en enda gång och inte behövt byta kateter, helt fantastiskt underbart bra.
Fortsättning verkar det bli, så det blir nog ett gäng rader till i det ämnet framöver, men klokt är det inte på en enda fläck.
Utan palliativa som ringer åt mig vet jag inte hur jag skulle orkat, nej jag kommer vara dom evigt tacksam.



Nu till lite kaninprat :)
Jag tycker och har tyckt så synd om kaninerna varje vinter, som dom bott där ute.
Ja alla utekaniner bor ju liksom ute, ja jag vet ju det:).
När det är runt 20 grader kallt, ja då tycker jag "SÅ" synd om dom.
Dom har ju hur mycket både halm och hö som helst där ute, dom fryser nog ingen gång skulle jag tro, men ändå liksom :)

Dom mår nog bra alla årstider och dom skaffar ju päls därefter förstås, helt automatiskt också.
Dom är pigga och alerta oavsett grader där ute, dom har det ju alldeles säkert superbra.
Mat och hö i massor och så nytt vatten flera gånger om dagen eftersom vattnet ju fryser.
Gert skottar åt dom där inne vid sig, dom vill inte gärna skutta ut om det inte är skottat :)
Bortskämde är dom nog kanske :)


Jag satt ute en dag för att få lite sol, och medan jag låg i solen och lyssnade på en pod så hjälpte Maria mig att ta bort löv som vi lagt över mina växter i höstas innan vintern kom.
Hon tog bort alla löv för att växterna nu ska få lite sol på sig, och mjukstarta upp innan våren kommer på riktigt :)

Maria var in till kaninerna, och tog med sig Bruno till mig en sväng, som jag älskar!!
Ja det är kärlek med stora bokstäver, KÄRLEK <3


Som jag älskar dom där kaninerna, det är kärlek på riktigt det, det kan jag lova!!
Han är så stor våran Bruno, så maskulin hela han om man jämför med lilla Mimmi som är så mycket mindre.


Bruno är 10 år nu och Mimmi 7 år, jag hoppas att dom får hålla sig frisk och krya trots att dom ju börjar bli gamla nu. Jag önskar att dom få leva massor av fler år, men oavsett hur länge så är det viktigaste att dom har det bra så länge det går.

Snart är det sommar :)

En fin utedag i solen :)
Det är en härlig årstid som kommer nu, ja jag gillar ju egentligen alla, alla utom vintern.
Förut gillade jag vintern jätte mycket, men vinter i rullstol, nej det går inte. Jag blir som innestängd eftersom det inte bara är att dra iväg för mig så som jag brukar dom andra årstiderna.
Nej vintern är inte min favorit längre, synd nog måste jag säga.


En dag så for vi till Fagersta för att träffa våra fina vänner där.
Ingemar hade ställt frågan till Gert om vi hade ett köksbord, för hans var inge stabilt alls sa han.
Vi lovade att vi skulle fixa ett bord till honom, och så började vi leta lite. Köp och säljsidor och Blocket.
Jag la ut en blänkare på min facebook och fick napp direkt, och till och med några jag visste vilka dom var. Vi köpte ett fint bord och fyra stolar till Ingemar. Det var därför vi for dit just den där dagen. Ingemar blev jätteglad över att få ett så fint bord och fina stolar. Så modernt :)


Ja det är så härligt att kunna hjälpa till och ordna åt dom.
Ingemars fru Eva bor i en annan lägenhet, och hennes köksbord var rangligt det också sa hon till Gert. Han gick in till henne och kollade upp, och det gick att skruva ihop så det blev stadigt igen. Innan vi skulle åka hem igen så kom Ulla (Ingemars syster, som också  bor där men i en egen lägenhet )på att Evas vardagsrumsbord också var ostadigt, så Gert fick rycka ut igen haha :)
Kanske vore det så att Gert kan vara deras egna vaktmästare, ja så får det allt bli :)
Jag kan inte komma in till någon av dom, nej det går inte, så vi får träffas utomhus istället :)
Alla var glada och nöjda då vi for därifrån och vi fick med oss massor av skön energi på väg  hem.
Dom är för härliga verkligen.
Det blev bestämt att då Eva fyller år om inte allt för länge så vill hon att jag gör en smörgåstårta till henne, lika som jag gjort till både Ingemar och Ulla :)
Jag tycker inte att det är särskilt roligt, men självklart kan jag baka tre smörgåstårtor varje år, till deras födelsedagar. Det är ju inte tråkigt alls egentligen, men svårt att garnera tycker jag, men det blir så bra som jag kan helt enkelt, och det är ju mest jag som tycker att det inte blir fint Haha:)


Veckorna går så fort att det känns som det är helg hela tiden.
Skrämmande vad tiden går fort, och hur nu mars blivit april!? Det blir att kännas som att det ju snart är vinter, eftersom sommaren kommer att gå lika snabbt som någon av dom andra månaderna, positiva jag haha :)
Man ska ju försöka njuta varenda dag brukar jag tänka, men hur ska man hinna det med dagar som går så rasande fort?


För ett par kanske tre år sedan så gjorde jag ett gäng med godispåsar till eventuella påsk kärringar som skulle komma. Jag hittade dom här korten på vad fint jag gjort :)
Tilläggas kan att det inte kom en enda!!:)
Haha ja vad ska man säga, konstigt, men så är det ju nu för tiden. Snart är det påsk igen och jag har inte tänkt göra såna påsar i år, men nog ska jag ha en korg med lite olika påsar och chokladbitar man kan få välja mellan :)



Nu till något helt annat, igen :)
Vi hittade den här skylten på "dollar store" ( en affär ) och köpte den direkt.
Jag gjorde en text och en bild som Gert fick skriva ut på gult papper jag hade redan, och sen plastade jag in.
Jag ska ställa den bredvid min bil ibland då jag ställt mig långt ifrån en affär tex och där det alltid, ja nästan alltid står bilar bredvid våran, jättenära.
Ja jag kan nästan tro att en del känner sig trygga bredvid en stor bil, ja det är inte klokt faktiskt, haha.

Nu får man parkera förstås vart som helst, men om jag skulle köra bilen själv så kan jag inte komma in i bilen om det står en annan precis bredvid.
Nu när det blir som på bilderna nedan så kan ju Gert eller Rebecca backa ut bilen, och jag då kan köra in på rampen, men om jag är själv? Nej då går det inte , då får jag vänta till den andra bilens förare kommer.


Nu kanske ni undrar varför jag inte ställer mig på en handikapps plats då?
Jo då, det gör jag om dom fungerar, men ofta är dom så små så det inte fungerar för mig att ta mig i och ur själv, då det ju blir att stå en bil för nära. Parkeringsplatserna är för små, nästan alltid.
Vid sjukhuset i Falun framför entrén, ja där är det stora egentligen, men då klämmer det in sig en till så tre platser blev fyra?? Ja så är det faktiskt.
Inte alls roligt, så där ställer jag och vi oss aldrig.
Nej vi har ett bra ställe i Falun vid sjukhuset som vi står på, det blir en aningens längre att gå, men det gör ju ingenting alls det.
Här nedan ser ni hur det är två bilar som klämt in sig bredvid oss :)?
Det fanns massor av platser på parkeringen och väldigt mycket närmare då det här är längst bort haha :) Ja jag fattar då ingenting.
Den största bilen närmast är min och våran bil, dom andra klämde in sig bredvid oss :)
Rampen kommer ut från passagerar sidan.
Nu är det absolut inte någons fel att det blir så här tokigt, nej ingen kan ju veta att jag har en ramp som kommer ut. Men nästa gång det behövs, ja då sätter jag ut den och testar.
Jag vill mest bara skriva om just det att det verkar vara en trygghet att stå bredvid oss :)


Här nedan ser ni att Rebecca flyttat på våran bil så jag skulle komma in. Det är ju inte bara rampen som ska in och ut, nej jag tar ju lite plats med rullstolen också.
Ingen kan ju veta att jag har en ramp, och även om jag hade ett klistermärke på rutan både bak och på sidan så är det ju inget någon skulle tänka på med mörka rutor haha :)
Nej jag tror på den gula skylten jag.


Jag tänker bara ställa skylten när det finns massor av platser, så jag inte tar en om den skulle behövts. Nej om det finns många andra platser så sätter jag ut skylten då jag står längst bort från affären, som i det här fallet var Ica i Ludvika.

Marielle tog sig en promenad med lilla Billie hem till mig idag :) En annan kärlek <3
Jag ska hjälpa henne att lägga ut lite hundsaker på tradera och behövde hjälp av henne vad jag skulle sätta som lägsta och utgångspris.
Många saker vet jag ju inte ens vad det heter haha :) Jag fick rå om henne lite och det var härligt.
Billie gör som vanligt, som dom två andra hundarna Stina och Tyke gjorde då dom fanns och var med hit. Billie vet ju då att man ställer sig vid altandörren på bakbenen så kan man se ut på vad som händer :) Hon är så gullig då hon står och kolla ut, men fick inget bra kort på hur hon stod :)




Stina och Tyke var så mycket större än henne så det ser lite extra gulligt ut då hon ställer sig för att titta ut <3
Nej nu måste jag ge mig för idag. Jag har mycket att rätta och så behöver jag ju sova lite också så jag fungerar imorgon.
Jag hoppas att ni har det bra och mår bra förstås, som jag alltid hoppas.
Kram kram