torsdag 27 september 2012

Operationen fick skjutas fram lite:(

Hej och godmorgon.
jag skriver några rader så ni vet att jag fick lov att ställa in min operation som ju just nu skulle vara i full gång tror jag.
Jag har ont i öronen, huvudet och är så himla snorig så det kändes för mycket för vad jag trodde min kropp skulle orka med.
Doktorn har förklarat att en höftledsoperation är ungefär som ett maraton om man jämför,  och ni kan ju förstå att det är superjobbigt för kroppen.
Hur många springer ett maraton genomförkylda? Ingen hoppas jag:))

Igår morse kände jag mig så dålig,  Gert fick ringa Falun för att fråga hur vi skulle göra, sköterskan pratade med doktorn och ringde upp och berättade att vi skulle ställa in,  och så kanske jag får en tid nästa vecka istället då jag blivit friskare:)
Det kändes så jobbigt igår då jag skulle bestämma mig,  så det var därför Gert fick ringa åt mig.
Jag blir så ledsen och tycker så synd om alla som planerat så bra och fixat åt mig, och så blir jag sjuk! Nu kan jag ju förstås inte rå för att jag blev det, men jag kände att det verkligen var så himla tråkigt och ville inte gråta i telefonen vilket jag vet att jag skulle gjort om det var jag som ringt:) Typiskt mig faktiskt, jag gråter om någon är dum i luren mot mig och så gråter jag för att någon är snäll också:) Haha måste jag säga för det är inte lätt alls det där med att ringa.

Igår låg jag hela dagen i sängen och försökte sova men med ont i huvudet så var det inte så lätt, men jag vilade iallfall. Jag får inte ta ipren nu innan operation så jag har bara tagit alvedon och dom tabletterna hjälper inte alls tycker jag. Men det stod i papperen att man inte skulle ta ipren så bäst jag låter bli.
Jag har haft ont i huvudet i natt också och nu då jag sitter upp lite känner jag att det är lite bättre faktiskt så jag får bli sittande en stund nu så jag får slippa huvudvärken.
Det är säkert bara förkylnings huvudvärk för hade det varit vanlig och jag inte tagit ipren hade jag fått migrän och det har jag inte fått nu som tur är.

Måste få berätta en lite rolig sak som hände nyss, synd att jag inte hade någon som filmade in det:)
Jag hade brett en smörgås i köket, en iskall tekaka direkt från frysen, den tinar ju fort och jag skulle inte äta den direkt. Smör och ost på den blev det och så la jag den på en stor mattallrik eftersom jag skulle ha den i knäet till vardagsrummet. (Våra mindre tallrikar står högt upp och jag orkade inte resa mig upp och hämta en sån).
Jag la tallriken som var lite kall i knäet och började åka och då började mina ben att få spasmer så dom hoppade,  och då höll min iskalla temacka att hoppa av min tallrik haha:)) Jag lyckades hålla i tallriken så den inte hoppade av på golvet. Jag satt här och skrattade för mig själv, vilken start på dagen!! Jag dricker en mugg varmt vatten också som ska vara bra för min dåliga mage, och jag vill helst slippa alla otäcka medel man ska dricka eller tabletter man ska ta så jag håller mig nu till varmt vatten i ganska stora mängder och aloevera och jag tycker faktiskt att det fungerar bra.
Absolut inte bra alls, men jag tycker iallfall att det fungerar lika bra som med det andra jag försökt med som jag ju dessutom får biverkningar av.
Med min variant så slipper jag biverkningar och jag känner mig lite nyttigare då jag inte tar medel för magen.
Nu ska jag äta upp min smörgås och dricka mitt vatten och gå och lägga mig igen och idag ska jag sätta på min yoga skiva och andas, andas och andas lite mer.
Jag måste ju bli frisk nu fort så att jag kan få göra min operation snart och jag är så glad och tacksam över att dom skulle hjälpa mig med en tid så fort det gick:)
Jag har så många bra människor runtomkring mig och är glad för varje snäll människa jag träffar i livet.
Tänk om alla människor kunde vara snälla, då skulle minsann livet och världen se helt annorlunda ut och tänk så enkelt allt skulle vara då.
Kram på er alla

tisdag 25 september 2012

Jag tar en veckas paus från bloggandet nu:)


Hej på er.
Den här dagen och gårdagen blev inte alls som jag tänkt, jag känner mig superförkyld och det känns inte bra alls inför operationen på torsdag.
Jag har varit uppe nästan hela dagen men känner nu att jag är så slut så jag inte orkar skriva något riktigt inlägg alls som jag hade tänkt förut idag:)
Jag kommer att skriva desto mer när jag kommer hem från sjukhuset och det vore ju jätteskoj om ni vill läsa då istället.
Ha det så jättebra alla och så skriver jag när jag kommit hem och känner mig lite piggare och friskare än jag gör nu, haha hur frisk man nu känner sig efter en höftledsoperation?
Det kan ju jag säga jag som gjort det förut flera gånger förstås,  och man är allt annat än pigg och frisk kan jag lova:)
Förhoppningsvis kommer mitt liv bli lite lättare efter operationen och det vore ju superbra så jag ska kämpa på och se till att jag blir frisk och pigg så fort det bara går.

Kram på er alla

Nu har jag redan blivit glad och positiv igen:)

Hej igen
Ja den här morgonen kände jag verkligen att det inte var skoj alls, jag var besviken på att ingen hört av sig om varför ingen kom igår och fixade min rullstol som jag ju sett så fram emot.
Jag var också orolig över att min planerade operation inte skulle bli av för att jag blivit dunderförkyld.
Nu har jag pratat med både rehab om  min rullstol och han kommer under dagen och fixar den, han hade varit sjuk:( Och sköterskan jag pratade med på den avdelningen jag ska läggas in i Falun ringde upp mig efter att ha pratat med min doktor som sa att det var okej. Jag ska förstås ta prover då jag kommer dit så det inte är nå tok men jag har ju inte feber och då verkade det okej:)
Av två besked blev det två positiva idag och gissa om jag är glad för det!!

Så nu är jag glad igen och känner att det kommer bli bra och framför allt att operationen blir av är ju viktigt nu då man ställt in sig på det. Så himla typiskt att bli sjuk precis lagom till det!

Jag har varit in och duschat och klippt naglarna korta vilket ju är viktigt då man ska operera sig och så passade jag på att ta bort lite hår under armarna och på benen nu innan. Jag kommer bli ganska slut efter operationen och inte kommer ha ork till något sånt på ett tag tror jag:)

Jag känner verkligen att jag längtar till på torsdags eftermiddag då jag vaknat och är klar och vet att allt gått bra, det kommer kännas underbart och då kan jag liksom börja leva igen.
Jag har ju varit så orolig över att höften ska hoppa ur som den ju gjort flera gånger,  så det ska bli superskönt att veta att den är lagad och att det inte alls är lika stor risk som det varit nu.
Nu finns ju risker med operationen också och har jag otur vill mina muskler inte alls hjälpa till att laga min höft. Om det skulle bli så,  så blir det så och inget jag kan göra åt det nu så här innan, utan jag får förstås som vanligt tänka bra tankar och försöka vara så positiv jag bara kan.

Jag kom just på att imorgon ska jag ju åka ganska tidigt hemifrån till Falun så jag inte kommer hinna göra något inlägg så jag skriver nog kanske en sväng ikväll också tror jag.
När jag nu kommer vara på sjukhus ett tag så blir det inga uppdateringar alls, men desto mer då jag kommer hem förstås haha och då kan det nog bli jobbigt att läsa är jag rädd:)
Jag kommer att ha fått mycket positivit med  mig från sjukhuset och känna mycket kärlek är jag säkert på, då det ju finns många fler än jag där och jag vill ju gärna göra alla glada och positiva så det blir nog mycket att dela med mig av då jag kommer hem igen.
Förra gången blev jag kompis med tre tanter som låg på min sal, men jag har bara kontakt med en av dom nu för en av dom andra har dött och den andra har jag inte hört av på länge så hon kanske inte heller lever. Man lär sig så himla mycket av andra människor och genom att vara snäll så får man så himla mycket tillbaka och jag verkligen älskar det.
Det jag mest gruvar mig för är förstås alla nålar som ska till och dränage som ska tas bort och lite sånt drygt, men det kommer att gå bra och jag har köpt på mig emla så jag klarar mig bra och det slipper göra så himla ont:) Dränaget går förstås inte att emla bort men alla stick kan ju göras lite lättare med min kräm:) Emla och jag är dom bästa kompisarna nu i några dagar tror jag haha:)

Jag skriver några rader ikväll också och jag känner att det nu i några dagar mest handlat om mig och min operation och rullstol och kanske kan jag få inspiration och skriva om något annat ikväll:)

Kram på er igen och jag kommer tillbaka.


Besviken och lite ledsen

God morgon eller vad jag ska kalla den här morgonen:)

Igår var det en måndag jag verkligen sett fram emot, eftersom det skulle komma någon och fixa min rullstol. Den någon lyste med sin frånvaro:( Det som känns tråkigast är ju att ingen ringer och talar om att det måste bli en annan dag. Jag förstår inte att dom inte förstår att det är en viktig sak, att ringa och ge besked. Ovissheten är alltid värst och hade jag vetat att dom inte kunde så hade jag förstås blivit besviken ändå men då hade jag vetat om och vetat att dom inte glömt bort mig.

Jag har haft en jättejobbig natt i natt då jag varit snorig och inte kunnat svalt för jag har känt mig slemmig i halsen så jag oroar mig lite nu över att jag ju faktiskt ska operera mig på torsdag och vill vara frisk tills dess. Knappast troligt att jag ska hinna bli frisk så fort, eftersom jag nyss blev sjuk,  men jag önskar att det inte blir värrä nu för då vet jag då inte hur det ska bli.
Jag måste nog ringa till ortopeden i Falun när dom öppnar vid åtta för att berätta att jag känner mig väldigt osäker på hur det här ska bli för jag vill ju inte vara helt slut innan operationen,  för då vet jag ju inte hur slut jag blir efter sövning och operation som ju tar jättemycket på krafterna.
Jag behöver ju massor av krafter och ork så jag förstår då inte alls hur jag kunde bli sjuk precis nu.

Jag har hållit mig frisk ända sedan förra hösten utan förkylningar eller något alls.
Ja frisk har jag ju verkligen inte varit men jag menar frisk från vanliga sjukdomar:)
Vi har brukat skämta om det här hemma faktiskt, att jag tar dom mer rejäla sjukdomar jag och resten av familjen har fått alla förkylningar dom:)

Jag ska äta lite frukost med Melina nu och sen sätta mig ner och ringa runt, jag måste ju ringa rehab och säga till att ingen kom igår också,  så hon kan hjälpa mig att ringa dit för att kolla varför det blev så. Det är inte roligt och inte lätt alls att behöva ringa runt och man känner sig ofta tjatig och gnatig. Tråkigt verkligen för jag tycker verkligen inte att det ska vara så mycket begärt att slå en signal när det blir någon ändring.

Det blev ett jättekort inlägg nu för att vara jag:)) Men jag kommer tillbaka lite senare och skriver lite mer och har förhoppningsvis fått bra besked både från rullstolspersonen och ortopeden men det visar sig:)
Ha en jättebra förmiddag alla
Kram kram

måndag 24 september 2012

Idag är en viktig dag då min rullstol ska bli fixad, äntligen!!


Orkideér är enda blomsorten som trivs hemma hos mig

Hej och god morgon!
Idag är en viktig dag för mig, en dag som jag verkligen sett fram emot.
I fredags var det ju hit en tekniker som lagade min broms på rullstolen som varit trasig i några veckor, och idag ska det komma en annan som ska höja min rullstol så att jag kan sitta bättre med mina långa ben:)
Hela helgen har jag nu fått vänja mig med att kunna bromsa ordentligt igen och det är verkligen viktigt att kunna göra det märker jag ju så inte rullstolen åker iväg då jag ska sätta mig i eller resa mig ur den:)
Superskönt ska det bli att få sitta bra, äntligen måste jag säga.
Jag har sagt till många gånger att jag behöver hjälp att ändra, men det har tagit många månader för att få hjälp så jag hoppas verkligen att han kommer idag.

Jag har suttit jätte illa i min rullstol ända sedan jag fick den.
I början kände jag inte det riktigt, men efter att jag fick så himla ont i ryggen och blev så trött i ryggen så insåg jag att det inte var riktigt riktigt. Jag har inte heller fått stöd under benen som det ska vara så när jag är ute och åker och det är gupp, vilket det ju är lite överallt så åker benen hur som helst i stolen och jag måste anstränga mig för att hålla dom på plats.
Jag har ofta ett spännband runt benen så jag vet att dom håller sig stilla, men det är ju inte meningen att man ska behöver spänna fast dom tycker jag:)
Det är ju inte heller meningen att jag ska bli helt slut av att åka rullstol och jag fick liksom nog efter våran Gotlands resa,  så nu äntligen ska det bli bättre!
Jag ska ju också få min nya bil fixad efter mig och min rullstol så det är viktigt att rullstolen är precis som den ska för att dom ska kunna ställa in roboten efter den.

Det är lika med såna här saker som med allt annat när man blir sjuk, att man måste strida för det man behöver och för sig själv.
Nu har jag en bra arbetsterapeut förstås och har fått jättebra hjälp med allt, men just rullstolen har jag känt att jag inte fått hjälpt tillräckligt med, och att det tagit sån himla lång tid.
Men man ska inte gnälla utan nu är jag ju superglad att det äntligen kommer att bli ordning och att jag kommer kunna åka bättre och sitta stadigare och känna mig mer säker i den än jag gjort.
Det kommer att bli mycket lättare för mig att ta mig fram och över saker om jag sitter stadigt och har balans ordentligt med hjälp av hela min kropp.
Eftersom det finns så många hinder överallt för oss i rullstol så känner jag att det är viktigt att jag lär mig massor av knep så jag kan ta mig fram överallt, eller iallafall nästan överallt:)

Idag är det måndag och det känns väldigt väldigt nära min operation nu, inte imorgon men nästa dag ska jag läggas in så det är bara idag och imorgon jag har kvar hemma nu innan.
Gud så himla fort dagarna går känner jag, dom bara rusar iväg.
Nu är det väl mest att jag känner så bara för att jag vill stoppa tiden lite grann, men efter operationen kommer jag att vara så himla lycklig då jag vaknar för då vet jag ju att det är klart:)

Det brukar ju göra ganska ont efteråt men jag brukar faktiskt strunta i det eftersom jag är så himla glad bara att det är klart.
Eftersom jag inte opererat mig på några år så blir det lite spännande att se hur det blir efteråt den här gången, och så är jag i Falun så det är nära hem sen.
Eftersom jag har väldigt annorlunda känsel i benen nu med min Ms så är jag lite orolig över att det kommer att kännas hemskt efteråt förstås, men det kan samtidigt kanske knappt kännas alls eftersom jag ju inte har så mycket känsel nu.
Min känsel är väldigt konstig och det är ju ingen som kan säga hur det blir efteråt, jag får helt enkelt vänta och se bara och hoppas på att det känns normalt och inte en massa konstiga känslor som jag ju vet att jag inte har.
Jag satt tex häromdagen vid köksbordet och det kändes som att jag var barfota, men jag visste att Melina hade satt på mig strumporna en stund innan. Jag var ändå tvungen att titta ner för att se hur det var på riktigt och alldeles riktigt så hade jag strumporna på mig.
Väldigt ofta måste jag titta efter då det känns på ett sätt eftersom jag inte riktigt vet och så är jag lite osäker på minnet också, eftersom jag känner ofta att jag inte minns allt jag ska minnas.
Det är ju vanligt då med min Ms, att minnet kan blir lite dåligt,  så jag löser ganska mycket korsord och känner att det är jättebra träning för mig.
Jag har ju opererat mig i Göteborg dom andra tre gångerna jag lagat mina höfter och jag har haft min doktor där som jag tyckt om så mycket och allt har gått bra.
Nu tycker jag ju om den här doktorn också som jag har, men ingen kommer att kunna vara bättre än min allra första doktor, han var verkligen superbäst han,  och han hjälpte mig då jag hade så fruktansvärt ont och inte fick hjälp i Falun.
Den doktorn som då var chef i Falun är pensionerad nu så jag behöver inte träffa honom mer och det är skönt, och min nya doktor där verkar duktig och han vet nog vad han gör hoppas jag:)
Jag måste lita på det förstås, för annars blir det jobbigt att lägga sig på operationsbordet haha:)
Nu har jag ju träffa min nya doktor i Falun många gånger och pratat om när och om och hur och jag känner verkligen att jag litar på honom, annars skulle jag inte låta honom operera mig.

Jag brukar inte vilja ha något lugnande innan en operation, men den här gången har jag ändrat mig och ska få en "hutt" som jag ska ta på morgonen.  Jag känner nu att det kommer bli hemskt att ta den hutten,  jag som är så känslig för äckliga smaker.
I värsta fall så kräks jag väl av smaken och då gör den då ingen nytta haha:)

Det kommer bli skönt iallfall då jag vaknar och vet att det bara är mitt jobb kvar då, mitt jobb att bli så frisk som jag kan,  och kämpa på så benet läker och orkar bli så bra som det går.

Det finns ju en ganska stor risk för mig att få en propp i benet eller benen efteråt då jag ju inte kan röra mig knappt alls. Jag ska säga till all personal på onsdag att dom måste komma in och röra på mina fötter och ben stup i ett,  eftersom jag ju inte kan få dom att röra sig så som jag vill eller bestämt mig för.
Det spelar ju ingen roll hur mycket jag bestämmer mig i huvudet, för benen gör inte så iallfall.
Det är väl alla signaler som går omvägar förstås, men omvägarna i min kropp verkar så himla långa eftersom det aldrig verkar komma fram på något vis:))

Knepigt och konstigt och än en gång så måste jag bli fascinerad och förundrad över hur min sjukdom fungerar och gör så att min kropp inte fungerar.
Jag är glad för att jag inte är arg på min sjukdom utan faktiskt vill bli lite kompis med den, det är ju mycket lättare att vara vän med den man ska umgås med dygnet runt än att vara ovän med den:)

Lättare sagt än gjort alltid förstås men jag tror verkligen att det är jätteviktigt att tänka lite så för att orka och för att få energi över till annat än att gå runt och vara arg, eller som för mig som rullar fram:))

Idag ser det ut att bli en härlig höstdag och solen skiner ute!

Ha en superhärlig dag alla och njut av livet och stanna upp lite i livet och bara var lite grann.
Att bara vara i livet är faktiskt härligt och skönt och viktigt framför allt!!

Kram kram

söndag 23 september 2012

Jag känner en sån kärlek till min familj och till livet

Melina provsitter våran fåtölj med extra höga ben . 



Hej och god kväll får jag säga för nu skriver jag på en kväll igen.
Det är först gången faktiskt som jag börjar med överskriften, men jag känner så extra starkt för att det är just det jag måste skriva om ikväll.
Gert for iväg till Avesta sjukhus för att sova där i natt, dom ska koll om han sover ordentligt eftersom han är så himla trött hela tiden,  även fast han sover många timmar varje natt.
Dom flesta som åker dit åker väl för att dom snarkar, och han kan också snarka ibland men inte varje natt så det är inte det som är problemet i hans fall alls.
Inte i mitt fall heller haha för dom gånger han snarkar behöver jag knappt röra honom förrän han vänder sig och är tyst haha:) Tur för mig.
Inatt sover han på sjukhus och på onsdag är det jag som sover på sjukhus, men jag sover i Falun och på ortopeden där:)
Lite spännande ska det bli för mig, för jag har bara opererat mina höfter i Göteborg förut och nu blir det nära hem för första gången, härligt!

Jag har idag känt mig lite förkyld och har ont i halsen men hoppas det går över lika fort som det kom, för jag har faktiskt inte tid alls att bli sjuk nu!!
På onsdag ska jag ju läggas in och på torsdag ska jag äntligen få min iallall ena höft lagad och jag vill verkligen inte behöva ändra dag för det.
Det är ju ganska mycket jobb med sig själv innan en operation och nu har jag laddat upp och är redo för det här så jag vill inte behöva ändra alla planer.
Jag får hoppas det går över och att jag iallfall inte blir febrig men man kan ju inte styra det själv alls synd nog:)
Inte alltid snyggt med hjälpmedel man får, men för att jag ska kunna sitta någonannanstans än i rullstolen då jag kommer hem så måste det få vara så här "snyggt":)) 

Jag har så mycket kärlek inom mig och ibland känns det som att det är alldeles för mycket och jag inte vet vart jag ska göra av den riktigt.
Jag fick en sån känsla här nu på kvällen att det nästan blir för mycket och jag blev alldeles gråtfärdig av själva livet och den lycka jag känner bara genom att jag lever.

Det är så fantastiskt att man ens kan leva och att allt i kroppen fungerar som det ska, eller som för mig som har en kropp som inte alls fungerar som den gjort, men jag liksom lever ju iallfall och är så himla glad och tacksam för det.
Melina får lov att vara med på alla kort nu då Marielle inte är hemma och jag kan knäppa på henne med:) 

Jag får se mina älskade barn blir stora och få vara en del av livet!
Låter säkert lite flummigt och ni kanske tycker jag verkar helt knäpp, och lite knäpp är jag ju säkert haha, och jag måste få vara lite så jag:)
Jag tycker bara att jag mår så himla bra och verkligen är glad för små saker här i livet som att leva tex! ( inte sån liten sak det utan super stor!)
Om alla kunde tänkte lite på det så skulle alla må mycket bättre är jag säker på.
Man tar livet så för givet och man bara lever på, men det kan hända vad som helst och vem som helst,  så det är så viktigt att tänka och stanna upp ibland och bara få finnas och njuta av det man får vara med om.
Det är så fantastiskt att få vara med om livet och allt som händer i livet.
Nu menar jag inte att allt det jobbiga är något som varit fantastiskt alls, men om man bortser från det och tänker på bra saker man varit med om så är det ju helt fantastiskt!!

I mitt liv har jag varit med om många jobbiga år med människor som betett sig jätte illa och som varit hemskt dumma, men jag har sedan några år verkligen tagit bort det,  även om jag ju minns allt när jag tänker efter.
Jag har tagit bort det på avstånd för att orka lägga energin på viktiga saker och människor istället.

Det är inte hälsosamt alls att gå och älta och må dåligt av gammalt,  och efter att jag lärt mig hur jag skulle göra så mår jag så jäkla bra! Oförskämt bra verkligen och jag känner mig starkare än någonsin. Det är svårt att så här efteråt förstå, förstå att man låtit några människor göra livet så himla hemskt och jobbigt för mig och tjejerna under så många år.
Jag har kommit så långt med mig själv och mitt tänkande och sätt,  och jag är så himla glad för det. Ingen mår ju bra runtomkring sig om man bara ältar och är arg på någon hela tiden, men jag var inte stark nog förut så jag kunde inte stå emot allt jag fick då.

Nu kan ingen göra mig så illa igen, ingen skulle kunna få mig att må så dåligt så som dom gjorde,  för jag är inte samma Nina som jag var då.
Nu är jag en ny Nina som vet vem jag är och vet att jag faktiskt är bra precis som jag är.
Ingen kan få mig osäker på mig själv mer utan jag tänker vara jag hela livet,  och eftersom jag vet hur jag vill och kan vara nu så kommer mitt liv bli så himla härligt.

Det är en härlig känsla att kunna vara sig själv och veta vem man är.
Jag har under alla år lärt mina barn att det är så himla viktigt att dom tycker och tänker som dom gör och inte som någon annan. Jag har också lärt dom att det viktigaste i ett förhållande är att kunna prata, i både vänskaps förhållande och kärleksförhållanden och så förstås i mammaförhållanden också:)
Jag har verkligen lyckats med det för jag tycker att dom är superduktiga på det och vet att om det är något man tycker så är det bäst att säga det direkt och prata om det, så är det liksom klart sen:)
Jag är så glad för vårat förhållande och är glad att jag kämpat på,  och för att tjejerna också kämpat på tillsammans med mig.
Dom viktigaste för mig är förstås min familj här hemma och jag är så glad över att dom finns och för att vi har varann!!
Älskar er!

Kram kram


torsdag 20 september 2012

Det som jag tyckte var tråkigt förut skulle jag göra vad som helst för att kunna idag.


Den här fina fick jag från mitt jobb på granngården

Hej och god kväll får jag skriva nu då det ju inte är morgon,  som det ju brukar vara då jag sitter och skriver i min blogg:)
Imorgon bitti känner jag redan nu att jag inte kommer att hinna med att skriva så jag skriver lite nu innan jag ska gå och lägga mig istället.
Imorgon vid nio kommer min arbetsterapeut Eva för att tillsammans med mig klura ut vad vi kan göra i vårat sovrum för att jag lättare ska ta mig i och ur sängen:) får hoppas vi hittar på någon smart lösning så jag slipper behöva få hjälp varje gång.
Efter operationen kommer jag ju ha det ännu svårare än jag haft det nu så jag hoppas hon vet någon bra lösning.
Vi har flyttat på sängen som förut stod i mitten i rummet, till kanten eftersom det är så himla trångt där inne och jag behöver ha lite space:). Jag kan inte komma in med min rullstol annars och efter att jag lagat min höft är jag säker på att jag kommer behöva åka rullstol ända fram till sängen då jag ju inte kommer att kunna hoppa på ett ben.
Det där med balansen är ju inte alls bra kan jag säga och jag försökte häromdagen gå med mina kryckor lite men det var jättevingligt, och lite farligt känns det ju då ifall jag skulle ramla.
Vi har idag hunnit med ganska mycket jag och Gert men lite är det att fixa imorgon bitti så jag får göra det istället för att skriva i min blogg:)

Min kompis Annika kommer hit imorgon också för att hjälpa mig att måla lite, eller inte så lite egentligen:) Jag vill ju egentligen kunna fixa det själv, men då jag inte kan stå så går det bort! Jag kan helt enkelt inte hur gärna jag än vill!
Jag har gjort en extra köttfärspaj ikväll som hon och jag kan äta till lunch imorgon,  och så köpte jag en stor påse smågodis till henne så hon kan käka lite medan hon målar haha:)
Hon är en riktig godisråtta så det kommer passa henne bra och så blir det en aningens roligare kanske också får jag hoppas.

Jag har ju jobbat med kakel och färger och tapeter under många år så för mig känns det som det liksom är mitt jobb då det är något sånt som ska göras.
Jag kan ju inte påstå att jag någonsin tyckt om att måla förut, förutom på mitt porslin då som ju är en helt annan sak än väggar och lister tex;)
Men nu då jag inte kan göra det själv så kan jag lova att jag verkligen skulle vilja!
Jag skulle ha njutit och varit mer glad förut då jag kunde, men då visste jag ju inte att jag skulle bli så här dålig någongång förstås så det är ju liksom som det är:)
Jag har aldrig tyckt om att måla och jag har verkligen inte tyckt om att tapetsera heller, men då min pappa dog så blev det mitt jobb på något sätt haha:)
Det har alltid varit min pappa som gjort det hos både oss och hos andra och han var jätteduktig på det och det var han ju var på det mesta han gjorde. Han var jätte extra duktig på att snickra och har gjort massor av projekt, ett av dom allra finaste och bästa var ju förstås mina tjejers lekstuga:)


Den var grå först då den var ny men nu är den i lika färg som vårat hus 

Även om jag inte gillar att måla och tapetsera så gillar jag ju verkligen då det är klart och man kan få snitsa till och göra fint i det rummet man härdat ut och gjort om, det är ju förstås det allra bästa!!
Nu framöver så kommer jag att slippa allt sånt tråkigt men då vill jag!!? Jätteknepigt för jag borde ju vara glad över att jag slipper, men så enkelt ska det inte var tydligen haha:)

Det här blev mitt sista projekt, det var för ett år sedan ungefär och då kunde jag gå 

När jag gjorde om vardagsrummet så var det så att det var jag som ville måla om och tapetsera men Gert tyckte väl inte att det var nödvändigt egentligen så han sa att ja gör det om du vill men du får göra allt själv:)) JAA sa jag för jag ville ju göra det och han fick lova att ta bort alla lister som då var bruna så jag kunde måla om dom till vita.
När Gert sa att jag fick göra allt själv menade han inte alls att vara dum eller så, han tyckte nog bara att det var lite mycket just då och det är inte alls hans grej att varken måla eller tapetsera:)
Han hade ett till krav också som jag glömde bort och det var att få köpa en ny tv, helt onödigt enligt mig men eftersom jag ju skulle få göra om så fick han väl välja en tv han då:)
Nu blev det inte så att han fick välja egentligen för det gjorde jag haha, jag ville inte ha en svart så det blev en silver. Det jag inte tänkte på bara var att en tv är ju svart då den inte är på,  så jag har en ful svart klump på väggen här hemma även fast jag ju inte ville ha något svart här:)

Gert fick sin tv iallfall och jag fick mina fina tapeter och lite målarfärg och så blev det ett nytt rum.
Men så var det ju soffan också ja, vi hade en brun/orange/röd soffa i skinn som var alldeles för stor för vårat lilla rum så vi sålde den och köpte en mer passande soffa, inte lika skön kanske men finare iallfall:) Haha hur man är egentligen men men jag är nöjd och glad och det är jättefint tycker jag.
När jag hade målat om och  jag skulle tapetsera så gjorde jag det då han var borta en kväll på någonting och jag ville överraska honom.
Marielle fick hjälpa mig att hålla i tapeten nedtill så det gick jättebra förutom att min höft hoppade ur när jag hade en våd kvar bara.
Fy så vidrigt och otäckt det var kan jag lova, jag stod i en konstig framåtlutande ställning då jag ju höll på att borsta på tapeten så det inte skulle bli några bubblor,  och då small det till!
Ja faktiskt så är det så att det smäller till, inne i huvudet liksom och man vet inte vad som händer! Jag tror att det smäller utanför kroppen också men det hör jag ju inte eftersom det smäller inuti mitt huvud varje gång. Den sista våden fick Marielle hjälpa mig extra mycket för då var jag mest livrädd för att det skulle bli lika igen.
Det har hänt fyra gånger till efter den gången och jag vet inte hur jag lyckas få det tillbaka men det har gått bra alla gånger. På torsdag nästa vecka är det ett minne blott och då har jag fått en ny höftled som inte ska kunna hoppa ur mer hoppas jag:) Härligt kommer det att bli när det är klart.
Jag är jättenöjd med vårat vardagsrum och det är ett riktigt Nina rum:)

Nästan allt här hemma på huset, både inne och ute har vi gjort själva jag och Gert tillsammans.
Jag minns då vi panelade om hela huset vad jag verkligen tyckte att det var tråkigare än tråkigast. Jag sågade av alla brädor i rätt längd och så skulle vi spika upp dom, Gert stod högt upp på stegen och jag på en annan stege nedanför, usch säger jag bara.
Det kändes som man höll på och höll på men aldrig blev klar:) Men det blev vi ju till slut och det blev hur fint som helst tycker jag.
Taket behövde bytas men då tog vi hjälp av två snickare som var här en helg och hjälpte oss så nu är det också fint och passar bra ihop med huset tycker jag.
Jag valde färg på teglet så det blev mörk grått och inte svart för det ville jag absolut inte ha.
Jag gillar inte svart så värst mycket, inte på inredning eller så iallfall men på kläder är det helt okej. Jag tycker förstås att det kan vara jättefint hemma hos andra, men här hos mig passar det inte alls. Jag är så beige och vit man kan vara och har varit det i många år nu så grått och svart blir det inte någongång känns det som:)
Det var tur det fanns olika färger att välja på tycker jag så det blev så bra det kunde.
Jag tog några höstkort häromdagen som jag ju kan dela med mig av, jag kanske redan har gjort det kom jag på nu i ett annat inlägg men då får det bli repris nu då:))






Nu är klockan ganska mycket och jag känner mig trött som en tok, måste nog lägga mig nu och ikväll får jag lägga mig på "fel" sida:) Eftersom vi flyttat sängen för att jag så lätt jag kan ska ta mig i och ur efter att jag lagat mitt ben så blir det fel sida nu ett tag haha:)

Jag hoppas alla haft en härlig dag idag och att ni får en härlig helg.
Jag skriver nog kanske inte förrän på måndag igen.

Kram kram






Jag är så himla glad över många saker, men mest över livet och mina tjejer förstås:)

Hej och god morgon!
Idag orkade jag inte gå upp samtidigt som Melina, jag har varit vaken en stund i natt och fick lov att ligga och läsa en stund för att kunna somna om, så jag behövde sova lite i morse.
Jag såg en jättestarkt lysande stjärna på himlen i natt, och jag kunde ligga och titta på den lite också innan jag somnade om:) Det där med rymden är ju helt fantastiskt och jag förstår faktiskt ingenting av det, men vackert är det iallfall och väldigt spännande.

Igår då jag vaknade och hade skrivit klart mitt inlägg hade jag så jättemycket energi och ville greja och göra fint här hemma.
Mina ben sätter förstås stop för det mesta när det gäller sånt och jag tänkte att jag gör lite så har jag gjort vad jag kunde iallfall.
Det kommer ju att bli så himla jobbigt efter att jag opererat mig och då jag mest kommer vara liggande, jobbigt att veta allt jag borde gjort och inte kunnat.

Melina på gång att tvätta fönsten med hjälp av min maskin:)

Min Melina hade en ledig dag igår och när hon kom upp efter att ha tagit en riktig sovmorgon sa hon att hon ville putsa fönstren och hjälpa mig!:) Hon har putsat fönstren förut så hon är en riktig hejare på det och ingen vart gladare än jag av hjälp!
Hon putsade alla fönster på nedervåningen på insidan och ett fönster på utsidan och inte nog med det, hon tog ner alla gardiner och vi kunde tillsammans skaka dom ute på altan!

Här tar hon ned mina vardagsrumsgardiner:)

Gardinerna har fått hänga kvar ute över natten och idag ska vi hänga upp dom igen, det är så himla härligt att vi fick så mycket gjort på en enda dag.

Hon är mer noga än mig så det blir jättefint!!

Hon hjälpte mig också att bära ner grejer i källaren och vissa saker skulle upp på övervåningen så nu blev det riktig bra ordning här.
jag blir så glad över all hjälp jag får men vill ju förstås kunna göra såna som för mig är enkla och självklara saker som jag ju alltid kunnat göra själv.
Om jag skulle försöka ta ner en gardin nu så skulle jag ramla ganska direkt är jag säker på, då min baland är sämre än sämst tycker jag.

Lite kladdkaka och glass blev det istället för lunch:)

I början då jag trodde och kände på mig vad jag hade för sjukdom, så var jag lite vinglig och kunde ju ändå gå.  Jag var då lite rädd för att folk skulle tro att jag var ute och var full.
Nu är det ingen risk att någon tror att jag är full, snarare kanske dom tror att jag har fått någon utvecklingsstörning då jag rör mig ryckigt och skakigt då  jag försöker ta ett eller ett par steg.

Min överkropp fungerar än så länge hur som helst bra och det är jag lycklig och glad över, och jag hoppas att det bara håller sig i benen så jag slipper ta hjälp med allt.
Jag vill ju kunna sköta om mig själv så gott jag kan och så vill jag ju förstås kunna allt jag kunnat göra förut, men det är bara att inse att jag faktiskt inte kan det!

Nu är det en dag mindre till operationen igen, gud så tiden går fort och jag skulle vilja stoppa tiden lite nu så jag hinner med så mycket jag kan här hemma innan.
När jag kommer hem igen så ska vi ju snart vara klara med det fixet vi har här hemma att fixa. Sedan ska vi ju lägga ut huset till försäljning och då är ju jättebra om jag vet det mesta är fixat innan jag ska opereras och inte kommer att kunna knappt någon då jag ju inte kommer att kunna röra mig alls knappt efteråt.
Att inte stödja på det opererade benet på sex veckor kommer att bli lite småjobbigt då jag ju inte har någon balans alls, och då har jag bara ett ben att stå på:) måntro hur vingligt det kommer att bli?
Många skratt kan det nog alldeles säkert bli då jag vingar runt här hemma:)

Fick tag i min arbetsterapeft häromdagen, hon ska hjälpa mig att få tag i han med rullstolen och försöka jaga på lite så jag får en bekväm rullstol då jag opererat mig klart.
Hon ska komma hem hit imorgon och hjälpa mig att se vad jag kan behöva för att ta mig i och ur sängen tex, för jag tror att det kommer bli det värsta bekymret faktiskt.
Jag som kommer vara hemma själv hela dagarna kommer ju att behöva gå och lägga mig och vila så jag inte bara blir sittande i rullstolen, så jag hoppas vi kan knopa ihop något bra hon och jag tillsammans:) så det blir så bra det går.
Klossar man kan ha till soffan så den blir högre ska jag också få,  så jag hoppas det kommer gå och bli bra när jag väl kommer hem.
Förr om åren har min pappa snickrat ihop såna bra klossar men vi har slängt bort dom konstigt nog, vi trodde nog inte att jag skulle behöva dom igen:(  Men tur dom har som man kan köpa så slipper Gert lägga ner massa tid på att göra sånt tycker jag, för han har fullt upp ändå med allt som ska fixas:)
Jag har fått jättebra hjälp på rehab och tycker dom är jättebra, det är bara min rullstol som inte varit bra och det ska det bli ordning på nu och jag tänker inte sitta illa mer har jag bestämt.
Självklart är jag ju jättelycklig över den jag har, för utan den hade jag ju inte kunnat ta mig någonstans.
Vi har ju haft både bal och studenter här i år och det hade jag ju inte kunnat vara med på utan min rullstol. Det som känns mindre bra är ju att min rygg tagit stryk av att sitta så dåligt så jag hoppas den blir bra sen igen bara av att jag sitter bättre:)
Man ska ju inte måla fan på väggen alls vet jag ju, men jag måste ha lite svåra och jobbiga saker med i beräkningen efter min operation,  och förstår ju att det inte kommer att bli lika som dom andra gångerna,  eftersom jag ju nu inte har balans eller styrka i benen.

Igår ringde jag vårdcentralen för jag behövde beställa inkontinensskydd att ha nu efter operationen. Jag tänker att det nog kommer kunna bli olyckor annars då jag ska ta mig till toaletten och inte kanske hinner.
Jag tycker att jag fått till och vant mig bra nu faktiskt mot hur det var i början, men jag drack kaffe då också och har märkt en himla skillnad sedan jag slutade göra det.
Jag behöver inte alls ofta gå upp på natten på toaletten nu, men förut fick jag gå upp flera gånger,  så det har blivit mycket bättre nu.
Jag har ju som jag skrivit förut inte alls koll på då jag blir kissnödig utan blir jag det så blir jag det Nu! Inte om en stund utan Nu!:)) jag har faktiskt vant mig ganska bra måste jag tycka men roligt är det förstås inte och med skydd känner man sig iallfall trygg och lugn mot förut då det var full panik hela tiden för man ville ju inte kissa på sig.
Det händer inte så ofta att det blir olyckor nu men jag är utrustad och vet att det inte blir någon katastrof och det är superskönt.
Inte klokt någonting av min sjukdom men man vänjer sig och lär sig att leva med alla konstiga saker. Men även om man vänjer sig vill man ju var frisk och som vanligt förstås och hoppet om att det kanske skulle kunna bli lite bättre än det är har jag,  och önskar gör jag förstås.

Igår kväll pratade jag med Marielle igen och hon satt och pluggade:)
Dom hade prov igen på ännu fler drinkar. Jag frågade hur många drinkar ska man kunna? 81 stycken sa hon då!! Inte klokt så många man ska kunna utantill men hon fixar det alldeles säkert och hon verkar verkligen ha viljan:)
Hon hade fått svar på testet dagen innan och hon hade nästan alla rätt och en felstavning och hon hade A i betyg:) Jag frågade: vad betyder A då? Det bästa mamma!!:)
Jag är så glad för att det går så bra och för att hon vill, och för att hon har skoj hela dagarna även om det ju är jobbigt som tusan också.
Hon och hennes danska vän Kristina och en engelsk kille George hade varit på lite shopping igår innan hon och jag pratade,  och medan hon pratade med mig rättade George henne så hon skulle uttala bättre:) Ja ni förstår ju då att hon pratade engelska med mig också haha:)
Min dröm har under många år varit att kunna prata engelska flytande för jag tycker det låter så fantastiskt härligt då man lyssnar på dom som kan, så jag ska snappa upp allt jag kan som hon säger nu då vi pratar lite då och då.

Jag är så himla glad över att jag lever och att jag har fått två världens bästa tjejer och jag är så glad över att dom och jag har en sån bra relation och finns för varandra hela tiden.

Idag ska jag inte göra så jättemycket men jag ska göra klart det lilla som blev kvar igår så det blir helt klart liksom:)
Härligt höstväder ser det ut som ute också och jag ska nog ta mig en liten tur i rullstolen kanske så jag får lite frisk luft, det är så härligt med höstluften och lukten är så underbar tycker jag.

Kram på er och så skriver jag imorgon igen

onsdag 19 september 2012

Nu är det nära


Det här är Lagon och Nimbus som var världens finaste och snällaste hundar 

Hej och god morgon!

Idag är det en vecka kvar bara tills jag ska operera mig!
Eller en vecka tills jag ska läggas in kanske jag ska rätta mig själv med. Jag ska opereras på torsdag nästa vecka:)
När man först får reda på vilken dag man ska operera sig så känns det ju ganska avlägset då det är flera veckor kvar, men som alla andra gånger så går dagarna så himla snabbt och helt plötsligt är det som nu bara en vecka kvar och det är inte förrän då och nu som det känns verkligt!

Den här känslan som jag har nu i kroppen känner jag igen från dom andra gångerna och nu kommer dagarna gå alldeles för fort och jag kommer att vilja stoppa tiden:)
Lite nervös och lite oro känner jag den här gången, mer än jag känt förut men så är jag ju också äldre nu och blir kanske lite mer harig för varje år haha:)
Lite oroligt känner jag mig då jag ju inte vet hur mina ben kommer att fungera efter operationen. Lite orolig över att dom ska få mycket spasmer efteråt och då kommer det inte att bli lätt då jag ju inte kan styra dom alls, och så är jag nyopererad och rädd om min lagade höft.

När jag var till Falun för att prata om operationen så frågade jag narkosläkaren hur det blir med mina spasmiska ben, men hon sa att man får muskelavslappnande medel i samband med sövningen. Så under operationen borde jag inte rycka eller så, för då blir det ju inte så lätt för doktorn att laga mitt dumma ben:)
En sak till som jag blir lite orolig över är ju att jag inte har blodcirkulation som jag ska i benen nu då jag inte kan gå, men med stödstrumpor och så sprutor i magen ajajaj,  varje dag så hoppas jag att jag inte får någon propp i benen. 
Jag verkligen totalt avskyr och är livrädd för sprutor och dom sprutorna man får i magen varje kväll kommer som alla andra gånger vara det jobbigaste av allt! Pust,  och jag önskar verkligen att jag  bara kunde slappna av och veta att det ju inte är farligt alls, men lik sjutton så är jag nervös och får ångest över dom varje gång. 
Jag har fått sprutor i tio dagar och då har jag också haft ångest i tio dagar, inte klokt!!
Eftersom jag inte kan röra mig som jag gjorde innan jag vart sjuk så kan ju hända att jag behöver ta sprutor fler dagar än tio, och då får jag ju lov att stå ut med det förstås,  men jobbigt måste jag säga att det kommer att bli.
Det står i papperen också att när man kommer hem från sjukhuset ser dom helst att man tar sprutorna själv i magen?! Dom är ju galna säger jag då, för det tänker jag verkligen inte kunna göra!
Jag behöver ha någon som kommer hit och ger mig sprutan varje dag och så får det lov att bli. 
Gert tar ju sprutor på sig själv en gång i veckan han och kan det jättebra, han är verkligen superduktig tycker jag. Men han får inte ta sprutorna på mig för då kommer jag att vara arg på honom hela tiden och det är ju inte så bra haha:) Det är bättre med någon annan så jag inte kan vara arg på den stackars personen som måste ha att göra med mig då:)

Jag har ofta och jämt tyckt att dom med diabetes är så himla duktiga med sina sprutor, men dom har ju inget val för om dom inte tar sina sprutor så är det ju jättefarligt. 
Dom är hur som helst så himla duktiga och modiga som tar sina sprutor varje dag och ibland många gånger om dagen. Jag har ofta känt att jag haft tur som inte fått den sjukdomen, men tycker synd om dom som måste gå igenom allt det som ju jag skulle tycka var hemskt.
 
Helt otroligt egentligen att jag fortfarande ska vara rädd för sprutor. Efter att jag genomgått så himla mycket jobbigt så är jag ändå rädd för små sprutor? 
Knepigt men jag har nog för många år sedan bestämt mig för att aldrig vänja mig med dom, och så har det blivit!
Alla har ju sagt till mig att jag vänjer mig till slut eftersom jag fått gå igenom så mycket, men jag har verkligen aldrig vant mig och tycker fortfarande att det är lika jobbigt som det var då.

När jag hade cancer så var det mycket provtagningar och många jättejobbiga prover som dom tog i både ljumsken och på själva tumören som satt mellan hjärtat och lungan. Dom gjorde också benmärgsprov långt ner i ryggen, usch det var inte skoj alls.
Jag fick en portacat inopererad, och i den fick jag medicinen,  och det var där dom tog proverna, så dom slapp sticka mig i armarna överallt då jag ju är jätte svårstucken. 


Mitt gamla tittskåp

Jag har alltid känt att jag vill spara saker och ha kvar som minnen från den jobbiga tiden då jag var sjuk, så jag gjorde ett litet tittskåp förut där jag sydde fast lite av mina prylar. 
Egentligen skulle jag haft ett jättestort skåp om jag sparat på allt, och vissa saker,  som en liten pump som satt i mitt ben efter en av mina operationer,  har jag i en låda i källaren som ju också borde fått sitta tillsammans med dom som sitter där redan.  Men  jag behöver göra ett mycket större och förstås ett nytt skåp om allt ska få plats. Det var jättemånga år sedan jag gjorde det här som syns på bilden:)
När jag opererat mina höfter har jag inte fått behålla mina trasiga leder, som jag ju velat ha kvar:) för dom skulle skickas iväg på provtagningar och sånt men min portacat fick jag behålla efter operationen och den sitter också i skåpet.
Den hjälpte mig jättemycket och det var underbart att slippa bli stucken och stucken, det behövdes bara ett stick i den dosan och så var det liksom klart. 
Jag använde förstås emla kräm då med för att bedöva där dom skulle sticka,  eftersom det var en grov nål, nästan som en tjock fiskekrok(den syns på bilden) som dom skulle stoppa in i dosan och genom mitt skinn för att kunna ta prov. 
En härlig uppfinning tycker jag och den är och har jag varit tacksam över många gånger. 
Man fick bara ha den kvar i fem år så jag har tyvärr fått lov att ta bort den, men den har betytt mycket för mig under tiden jag hade den.

Jag scannade in bilderna på min mormors hundar imorse,  dom har inte funnits på många år nu, men dom har betytt mycket för mig och dom var verkligen världens snällaste hundar.
Många eller dom flesta tyckte på den tiden och kanske än idag vad vet jag,  att det var en ful hundsort. "Smala och spinkiga och fula" fick man ofta höra faktiskt, men gud vilka underbara och fina hundar dom var. Jag älskade dom och gör fortfarande förstås även om dom inte lever idag.
Nimbus blev min systers hund och Lagon var liksom min;)) 
Supermysiga och härliga var dom.
När jag eller min syster sov hos mormor hade man Nimbus liggande vid huvudet för han ville inte ha för varmt,  och Lagon låg under täcket han:) Jag hade fullt sjå då jag var liten,  för jag var rädd att inte Lagon skulle kunna få luft där under så jag höll upp mitt täcke litegrann:)) Sov nog inte riktigt riktigt då kanske haha:) Men jag minns att jag la någon sak också som skulle hålla upp täcket, så jag höll inte upp med handen hela tiden:)
Härliga och fina hundar och efter att ha känt dom så är det verkligen min favoritsort. 

Jag började skriva tidigt imorse och nu är klockan över nio redan, jag vet då inte vart tiden tar vägen då jag sätter mig vid datorn. 
Det har varit strömabrott också så jag kan ju skylla på det lite grann då också eftersom det sinkade mig lite:))

Igår då jag satt och skrev blev det ett jättelångt inlägg så idag tänker jag ge mig här faktiskt.
Det är ju inte meningen att det ska ta en timme att läsa:) haha nej då men ni förstår nog.

Ha en jättebra dag idag alla. Jag har Melina hemma idag då hon har en ledig dag från skolan, så vi får ha en riktigt mysdag här hemma och vi kan längta efter Marielle båda två samtidigt,  men det gör vi ju hela tiden ändå försås.
På tal om Marielle så pratade jag med henne en kort sväng igår kväll och hon hade prov idag med,  med nya drinkar hon skulle kunna:) 
Hon kommer lära sig massor på sin kurs och det verkar som dom kör hårt med eleverna där,  så mycket plugg blir det. 
Hon verkar iallfall ha superskoj och det är ju kanonbra och härligt och jätteviktigt!!
Det är så härligt för henne att få nya vänner,  och igår då jag pratade med henne hade hon och en tjej från Danmark och en kille från England varit och käkat tillsammans:) Härligt och inte klokt vad jag är glad för hennes skull. 
Kan tala om bara att det blir lite småsvårt för mig att kunna prata engelska flytande då hon ju bara pratar engelska i telefonen nu för tiden haha:) Superhärligt och jag är så glad för henne skull!!


Kram kram

tisdag 18 september 2012

Det är så himla viktigt att få tycka och tänka som man gör !

Hej och god morgon på er!



Min fina Melina


Jag har idag hunnit varit in i duschen och fått hjälp av Melina att få på mina stödstrumpor innan hon skulle gå till tåget för att åka till skolan:)
Superskönt att få vara klar liksom och kunna få känna sig färdig för dagen.
Igår blev det inte så och jag kände mig verkligen trött och hängig hela dagen.
Låter konstigt hör jag ju då jag skriver,  att det inte borde ha med duschen att göra men faktiskt har det det för mig!!
Jätteviktigt är det för mig och jag känner mig så mycket piggare och fräschare då jag kan duscha och göra mig klar direkt jag vaknat på morgonen.



London, European Bartender School

Marielle som blivit sminkad av Sandra.

Imorse då jag kollade min facebook sida så hade bartenderskolan i London lagt ut några nya bilder, och Marielle var med på två stycken och jag är så himla himla glad för hennes skull.
Härligt att hon tordes åka iväg alldeles själv och igår kväll pratade vi i telefonen och då satt hon på en pub alldeles intill där dom bor med en tjej från Danmark och pluggade:)
Det verkar verkligen som en tuff kurs hon är på och idag ska hon ha ett stort prov, redan andra dagen haha, ingen rast blir det där kan jag tro men superbra verkar allt och hon kommer att lära sig massor.
Härligt för henne att få nya vänner också, det kan ju bli vänner för livet!



Jag skrev igår om att jag skulle ringa och påminna och tjata om min rullstol och den hjälp jag behöver ha, men jag hamnade vid en telefonsvarare. Dom har alltid ringt upp direkt dom kunnat förut om man hamnat vid telefonsvararen,  men igår ringde ingen så jag måste väl ringa idag igen och hoppas att få prata med någon.

Imorgon är det bara en vecka kvar tills jag ska operera mig, gud så tiden går fort:) och tills dess vill jag ha ordning både men min rullstol och så det som ska ordnas här hemma tills jag kommer hem efter operationen.

Jag kommer att behöva klossar under soffan så den kommer upp högre än den är idag, även om den är ganska hög redan nu. Jag har supersvårt att ta mig upp ur den då jag suttit en stund redan nu och efter operationen kommer det ju att bli ännu värrä.

Jag har också sagt till att jag behöver någon hjälp till sovrummet så jag kan lägga mig i sängen själv och slippa få hjälpt upp med benen som jag ju redan nu behöver hjälp med ibland.
Efter operationen kommer jag absolut inte att kunna lägga mig själv, och för att få med mig benen upp och inte bara överkroppen så behöver jag något att dra i kanske.
Jag har ju ingen koll på mina ben och efter operationen så kommer dom ju att vara svagare än svagast, och jag får inte belasta det ena benet.
Jag tror att jag behöver något som jag kan dra mig upp med då ju mina armar är starka än så länge:)

När jag lagat mina höfter förut så har jag ju haft ett ben som fungerat och tagit hjälp av det för att få med mig det lagade benet, men nu går ju inte det den här gången,  så jag är lite rädd för att det kommer att bli väldigt besvärligt och att jag inte kommer att kunna klara mig själv alls.

I sex veckor ska jag inte belasta det lagade benet den här gången,  så det är ju mycket kortare än dom andra gångerna och det känns skönt. Sex veckor är nog förstås en ganska lång stund att inte kunna klara mig själv alls,  då jag ju är van att klara mig själv även om det är svårt och jobbigt ibland.

Hittade på det här gamla fina kortet på Melina

Ja tänk så annorlunda livet kan bli, att man inte kan klara sig helt själv som man alltid gjort och trott att man alltid skulle kunna göra.
Man har verkligen tagit mycket för givet och inte tänkt på alls vad som skulle kunna hända om man blev mer sjuk än man varit.
Jag har nog tänkt att jag haft mitt redan jag, eftersom jag hade cancer då jag var yngre, men riktigt så blev det ju inte.
Jag är hur som helst glad för att jag är jag och för att jag tar det mesta positivt och jag sitter inte här hemma och deppar ihop på något sätt faktiskt.
Jag kan förstås bli ledsen och frustrerad och arg ibland men det är inte alls så ofta och inget jag ens känner av på något sätt.
Jag liksom lever i nuet och vill ha det så bra som det går och så att alla andra runtomkring mig har det bra.

Jag kan förstås bli lite irriterad här hemma då jag känner att det mesta ligger på mig fortfarande och att jag måste tjata om mycket, men Gert tycker inte att jag tjatar när jag säger till vissa saker så jag får fortsätta att tjata:)
Nu är det ju jag som känner att jag tjatar och det är ju min känsla jag måste jobba med eftersom han säger att jag inte tjatar.  Han tycker det är bra att jag säger till:)
Jag vill ju egentligen inte behöva säga till alls utan vill ju att han och alla andra i familjen ska förstå av sig själva, men så enkelt är det då verkligen inte!
Det har ju inte varit så enkelt någongång, inte före innan jag blev sjuk heller så jag får försöka jobba med mina egna känslor i allt och inte ge mig själv dåligt samvete,  och inte heller bli irriterad då det ju faktiskt måste få vara så som det är.
Vissa saker tycker jag ändå att andra än jag här hemma skulle kunna se att det behöver göras.
Jag tycker ju att det är ganska fantastiskt att det tex bara är jag som ser att toaletten behöver städas haha:) men dom ser säkert det dom med, men tänker att någon annan fixar det. (jag kanske?)
Lite typiskt och jag tror att många mer än jag har det lika och känner lika.

Det som är bra och bäst här hos mig är att jag säger vad jag tycker och känner hela tiden.
Gert har under åren lärt sig att det är så det måste vara för annars behåller man massa känslor och tankar inuti sig,  och man kanske går runt och är sur helt i onödan.
Jag tycker och vet att man måste få ur sig det man tycker så man slipper släpa runt på dom känslorna dag efter dag.

Jätteviktigt verkligen men jag hade nog inte varit så nu om jag inte haft det jobbigt med mina förra förhållanden, jag har verkligen lärt mig av dom hur jag inte vill att det ska vara.
Gert får vara jätteglad över att jag haft det så förut, för nu har ju han och jag det så himla bra.
Vi kan prata om allting och båda tycker att det är superviktigt att ta tag i allt på en gång så slipper det bli ett större problem än det är.
Nu har det ju verkligen inte varit så jämt och vi har fått jobba på med det förstås,  men nu efter allt jobb så har det verkligen blivit superbra och vi har fått belöning för jobbet, ett bra förhållande och ett bra liv.

Många lever nog på så som jag gjort förr om åren.
Man tycker saker men man säger inte dom för att man inte törs riktigt,  och till slut har man samlat på sig så mycket saker som man tyckt under flera år,  som man inte tagit upp och när gränsen är nådd så slänger man ur sig alla saker till den andra som inte förstår något alls!
Det är ju faktiskt så att om man inte berättar för den andra hur man känner och tycker så har ju den personen ingen chans att få ändra på sig. Jag menar inte att personen ska ändra sig totalt, men om han gör något man blir ledsen av tex så kan han ju inte veta det om man inte säger till.
Det är jätteviktigt och jag är säker på att många förhållanden skulle kunna räddas bara genom att man kan prata om allt.
Jag kunde prata tyckte jag med min förra man också, bara det att efter ett hundratal gånger haha nej då jag överdriver nog lite nu men väldigt många samtal blev det, så insåg jag att han faktiskt aldrig lyssnade på mig.
Han var expert på att låtsat och veta vad han skulle säga för att jag skulle gå på det och orka ett tag till. Låter hemskt men så var det verkligen. Jag orkade ett tag till. Jag pratade med min mamma någon gång om hur jobbigt det var, men fick då bara höra att man faktiskt fick bita ihop lite!
Ja jag hade det inte så lätt att vakna till men jag hade som tur var min bästa vän Elenor som lärde mig vad man faktiskt inte alls behövde orka eller stå ut med.
Jag kunde tex säga till om en sak som han behövde hjälpa till med och han lovade att på fredag skulle han göra det,  och så skulle han göra det varje fredag. Då första fredagen kom så hade han ingen aning om vad vi bestämt och förstod ingenting.
En liten störning eller kanske en stor, jag vet faktiskt inte men något fel måste det varit.

Han skyllde ofta på sin tinnitus och att det var därför han inte kom ihåg?
Ja mer behöver jag nog inte skriva om just det,  men det var synd att jag inte vaknade upp tidigare och insåg att han bara ljög om allt och låtsades.
Ett sånt förhållande önskar jag ingen och jag är så glad att jag lärde mig av honom att det inte ska vara så.
Han var väldigt duktig på att dupera och få mig att tro på honom och han använde gärna fina ord så att det skulle låta bra.
Tänk hur enkelt en människa kan få en annan människa att tro på sig, genom att kunna prata bra och tänk så många som kan göra det!

Så fort jag pratar med eller hör en vältalig människa blir jag på min vakt faktiskt,  och vet att många av dom som kan prata bra inte alls vet vad dom pratar om egentligen.
Min förra man kunde allting och om man pratade om sjukdomar eller reparationer av en bil så var han expert på allt,  och jag känner så här efteråt inte hur jag stod ut en enda dag ens?
Konstigt och hemskt elakt att ta över mitt liv från dag ett känns det som.
Hemskt att jag inte hade något liv alls som var mitt utan att jag fick tycka och tänka som honom för att det var så det var eller hur?
Just dom orden eller hur? har jag väldigt svårt för. Han sa alltid så efter meningarna eller hur,  för att jag inte skulle kunna säga något annat. Jag kunde förstås säga vad jag tyckte men det fanns inte i mitt huvud under många många år då jag måste varit totalt hjärntvättad och inte fanns.

Ibland har jag hört Gert säga eller hur efter en mening till pojkarna,  och då efteråt säger jag till honom att han inte får säga så för dom behöver ju inte tycka som han utan måste ju få tänka till själva:) Han själv har ju inte tänkt på vad han sagt men jag har ju förklarat att jag verkligen är allergisk mot dom orden:)
Det har inte hänt ofta men några gånger har jag hört dom orden men aldrig till mig faktiskt.

Jag träffade honom då jag var 18 år och så här efteråt förstår jag ju så bra hur det gick till.
Han var 24 och jag gick på allt från första början.
Han berättade så mycket lögner som jag gick på, jag gick verkligen på allt han sa.
Det berodde förstås på att jag var ung men jag var ju kär också så självklart gick jag på allt.
Jag är så glad över att jag till slut vaknade upp och insåg hur ett vanligt bra förhållande skulle se ut och inte förrän då bestämde jag mig på riktigt!
Jag har Elenor att tacka för så mycket och utan henne vet jag faktiskt inte hur mitt liv skulle sett ut. Jag hade förstås vaknat till själv så småningom men det hade ju kunnat ta lång tid och man vet inte hur jag mått då.
Jag flyttade från honom två gånger innan den sista gången, så någonstans har jag ju varit på gång själv och förstått lite före den sista gången.
Osäkerheten och tryggheten gjorde att jag tog tillbaka honom och trodde då att han skulle ändra sig eftersom han lovade och lovade och förstod mig så bra:) Alltihop var ju bara ett skämt när man så här efteråt vet bättre och nu skulle jag aldrig kunna hamna i samma situation som jag var i då eftersom jag vet vad och hur jag vill att det ska vara.

Aldrig skulle någon få bestämma över mig mer,  och jag tänker inte heller bestämma över Gert och vad han känner och vill.
Vi är ju olika individer och människor och vi måste få vara som vi är och känna som vi känner och inte som någon annan känner!

Supeviktigt och jag vet att jag skrivit det här förut säkert flera gånger men det blir ett återkommande ämne säkert ganska ofta då jag känner att det är så himla viktigt.

Ibland känner jag att jag nog borde vara en sån som hjälper andra människor i jobbiga saker, så att alla kan få må bättre och kanske hjälpa dom att få förstå att dom kan tycka och känna som dom gör och inte som någon annan.
Jag tror faktiskt att det är ganska vanligt att många har det så som jag haft det och mindre vanligt att ha det som jag har det nu.

Jag har växt i mig själv under åren som varit och jag har fått självförtroende och tror på mig själv och tror på vad jag känner och vill.
Även om jag tror att jag skulle kunna passa som en livscoatch lite grann så vet jag samtidigt att jag inte skulle orka sätta mig och plugga igen,  och så skulle nog det jobbet inte vara så bra då jag är säker på att jag skulle ta med mig jobbet hem och det är inte bra alls.

Min man Gert har hockeyn som ett av sina största intressen,  och det har varit ganska mycket med det nu ett tag.
Vi ska ju sälja vårat hus och behöver fixa klart lite här hemma innan vi kan sätta ut huset till försäljning så tiden har inte riktigt räckt till för honom och han känner sig lite stressad över det.
Jag kan inte hjälpa till så mycket jag,  förutom att plocka och slänga det som ska slängas.
Gert har också fått mer och lite krångligare sysslor på sitt jobb som han behöver fokusera på, så igår bestämde han att han skulle ta en paus med hockeyn så det slipper kännas som att han inte hinner något alls.
Ganska många timmar i telefon har det också kunnat bli,  och då har det bara varit hockeyprat:)
Jag är säker på att han tog ett bra beslut och när det blivit lite lugnare så kan han ju börja med hockeyn igen.
Det är inte så att jag sagt till honom att han måste sluta med det utan han har själv fått känt efter även om jag ju märkt på honom att han inte alls varit på samma planet som oss andra ibland.
Hans planet har varit ishallen:))
Svårt när det är så himla roligt för honom att vara där nere och prata med alla killar och hjälpa till med allt han gjort under många år nu men det kommer bli bra för honom att ta det lugnt ett tag och sen hjälpa till igen då han känner för det.
Vi har bestämt att vi inte ska skynda oss med huset, men när man väl bestämt sig så är det svårt att låta bli att skynda på,  för då vill man ju liksom göra det direkt.
Vi har kollat runt lite på lägenheter i datorn och ringt runt men är ju svårt då man inte kan tacka ja,  eftersom ju huset måste bli sålt först.
Helst skulle vi ju förstås vilja ha ett enplanshus så jag kan ta mig överallt och inte behöva hindras av trappor eller steg:)
Väldigt spännande känns det och jag hoppas verkligen att vi hittar på något bra och fint ställe och något bra för mig som inte kan gå.

Mycket händer i vårat liv och en förändring behöver inte alls vara fel utan kan bli superbra för oss alla och om vi hamnar i en lägenhet så får vi mycket mer tid för varann och slipper en massa måsten som snöskottning och gräsklippning:)

Livet kan faktiskt vara riktigt fantastiskt!

Kram på er








.




måndag 17 september 2012

Tänk att man ska behöva påminna och tjata!


Min fina Marielle på väg till London

 Hej och god morgon på er.

Eftersom jag inte skriver i min blogg på helgerna så känns det extra roligt med måndagar då jag kan sätta mig och skriva lite igen.
Igår var vi till Arlanda med Marielle då hon ju skulle åka iväg på sin efterlängtade resa till London,  och bartenderskolan där i en månad.
Det gick jättebra att åka dit och vi hann käka lite frukost på flygplatsen innan hon skulle iväg:)
Melina följde förstås med för att krama Marielle hej då och hon följde med då väskan skulle checkas in.





Det blev lite gråtkalas då hon skulle gå in dit vi inte längre fick följa med.
Melina grät hela vägen hem nästan så det var en riktig känslosam dag igår.
Jobbigt förstås då dom är så himla tajta och bästa vänner förstås,  men hon vet ju att det är viktigt och superskoj för Marielle att få göra det hon drömt om:)

Det kändes lite konstigt att hon skulle åka iväg så länge utan oss, men gud vilken upplevelse hon kommer att få och vad mycket hon kommer att lära sig.
Hon kommer att lära sig om både sig själv och och så förstås att blanda drinkar och allt sånt som har med en bartender att göra.
Vi har ju kollat lite hur det varit på kurserna förut och dom kastar med flaskor och håller på,  haha:)
Roligt kommer hon att få och det är så himla nyttigt och så jäkla modigt att bara dra iväg så där tycker jag och jag är stolt som bara den över henne!

Igår kväll ringde hon och berättade att hon träffat tre tjejer som också ska gå på samma kurs och dom verkade jättebra allihop så det var en underbar start för henne,  och för mig också här hemma som kunde somna lugnt:)

Det spelar ju inte någon roll hur gamla barnen blir tror jag, man kommer ju alltid att vara mamma liksom och oroa sig lite hör väl till kan jag tro.
Jag kommer att vara lite orolig nu då hon är så långt bort alldeles själv,  men jag vet ju att hon fixar det lätt, och hon är ju en tjej som vet vad hon vill och vill hon något så gör hon det.
Allt kommer absolut att fixa sig och det kommer bli  kanon för henne.

I lördags kväll  var vi ner till China restaurangen här nere hos oss och käkade en liten avskedsmiddag med henne:) hon kallade det så iallafall haha:)
Hennes kompis Amanda följde oss och vi hade en jättemysig kväll där med god mat och vi var alla så himla mätta då vi åkte hem.
Tjejerna skulle en sväng till stan efteråt,  men jag och Gert gick och la oss direkt vi, vi var så mätta och belåtna och så skulle vi ju upp tidigt för att skjutsa henne så det var jätteskönt att lägga sig i tid.

Marielle




Jag tar ett glas vin och Gert en öl


Melina Amanda och Marielle


Min mat och jag kan lova att jag inte åt upp allt:)


Igår då vi kom hem försökte vi röja lite i tjejernas rum då ju Gert ska greja lite på Marielles del, ja det är så att tjejerna förut hade varsitt rum,  men då Marielle flyttade förut så tog vi bort väggen mellan deras rum för att det skulle bli lite rymligare.
Sen blev det ju så att Marielle flyttade hem igen och efter det har dom fått dela rum och det har faktiskt gått jättebra.
Dom är ju bästa kompisar mina döttrar,  så det har inte varit några problem.
På Marielles sida ska Gert fixa nytt golv och en vägg ska det sättas virke på och han kan ju passa på att göra det nu då Marielle är borta en månad.

Melina fick igår när vi ändrade om lite där inne en dubbelsäng ett tag, tills Marielle kommer hem igen förstås.
Hon bäddade om och sa att det var så himla himla skönt att lägga sig och sova igår:)

Ja tänk om man kunde få nybäddad säng varje kväll vad det skulle vara mysigt och skönt.
Vet inte hur det kan vara så himla mycket skönare med nybäddad säng:)

Idag ska jag ta tag i min rullstol som jag ju inte fått hjälp med än, det skulle ringa en person som var duktig,  men han har än inte ringt och jag känner att det ju snart bara är en vecka kvar tills jag ska operera mig och den måste fixas innan dess.
Bromsen på ena sidan fungerar inte heller så dom behöver nog göra en total genomgång för att kolla så allt är som det ska. Jag har inte haft rullstolen så länge,  och redan för några veckor sedan har vajern till bromsen gått sönder vilket Gert säger ska vara helt omöjligt!
Ska iallfall ringa idag och tjata, jättejobbigt att behöva göra det men jag förstår inte hur lång tid det ska ta?
När jag parkerar min rullstol för att resa mig ska ju rullstolen stå still så jag kan hålla mig i den utan att den rör sig för då kan jag ju ramla. Min står inte still alls så det har varit nära många gånger att jag ramlat och det är inte alls bra och kan ju dessutom vara farligt om jag ramlar efter operationen tex.
När man är sjuk så är det tråkigt att man ska behöva ringa och påminna och man blir att känna sig som den värsta tjatigaste patienten,  och det är inte skoj, men man kan inte bara vänta för då händer ingenting tydligen.
Jag vet ju att dom har fler patienter än mig, men nu då jag suttit illa så himla länge och hon vetat om det så tycker jag att det kunde gått väldigt mycket fortare faktiskt och jag skulle inte behöva påminna om att jag sitter så illa.

Jag är så lycklig över min hiss

Jag är iallfall superglad över min hiss som jag använder varenda dag, jag skulle kunna åka upp och ner en hel dag och bara njuta av att jag slipper försöka släpa fram mina ben.:) Det skulle se roligt ut förstås om jag bara åkte upp och ner hela dagen bara för att få njuta av min hiss, men jag är så himla himla glad och lycklig över den!

Lite gruvsamt känns det då det blir snö och is ute, då kommer jag nog inte orka mig ut alls kanske ifall jag fastnar och bara slirar runt med rullstolen.
Vi ska stanna till vid hjälpmedelscentralen någon dag sen för att köpa andra däck som är lite grövre än dom jag har nu som är helt blanka kan man säga.
När jag ska upp för backar nu så bara slirar jag med däcken så med mer rejäla däck kanske det blir lättare att ta mig uppför, men samtidigt blir det ju så att det blir att rulla lite saktare då också förstås, jag som gillar att åka fort haha:)
En vacker dag kanske jag är med och tävlar i rullstolskörning:) nej det tror jag inte faktiskt men att rulla på fort gillar jag iallfall och behöver ju inte tävla i det förstås.
Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska alls jag så jag kan nöja mig med att bara åka fort då jag kan och vill ändå.

Idag ska jag inte göra något särskilt alls, har inget bokat och behöver inte åka någonstans och det är superskönt. Ska lägga mig en stund senare och andas lite (yoga) och försöka bara vara i nuet en stund och ha benen uppåt i sängen.
Jag känner att dom sista veckorna har varit lite jobbiga just för att mina ben blir så himla svullna och då dom är tjocka så är det ju ännu svårare att veta vart jag har dom när jag ska stå en stund tex.
Jag använder stödstrumpor men kan inte få på dom själv,  och det är lika svårt att få av dom:)
Imorse skulle Gert ta av mig dom så jag kunde gå in i duschen lite senare, men jag valde att låta dom sitta på för när jag sitter och skriver här i min blogg sitter jag ju med benen neråt och utan stödstrumpor blir benen och särskilt fötterna supertjocka.
Jag skulle helst behöva upp vid fem på morgonen för att hinna duscha och få hjälp av och på med strumporna men jag orkar faktiskt inte göra det.

Jag var i lördags en sväng ner på en seniormässa med hälsoinriktning i folkets hus där mina vänner Lotta, Carin och Helen stod och sålde aloevera, lika som jag gör men jag säljer mest till mig själv jag:)
Där fanns allt möjligt men jag fick en katalog på ett ställe där det faktiskt fanns särskilda pådragare för stödstrumpor.
Jag har ju så svårt att kunna styra mina fötter och tår så jag vet inte om den grejen skulle fungera för mig, men jag kanske skulle kunna prova och se om det skulle fungera.
Det fanns massor i katalogen med olika hjälpmedel och jag ska titta igenom den ordentligt sen ifall jag hittar på något jag kan behöva ha för att få det lite lättare hemma.
Det fanns till och med tros pådragare såg jag i katalogen och en vacker dag kommer jag att behöva en sånt tror jag, men än så länge kan jag få på mig dom med hjälp av min tång.
Utan den skulle jag få gå runt naken här haha:)
Det är en av dom jobbigaste sakerna med min sjukdom tycker jag, men självklart är det olika saker olika dagar som känns som dom jobbigaste.
Men att inte kunna klä på sig själv ordentligt känns jobbigt ofta och ibland kan man blir riktigt frustrerad och arg på att benen inte lyder mig alls.

Då jag var till folketshus på den mässan en stund i lördags så rullade jag vidare till fotbollshallen där min Gert spelade företags fotboll, det var ganska jobbigt att åka ända dit men det gick bra och jag kände mig stark men slut efteråt.
Om min rullstol varit bra hade det inte varit jobbigt alls, men som den är nu så ligger inte benen still och får inte vila alls så jag verkligen måste få till det bättre.
Blir lite arg över det nu då jag skriver känner jag så nu alldeles snart ska jag minsann ringa och säga till att jag inte ska behöva ha det så här mer.

Förra veckan var jag ju till frissan och klippte mig ganska superkort haha,  eller kanske inte superkort men för mig så blev det superkort mot vad jag är van.
Jättebra kommer det att vara att ha kort hår nu då jag opererat mig och ändå faktiskt känner jag. Det torkar ju superfort och jag behöver inte greja alls knappt och det kommer att vara en befrielse verkligen.
Jag får verkligen lov att välja vad jag ska lägga min energi på och det är skönt att jag slipper lägga den på en hårblås och lockborste eller platttång så det kommer att bli skönt att snabbt kunna fixa till mig och sen kunna göra något annat istället som är betydligt roligare.


Nu hoppas jag att alla får en fin dag idag även om det här ser ut att bli väldigt mulet och grått.

Kram kram på er