 |
| Mina älskade tjejer! |
Hej hej!
Nu sedan sist jag skrev så har jag skrivit lite då och då till det här inlägget.
Jag har skrivit till "några" rader, som ibland, oftast blivit massor av rader då jag kommit på något viktigt jag ville dela med mig av.
Inte kanske viktigt som i viktigt, men lite viktigt för mig iallafall :)
Eftersom jag skrivit några stycken här och där, så gör jag ju det inte så lätt för mig då jag nu ska försöka rätta :)
Nej det kommer att ta sin lilla tid.
Men vad gör ju det, jag har ju all tid i världen, ja faktiskt så har jag ju det.
Jag har inte bråttom, nej allt blir klart då det blir klart, ingen stress alls.
Det är väldigt skönt att känna att det faktiskt är så på riktigt, att jag slutat stressa och dom nära runtomkring mig stressar inte heller, nej inte här hemma hos oss iallafall :)
Nu till dom viktigaste i mitt liv, mina fina döttrar.
Mina tjejer tränar tillsammans lite ibland, eller mycket och ofta periodvis :)
Dom är verkligen mina finaste och härligaste tjejer, ja dom bästaste i hela världen!!
Ja så tycker ju förstås alla om sina barn, men så mycket kärlek i hjärtat som jag har, tveksamt om det kan finnas någon som har lika mycket :)
Men det spelar ingen roll vem som älskar sina barn mest, det är ju ingen tävling förstås :) Huvudsaken är att man gör det, att man har förmågan att göra det, och jag lovar att jag kan!!
Nu till lite fika snack :)
Jag köpte några såna här lådor till julen, en gav jag bort innan jul och en annan på julafton och så behöll jag en :) Den glömde vi att vi hade!?? Hur gick det till kan man ju undra?
Idag tog jag fram och öppnade den för att sen lägga alla bitar i frysen :)
Dom kommer alldeles säkert ta slut så småningom, men varken jag eller Gert är så sugna på något i lådan, nej vi tar hellre en bulle vi, och än finns det ju saffransbullar kvar.
Jag fick häromdagen en beställning på saffransbullar med extra allt! Igen :)
Ja jag sa att jag sett ett recept med vit choklad i, och ja så får det bli nästa bullbak, med russin, mandelmassa och bit choklad.
Vi får se hur goda dom blir, men beställaren tycker säkert det tror jag :)
En vecka innan 20 e knut så fick julen dansa ut här hemma hos oss.
Ja nu hade jag inte många tomtar i år, nej jag ville bara ha max tio stycken tror jag att det blev.
Nej, jag har rensat bort tomtar, för något år sedan. Tomtar jag inte ville ha kvar, men ändå så ville jag inte ha någon alls i kartongerna nästan?? Jag lät alla få finnas kvar så får jag kanske rensa igen nästa år :)
Skönt nu då dom skulle bort förstås, det gick undan och Maria hjälpte mig att bära ner alla, och att damma och torka av överallt :)
 |
| Hej då fina tomten :) |
Tillbaka till det där med att känna kärlek som jag skrev lite om nyss då jag skrev om mina älskade barn.
Jag är så otroligt lyckligt lottad, att få ha dom allra bästa i mitt liv.
"Lyckoruskänsla", känslor, ja herregud så jag får såna.
Ibland varje dag, ibland flera gånger om dagen, ja så mycket kärlek jag har att ge.
Jag blir så varm i hela kroppen, mitt hjärta har så mycket kärlek, ja verkligen mer än mest, och jag är så glad över det.
Jag önskar att alla kunde få känna den lyckoruskänslan som jag får känna, som jag har turen att få känna.
Jag brukar fråga min Gert då jag får en sån "attack" om han aldrig känner så starkt som jag gör, men det är inget han har tänkt på säger han. Han älskar ju lika mycket varje dag säger han, och tycker inte att det behövs mer. Ja tänk så olika vi är alla.
Men om han känt min känsla, ja då hade han förstått hur jag menade.
Jag är verkligen lyckligt lottad som har lyckan att få känna det som jag känner.
Mitt liv, ja jag älskar mitt liv <3 På riktigt!!
En helt mäktig känsla som jag är otrolig glad och tacksam är jag för att jag får känna den.
Det är inte bara människor jag älskar, nej det finns ju djur i mitt liv som jag också kan få den där känslan för.
Vi har två älskade kaniner där ute som jag gärna slösar kärlek på också, nu kan dom ju inte veta hur mycket jag älskar dom, men att jag gör det hoppas jag att dom förstås.
Dom är så underbart härliga <3
Nu har vi ju hundar i familjen också, i Marielles lilla familj bor dom finaste hundarna.
 |
| Billie och Stina <3 |
Nu till något jag verkligen inte gillar, något som jag alltid gruvar mig för, i onödan!
Ja varenda gång känner jag att jag gruvat mig i onödan.
Sedan jag bytte kateter före jul så har den krånglat, jag har blivit kissnödig och kissat på mig lite då och då, och det är inte roligt alls kan jag lova.
Det spelar ingen roll alls om jag försöker knipa, och det lovar jag att jag gör, men det går inte!!
Det finns ingen chans för mig att bestämma, nej dom musklerna har jag ingen kontroll alls över.
För jäkligt är det då jag ju vet hur man gör egentligen.
Det blir ju av sig självt, i normala fall, men jag är ju inte riktigt normal nu längre.
Nu är själva känslan fortfarande så att jag kniper, men inget händer?
Jag hade kissat på mig då Rebecca kom en morgon så hon undrade om jag inte borde ringa för att få hjälp att byta den igen?
Nej fy kände jag då, så jag ville först spola för att se om det kunde hjälpa?
Jag spolade den för att se om det skulle hjälpa, men nej det var något som inte stämde.
Njae det är ju inte min favoritsyssla att byta kateter, då det ju gör ont, om än bara för någon sekund.
Hur som helst så ringde jag. och dom skulle komma lite senare på eftermiddagen och hjälpa mig.
Jag hann duscha och bli klar, och sen till och med baka ett gäng kladdkakemuffinsar innan dom kom.
Jag har alltid tänkt att nej, på mig får ingen prova eller träna på. Nej bara dom som kan får göra det på mig. Det brukar vara nog krångel ändå brukar jag tänka och säga, men inte den här dagen?!
 |
| En sammanbiten Nina |
Dom var två som kom och den ena hade aldrig gjort det förut fick jag förstå, men hon skulle testa på mig?? Va liksom tänkte jag, jag sa ingenting då hon ju hade med sig en annan som varit här en gång förut. Jag kände mig rätt trygg iallafall.
Hon var duktig och det gick bra om än lite längre tid än det brukar, men vi hade ju inte bråttom.
Det gör lite ont då den ska ut, men in gör det mindre ont, men visst känns det, annars skulle jag ljuga.
Jag har ju haft min kateter i många år nu så jag borde vant mig vid bytena, men nej jag tror inte att det går riktigt. Nej jag tror inte att jag någonsin kommer att vänja mig, synd nog.
Jag är inte den enklaste patienten kanske, men snäll är jag iallafall.
Det var ju jättebra att hon fick testa på mig som det kan vara lite krångligt med, så hon vet till en annan gång. Då behöver hon inte bli stressad om det krånglar, utan kan då komma ihåg hur det var hos Nina och hennes kateter.
Ja för er som inte läst om mig förut så vill jag berätta att jag inte har en vanlig kateter som kommer nerifrån in i urinröret, nej jag har en annan sort.
Jag har en "suprapubis" kateter, ett konstigt namn som jag fick träna på att säga, men som jag lärt mig säga nu. Det är en kateter som kommer utifrån magen in i urinblåsan, det låter knepigt och konstigt, men åh vad den är bra då den fungerar. Det finns ett hål nedanför min navel där slangen går in.
Jag bara älskar min suprapubiskateter, den ger mig frihet och ett lugn, den betyder väldigt mycket för mig och mitt mående.
Jag kan inte se ett liv utan den faktiskt, den är väldigt viktig för mig!!
Nu sedan jag bytte så har den fungerat bra, så tack till Rebecca!! :)
Det är bra att någon säger till mig lite så jag vaknar till, skönt att slippa kissa på mig mer. För nu, man vet aldrig när den kan börja krångla igen.
I urinblåsan kan man få urinstenar som jag haft, och dom måste plockas ut, dom gör att man får urinvägsinfektion, eller så kissar man på sig, eller bådadelarna.
Det kan också bli blodplättar som koagler i urinblåsan som kan täppa till katetern, vilka också gör så att jag kissar på mig. Ja herregud så mycket man får vara med om, sånt jag inte törs egentligen.
Nej jag har fortfarande inte tittat på inhålet i magen, nej fy så äckligt, det känner jag fortfarande.
Men samtidigt så älskar jag den ju, utan den skulle jag inte ha något liv, inget bra liv alls.
Nu har jag ju min frihet att kunna gå eller åka vartsomhelst när som helst , utan den skulle jag få vara hemma sittandes på toa, eller kissandes på mig hela tiden, nej det är inget alternativ alls.
Den har gett mig ett bra liv, ett fritt och härligt liv.
Nu till lite roligare saker jag gjort :)
Jag har bakat och jag har lagat mat, ganska mycket mat. Många lådor har det blivit, både till oss och så ett gäng till hockeykillarna. Tre killar har kommit från andra ställen för att hjälpa till i Smedjebackens a-lag, och dom behöver ju mat.
Ja det är ju tur att jag ju gillar att laga och fixa till alla, så självklart gör vi lite mat.
Det blir Ninamat då jag som oftast inte använder recept, nej dom får det jag brukar göra och det som går ganska enkelt att göra. Det måste också kunna gå att ha i frysen, så lite begränsad är jag ju ändå.
Att steka pannkakor är ju inte det roligaste, och pannkaka luktar det ju i flera dagar trots fläkt, men så enkelt. Mycket roligare och enklare blir det då jag kan lyssna på någon pod på telefonen, P3 dokumentär tex. Ja då tycker jag till och med att det är lite mysigt haha :)
Nu till hur vi människor är och beter sig i vissa lägen eller situationer, det jag ska skriva om är jobbsituationer många fått lov att vara med om.
I det här fallet så är det min yngsta dotter Melina som fått utstå både det ena och det andra nu dom sista två veckorna på Åhléns som skulle stänga igen sitt varuhus.
Hon skrev en text på instagram som jag "snodde", en text som verkligen stämmer in!
Ja precis så är det!!
För länge sen då jag jobbade på Domus herravdelning så var det precis lika, då varuhuset skulle stänga. Ja fy så en del betedde sig, men det blev för mig värrä ändå. Ja mitt nästkommande arbete skulle visa sig så mycket värrä då det gällde elaka och faktiskt dumma kunder.
Jag fick jobb på SJ biljettförsäljning och jobbade där mellan 98-2008. Det var inte bara trevliga kunder vi hade att göra med, nej långt därifrån.
När vi hade det som värst fick vi gå en kurs i hur vi skulle bemöta alla arga resenärer, både i telefon och dom kunder vi hade över disk.
Ja om ni visste, det kan inte förklaras hur vi hade det då det var som allra värst.
En sak jag lärde mig av dom här 10 åren var att inte ta åt mig personligt, nej kunden måste ju få skälla på den dom har närmast. Efter dom åren på biljettförsäljningen så har jag aldrig känt att det varit jobbigt med krävande dumma kunder, nej jag har klarat av alla utan problem, tack vare SJ tiden.
Ja jag är faktiskt och har varit duktig på det, om nu det skulle varit en merit haha :)
Jag minns inte alla gånger tack och lov, men några olika kunder som varit extra dumma minns jag, ja som om det var igår. Flera gånger då det var kö så tyckte kunderna bakom den"dumma" kund jag hjälpt synd om mig, ja dom hörde ju vad kunden sa och hur den uttryckte sig.
Jag var med om några riktigt dumma och några riktigt läskiga kunder. Några var till och med hotfulla mot mig. Som tur var hade jag massor av bra kunder tack och lov, annars hade jag aldrig stått ut där på samma ställe så länge.
Nej jag gillade verkligen mitt jobb, men inte dom jag jobbade med så mycket, det var nog ömsesidigt är jag säker på.
Jag var sjuk under tiden jag jobbade där, så jag var sjukskriven ganska långa perioder.
Innan jag blev sjuk och blev hemma så fick jag reda på att dom jag jobbade med pratade ganska mycket skit om mig då jag inte var där.
Dom trodde mig inte, dom trodde inte att jag var sjuk då jag hade ont i huvudet och axlarna, dom trodde att jag bara var lat.
Jag fick min diagnos Hodkins sjukdom som är en lymfkörtel cancer, ja då kanske dom tänkte till lite, jag vet faktiskt inte, men jag hoppades då att dom förstod att jag varit sjuk på riktigt.
Man kan inte tycka om alla, nej det går ju inte.
Att jobba då på ett litet ställe och känna att det inte fungerar, nej det rekommenderar jag ingen, jag stog ut alldeles för länge.
Men självaste jobbet tyckte jag mycket om, ja det gjorde jag.
Jag tyckte om att få hjälpa till, att få lösa problem, att åka andra vägar. Jag lärde mig geografi också, tack SJ för det måste jag säga.
Då jag började där 1988 så visste jag knappt om Malmö låg uppåt eller nedåt, ja ni förstår ju.
Vart var jag på alla geografi lektionerna kan man ju undra?
Mycket i skolan var onödigt tyckte jag, saker jag aldrig skulle behöva kunna, och geografin var nog ett sånt ämne.
Om ni visste vad jag fick extra jobb då jag fick slå i register så fort det kom en kund. Jag hade ju ingen aning om vart något låg, men jag fixade det, och rätt bra tror jag faktiskt.
Nu kan jag mycket geografi, men bara hur man åker tåg haha :)
Jag vet inte hur man åker och vilka vägar man kör bil, men huvudsaken jag vet vart dom flesta ställen ligger tycker jag.
jag har ju skrivit om alla siffror förut, men jag gör det igen. Alla stationer hade olika nummer, och vi hade ett tangentbord med bara siffror på, så det var bara att nöta in dom viktigaste så man slapp kolla varje gång.
Ludvika tex var och är fortfarande 291, Borlänge 160, Falun 030 osv.
Jag skulle för några år sedan boka eller kolla tåg tider och tryckte in numren för skoj skull och dom fungerade. Ja dom enda som kan numren är ju vi personal på den tiden, men jag älskar att det fungerar.
Nu åker jag aldrig tåg, men jag om jag vill kolla tågtider med hjälp av mina nummer som jag ju har i min hjärnbank, ja då kan jag skriva nummer istället för bokstäver om jag vill.
Ja jag kommer nog aldrig glömma ett enda nummer, tror faktiskt inte det.
Trots att jag inte passade ihop med dom två andra på jobbet så gillade jag många kunder, många var återkommande, dom som pendlade.
Jag gillade självaste jobbet, ja det var omväxlande för det mesta, förutom alla som skulle till Stockholm, det var absolut helt klart den tråkigaste biljetten att sälja. Från 291 till 001 via västerås 099. Ja den var inte så rolig alls :)
Nej nu får jag sluta skriva om SJ och mina år där, jag kommer säkert återkomma till dom framöver, det brukar ju bli så då ju fingrarna och hjärnan har en kupp över mig, jag har ingen chans alls att protestera, nej det är bara att skriva på.
Nu till lite nutid igen.
I helgen så fick Gert någon slags magåkomma, ja han fick lite magsjuka.
Ja jag säger lite, då han kräktes bara en gång.
Efter den gången så sov han hela dagen och sen hela natten, helt otroligt mycket och länge sov han.
Jag blev inte smittad tack och lov, jag vet ju inte hur det skulle bli om jag snabbt behövde på toa, nej då skulle jag bajsa på mig, fy då!!
Nej just en sån sjukdom vill jag helst slippa kan jag lova.
Jag är en person som vill hjälpa till och pyssla om då det behövs. Nu hade det ju behövts så jag kunnat ta hand om Gert lite, men det fick bli Rebecca som fick se till han.
Han sov nere så han skulle få vara ifred, men då han inte kom upp på flera timmar, ja då fick jag skicka ner henne. Flera gånger fick det bli, för att han sen fick flytta upp så jag kunde se till han lite bättre.
Ja ibland kan jag verkligen känna av att jag inte är som vanligt, så som jag var förut, frisk.
En dag helt plötsligt då vi pratade om något så tittade jag ner på mitt ben och kom på att men herregud Nina!!, ja jag sitter i rullstol.
Ja tänkt att jag sitter i rullstol??. Det var världens moment liksom.
Det är ju verkligen så att jag ju inte ofta tänker på att jag är sjuk, nej jag tänker inte på att jag blivit handikappad, så nu helt plötsligt gick det upp för mig.
Hur har jag kunnat missa den detaljen liksom??
Det var som att jag faktiskt glömt bort det, eller kanske förträngt det på något sätt.
Väldigt knepig känsla kan jag lova, men superskönt att jag faktiskt inte tänker på att jag är sjuk, nej jag gör det nästan aldrig.
Om vi ska åka bort eller boka biljett någonstans, då kommer jag ihåg iallafall att jag behöver en handikapps plats, men nja jag vet inte hur jag brukar tänka mer än så.
Jag är glad för att jag är jag och för att jag inte tänkte låta min sjukdom få mig till en mindre bra människa mot vad jag faktiskt är.
Nej jag tänker vara jag, den jag blivit och den jag är, och den som jag faktiskt gillar rätt bra :)
Jag hoppas att alla har det bra och att ni mår bra.
Jag hoppas också att ni kan få känna en sån där lyckoruskänsla som jag kan.
Kram kram
