Så rätt dom hade!!

Hej hej!

Vilka dagar jag haft sedan sist jag skrev!! Ja fullkomligt underbart roliga dagar!!

Jag ska dela med mig så gott jag bara kan, det kommer att ta en stund att skriva om allt, men om jag tänker till lite så kommer det ju gå som en dans, och ganska fort! Det är rättningen som tar tid sen :)

Ja mina fingrar bara dansar över tangentbordet känns det som, ja tänk att jag kan det så bra?! 

Förut då om jag tänker tillbaka, då jag var i början av min sjukdom, och antagligen var mitt i ett skov, ja då kunde jag inte skriva alls, nej varken för hand eller på tangentbordet. 

Det var lite av en sorg måste jag ju erkänna förstås, då jag ju redan då hade börjat skriva i den här bloggen, ja tänk så många år jag skrivit?? Inte klokt!! 

Jag kollade upp det nu, och den 6 Juli 2012 gjorde jag mitt första inlägg, och några fler har det ju blivit sedan dess :) 

Det började ju med att jag efter mycket "tjat" skaffade facebook, ja då jag hade facebook så tyckte min yngsta dotter Melina och min syster att jag nog skulle behöva en blogg :) !? 

Så rätt dom hade!! 

Ja min blogg känns lite som mitt jobb faktiskt, nu skriver jag ju inte alls lika ofta som då, men jag skriver desto längre inlägg nu tror jag haha :) 

Jag tänker att den som tycker att jag skriver för mycket, den behöver ju inte läsa, så enkelt är det ju :)

Då händerna inte fungerade alls som dom skulle då i början av mitt bloggande, så fick jag hitta på någon slags variant på skrivandet. 

Jag fick det att fungera med alla fingrar på vänsterhand, ja hela den handen kunde jag träna med och dom gjorde som jag ville, och gör fortfarande. 

Min högra hand var det värrä med, med den handen fick jag använda bara pekfingret, och så är det fortfarande. Jag liksom lärde mig en variant då som blev att fungera, och som fortfarande gör så :) 

Underbart härligt och jag är lycklig och tacksam över att det som just då var det största problemet, gick att lösa och att det håller sig så än, lycka!!

Nu till lite roligheter!!

En dag  härom veckan så var vi bjudna på Alice student. Hon var så fin och hon har varit så duktig så. Nu väntas värnplikten som kallar till hösten, alldeles säkert jätteroligt och nyttigt inför resten av livet.

Superspännande!!

Jag ville gärna hjälpa Rebecca och undrade om jag skulle baka något, och syltkakor om jag ville vore jättebra. Jag bakade syltkakor (tog inte kort på dom då jag tyckte att dom blev så ofina) och så blev det några mini kladdkakemuffins :) 

Ja muffinsen bakade jag sent kvällen innan, ja, jag kom på att jag ville göra några, så sådana blev det också :)

Så roligt att kunna hjälpa till med det lilla jag kan, och som jag ju dessutom tycker om att göra.

Alice bor på gatan ovanför oss tillsammans med hennes mamma Rebecca som är en av mina assistenter, hennes pappa Johan och så lillasyster Elsa. 

När vi skulle dit så tog jag min manuella rullstol och då vi åkte till deras baksida så fick Johan hjälpa Gert att lyfta upp mig, vilket inte känns bra alls för mig. 

Nej jag känner att jag väger minst hundra kilo typ, jag har inte vägt mig på många år men känslan är sån. Eftersom jag väger så mycket så känns det ju sådär att dom ska behöva lyfta mig också, men när en sån känsla dyker upp får jag bara bestämma mig för att ta bort den fortare än kvickt :) Dom var starka och lyfte mig hur enkelt som helst verkade det som, som tur var :)

Jag brukar alltid vara den som tar kort, som åker runt och knäpper, eller som förut, ja då gick jag ju runt haha :) Nu den här gången satt jag där jag satt liksom, så jag tog på Marielle som var och satt med mig och Gert :) Nu fanns det andra som knäppte kort så att Alice kunde få lite minnen att ta fram sen när helst hon vill. Melina och hennes vän Louice var också där, men dom satt vid ett annat bord dom :)

Dagen efter Alice student så var det loppis för hela slanten :) Då var det gårdsloppis här hemma både hos oss och resten av Jägarnäs (området där vi bor). 

Gert han bryr sig inte vad folk tycker han, vilket ju är superbra och härligt, så han gick i morgonrock han :) 

En kund kom förbi redan vid 9 (vi öppnade 10) och tyckte det var väldigt konstigt att han hade morgonrock!??

Jag kan tillägga att han innan öppning bytt bort rocken mot vanliga kläder:)

Jag kom på några dagar innan loppiset att vi skulle kunna ha vårat tapetserarbord som bord, och så blev det :) Helt perfekt blev det.

Först var vädret skapligt, för att himlen sen öppnade sig helt?? 

Vi fick flytta på alla våra saker, och våra grannar hjälpte till att bära våra saker till våran "carport" framför garaget :)

Direkt, eller iallfall ganska direkt så kom solen haha :) 

Då fortsatte vi att vara under tak vilket vi senare på dagen fick vara glada över då himlen öppnade sig igen!?? 

Man kan ju inte göra något åt vädret utan bara göra så gott man kan. 

Våran loppis bestod i ett gratis bord, ett bord med allt för en tjuga och så vårat tapetserarbord med lite blandat :) Det blev en trevlig bra dag den dagen, många besökare kom och vi blev av med det mesta, så det får vi hoppas att vi kan göra om :)

Våran underbart härliga Bruno hade sällskap mer eller mindre hela dagen. Många både familjer och barn gav han det han gillar mest, maskrosblad förstås :)

Ja nu tycker han om morötter, jordgubbar, melon, gurka och såklart fler saker, och hö då förstås som är hans huvudsakliga maträtt :)

Han är verkligen såå fin, men han fastnar liksom inte på kort något bra, nej jag har nog bara ett par kort som är riktigt bra. Hans fina "manliga" drag blir väldigt sällan med då jag fotograferar, synd nog :(

Här nedan och ovan ser ni iallfall att han mumsar i sig ett gott blad, men just den här gången var det Gert som gav han :) 

Under dagen hade jag inte tid att ta kort på alla som besökte honom synd nog.

Han brukar inte bry sig alls om vi kommer till honom, men om det är barn som kommer, ja då blir han sprallig och överlyckligt glad, jag vill ha!! jag vill ha!! verkar han säga :) 

Han liksom skuttar och hoppar lite hur som helst då haha :) 

Ja innan han kom till oss så är jag helt säker på att han bodde i någon familj med barn, ja så måste det varit.

När jag startar upp datorn så har jag den här bilden på skärmen, ja då blir man inte ledsen, nej då blir jag så himla glad :)

Jag följer med Maria och Gert in till Bruno lite då och då. Vi behöver ha koll på hans rumpa så det inte fastnat bajs där, som fastnat i pälsen. Det brukar kunna vara lite bajs, och då klipper jag försiktigt bort det. Det är så bra att Maria eller ibland Melina håller honom så bra, då blir det ju jätte enkelt för mig.

Vi borstar honom också då han ju omöjligt kan slicka sig själv på ryggen tex. Den här gången spelade det inte någon roll hur mycket jag borstade, det blev lika mycket varje gång. 

När jag hållit på ett tag tyckte han inte det var roligt mer, nej då gav jag mig förstås och tar mer nästa gång.

Han är så mysig och helt fantastiskt härlig våran lilla stora gamla Bruno <3

En dag så kom två tjejer hit (Melina och Louice) för att dom var så hungriga!! :) 

Dom gick ner i frysen och hämtade sig varsin låda med spagetti och köttfärssås.

Det är skönt att jag har lådor där nere i en av våra extra frysar, både med mat och så påsar med fika bröd. Ja det är viktigt för mig, att jag alltid har hemma ifall att det skulle behövas.

Det är inte bara för att andra ska vilja ha, nej ibland och ibland ganska ofta så vill jag inte laga mat, då är det lyxigt att bara ta fram varsin låda :)

En dag i början av Juni hade jag och Gert 16 årig förlovningsdag (som jag glömde) .

Jag låg ute och solade när Melina kom hem hit med blommor till mig (Gert hade beställt av henne), då visste jag och kom ihåg haha :)

Ja tänk så tiden rusar, i höst har vi 15 årig bröllopsdag, vart tog alla år och dagar vägen??

Ja som jag är glad för att det blev just jag och Gert, att vi hittade på varandra där och då. 

Det var mycket Gerts förtjänst att vi blev vi, jag är honom evigt tacksam <3 

Ja tänk att vi fortfarande efter så många år älskar och tycker om varandra lika mycket om inte mer nu?!! 

"Lyllos" oss liksom, att vi aldrig vill vara utan varandra :) 

När jag var till min doktor här sist så ville hon att jag skulle ta lite prover på lab. 

Då jag samma dag tagit min corona spruta så ville jag inte ta prover just den dagen då det gjorde lite ont i armen.

Jag har så dåliga ådror, ja dåliga är dom väl inte, men svårt att sticka i dom är det iallafall.

Min vänstra arm är den som brukar vara bäst att få blod ifrån av två dåliga, och det var i den armen jag fick sprutan den dagen. Dom brukar ju stasa armen för att hitta någon åder, så det var just det jag inte ville samma dag och i samma arm.

Jag avvaktade några dagar och sen for jag till sjukhuset för att ta prover. 

Det var två år sedan prover togs så det var dax tyckte doktorn :) Skönt att dom har lite koll på mig känner jag. Tacksam över dom på vårdcentralen som hjälper mig så bra.

Han som skulle hjälpa mig att ta prover är helt klart den bästa, ja jag om någon vet känner jag, jag som tagit så mycket prover, så otroligt många gånger i mitt liv. 

Ja jag känner att jag kan få vara jury domare över just det, ja det bestämmer jag. 

Jag hade önskat att han varit med mig på alla sjukhus jag varit på och tagit dom prover som behövts, ja så känner jag, verkligen!!

Inte ett svid eller något alls varken då han satt i eller tog ur nålen?? Det har liksom aldrig hänt!? 

Nej det har aldrig varit så enkelt med någon annan, jag luras verkligen inte!!

Om jag backar tiden till 1991, ja jag hade inte hunnit fylla 21 år, det skulle jag göra i Augusti.

Det var det året, det var då jag för första gången i mitt liv skulle få lära mig hur det var att vara på sjukhus, många många och långa dagar. 

Läkarna upptäckte att jag hade cancer och det blev provtagningar efter provtagningar. 

Jag var helt blålila över hela armarna och på händerna, och det gjorde ont då dom skulle sticka där igen där dom nyss kanske tagit??

Jag kan ju se så här efteråt att det varit bättre om dom tänkt till och tagit många prover på en gång då jag var så svårstucken? Men nej så gjorde dom inte, tråkigt och onödigt att pina mig mer än som behövts. 

Eftersom jag var så svår att sticka så opererades det in en "portacath", en liten dosa med membran under huden som var kopplad till min eller mina ådror, jag vet inte riktigt hur det fungerade, men att den gjorde det var underbart. 

Efter att jag fått den inopererad så behövde dom bara stoppa i en nål i den, genom skinnet direkt i dosan för att ge mig medicin eller ta prover, det bästa för mig, ja så skönt att det blev enkelt och smärtfritt!! 

Nu var det inte en liten nål som skulle in i portacathen, men med bedövningskräm "emla" på så gjorde det inte ont. 

Tänk dig en rejäl fiske krok, ja så var den. Efter det behövdes det inte karvas så mycket i mina armar mer, bara ibland då det var något speciellt prov. 

Jag hade helst velat ha den i hela mitt liv, men det gick ju inte, så tråkigt!! 

Jag fick bara ha den i fem år?? 

Alldeles för kort tid tycker jag, men då fick jag lov att ta bort den, jag väntade in i det längsta haha :) Nu blev det som en liten novell med bara provtagnings skriverier :)

Jag fortsätter då jag ju ändå är inne på sjukhus.

Då jag varit så "duktig" att ta mina två sprutor mot corona så tänkte jag lite att det var bäst att smida medans järnet är varmt :) Ja jag har redan skrivit om det vet jag :) 

Till dig som inte läst om mig innan, jag är väldigt spruträdd, eller, jag var!!? 

Jag har verkligen fixat det mycket enklare än jag trodde.

Jag frågade en av mina läkare om jag kunde få ta en spruta mot lunginflammation, och det fick jag. 

Jag fick den på recept och hämtade den innan jag hade tid på sjukhuset.

Hon, ja hon heter Tina som skulle ta sprutan på mig och hon är superbäst, men!! 

Jag var ändå lite orolig över att den skulle göra ont så jag kanske skulle bli lite sur på henne haha :) 

Men nej då, sur blev jag inte för det kändes nästan ingenting.

Det var helt otroligt! 

Jag kanske ska göra en liten bok med kort på alla mina sprutor som jag kommer att ta framöver, ja jag kanske faktiskt ska göra det, för min skull :)

Det gjorde inte ont alls, det var en baggis om man frågar mig, helt otroligt!!

Jag känner mig faktiskt redan botad, lite spänd och orolig måste man ju kunna få vara utan att tycka att jag är rädd tänker jag?! Nej nu är jag inte rädd mer, så det så!!

Nej nu har jag jobbat bort min ena jobbiga fobi!! 

Tack till mig själv för att jag var så envis och stod på mig, och dom runtomkring mig som gett mig lite styrka haha :) 

Nej det har jag nog inte fått egentligen, då ingen av dom tycker att det gjort ont, och nu inte jag heller?? ( Dom har iallfall som tur varit funnits där mitt i all min rädsla ) 

Så många år som jag oroat mig! Helt  i onödan!??

Nu ska jag kolla upp om jag kan ta en spruta mot bältros, den kommer att göra ont känner jag mig säker på, men jag gör det ändå, ja det gör jag.

Jag intalar mig själv att det kommer att göra ont både under tiden och efteråt, ja allt för att jag sen ska upptäcka att det inte alls var så hemskt som jag trott? :)

Jag måste skriva också och berätta att jag inte fått en enda biverkan?? 

Ja jag är i en ny fas här i livet, att det liksom flyter på bra nu, livet alltså.

Att ha munskydd tycker jag är riktigt jobbigt, svårt att andas tycker jag och så immar glasögonen igen :) men men. Självklart förstås att jag har det då jag är på sjukhuset. 

Jag har det lite jobbigt att köra och sitta i rullstolen utan glasögon. Känslan jag får då är att jag sitter väldigt högt upp, ja det känns lite som att jag skulle kunna tippa ur, ingen bra känsla kan jag iallfall säga.

Det är samma sak då det regnar mycket ute och jag måste ta av glasögonen, nej det blir att kännas otäckt faktiskt.

Nu till något helt oviktigt :)

Sist då jag skrev så berättade jag om att jag hade det så jobbigt när jag hackade eller skar lök, jag glömde då att skriva om min teori varför det är så.

Jo nu då jag sitter i rullstol så blir jag trots mitt handikapps kök jättenära löken mot vad jag blev då jag kunde stå och skära lök. Det är alltså min sjukdoms fel att det svider och rinner och gör ont haha!! 

Men att köpa färdig hackad lök hade inte varit dumt alls då, trots att jag då kunde stå :)

Nu lite mer lökprat :)

När jag var ung, ja jag var runt sjutton skulle jag tro, då jobbade jag en period på centralstationen vid järnvägsstation i Ludvika. Då man hade öppningsturen så fick man förbereda allt som behövdes i gatuköket under dagen, vilket ju då innebar att skiva lök, ja det var inte en lök om jag säger så haha :)

Många många gånger då jag skar för fullt så ringde det på klockan vid luckan då kunden ville köpa något, och så kom jag "utgråtandes" (såg det ut som) för att hjälpa. 

Jag talade förstås om att jag höll på med lök så dom visste att jag inte var ledsen haha :) 

Ja det var då det, och nu fick jag liksom tycker kroppen, nu minsann ska Nina få svidiga ögon igen haha :) Då det väl börjar svida så slutar det inte på länge, nej inte förrän jag slutat och åkt ifrån köks bänken :)

Jag och Gert fick för oss en kvällning att vi skulle åka till kiosken och köpa glass. 

Jag blev först glatt överraskad att dom hade pistage som är min favorit sort!! 

Sen då vi skulle sätta oss någonstans så valde vi ett bord och Gert hejade på någon lite längre bort. 

När jag vände mig lite ditåt som han hejade så blev jag såå glad!! Åh!!

Där satt han, min vän sedan många många år tillbaka, finaste Östen!! Ja nu var Stefan med också och det var ju roligt att träffa honom med förstås, men Östen!! (Du förstår ju Stefan)

Ja vi har känt varandra lite sedan 1986 skulle jag tro, då jobbade han på tidningen Bergslagsposten och gjorde ett reportage om mig och min vän Madde då vi jobbade på centralkiosken tillsammans. (som jag skrev ovan, där jag skar lök så jag grät)

Ja nu har jag träffat honom efter det och vi har pratat i telefon massor med gånger förr, men nu var det såå roligt!! Jag lever länge på det mötet och jag hoppas att dom vill komma förbi hemma här någon dag framöver. Om ni läser så kram till er :)

Nu lite hälsodryck igen, ja så mycket frukt det går åt här hemma haha :) Det är så härligt att kunna göra en god nyttig drink i våran maskin som jag inte minns vad den heter haha :) Så mycket frukt och grönt som vi stoppar i skulle vi ju aldrig kunna orka äta upp för att få i oss allt. 

Råsaftcentrifug heter maskinen, ja nu kom jag på det :) 

Vi får fortsätta inhandla massor med frukt så vi får i oss alla nyttigheter vi behöver. 

Jag är riktigt dålig på att äta frukt, jag blir aldrig sugen på något faktiskt. Gert däremot han är duktigare, mycket duktigare och om man jämför med mig så är han ju världsbäst han haha :)

Gerts pojkar, ja söner, dom är ju vuxna sedan fler år, dom ska cykla Vätternrundan och behöver cykel träna. Gert hakar på med träningen, men han ska inte vara med på den tävlingen. 

Dom har cyklat flera helger nu och det blir många mil varje gång, men tävlingen är ju på 30mil?? 

Hur tänkte dom då, dom som bestämde hur lång tävlingen skulle vara?? 

Det är ju så långt så man inte ens kan tänka sig hur långt?? 

Nu har jag  aldrig gillat att cykla, och 30 mil? Galet långt är ju det!!

Men superbra och duktigt att ens tänka tanken på att vilja göra det, den utmaningen är ju enligt mig helt omöjlig!! Jag håller förstås tummarna, men om det inte går så är jag ju lika glad och stolt ändå jag :) Jag som inte är någon tävlingsmänniska alls jag, nej minsann :)

 

Nej nu ska jag försöka mig på att rätta alla ord och meningar som kommit på print liksom :) Ja varenda gång när jag börjar skriva så blir det så, det blir mycket!! 

Men om jag gör mycket och det händer saker, och jag sen kommer på saker under tiden jag skriver, ja då blir det mycket att rätta :)

Jag hoppas att ni som läser har det bra och att ni mår bra.

Jag som älskar solen, ja ni förstår ju och vet vart jag är på dagarna :)

Ja även om jag ibland får ta till en filt då molnen är många haha :)

Kram kram till dig från mig