Jag hade rätt hela tiden!!!

Hej hej!
Nu då jag fått lite tid att fundera och reflektera allt sedan jag både var med i både radio och sen tv.
Ja det var ju inte bara jag på tv, nej Maria var ju med hon med.
Ja jag har då insett och känner mig rätt säker på att just dom jobben inte är något bra jobb för mig. Nej varken att prata i radio eller vara med på tv:n är min grej.
Nej det var alldeles för jobbigt för mig.
Nu var det inte superjobbigt under tiden dom filmade, nej inte alls, men efteråt, ja herregud så jobbigt det varit efteråt!!
Om man inte varit med om det så kan jag inte förklara den känslan, men jag har förstått att faktiskt många har den, dom som varit med om liknande.
Lite skönt att jag inte är ensam om det, men samtidigt så synd om alla dom som har det lika som jag haft det sedan i somras.
Jag har skrivit om det alldeles nyligen i ett av mina sista inlägg,  ångest och oro, inte hela tiden då, men det har kommit över mig någon gång om dagen.
Många skådespelare eller artister har samma känsla, ja jag har inte frågat någon specifik, men jag har läst mig till det :) och lyssnat på intervjuer har jag gjort.
Nu då det är klart, när programmet sänts så kan jag känna mig lugnare, ja nu vet jag ju hur det blev efter att dom klippt till det.

Väldigt många har kommit fram till mig och Maria efter tv programmet och berättat att dom tittat på oss på tv, och att jag och Maria var duktiga. Det är ju jätteroligt förstås för oss att höra :)

Nu till lite loppis på Folkets Hus i Ludvika förra Lördagen.
Jag trodde inte att jag hade så mycket att sälja bort, men jo visst hade jag det.
Jag satt två dagar och skrev och gjorde lappar, ja jag ville ha fina prislappar på alla mina grejer.
Lite överdrivet kan tyckas, men ja sån är jag.
Jag gillar ju att pyssla till det lite, så så fick det bli.
Det tog några timmar extra, men jag blev jättenöjd och det är ju huvudsaken.

Jag fick några kartonger av min mamma, grejer som varit min morfars också som jag sålde bort.
Ja jag fick sälja hur mycket som helst, helt otroligt bra gick det, men berodde nog mest på priserna jag satt. Inte många saker som kostade mer än tio eller tjugo.
Jag resonerar som så att det jag bestämt att jag inte behöver ha kvar är det lika bra jag blir av med, hellre det än att ta för dyrt och ingen vill köpa.
Här nedanför så är både Maria och Rebecca med och packar upp alla grejor.
Vi skulle ha två bord hade vi bestämt, men det blev tre till slut och vi hade nog kunnat ha fyra haha :) Vi fick plocka upp vartefter vi hade sålt bort något.

Jag tycker verkligen att det viktigaste är att mina saker kan komma till nytta hos någon annan, viktigt för mig. Jag hade en stor korg med dukar av olika slag och två kartonger med lite olika saker gratis. Ja det känns så mycket bättre att ge bort än att släpa hem, då jag ändå inte vill ha dom längre.
Vissa saker vet man att det är svårt att sälja, så då är det bättre att skänka än att ta hem igen, då hade det inte varit någon mening med att ta med det.

Rebeccas tjejer ville gärna vara med och hjälpa till, och det var så skönt att få lite extra hjälp, ja Rebecca var ju med förstås :) 

Elsa och Alice :)

En rolig dag hade jag. men jag kan lova att jag var trött senare på kvällen, ja jätte trött i huvudet.

Det var jättemånga som sett mig och Maria på tv och ville berätta det och säga några ord, ja en härlig dag med massor av positivitet, det gillas av mig :)

Efter hela dagen med fullt av folk så var det ganska skönt att få packa ihop det sista som var kvar.

Ja som ni ser nedanför texten en bit så blev det många tomkartonger, ja herregud så mycket vi förstod att vi blivit av med då vi såg alla tomma kartonger :)

Nu till något helt annat och för mig ganska jobbigt.
Jag har haft och har så svårt att bli sugen på någon mat. Svårt för att känna om något är gott, ja det kan tyckas som inget att gnälla över. Och det är klart att det inte är, men så jobbigt blir det i längden, då jag känner att jag till slut inte vill ha någonting alls.
Jag har skrivit om det här också förut, men det håller ju i sig, och maträtt efter maträtt försvinner liksom för jag känner att jag inte tycker om det mer??
Jag som tex älskar rotmos och skulle kunna äta det varenda dag, men nej nu tycker jag inte om det längre, hur gick det till undrar jag? Det är många maträtter som jag älskat förut som jag inte tycker om längre och det känns ju lite tråkigt, men så är det nu.

Det är inte bara maträtter som jag slutat tycka om.

Jag har brukat baka fröknäcke, ja jag brukar vilja ha såna i en burk att ta till om jag blir sugen på något.

När jag bakade såna häromveckan så blev dom egentligen bra, men jag tyckte inte om dom .
Nej det var ännu en grej som jag alltid tyckt om förut, och som nu gått över?? Förstår ingenting.

Ingredienserna till mitt fröknäcke

Min doktor ska ringa imorgon så jag ska fråga honom om det, om någon av mina mediciner kan ha någon inverkan? Fortsättning lär ju följa :)

Nu till i förra Fredagen och något jag faktiskt fortfarande tycker om!.
Vi åt China mat, och för första gången på något eller några år så var det riktigt skitgott.
Ja herregud så gott!!
Jag kommer att köpa det lite då och då, ja faktiskt eftersom det iallfall just nu är så himla gott.
Friterad kyckling med sötsur sås, ja det är min favorit av alla rätter.

 Några dagar efter China restaurangen i Ludvika då vi var i Borlänge en sväng så slog jag till, jag  testade en restaurang som har ännu godare friterad kyckling.
Jag hade inte köpt där på flera år, men har pratat om det stället och maten flera gånger sedan dess.
Gert tyckte att jag skulle köpa med mig hem och testa, och så blev det :)
Friterad kyckling från den restaurangen är verkligen mycket godare än på China, och varje friterad kyckling är så mycket mer mat, som en rejäl kycklingfilebit i varje.

Det får bli kyckling därifrån dom gånger jag är i Borlänge, oavsett dag :)
Det blev ganska mycket friterad kyckling där i några dagar, men man vet ju aldrig när det blir härnäst:)

Som ni ju känner till ni som läser det jag skriver, så lagar jag ju ganska mycket mat.
Ja inte bara pannkaka, men det blir en och annan pannkaka nu för tiden.

Just pannkaka är något jag fortfarande kan bli lite sugen på, så jag ser till att ha i frysen.
Nu är det ju inte bara jag som tycker om det, nej mina tjejer och deras killar gillar pannkaka, och så lagar jag ju lite mat till några hockeykillar som behöver mat.
Ja jag är ju liksom allas mamma jag, så mat och fika, det är min syssla det haha :)
Jag blir glad om jag kan hjälpa till med det jag kan.
Jag kan ju inte göra allt själv förstås, nej Maria eller Rebecca är det ju som hjälper mig att plocka fram, och ibland Gert.
Jag skriver på locken vad det är där i, och så hjälps vi åt att portionerar ut i folie lådorna.

Helst skulle jag ju rita något på varje lock, men det inser till och med jag att det inte går.
Eller det är ju klart att det går, men min hand skulle bli helt slut på riktigt då. Ja den är nog trött och slut efter stekning tex, så jag får spara min kraft och energi till annat än att rita clowner på locken :).
Medan jag steker pannkakor så lyssnar jag endera på en ljudbok, eller så lyssnar jag på en pod.
Det går så enkelt då, ja det är så enkelt att steka då jag lyssnar på något intressant.

Nu till dagens överskrift :)

Jag hade rätt hela tiden!!

I så många år, ja så väldigt många år har jag haft rätt, och Gert och många andra runtomkring mig har haft fel, ja faktiskt så är det så:)

Spindlar dör inte då dom blir uppslukna av dammsugaren, nej dom lever vidare och kan leva upp till tvåhundra dagar!!!!

Jag har dammsugit upp många många i mina dagar, och fått hjälp av någon att byta påse efteråt, ja faktiskt så har det varit så nästan jämt.
Larvigt har det ju tyckts förstås och det har ju alla fått tycka, men jag har sunt förnuft och förstått att dom inte dör bara av att hamna i dammsugaren. Jag hade en känsla och den var sann, ja minsann vilken tur att någon hjälpt mig att byta sen efter att jag sugit upp någon eller några.
Ni kanske undrar varför någon fick lov att hjälpa mig att byta påse? Jo för att jag är alldeles för rädd för dom, jag törs helt enkelt inte.

Jag har speciellt vid ett tillfälle fått hjälp av Marielle, hon var ganska liten,runt tio år.
Hon behövde hjälpa mig att dammsuga upp en stor och då menar jag STOR variant som jag upptäckt precis innan vi skulle åka till dagis och skolan.

Då den till slut väl följde med ner i röret ( det var en stark sort som inte tänkte sugas upp ), så ställde jag ut dammsugaren på min lilla trapp med sladden i inne medans jag åkte med barnen.
Jag var så säker på att den skulle krypa ut igen annars och den var så groteskt stor.

Min pappa skulle komma till mig senare så direkt han kom fick han byta påse, klok jag var redan då. Femton år sedan hände det där ungefär. och det har ju förstås hänt massor sedan dess.

Stackars grannar, dom undrade nog vad jag hade för fel som hade dammsugaren ute på trappen, och igång :)

Ja det är så grymt hemskt jobbigt med den här fobin jag har och haft sedan jag var liten, inte pytteliten men sedan jag var 10-12 år någon gång skulle jag tro.

Jag har skrivit om det förut och kommer kanske göra det flera gånger till :)

Jag har skrivit om att jag ska ta tag i det, ja nu minsann liksom, men gör jag det?
Nej det blir för jobbigt känner jag ju. Men kan det egentligen bli jobbigare än det är att vara rädd för dom?

Att inte kunna som förut hämta någon sko och slänga på dom, att inte kunna springa iväg om jag sitter fast i fåtöljen, eller fast sitter jag ju inte, men jag kan inte ta mig därifrån.

Att inte kunna stanna och stå helt still med rullstolen om jag möter någon att prata med, nej jag behöver åka lite fram och tillbaka så ingen kryper upp. I och för sig lika som då jag kunde gå, då stod jag ju inte still då heller.

Nej den rädslan hindrar mig från att leva och från att ha levt.

Att kunna ta med fika och barnen ut i skogen då dom var små, nu gjorde jag andra saker förstås, men jag kunde inte sätta mig på en stubbe. Jag hade jättejobbigt att sitta på en badstrand på en filt på backen, nej men fy, då hade jag ingen koll.

Ja jag skulle kunna få till en hel bok om just det här ämnet känner jag men ska bespara er det :)

Hur som helst så får vi se om och när jag ska ge mig på den fobin jag har.

Jag är inte ett dugg rädd för skalbaggar eller andra kryp, nej inte ett dugg även om jag kanske inte vill gosa så mycket med dom ;)

Nej fy så jag önskar att mitt liv varit annorlunda, att jag fått hjälp då jag var liten, men då fanns nog inte sån hjälp att få tror jag faktiskt.
Nej min spindelfobi har verkligen begränsat mitt liv, tagit kontroll över många delar av mitt liv har den gjort.

Nu till något som verkligen varit härligt.

Min rullstol har verkligen imponerat på mig i vinter.

Trots mycket både is ibland och snö andra dagar så har den plöjt på.
Den har varit så stark och så bra, min bästa kompis kan man säga.
Nu åker jag inte ut och åker ensam, för att fastna, ja det är enkelt.
Då behöver jag ha någon med mig som kan putta på ifall att.

En bra vinter, ja den bästa sedan jag blev sittande i rullstol tror jag faktiskt.

Jag går ju lite i ide trots att rullstolen fungerar så bra som den gör.
Ja jag kan ju inte göra så som jag vill, att kunna dra iväg bara, nej jag måste planera och fundera innan jag kan vara ute.

När det nu snart börjar bli vår, ja då blir jag som kossorna som släpps ut, då blir det "Ninautsläpp" istället :) Härligt kommer det att bli att bara kunna åka vart jag vill, när jag vill, frihet!!

Rebecca har ibland frågat "siri" vilket väder är det ute idag?

Häromdagen så upptäckte jag att jag också har en "siri" i min mobil, men hon heter nog något annat kanske. Vet inte faktiskt.

Om man ät pratsugen så kan man ju fråga henne hur hon mår, och då säger hon att hon mår finemang vad kan jag hjälpa dig med? Haha :)
Inte klokt egentligen att det kan fungera att hon kan svara snabbt på så många frågor, hur går det ens till? Ja jag vill nog inte veta det egentligen, för det är för svårt för mig att förstå :)

Jag hoppas att ni har det bra och att ni mår bra.
Kram kram från mig!