Nu är det gjort!!

Hej hej!

Ja nu är det gjort, nu är det överstökat!
Något jag haft med mig varenda dag, dygnet runt, oron över hur det ska bli?
Nu är det gjort och ångesten och oron har lagt sig.

Dagen innan programmet skulle sändas på tv så ringde radio dalarna för att fråga om jag kunde tänka mig att vara med i radion?
Samma dag som programmet på tv skulle sändas så intervjuades jag på morgonen :)
Det gick sådär, men jag tvingade mig själv att lyssna efteråt, inte roligt alls, men ja det är ju sådär jag låter.

Efter att jag hört programmet på radion så kändes det lite som att tv:n blev avdramatiserad, ja lite. Man kanske inte skriver så, men jag tror ni förstår vad och hur jag menar.

Jag tvingade mig att se programmet, ja jag gjorde det först en gång på dagen på svt play, och sen en gång med Gert på kvällningen.

Jag var beredd på det allra värsta, ja fy då hur det kändes första gången, hemskt med stora bokstäver HEMSKT!!

Första gången satt jag bara och var beredd på det värsta, men det kom inte haha :)
Tack kära klippare tänkte jag då!

Andra gången, ja då hade jag satt på mig mina kritiska ögon, och då var det inte alls riktigt lika bra som första haha :) Bra var det ju inte någon av gångerna.

Ja då jag och Gert satt och tittade på programmet tillsammans så kändes det väldigt konstigt och skumt, här sitter jag och tittar på tv och det är på mig själv??
Ja då kollade jag mer in detaljer, detaljer som inte var så smickrande.
Jag skulle bett dom som filmade att bara filma från en speciellt håll haha :)
Nej då jag överlevde. Jag får bjuda på det, på mig själv helt enkelt.

Gert var stolt och glad han, han tyckte det var jättebra och det fanns då inget han skulle skämmas över, nej han kände sig stolt.
Jag blir så glad för att jag har så bra människor runtomkring mig, superlycklig.

Vi hade bullat upp med lite fika, ja vad skulle kunna bli godare än en lussebulle liksom?
Nej för mig var det verkligen lyx :)
Jag var så jäkla orolig, men jag hade Rebecca hos mig då så jag förstod att ju hon inte skulle gapskratta iallafall :)
Jag satt på helspänn, ja herregud säger jag.

Jag hade innan vi tittade fått massage av bästa Elin, hon trodde att jag skulle behöva det innan programmet :) Så att jag skulle vara lite avslappnad :)
Hon har vetat om sedan i somras och vet hur jag mått sedan dess.

En parantes :)
Jag har varit med på radio flera gånger i mitt liv, alla av olika anledningar .
En gång för länge sen då jag varit sjuk i min cancer "hodkins sjukdom"(1992) så var jag med i en intervju. Min mormor spelade in det på band men jag tordes aldrig lyssna på det. Nu och i många år så hade jag ju velat kunna lyssna på det. Bandet finns inte mer och försvann nog då min mormor dog.
Jag tror att det är på grund av det som jag iallfall bestämde mig för att lyssna en gång, så jag slipper ångra mig senare i livet :)

Nu till lite vardag här hemma hos mig, och lite ny vardag på affären som gör mig så glad, men knepigt känns det. Lite som att alla har sett på auktionssommar känns det.

Hur kan det vara möjligt?
Så mycket kärlek, så många som minns mig sedan massor av år tillbaka.

Jag skrev i mitt förra inlägg om min fröken Solveig som jag tror jag hade årskurs 1-3, att hon skrivit så snällt till och om mig.
Sen nu efter att programmet sändes så har jag fått sms utav min klassföreståndare på högstadiet Bertil, ja jag vet inte hur jag ska tackla allt positivt.
Suga åt mig, jo det ska jag, men väldigt konstigt ändå liksom.

Tillbaka till Bertil lite, ja Bertil.
När jag gick på högstadiet så var Bertil min klassföreståndare som det hette då, nu heter det mentor.
Han var jättebra och jag tyckte om honom. Många år efter att jag slutat nian, ja när jag var runt 30 år eller mer så var han på en gocart bana här i trakten och stod med ryggen mot mig.
Jag blev så glad att träffa på honom där så jag sa men hej Bertil glatt, och han fortfarande med ryggen mot mig.
Då svarade han - NINA THIDÈ !! och vände sig om. Han mindes min röst!??

Efter att jag slutade nian så började min syster sjuan, och hon fick också Bertil som klassföreståndare. Till saken hör att hon och jag har haft och har väldigt lika röster, ja vi skulle kunnat luras många gånger om vi velat :)
Det som blir lustigt är att han ändå visste att det var just jag, det hade ju kunnat vara min syster. Jätteroligt var det att han skrev till mig då han sett mig på tv, ja vad glad jag blev av det.
Han skrev dessutom så snällt om mig, även om jag själv inte alls har en sån bild av mig i skolan.
Jag hade då alldeles innan för Gert berättat att jag inte var särskilt bra i skolan och rätt uppkäftig.
Jag tyckte att det mesta var onödigt att lära sig, att jag inte skulle ha nytta av det senare i livet :)
Gert kunde inte tro det riktigt, och efter det Bertil skrev så tror han inte fortfarande på det haha :) Men jag vet ju jag :)
Jag har en helt annan självbild av mig än vad dom runtomkring mig verkar ha eller haft.

Jag fick senare i livet förstå att jag kanske borde läst lite geografi tex, för då hade det gått så mycket enklare och fortare att lära mig, då jag började på SJ biljettförsäljning. Då hade ju mycket redan syttit där.

Om jag varit med aktivt på matte lektionerna och velat lära mig mer än plus och minuts typ.
Ja då hade jag haft lättare då jag började på golvfirman där jag behövde kunna kvadrat?
Vad var det, och hur skulle jag räkna ut det?

Ja nu kunde jag ju lära mig allt jag inte velat lära mig innan, under tiden i skolan, men.
Ja tänk om jag gjort det jag skulle i skolan, vad mycket lättare allt kunnat bli sen då jag började på mina jobb. Ja fy så dumt av mig!!

Ja telefonen och datorn gick varm den kvällen, så många snälla och fina meddelanden fick jag.
Jag hade fullt sjå att hinna skriva tack till alla, så om jag glömt någon så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för det, det var så rörigt där ett tag.

Jag fick också ett meddelande på mitt förra inlägg av en kvinna jag inte träffat på sisådär hundra år som jag jobbade med på Domus.
Jag var på herravdelningen och hon på dam mestadels om jag minns rätt.

Ja herregud säger jag, där var jag för massor av år sedan. Jag började där när jag var 16 år.

Jag blir rådlös över att så många minns mig, men jag minns ju alla jag med förstås.

Ja mitt minne bakåt i tiden är suveränt, men det som hände förra veckan eller ibland igår, nej då blir det betydligt sämre, knappt så det fungerar alls.

Jag blir så glad och lycklig, så förvånad och så rörd, ja allt det där på samma gång, då förstår ni ju. Det blir som en karusell inuti min kropp av så mycket tankar och minnen.

Har myst ner mig i fåtöljen med filtar och värmekudden, det är livet det.

Ja tänkt så himla bra jag har det egentligen. Två världens bästa assistenter och alla med dom som finns runtomkring mig och vill att mina dagar ska bli bra.

Ja jag är så lyckligt lottad! 

Det kan tyckas konstigt att jag skriver så, men jag känner verkligen så.

Tänk vilken tur jag har det som kan få göra det allra roligaste då jag vill greja.
Då jag vill baka eller laga mat tex, då gör jag det som jag tycker är det roligaste, och Maria eller Rebecca får plocka undan och diska.
Ja tänk så mycket mer jag hinner, som jag orkar att göra.
Om jag skulle försöka göra allt själv så som jag fick göra då jag var frisk, ja då hade jag aldrig hunnit med det jag hinner idag. Jag skulle framför allt inte orka, nej herregud så jag inte skulle orka.

Nu låter det som att jag har bråttom, men det kan jag lova att jag inte har, nej.

Men medan jag gör roliga saker, så diskar och plockar dom undan efter mig, helt fantastiskt!!

Nu var det runt sju år sedan jag var så pass så jag kunde ta något steg och förflytta mig själv.

Ja ganska många år har gått och jag kan faktiskt inte komma ihåg känslan av att kunna gå, kunna flytta mig från en plats till en annan.
Jag kunde lägga mig själv, hur gick det till och hur fick jag upp benen i sängen?

Ja frågorna skulle kunna bli många, men det är ingen ide känner jag.

Nej det är som det är nu och jag kommer ju att få ha det så här, eller kanske bli sämre. Jag hoppas förstås på att bli lite bättre också, men det är inte rimligt att tro det, nej som det är nu är helt ok.
Ja det finns inga garantier alls med den här sjukdomen i kroppen, nej man vet ingenting.

Min doktor har visserligen sagt att han skulle bli förvånad om jag får ett skov? 

Ja jag får hoppas att han har rätt känsla och att det håller i sig för evigt så som det är nu då.

Jag önskar förstås att min kära kropp kunde vara lite sjysst så att jag får fortsätta så här som jag är nu.

Lika som jag är nu, lika pigg och lika frisk.

Ja nu vet jag ju att jag inte är frisk alls, nej inte någonstans egentligen, men vad sjutton.
Jag mår ju bra, och jag har inte haft en förkylning på flera år känns det som, så nog känner jag mig frisk :)

Härom veckan så skulle jag och Gert gå till Marielles jobb för att hämta hem våran bil. Hon har lånat den ett tag men vi behövde låna hem den en dag. 

Vi har ju två, men ibland behöver jag och Rebecca ha den stora bilen, och Gert behöver till jobbet så då tar ju handen andra.

När vi skulle till parkeringen så sa jag att vi går in och säger hej, och där inne en trappa upp var hon, min finaste Marielle.

Hon har flera jobb, men just den här dagen var hon i restaurangen. Ibland är hon i receptionen, ibland i baren eller så är hon vakt. 

När vi kom till bilen så tog Gert den hem, medan jag åkte hemöver med min rullstol. 

Min käraste innestol som verkligen inte svek mig, vilken rullis alltså!! 

Nu gällde det förstås att ha tungan rätt i munnen då jag körde, men jäklar vad den går bra ute även fast det var ganska mycket snö, visserligen mestadels packad, men ändå.

Gert lämnade bilen hemma och sen gick han för att möta mig. 

Jag körde på hemåt och var lite orolig över hur krångligt det skulle kunna bli då om jag körde fast någonstans. 

Då jag möter folk, ja om vi går på samma sida så byter den jag möter inte sida, så då får jag göra det till slut. Den här kvällen så gjorde jag det inte. 

Jag behövde åka där flest gått så det var lite packad snö.

Nej jag vek inte en tum, nej jag tordes inte åka ut på någon kant för då skulle jag kunnat fastna i den lösare snön där. 

Nu hann jag inte förklara varför jag inte flyttade mig, men jag var verkligen tvungen att åka just där jag åkte. 

Nu är det ju aldrig någon som förklarar för mig varför dom inte flyttar sig i vanliga fall heller, men jag vill iallafall vara trevlig i trafiken jag :)  

Jag tog mig ända dit där jag tänkt möta upp Gert och jag var så stolt över min rullstol som var bättre än någonsin.

Kan bero på däcken, hur mycket luft som var där i, hur som helst så var den bara bäst den här dagen. Så himla skönt för mig att få så mycket luft. Det blir ju så nu då det är mycket snö att jag får bli hemma, så det var en skön tur att få så mycket luft på en och samma gång.

I vanliga fall så skulle jag inte tordats åka själv ute i snön med min innestol, men just på den här gångvägen så trodde jag att det var lite packad snö. 

I vanliga fall skulle jag haft med mig Gert som skulle kunna puffa på ifall att jag kör fast.

Det kan ju inte ha undgått er att veta att jag har två finaste tjejerna, och min andra finaste tjej Melina har jag inte hälsat på på hennes nya jobb, men snart så.

Hon vill inte så gärna vara med på kort :) 

Fyra liter mjölk, ett gäng ägg och vetemjöl, ja det var det som behövdes.
Jag stekte pannkakor häromdagen, ja nästan sextio blev det, sexton matlådor och några timmars lyssnande på värvet på mobilen. En rätt okej dag, och en väldigt glad Nina måste jag säga.
Jag gillar ju inte så mycket maträtter nu för tiden skrev jag ju om i mitt sista eller nästsista inlägg.
Ja det är verkligen så, och pannkaka är en maträtt om än inte den bästa, men som jag tycker om, som jag faktiskt gillar, än så länge är bäst att tillägga.

Inte bara vanliga pannkakor, nej då, ugnspannkaka gör jag ju också :)

Det blir så mycket enklare då någon av mina assistenter plockar fram allting innan jag börjar med smet och sen till slut steker :)

Jag och tjejerna var ju på bio för inte alls länge sen, nej ganska nyss var det. Vi kollade då på "a star is born" vilket var en fin film som berörde oss alla tre.

Samma vecka som jag och tjejerna gick på bio så skulle jag och Gert se på "lyckligare kan ingen vara". Men då fick jag så ont i huvudet att vi fick ställa in.
Den filmen skulle inte gå mer i Ludvika så vi fick ta en sväng till Borlänge.
När man som jag sitter i rullstol så sitter man inte bra, nej fy då att behöva sitta längst fram och dessutom på sidan, på ett hörn.

Nej nackspärr delux kan man få då, tur jag är lite tränad i axlarna så jag orkar vrida och samtidigt titta upp, nej inte optimalt alls.

Efter då filmen var slut så var det någon som ropade mitt namn högt, och jag vände mig för att se om det verkligen var mig någon ropade till? Vem skulle känna igen mig där liksom?
Jo men visst var det någon jag kände.
Marie och Poa var på bio, på samma som vi och vad är oddsen på det liksom? 
Jätteroligt att träffa dom där och hinna prata lite innan det bar hemåt för både dom och oss :)
Jag glömde helt att ta kort på dom, får göra det nästa gång.
Vi konstaterade att vi verkligen behöver ses för att prata ikapp lite :)
Vi får styra upp det lite framöver :)

Jag förstår inte hur mycket jag gör på dagarna och hur mycket jag tar kort på och visar upp.
Det ser ju ut som att jag bakar varenda dag kanske, och ja ibland haha så gör jag det.
Då jag inte tycker om så mycket och det blir färre och färre med maträtter jag gillar.
Havregrynsgröt till frukost håller på att sluta fungera, och då behöver jag ha någon slags "backup".
Inge smörgåsar i affären blir jag sugen på så jag tog fram mitt gamla recept på Kerstins frallor.
Jag halverade det och satte igång :)
Provsmakade en, och den var inte jättegod, men det bästa efter gröten iallfall.
Jag gjorde dom små, men jag får se hur det blir, om dom kommer att duga? Jag hoppas det.

När jag ändå bakade den här dagen så passade jag på att göra pajdeg medans degen jäste, ja det blev rätt många, superbra!
Om jag vill göra en paj och jag inte har en deg i frysen så blir det drygt, ja faktiskt skitstressigt inuti mig. Jag gjorde en hel hög så vi har ett tag framöver haha :)
Nu behöver det inte kännas så extra jobbigt om jag vill göra en paj, nej då tar jag bara fram degen ur frysen, enklare kan det inte bli eller vara :)

Jag har skrivit om vårat trapphus ner i källaren förut, ja säkert flera gånger. 

Vi har, eller mest jag har haft lite olika idéer på gång, men som fått gå bort av olika anledningar.

Nu har jag och vi bestämt oss för hur det ska bli, ja äntligen!

Jag vill ju börja greja i gillestugan och resten av nedervåningen, men inte förrän trappen ner är klart bestämde jag. 

Ja vi måste komma till skott och göra klart där först innan vi börjar på nästa våning.

Det kommer att bli fint och helt framför allt. 

Vi har haft bara reglar framme eller skivor som ni ser nedan, ja inte snyggt. 

Vi har nog båda blivit hemmablinda eller hur det kallas, ja vi har vant oss helt enkelt :)

Men det ska bli skönt att få det klart så vi kan börja med nästa roliga projekt.

På ena väggen ner i trappen så ska vi ha en fin tapet, ja faktiskt för mig jättefin. Jag beställde i början av Januari men håller nu på att maila och få fatt i vart den tagit vägen? 

Får hoppas den dyker upp snart så vi kan få klart med den också :)

Jag hoppas att alla har det bra och mår bra.

Kramar från mig till dig :)