Mäktigt!

Hej hej!

Här hos mig och oss har vi det bra och har haft det sedan sist jag skrev.
Här ovan dom fina tulpanerna jag fick av Maria i helgen, jag som älskar vita tulpaner!!
Jag sitter just nu och skriver medan Gert är på ett möte i ishallen. Fingrarna bara rusar över tangenterna, som att dom har jätte bråttom??

Jag börjar med lite nutid och fortsätter sedan med det som hänt sedan sist jag skrev :)

Gerts yngsta son Oliwer fyllde år i Fredags, 25 år, ja han fyllde 25!? 
Herregud så åren går fort, han och dom andra "barnen" växer så det knakar, ja i ålder då haha :) 

Dom är ju vuxna allihop :)
Oliwer och hans tjej Alicia var förbi på lite "Grattisfika" här och vi fick en mysig stund med dom. 
Dom bor i Stockholm så det blir inte allt för ofta vi ses. 

Oliwer önskade sig en skjorta?? 

Haha, ja hur skulle vi veta vad han gillade? Jo men visst, vi frågade  Alicia, som var så snäll att hjälpa oss med det. 

Ja hon la ner ganska mycket tid på att skicka olika förslag till mig och så valde jag ut en från förslagen. 
Oliwer blev nöjd och då blev vi alla andra det också förstås :) Inte lätt alls att veta nu för tiden.

Jag gjorde en beställning häromdagen, ja faktiskt så var det inte länge sen alls, och det jag beställt kom efter bara ett par dagar!!?? 

Så himla snabbt och dom hade ju gjort beställningen just till mig!

Jag har länge velat ha en fin skylt på tvättstugedörren, och jag har haft ögonen öppna lite ifall att jag skulle hitta på någon, (jag har inte aktivt letat menar jag), förrän nu den här kvällen:) 
Jag sökte efter skyltar och hittade på ett ställe där man själv kunde bestämma mått på både plåten och bokstäverna, färg och det typsnitt man ville ha, så då slog till. 
Det finns säkert många såna sidor som gör skyltar, men jag tog den första jag hittade.
Det blev inte bara en tvättstugeskylt, nej jag gick "al in" haha :)

Den eller dom som kommer ta över vårat hus en vacker dag kommer att tro att vi var så dementa att vi var tvungen att skylta upp i källaren haha :)  
Ja man skulle ju verkligen kunna tro det haha :)
När vi skulle hämta ut paketet på coop så var jag nervös över hur dom blev? 
Jag var lite orolig över att jag beställt fel storlek, att jag beställt centimeter och inte millimeter, och att dom inte skulle se ut som jag tänkt mig :) 
Tänk om jag tagit fel på måtten, tänk om jag råkat beställt stora skyltar?? Haha :) 
När vi fick paketet så blev jag lite lugnare på den fronten direkt, jag hade inte gjort fel på måtten iallfall förstod jag på paketets storlek.

Men nej då, jag var orolig i onödan, dom såg ut precis som jag ville och jag är supernöjd, verkligen!!

Det är så roligt då man känner att det blev lyckat och precis så där som man sett framför sig att det skulle vara. Gert fick mäta och skruva upp dom allihop idag så nu hittar vi i källaren haha :)

Det var så roligt att kunna fixa till det som jag tänkt att jag ville ha det :)

En dag efter att vi var klara med allt här hemma som skulle göras (träna, äta frukost och sen duscha och göra mig klar) så for vi till min assistent och vän Maria, ja jag, Gert och Maria.

Hon bor nästan på stan och i hennes trapp finns en hiss, lyxigt :) 

Gert följde med för att hjälpa henne att skruva upp takskenor, så hon kunde hänga upp gardiner i vardagsrummet längs en hel vägg. 
Det visade sig att det saknades några saker som behövde införskaffas först, så det blev inget gjort just den där dagen. 
Jag har inte varit hem till Maria på flera månader, men nu så :) 

Men så himla fint hon hade det!!!
Jag blev så inspirerad!! Ja jag började greja lite här i vardagsrummet någon dag efter, så att jag också skulle få det lite mysigare :) 

Nu tyckte jag förstås att vi har det fint som vi har, men lite ändringar skulle det få bli iallafall :)

Jag och Maria for till Plantagen dagen efter att jag och Gert var till henne, för att inhandla lite växter, ja jag hävde mitt köpstopp haha :) 

Jag hade sen jag var till Maria fått förstå att man kan ha blommor på andra ställen än i fönstren, och så fick det bli lite :)

Dagen efter inköpen så planterade vi och gjorde jättefint, men fler blommor behövdes innan jag skulle vara nöjd, så så blev det. (Tur att vi har plantagen nära)

När Maria köpt det som saknades till uppsättningen av skenan i taket så åkte vi till henne för att fixa det förstås. 

Då när jag satt där i hennes vardagsrum så fick jag äran att hälsa på Bob, åh så länge sedan jag tog hand om honom då hon var borta på semester i våras. 
Han är så fantastiskt härligt fascinerande. Vilket djur liksom!! 
Många tycker, (ja kanske dom flesta) att han är äcklig, eller att alla såna djur är äckliga, ja jag förstår ju det, men för mig är han bara härlig. 

Men visst blir man slemmig där han åkt, men det finns ju tvål och vatten.
Det bästa med Bob är ju att han varken har ben eller tänder att bitas med, ja jag gillar honom skarpt

Som jag ju skrivit så många gånger förut, att jag har det så bra, ja jag har det riktigt superbra. 

En kväll så fick jag en sån där lyckoruskänsla som jag skrivit om förut flera gånger, kanske många gånger haha :)

Jag hade en så rolig grej jag skulle göra dagen efter, så jag kände mig extra glad över och såg så fram emot morgondagen!! 

Jag sa till Gert att jag ju önskar att han skulle få känna den här känslan som dyker upp lite titt som tätt.

Det liksom spritter i kroppen av lyckoruskänslor!!

Jag önskar att jag kunde dela med mig av den härliga underbara känslan jag får, men det känns lite svårt, jag har ingen aning om hur man gör?

Jag har sån tur här i livet så att jag kan ha det så bra, precis som jag vill. 

(Inte alls som jag skulle önska då, men att ha det så bra som jag kan med förutsättningarna jag har)

Jag kan få hjälp med allt jag inte kan fixa själv, och allt jag kanske inte alls har lust med haha :).
Jag känner ofta att jag har det lyxigt, ja nästan varje dag känner jag så. 

Det jag kan tycka är lite jobbigt, haha inte jobbigt alls egentligen, men svårt, otroligt svårt!!

 
Jag måste ta så många beslut, ja mest hela dagarna!? :) 
Först måste jag börja med att bestämma hur jag vill lägga upp dagen, i vilken ordning ska jag träna, gå på toaletten, duscha och äta frukost. 
Jag måste efter alla toalettbestyr bestämma hur jag vill ha håret? Och när jag är klar med det så måste jag välja kläder? 
Inte nog med att jag ska bestämma allt både innan och efter, jag ska också bestämma vad jag vill ha till frukost? 

Just nu har jag lite svårt med gröten, ja vi brukade äta havregrynsgröt till frukost varje morgon. 

Nu går det inge vidare med gröt, så Maria testade en annan variant. Jag har ett tag nu ätit en grov skiva bröd i rosten med ett stekt ägg på, ja det fungerar, men vet inte hur länge, och då måste jag välja något annat :) Men tills dess så försöker jag njuta av att inte behöva bestämma just det.

Ja och sen efter frukost valet så är det liksom en ny dag för mig, då ska jag bestämma vad jag vill hitta på den dagen haha :)
Ja ni förstår ju att jag inte har något annat just än val, ja hela dagarna ska jag välja haha. 

När man är frisk så väljer man ju också förstås, men då bara gör man ju, ja det är det som blir skillnaden mot för mig. 

Då kan man i och för sig få fundera vad man ska och vill göra, men då gör man ju det själv och behöver inte tänka mer på det. Man behöver inte säga det högt, att planera högt med någon annan så den vet hur man vill ha dagen :)

Mitt i allt det där svåra  med att välja haha :) så har jag ju det så otroligt lyxigt! Om jag tex bestämmer att jag vill baka bröd eller bullar, eller kanske steka pannkakor, ja då plockas det fram helt automatiskt? Ja det liksom står där på plats, allt jag behöver, det är lyx!

Ja i min situation skulle ju livet kunna vara bedrövligt, ja det skulle det kunna, men i mitt fall är det ju fantastiskt härligt. 
Jag ser allt det där jag slipper haha :) Ja allt det som kan kännas tråkigt, som att plocka undan efter baket, det slipper ju jag :) 

Det finns så mycket enkelt och roligt, men det enkla för mig är ju att jag får hjälp med allt det svåra. 

Nu hade jag ju gärna förstås varit frisk och kunnat göra allt det tråkiga också, men då kroppen inte vill fungera, så väljer jag att se det härliga med att kunna få hjälp.

Då jag bakar eller lagar mat, ja då gör ju jag det, ja jag vill inte att någon annan ska göra det åt mig, nej jag vill göra jag :) 

Det är viktigt för mig att känna att jag kan. Ibland kan det dock vara så att min eller mina armar inte orkar, tex att bryna mycket köttfärs. 

Min arm orkar kanske inte att hålla sig uppe så länge, det beror på vilken gryta eller panna jag använder också förstås, och dagsformen på kroppen. 

Dom gångerna är det jätteskönt att slippa det som blir tungt för mig, men sen kan jag göra det andra i alla fall förstås.
Jag tror faktiskt helt ärligt att det är många som skulle behöva tänka lite mer glada tankar, att inte grotta ner sig i allt som är jobbigt. Nu är det verkligen inte lätt, nej det är skit svårt förstår jag då man väl hamnat i negativa tankar, men med hjälp så blir det så mycket bättre är jag säker på.

Nu till något som jag tränat på och fortfarande gör. Jag har skrivit om det förut vet jag.
Ibland då jag varit med på olika saker och aktiviteter så har det synd nog blivit för jobbigt för mig, det har liksom inte varit värt det.
Det finns för mig några, en del människor som verkligen suger all kraft och energi från mig, jag blir helt slut av ett sånt möte. Det kan vara någon jag känner lite eller någon jag inte alls känner.

Jag är rätt säker på att det blir så då jag ju är positiv och glad, jag sprider glädje liksom. 

Ja nu menar jag inte att jag är så superbra på det egentligen, men jag känner mig säker på att det är det. Jag förstår att det kan tyckas att jag kan tyckas vilja bli vän med alla där på kursen eftersom jag är så glad och öppen, men det blir inte bra alls för mig.
Jag vill förstås alla väl, men ibland måste jag hejda mig. 
Nu hände det en och flera grejer för flera år sedan, ja det var länge sen och jag har fått träna efter det, som jag tränat.
Jag har behövt träna på att vara lite kort, det har känts tråkigt, men behövligt i vissa fall. 

Ett exempel, Gert och jag var på ett loppis och där stötte vi på en person som undrade hur det var med mig? Bara bra hur är det själv? säger jag, och där och då var det kört!! 

Jag vet inte hur länge vi blev stående, men länge var det. 

Då jag svarade bara bra så menade jag ju det förstås, och personen jag skriver om frågade mig för att den ville berätta hur eländigt allt var för den. ( Ja så var det helt tydligt, den var inte intresserad av mitt svar alls)

Det är ju klart att den skulle få berätta det, men vi kände inte personen alls knappt mer än att vi brukar säga hej.  
Ja jag menar alltså att eftersom vi inte kände varann så hade jag ju inte i mina vildaste fantasier trott att det skulle bli så.  

Nej efter det så har jag varit lite kort då jag är ute på något,  och en del kanske tyckt att jag varit lite konstig kanske, ja jag vet inte hur jag upplevs? :) 

Jag har fått vara lite försiktig efter den gången. Även om jag är glad och mår bra så vill jag ju inte och behöver inte veta allt elände. 

Nu ska jag tillägga också att det absolut inte blivit så ofta, och jag är inte alls kort hela tiden haha :) 
Dom jag stannar och pratar med nu vill jag verkligen stanna till med, och då vill jag också höra deras elände om det finns något? :)
Nu vill jag ju rädda hela världen, men jag vet ju och har insett att jag inte kan göra det själv. 

Ja även jag har fått inse mina begränsningar.

Nu till det kyliga vädret lite. Jag gillar ju att vara ute och åka, men då det är över tio femton grader kallt så stannar jag inne. Ja då kan jag öppna dörren en stund haha för att andas lite kall luft :) Ja jag gör faktiskt så haha :)
Gert och jag har tagit lite "prommisar" några dagar, ja på lite mer en timme. Gert han har gått och joggat mestadels, han är så duktig och orkar fast han inte sprungit på länge. 

Jag känner lite innan och efter att jag också får eller fått motion haha :) 

Men mej, jag promenerar ju inte så mycket då haha :) 

Nej jag får ingen som helst motion då vi är ute och går och springer, nej jag får bara luft. 

Och det är ju inte dåligt förstås, jag har ju då redan tränat mitt schema (gymmet och övningar) innan han kommer hem från jobbet och kan lugnt sitta still medans han tränar haha :) 

Nu då den riktigt kalla kylan  slagit till ett bra tag.

Vi har ju våran lilla farbror Bruno (kaninen) ute, ja han bor ju ute i alla väder, och just nu då det är så kallt och han är ensam så känns det i hjärtat. 

Helst vill jag ju ta in han och gosa i massor, men det går ju inte alls då han är en riktig utekanin.

Det går inte att ta in en ute kanin  på vintern då den har sin vinterpäls, men snart är det vår och sommar och då har han det ju varmt och lagom där ute. 
Mycket halm och hö är det som gäller och fri tillgång av pellets, och så byter vi vatten ofta så han kan dricka. 

När det är som kallast håller han sig nere i en gång och håla som han och hans fru Mimmi grävt medans hon levde. Där nere är det ju plusgrader så det är bra att han springer ner dit då det är jättekallt ute.
 En smart kanin vi har kan man ju säga :)

Nu finns ju tyvärr inte Mimmi kvar, hon blev sjuk och hon blev 9 år :( 

Mimmi nedan <3

Det blir så sorgligt för den som blir ensam, men vi vet ju inte hur ledsen han är förstås, men att det blivit tomt för honom förstår vi ju.

Bruno blir 13 år och det är gammalt för att vara en kanin, så vi försöker göra allt så bra som det går för honom. Förut har det ju varit han och Mimmi, då har han ju haft någon att värma sig med, och någon som tvättar på sig, och han som tvättat på henne. 

Nu till något helt annat.
För inte så många dagar sedan så firade jag 20 år, ja jag nämnde det lite i mitt förra inlägg. 

Det var 20 år sedan jag tog beslutet, att nu skulle Nina plockas fram. Ja riktigt så tänkte jag inte då, men förstod senare att det ju var så det blev.
Ja det hände en dag, en tid efter min skilsmässa, ja jag vet inte hur lång tid, men jag fick en så stark känsla av att "det är ju jag som är Nina"!! 

Jag minns att jag var tvungen att skynda mig att berätta för min vän Elenor om den känslan jag fick till mig, en sån härlig stark känsla. 

Jag har känt den fler gånger, men inte alls lika stark som då.
Jag var inte alls beredd, jag hade ju inte kunnat vara jag under många års tid, men då där och då. Mäktigt!! 
Då efter den första gången jag kände den känslan, så blev jag Nina på riktigt, ja vad ville jag och hur kände jag?  
Det var inget alls som jag trott var viktigt, nej jag gjorde väl som jag trodde, som jag trodde var rätt, att behaga liksom. Jag skulle bita ihop lite var vad jag fått höra.

Viktigt för alla i alla förhållanden, att stanna upp och känna efter, ja jag önskar att jag gjort det långt långt tidigare. 

Efter det uppvaknandet så har jag tyckt må ni tro, ja jag har tyckt och funderat på hur jag vill och hur jag känner. 

Då jag träffade Gert flera år senare så var det viktigaste för mig att kunna prata om allt, och vi båda har lyssnat på vad den andra vill, inga problem alls och jag är fortfarande den Nina som jag hittade på den där gången. 

Ja känner mig lycklig över det och önskar att alla fick känna just den känslan. Som jag skrev om i början av mitt inlägg. Nu tillbaka till min lyckoruskänsla :)
Jag har ofta en känsla som kommer över mig, titt som tätt, att jag är så lycklig. 

Att jag har det så bra, att jag är så nöjd och glad över hur allt blev. 

Att jag kan sitta i min fåtölj på kvällen med Gert bredvid mig och bara känna ett sånt lyckorus, en så stark känsla av kärlek!!
Ja det kan kanske kan bero på allt jag varit med om, all sjukdom under åren, och andra saker som gjort att jag nu känner så starkt. 

Jag har liksom så mycket mer känslor än någonsin, något som jag ser som en gåva nästan, som jag är så glad över.

När jag började fundera häromdagen så kom jag på att det en dag den veckan var 8 år sedan vi flyttade från vårat fina hus i Smedjebacken till vårat hus i Ludvika. 

Ja då vi flyttade hit så hade jag en manuell rullstol och ingen permobil. 

Jag kunde stå lite då vi flyttade hit, men sedan gick det lite utför om man ens ska kalla det för något.
Jag eller rättare sagt min kropp, ja den gillade inte alls att gå eller stå längre, så då fick jag och min familj förstå att jag behövde fler hjälpmedel. 

Tack och lov för all hjälp med både rullstolar och lyftar, duschstol och många fler saker jag behövt under årens lopp. Så tacksam är jag över det.
När jag behöver något så får jag hjälp av min arbetsterapeut och jag är så glad över henne, och så får jag betala en liten peng för det jag behöver. 

Nu till något jag tycker är jätte orättvist :(
Dom äldre måste betala sina hjälpmedel själva har jag fått förstå, nu vet jag inte vad dom har för regler om det, men många äldre måste köpa sina hjälpmedel som inte alls är billiga. 
En rullator kostar två tre tusen tex, ja hur mycket pengar har dom äldre? 

Nej så orättvist! 

Jag är med på en hjälpmedelsida på facebook som används när man behöver sälja eller köpa saker man själv köpt, man får inte sälja sånt man fått från sjukvården.. 

Idag såg jag en el scooter som kostat 31,000 kr som dom säljer för 20,000 kr. 

Den var knappt körd, bara inomhus där den testats, personen som skulle haft den blev sjukare och behövde den inte mer. Den personen hade alltså betalt 31,000 kr?! 

Nej jag önskar att det var lika för alla, och den lilla summan jag får betala borde kanske höjas ett snäpp kan jag tycka. 

Här nedan sitter jag och skriver det här, alldeles jättelångt inlägg blev det den här gången :)

Ta hand om dig!!

Kram kram