Hej hej!
Jag börjar med att fortsätta lite på mitt senaste inlägg, mitt projekt lekstugegardiner!
Ja vi har, jag och Rebecca, slagit våra kloka huvuden ihop, och när jag tänker på hur dåligt mitt huvud fungerat senaste åren så har det verkligen levererat nu!!
Ja mitt huvud har orkat tänka till, jag har faktiskt kunnat räkna ut hur det ska bli och sagt till Rebecca hur hon ska sy!??
Den känslan var det länge sen jag kände, att orka tänka liksom.
Förr om åren har jag lätt kunnat mäta, klippa och sy, jag har liksom knappt ens behövt tänka till.
Men dom senaste åren, ja ganska många har det blivit, så har det inte alls fungerat bra.
Nej det har ofta blivit så att jag bara sagt att jag ger upp, jag orkar inte, du måste räkna ut!
Det tog många år innan jag förstod varför jag inte längre kunde saker jag ju alltid kunnat, att det var min sjukdoms fel.
När man har, ja jag skriver man för att det är väldigt vanligt, när man har Ms att man blir hjärntrött (fatique heter det).
Ja jag kan lova att min hjärna har varit trött, så jäkla trött!!
När jag kom på att det var därför jag inte kunde tänka så som jag gjort, så blev det oerhört skönt att få ett svar.
Det kändes ju som att det var något annat fel i min hjärna som segade ner hela mig liksom.
Men nej då, jag fick mig några års hjärntrötthet som ju nu helt plötsligt försvann nu då vi skulle sy, lite så att jag kunde igen!!
Ja det betyder faktiskt mycket märker jag nu då jag skriver om det, att jag i alla fall nu kan ibland!
Jag och Rebecca pratade om just det här, hon var så glad att jag orkade dom här dagarna då vi sydde, då hon inte kände sig på topp, ja det var tur att min hjärna levererade, haha :)
När jag som oftast får ge upp då jag behöver tänka, så blir det ju nu att kännas så himla skönt att jag kunde, ja i två dagar har jag kunnat!!
Nu ska jag inte överdriva så min hjärna behöver jobba för mycket just nu, men jag kunde!! Ja jag kan!!
Förr om åren, ja sedan jag var runt tjugo år så har jag sytt gardiner, ja så mycket och många gardiner jag sytt!! Det var så himla roligt att få göra om och göra så fint jag kunde.
Pengar fanns det inte till nya gardintyger då på den tiden, så det blev ofta att jag sydde om gamla för att få det lite annorlunda.
Ja nu hamnade jag tillbaka till nittiotalet :)
Ja med min sjukdom så kommer många olika saker som gör att man kan eller inte kan.
Jag väljer som oftast att tänka på allt jag faktiskt kan, ja jag kan ju det mesta fortfarande, men ibland med lite hjälp.
Att sy och trampa på pedalen, nej det går ju bort. Jag vet ju att jag kan ta upp pedalen och gasa på bordet, men nej det alternativet väljer jag bort.
Jag behöver ju då kunna styra tyget med bara en hand om den andra ska gasa, nej lite i krångligaste laget då jag har hjälp jag kan ta till :)
Vissa saker jag gör och har gjort vill jag fortfarande kunna, ja då kan det kännas viktigt för mig att fortfarande kunna själv, men dom är lätträknade, men som att baka, ja det är viktigt att just jag gör!!
Ja som ni säkert märker då ni läser så har jag det jättebra och är nöjd med mitt liv.
Det viktigaste är ju inte att kunna allt som förut, nej det viktiga är ju att kunna allt jag kan nu, ja så är det!
Tillbaka nu till den där sötaste lilla lekstugan som min pappa gjort, som han byggde hemma i Gonäs. Den blev klar 1996 då Marielle var liten (3 år).
Vi har som ni vet ni som läser det jag skriver haft stugan som kaninhus med stort staket runtomkring. Nu då vi inga kaniner har så bestämde vi oss för att renovera stugan och göra den fin igen
.
Det innebär förstås lite pyssel för mig, jag som inte kan komma in haha :).
Nej för mig blir det bilder eller att vi pratar "facetime" så jag ser hur det ser ut och jag kan säga hur jag tycker och vill.
Man kan faktiskt vara inredare trots ett litet handikapp, ja det märker jag ju att det går utmärkt, lite lite krångligare bara :)
För mig är det ändå ganska enkelt, jag liksom ser framför mig hur jag vill ha det utan att se, sen kan jag liksom förmedla det jag ser :) Det låter lite flummigt, kanske mycket, men så är det!
Ja jag har ett par hyllor i ett förråd i källaren med saker jag köpt dit in, och en dag så testade jag hur två tavlor skulle bli där inuti.
När jag ser en sak så ser jag liksom hur det blir när det blir klart, och så just i dom här tavlorna så såg jag så precis.
Grönt golv har vi i stugan och i tavlorna så är det grönt i bakgrunden, så bra blev det.
Nu har vi inte satt in något annat än gardiner, nej jag vill känna efter hur jag vill att det ska vara först.
Så himla roligt, och vem lägger så mycket tid och tänk till en lekstuga kan jag tänka ibland??
Jo men det gör jag, och jag vet att min pappa där någonstans blir lycklig över att vi tar hand om den.
Här nedan ser man våran stora Lönn som skyddat våra kaniner i så många år från solens strålar.
Den som gett dom skugga.
Nu bredvid både stugan och vårat hus så är den ju jättestor!!
Vårat fina "nästräd"!!
Det var lite kyligt ute så jag drog på mig en filt när jag trädde på dom små gardienrna :)
Fryslort som jag är :)
Jag brukar köpa jäst i fall att jag vill baka, och det ser man ju här nedan :)
Ganska många fick vi lov att slänga (alla på bilden), ja dom hade sprungit ut för länge sen :)
Jag har införskaffat mig nya nu och bullbakandet har ju nu börjat, så dom jag har i kylen nu kommer inte att bli gamla, det kan jag lova :)
Vi for till Melina en till dag med lite som hon behövde, hon var lite krasslig :)
Då fick vi träffa både Takida (hunden) och Olof (katten).
Den enda som saknas på bilden är John, men jag får ta något mer när han också är hemma förstås, så att hela familjen är samlad liksom :)
Först var det bara Takida som kom ut, sen "pratade" Olof på insidan :) Ja som han pratar den där katten haha :) Melina fick hämta ut honom då.
Han är en innekatt och jag blir så rädd att han ska smita iväg, så hon får lov att hålla honom när jag är med, haha :) Oroliga mamman liksom, och mormor till honom då.
Ja tänk sån tur att jag fått bli mormor åt både Marielles hund Billie, och dom här två :)
En dag for vi ner i källaren, jag hade varit där nere en dag för inte jättelänge sen, men den gången ville jag åka upp ganska snart efter ett möte med en spindel!! Det var absolut inte den större modellen egentligen, men för stor för mig, ja det var den!!
När jag var där nere den gången en stund så hade Gert hittat och tagit fram konsoler vi kunde använda, och en bräda på så det blev en hylla.
Vi funderade ut (jag bestämde) hur lång den skulle vara där på plats.
Gert fixade till brädor till hyllplanet och sågade till i den längd jag ville ha :)
När vi sen en dag skulle sätta upp den, så ville jag förstås vara med så den blev lagom hög och på rätt ställe haha :)
Rebecca fick sätta sig i soffan medan Gert höll den, så att jag kunde kolla så att man inte slog i huvudet i hyllan :)
Gert skruvade fast den och det blev jättefint och bra, nu äntligen börjar det redan fina rummet bli lite mer klart.
Det allra tråkigaste för mig är att jag inte kan vara där, nej spindlarna trivs verkligen där, inte just i gillestugan kanske, men i tvättstugan och på fler ställen där nere.!??
Gert har alldeles nyligen hittat den största han sett, och han har redan sett den största han sett där nere!!
Vi köpte en ny säng och en jättefin gavel dit ner förut, och så kan inte jag sova där??
Helt galet!! Det är på sommaren som det är så svalt och skönt där nere, till skillnad mot här uppe??
Jag har sovit där två nätter om jag minns rätt, men det var länge sen nu :(
Tänk att jag har låtit dom bestämma över hur mitt liv ska få vara, att dom begränsar mig!??
Jag har gjort så himla fint och mysigt där nere, ja det är faktiskt fint överallt, ja överallt utom i förråden då kanske haha :)
Jag känner nu och tänker att det kanske är dax!?
Jag ska kanske ta itu med det som begränsat mitt liv, ja ända sedan jag var kanske åtta tio år, ja ganska många år!!
Min Melina är också rädd för/tycker inte om spindlar och hon är 24, jag önskar och hoppas att hon slipper ha det så länge som jag haft det, det är ju verkligen jättehemskt jobbigt!!
Jag gjorde det!
Jag skickade in en egen remiss till psykiatrin där jag hoppades få hjälp med min fobi.
Svaret kom dagen efter :"När det gäller den problematik du beskriver kan du får god hjälp vid din vårdcentral, så vänligen vänd dig till dem med en egenremiss".
Tillbaka till ruta ett blev det att kännas då, jag som tagit mig mod!?
Jag vet och har läst att det ska kunna gå enkelt att bli av med den fobi som jag har, men jag känner att jag behöver få träffa den allra bästa, någon som verkligen vet och kan.
Jag tänkte att jag väl ska försöka ta mig i kragen och ringa vårdcentralen, men!
Nu har jag tyvärr inte någon bra erfarenhet av just vårdcentralen tyvärr. Nej faktiskt inte av den (flera) som svarar när man ringer.
Nu är det inte samma person som svarar varje gång, men jag kan säga att dom trevliga är sällsynta, ja tyvärr!!
Jag är tyvärr inte den enda som får dåligt bemötande, nej dom runtomkring mig har det precis som jag?
När jag blev sjuk 1990-91, när jag var 21 år så var det precis lika som nu!!??
Det blev då så att jag fick åka till akuten och sen ambulans vidare. Jag hade cancer, Hodkins sjukdom visade det sig, och ingen hade tagit mig på allvar :(
Jag har samma vårdcentral nu som då, och nu efter 31 år så är det fortfarande som då, inte bra??
Jag fattar inte hur det kan vara så, det är ju ändå vi människor som ringer för att få hjälp av någon anledning?
Jag förstår att dom har regler att gå efter, men nu är det ju som sagt, människor det handlar om.
Jag skulle gärna föreläsa för personal som får jobbet och ska svara i telefon när patienter ringer.
Få lära dom som inte förstår, upplysa dom om vem och vad som gör att någon ringer till dom.
Ja minsann, det skulle jag verkligen behöva få göra.
En riktig förändring behöver ske så att alla törs ringa för att få hjälp då man behöver. Ingen ska behöva gruva sig för att ringa!!
Nu ringde jag inte till vårdcentralen utan skickade in en remiss, dagen efter fick jag svar att dom skulle ta upp min remiss vid veckans remissgenomgång. Ja än så länge får jag vara nöjd över att ha fått svar så snabbt att jag är under "behandling" kan man ju säga.
Jag känner mig lite stolt över mig själv, men än är låångt kvar!! Jättelångt!!
Nu tillbaka till spindlarna :(
Det finns privata ställen också förstås som jag kanske hellre ska välja, men jag undrar nu, du som läser. Har du någon bra att rekommendera?, eller vet du någon som vet någon?
Jag skulle bli väldigt tacksam för hjälp med det!
Jag hade aldrig varit där, och jag blev positivt överraskad.
Så fint och stort och luftigt där var!!
Hon lämnade tillbaka ett gäng böcker och lånade några nya.
Alltså hur man gör nu för tiden!!, man gör allting själv, man scannar av vid återlämning och samma lika när man lånar?
Jag blir så förbluffad och förvånad hur vårat samhälle fungerar idag.
Noll kontakt med andra människor ska vi ha?
Ja tydligen så är det just det vi håller på med!
Nu är det inte bara bibblan jag tänker på, nej tänk alla matställen som finns där vi ska beställa i mobilen eller på en skärm på restaurangen?? Jag menar Max,Mc donalds, Pinchos och shop shop, det finns säkert hur många fler som helst!!??
I mataffärerna ska man gärna scanna och betala och gå ut, inget vänligt hej/bemötande av kassörskan? Nu gillar ju jag det att slippa lägga upp på band och sen slipper packa ner från bandet, men för alla är det inte bra..
Det jag menar är ju att allt det sociala försvinner, tänk om allt blir så som det är på väg!?
Att en del människor som kanske aldrig träffar på någon på flera dagar att ens säga hej till??
Nej jag gillar det verkligen inte alls, vi människor behövs ju, vi behöver varandra, ja så enkelt är det.
Jag kan inte gå i debatt för det jag skrivit om, men jag vet hur jag känner inför det och förstår att det kan vara livsnödvändigt att se varandra.
Jag minns för massor av år sedan, ja runt tjugo år sedan, då jobbade jag på Sj biljettförsäljning i Ludvika. Det blev många möten under mina tio år som anställd där.
Ett jätte jätteroligt jobb som där i slutet av min anställning blev så tråkig, och som gjorde att jag redan då började fundera vart allt var på väg, ja det var nu 24 år sedan jag slutade.
Det var då det började med att kunderna själva kunde beställa hem biljetter i datorn.
Det var då inte det värsta att dom fick fel biljetter väldigt ofta, ja det berodde förstås på att inte kunden visste hur man gjorde förstås. Dom kom då in till oss på stationen för att få hjälp.
Vi hjälpte förstås till, vi ändrade och bokade om och såg till att kunden blev nöjd.
Det var då jag började fundera, ja redan då tyckte jag ju att det var helgalet att inte ta hjälp av oss som ändå satt där för deras skull.
Det blev ju inte billigare på något sätt för dom att beställa själva.
Jag har sedan dess förstås fått förstå att det är så allt blivit, att vi fixar själva och att affärer och andra ställen inte behövs mer? Det stängs då igen förstås när kundunderlaget minskar.
Det är så hela samhället har blivit och jag kan inte säga att jag tycker att allt är dåligt, nej då!
Men det är väldigt mycket som blivit försämrat, ja det måste jag få tycka.
Vi tog en fika på BK innan vi skiljdes åt <3
I Lördags var vi på det sista loppiset jag och Maria, och vad blev det väl då?
Jodå, några inköp fick det lov att bli, jag och Maria är ingen bra "kombo" vi haha :)
Vi liksom gillar ju gamla grejer (nya med förstås) vi :)
Dom bruna plåtburkarna som jag köpte, köpte jag bara för att jag blev så nostalgisk, precis en sån hade jag när jag var liten! Roligt att hitta på några saker som jag tyckte om :)
Burkarna blir nog till lekstugan :)
Nu slutar jag skriva för idag :)
Jag har ju en del rättning framför mig :)
Jag hoppas att du har det bra och att du mår bra.
Kram kram från mig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar