Jag vill inte sluta att minnas!

Jag måste börja med att berätta!
Jag jobbade på granngården!
Ja, jag gjorde ju det innan jag blev sjuk, men i förrgår natt gjorde jag det igen!
Dom hade byggt om och gjort jättefint.
Då jag kom dit i min rullstol och skulle köpa halm och hö, ja då frågade Pia (chefen) mig om jag inte ville jobba där igen. Jo!! Ja men då kan du ju  börja nu direkt!? Och så blev det!!

Igår morse hade jag träningsvärk i både magen och armarna och var helt andfådd av allt jobbande.
Jag sålde mycket vinterkläder (den grejen kom nog från då jag jobbade på Intersport), och det var svårt för mig att vika och lägga i påsarna, men det gick!
Ja hörrni, vilken magisk men jobbig dröm.
Mitt älskade roligaste superbästaste jobb!!

Åh vad jag saknar det, nu då jag skriver om det så blir jag lite tårögd faktiskt, jag ville ju jobba där.
Det var jag liksom.
Att få gå runt och hjälpa människor, att ta i och lyfta. Att på sommaren vara så svettig så svettig, medans på vintern nästan frysa ihjäl. Ja jag älskade det stället.
Lukten, ja resten av familjen tyckte inte det var en angenäm doft haha :) Det fick oftast bli en sväng in i duschen direkt jag kom hem :) Men jag älskade det!!
Ja det finns inga ord som passar mer än att jag verkligen älskade mitt arbete.

Jag längtar till våren :)

Nu till en sak jag är expert på, ja jag kan faktiskt kalla mig det.
Att vara tvungen att vara frisk för att kunna orka att vara sjuk!!

Ja så är det, och då man inte orkar vara stark och frisk så behöver man mig eller någon som mig, ja faktiskt.
Det är inte klokt så hemskt det är, och jag tänker på alla dom som inte orkar och som inte har någon som kan orka åt dom!?

Nu kommer jag att skriva lite eller kanske mycket om tiden då jag var sjuk då jag var ung, eller yngre :)
Jag vill berätta lite varför jag är expert på hur det är att vara tvungen att vara frisk fast man är dödssjuk som jag ju var då.
Jag var runt 19-20 år.
Dom på mitt dåvarande jobb på Sj biljett försäljning, dom trodde inte på att jag var sjuk, dom trodde att jag var lat.
Jag vet från en källa att det var så, den personen hade hört flertal gånger hur dom pratat om mig då jag inte var där.
Ibland fick jag lov att ringa och väcka någon av dom andra som jag jobbade med, då jag inte kunde vara kvar. Jag hade så hemskt ont i huvudet och axlarna, så ibland bara kunde jag inte vara kvar.
Det var verkligen inte alls roligt att ringa ut någon av dom andra så tidigt på morgonen, men jag var tvungen.
Jag åkte alltid till jobbet och öppnade och kämpade på, men ibland kunde jag inte vara kvar.
Den värken, usch så hemskt ont det gjorde. Det var inte vanlig huvudvärk, nej grymt mycket värrä!

Jag fick till slut reda på att jag hade en tumör, en elakartad dum tumör.
Jag hade cancer. Hodkins sjukdom.
Länge sen nu, men jag hade det och jag var inte lat, nej jag var verkligen inte lat.

Innan jag fick hjälp på akuten så ringde jag till sjukhuset flera gånger, och fick träffa en läkare men fick ingen hjälp, hon tog mig på allvar.
Jag ringde och grät men fick inte komma till  doktorn, utan doktorn skrev ut recept på starkare värktabletter bara. Dom var nog trötta på mig tror jag :(
Jag hämtade aldrig dom tabletterna, jag visste att det var något fel, något allvarligt fel.

Till slut kom jag till akuten och fick träffa en underbar dansk doktor som hette Viggo Fredriksson,  ja jag har aldrig glömt hans namn. Han trodde på mig, han såg att jag var sjuk.
Han skickade mig vidare i ambulans till infektionskliniken i Falun.
En av ambulanskillarna hette Mikael och jag kände honom lite. Jag hade varit tillsammans med hans bror långt innan.
Micke som jag kallade honom frågade om jag trodde vad jag hade för något, och jag sa cancer i axlarna. Ja jag var säker på det då det var huvudet och axlarna som gjorde ont.

Väl i Falun så hände massor och fy så mycket olika prover som skulle tas, innan dom kom fram till min diagnos.

Gert hjälper mig att pyssla .)

Jag väntade barn då, ja jag var nog i tredje månaden om jag minns rätt.
Om jag valt att behålla barnet så hade kanske både det och jag dött. Jag hade inget val, jag fick lov att ta bort det.
Jag väljer att kalla det det, jag hade inte ork eller kraft just då, och inte heller efteråt för att sörja.
Nej det var som det var och så var det ju, men en sorg förstås.

Då väntade åtta månaders cellgifts behandlingar, och efter det en månad med strålning.
Ja den tiden. En hektiskt och hemsk tid!
Jag vet att jag skrivit om det här för länge sedan, och snuddat vid det flera gånger, men jag hamnade i det utan att jag tänkte skriva om det nu.
Jag lät som vanligt mitt huvud och mina fingrar bestämma.
Det går undan. Alltså med skrivandet och jag kan lova att jag får rätta som en tok.

Nu tillbaka till det jag började med.
Att bli misstrodd och behöva vara stark och frisk.
Jag lovar att man inte orkar det då man är sjuk, nej då behöver man någon som kan hjälpa till att ringa och strida för sig.
Jag har efter min cancer fått fel i mina båda höfter på grund av alla cellgifter jag fick, vilket lett till höftledsoperationer och ganska mycket runtomkring dom. Ja jag har fått strida.

När jag år senare fick det jag nu har och alltid kommer att få ha, min Ms, ja så länge jag lever ska vi "kampera ihop" liksom :) Ska egentligen inte skämta om det, men gör det iallafall :)

När jag, eller min kropp blev konstig och annorlunda och jag sökte hjälp för ungefär fem år sedan, ja då var det precis lika som då jag blev sjuk 1991.
Misstrodd och en del trodde att jag hittade på då.
Ja tex om man känner mig, och efter min tumör och allt med höfterna inte kan tro på mig, ja hur ska jag ta det?
Jag kanske inbillar mig, hur ska det bli, då blir du sittande! Nej jag skulle inte tro att jag behövde ta det. Men människor runtomkring kan verkligen göra mig ledsen och besviken.
Nej hur kan en del människor tro att jag vill vara sjuk? Om det vore så att jag kunde välja, ja då väljer jag då inga bra sjukdomar kan jag säga.
Nej dom borde veta att det jag säger är sanning, jag hittar inte på, och tyvärr överdriver jag inte ens.
Det är hemskt, hemskt hemskt!

Jag har aldrig ljugit om något, jo en nödlögn har jag ju tagit en eller flera gånger, men ljugit, nej.
Jag kan inte förstå varför någon skulle hitta på och vilja vara sjuk i Ms som nu tex, nej jag tror inte det.
Nu har jag drabbats av ganska mycket och många sjukdomar, och visst kan jag förstå att det verkar konstigt, men jag då? Jag tycker också att det är superkonstigt. Hur gick det till liksom?
Men nu är det ju så, och hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte ändra på eller ta bort det jag varit med om. Nej det är ju mitt liv, mina sjukdomar.
I mitt liv blev det väldigt mycket jobbigt, men jag är stark, superstark!!

Det är ingen bra statistik på den sjukdomen jag har kan jag lova, jag kan liksom inte bli frisk, nej inte det här året eller i det här livet.
Det finns ingen bot, så är det, och så kommer det kanske att vara så länge jag lever.
Visst önskar jag att dom ringer och säger att nu Nina har vi hittat något som kan bota dig, en önskedröm.
Ungefär som med min dröm om Granngården, en önskedröm!

Nu har jag skrivit på så mycket om något jag absolut inte tänkte ta upp idag, men det kanske behövs, jag vet inte.
Jag brukar inte fundera så mycket på hur det var förut, men jag tar fram det ibland för mig själv, för jag vill inte sluta att minnas.
Jag är stolt över mig själv som fixade det, att jag kämpade på allt jag kunde för att blir frisk.
Det är en av dom bästa kamperna i mitt liv.
En annan är att jag aldrig slutade kämpa för mina tjejer, mina älskade barn.

Marielle och Melina för länge sen <3

Jag har ju förstås kampen som jag är i nu också, men jag ser den inte som en kamp.
Nej jag har bestämt mig för att leva bara, ja att ha det bra och bara leva som jag vill. Och jag både lever och gör som jag vill, jag är lycklig, riktigt lycklig på riktigt.

Helgen som varit här har varit väldigt tumultartad. Ja i Lördags fick min man Gert ett njurstens anfall, igen.
Ja ni som inte har en aning, det är det värsta man kan ha. Jag har inte haft det, men bara att stå bredvid gör ont. Så otroligt hemskt ont det gör.
Jag fick efter samtal med 1177 som tyckte att jag skulle ta med mig Gert till Falun akuten för att få en spruta, blev riktigt arg.
Enligt samtal hon gjorde med vårdcentralen så fanns inga sprutor att ge här på vårdcentralen. Fel visade det sig senare under dagen.
Jag fick ringa 112 för att få snabb hjälp, och en ambulans kom och hjälpte Gert.
Han fick en spruta och det värsta gick över.

Efter bara någon timme var det dax igen och jag ringde ambulansen, och dom skulle åka.
Dom som var hit på morgonen hade sagt att jag skulle ringa igen bara så dom kunde komma tillbaka, dom som hade medel.
Efter en stund ringde en sjuksköterska, en manlig och talade om att Gert fick lov att ta en "diklofenak" först för att se om det gav sig, och så skulle jag få ringa igen.
( Han var inte särskilt varken trevlig eller förstående) Gert hade superont men tog ett piller.
Det hjälpte lite, men inte alls helt.
Han bestämde sig för att försöka stå ut tills vi hade tid på sjukhuset klockan två.
Gissa om man känner sig maktlös i den situationen, och jag var så arg. Bollar runt med en då man har sån värk. Han hade aldrig orkat eller stått ut med resan till akuten i Falun och säkert väntan där.

Då vi kom till vårdcentralen så hade Gert ondare än ondast igen.
Väl där fick han en spruta, en annan typ, en morfin spruta, så det onda skulle ge sig och gå bort.
Det visade sig ju då att dom hade medel, och att dom kunde ge Gert sprutan?!

Efter den sprutan har han nu inte haft ont mer tack och lov, och han fick stolpiller med samma sort som han kan ta till i nödfall.
Nu får han ju lov att ha såna med sig överallt och alltid vara på sin vakt, hemskt att behöva känna sån oro. Men den smärtan vill man inte ha igen så jag förstår att han blir orolig.
Doktorn vi träffade skrev remiss till urolog och ultraljud. Får hoppas att dom opererar bort den här som han vetat om att han har.
Om den är borta lika som den på andra sidan som redan är borta, ja då får han ju slappna av lite mer. Jobbigt att behöva oroa sig.



Nu till mina "braiga" dagar som jag haft, ja då vi alla är frisk så är det ju bra dagar.
Förra veckan så bakade jag muffins till hockeykillarna som skulle åka på borta match, och igår bakade jag lite fler så jag har här hemma i frysen ifall att.



(När jag och Maria gjorde muffins så fick hon lite ont i ryggen, så här stretchas det för fullt haha :))

Jag jag vill gärna ha lite fikabröd hemma i frysen.
Även om vi inte får främmande särskilt ofta, så vill jag ha, ifall att.
Jag mår bra av att ha i frysen, så att det finns att ta fram.

Nu är det ju så att jag älskar fika, ja jag tar mycket hellre en bulle än godis.
Paj och vaniljsås är det godaste jag vet. Nu ska jag inte äta sånt och jag försöker verkligen att låta bli, men det är det godaste jag vet :)



Vi gjorde lite matlådor till killarna också, ja enkelt får det bli och den här gången blev det makaroner och köttbullar :) Ja ni förstår ju att dom var tvungna att få något gott efteråt.

Det är inte lätt att göra mat till trettio killar, det krävs några köttbullar och några kilos makaroner. Men jag tror det blev bra och jag hoppas att dom blev mätta och belåtna.



När jag stekte köttbullarna så råkade jag tappa ett gäng på golvet och en körde jag över haha :)
Maria fick slänga alla jag tappat, och torka av det värsta på mitt hjul för att sen skölja av resterna i duschen.
Ja det kan bli lite tokigt ibland :) Tur att vi är beredda och att inget är omöjligt :)

En dag hämtade Rebecca en tavla som jag köpt på en köp och sälj sida på facebook.
Jag var tvungen att ta kort då jag tyckte att det skulle bli så fint kort på Rebecca.
Nu var det lite mörkt ute, så det blev lite för suddigt, men både hon och tavlan syns :)

Jag skrev ju härom gången att jag fick lite olika sånger till mig här hemma som jag går runt och nynnar på. Ja gamla låtar som jag inte egentligen ens gillar.
I förrgår tror jag det var, ja då sjöng jag på Ingela tralalalalala, Ingela..........
En ny sång, så jag får vara glad över det, men liksom?
Det är då inte jag som väljer sånger kan jag lova.

Nu sitter jag i sängen och rättar medans Gert ser på fotboll på TV:n. Jag tycker att det är lättare att både skriva och rätta om det är skapligt tyst, så sängen fick det bli idag.
När det är vanlig sport på TV:n, ja på nyheterna, då hinner han aldrig lyssna. Iallafall inte då jag är i närheten. Så fort det blir sport börjar jag att prata?! Stackars Gert haha :)
Jag pratar väl då bara för att jag är totalt ointresserad av sport, ja förutom skidor då :)
Jag har börjat tänka mig för iallafall, så till slut får han nog höra ett helt inslag :)

Nej hörrni, nu har ni nog fått nog för idag :)
Jag kan tydligen skriva hur mycket som helst jag.

Kram till er alla och jag hoppas att ni har det bra och mår bra förstås.
Kram kram <3