Jag är stark!

Hej hej!

Nu skriver jag igen, ja det var inte så länge sen sist, men jag har som vanligt massor att skriva om.

Det händer ju lite varje dag här hos oss, ja iallafall brukar det göra det. 

Nu sedan Gert vart sjuk och nu blivit frisk så har luften gått ur oss lite grann, ja eller mycket.

Jag lagar mat och bakar, och gör det som måstes, men självaste inspirationen har inte kommit tillbaka efter flera veckor med oro och hjälplöshet. 

Både Gert och jag känner oss tomma i huvudet på något sätt vi inte varit med om förut. 

Vi var väl inställda på kamp i så många veckor och dagar så luften liksom gått ur efteråt. 

Som att vi ramlade ihop som en platt fläck liksom. Ja ni förstår nog ungefär hur jag menar.

Jag brukar ha idéer och vara sugen på att fixa och göra fint, att pyssla. 

Ja herregud så jag gillar att pyssla. 

Men nu är vi i det vi är i, och så får vi se när det kommer lite lust och ork tillbaka. Tillbaka för att börja tänka på annat än just det som man måste göra.

En dag för några veckor, ja längre sedan måste det varit, innan Gert blev sjuk. 

Vi såg vi på TV,  ja i efterhand så såg vi Mias serie.

Ja jag och Gert kollade på Mia Skäringes program om kroppar och ideal, men vad hjälpte det?? 

Haha .)

Inte ett dugg knappt känner jag, eller jo jag tänker varje gång jag kommer på något med vikt och träning på hur Mia sa som var så klokt. Ja det lät och var så klokt, men lik sjutton så hamnar jag i träsket igen känner jag. 

Jag behöver inte väga mindre, men jag tränar för att få bättre hållning och en stark överkropp så jag ser "okej" ut i rullstolen. Men vad är okej då?? Ja det är ju det som är frågan?

Jag vill inte se tjock ut och sitta som en hösäck, vilket jag ju ofta gör tror jag, nej det vill jag ändra på, helst direkt.

Skitbra var serien rent ut sagt, och så väl man känner igen sig i det hon säger, hon är härlig verkligen.

Jag gillar henne och hennes roller för det mesta men jag gillar inte hennes roll i ack värmland, nej då vill jag inte se, men så här är hon ju helt fantastiskt.

En klok tjej i sina bästa dagar tycker jag verkligen, och jag behöver nog se serien en gång till tror jag, så att jag minns något. Minnet som jag skrivit om, ni vet, alldeles för dåligt :)

I Söndags så var jag och Rebecca på auktion, det var länge sedan och det var så roligt så.

Maria skulle följt med också, men hon mådde inge vidare bra alls, så hon fick bli hemma.

Jag skulle bara titta egentligen haha :) 

Jag såg tre saker jag var intresserad av, men jag köpte fyra :)

Dom tre jag tänkt var iallafall dom jag köpte, men så blev det ett litet bord också :) 

Jag ville egentligen köpa en spark också, en jättegammal, men NINA fick jag tänka, hur många sparkar och kälkar behöver du? 

Jag bjöd inte på den, och ingen annan heller. Jag kände att den hade behövt få komma hem hit till mig, jag hade kunnat ha den här, men nej NINA måste jag prata mig själv tillrätta, det går inte!

Ja en toppendag och vad jag älskar auktioner, ja jag gör verkligen det. 

Jag mår bra och känner mig förväntansfull då jag kommer, och den känslan har jag med mig hela dagen. Ja Rebecca brukar aldrig vilja ropa på något men hon gillar att vara med iallafall hon.

Den här gången så ropade hon! En gång ropade hon två gånger :)

Det var två tavlor som skulle säljas och inkomsten skulle skänkas till en familj så att dom kunde köpa julklappar till sina barn. 

På den ena första tavlan så var det någon som bjöd 20 :- ?? Inte mycket julklappar för den summan, så Rebecca drog till och bjöd mer. Då bjöd personen med sin 20 lapp över Rebeccas bud och Rebecca bjöd över igen, det blev hennes. 

När hon sen gick för att betala så betalade hon lite mer än det hon bjöd och det var en jättefin gest och att vilja hjälpa. 

Just dom här tavlorna tyckte hon om men inte tänkt bjuda på, men nu så fick hon iallafall en :) 

Jättefint av auktioneraren att vilja hjälpa, och så bjuder någon 20 kr? 

Visst får man ju göra det, men det känns inte snällt alls, mer ego då faktiskt. 

Men nu håller inte alla med mig vet och förstår jag, men jag skriver det som jag känner och tycker.

Den största domkraft jag sett :)

Nu vill jag skriva några rader om mina älskade tjejer. 

Ja jag kanske först ska skriva och tala om att jag tycker att dom är så himla duktiga båda två, jag är verkligen en stolt mamma jag. 

Dom kämpar på båda två och kan faktiskt bli vad dom vill, ja faktiskt, men det kan vara svårare att veta vad man vill förstås.

Jag tycker att det är jättebra att dom utforskar och hoppar på olika grejer för att till slut veta vad dom vill göra med sina liv. Kortet nedan är några år, men det syns att dom är lika varann :)

Min Melina har jobbat på flera olika ställen men arbetar på en förskola just nu, hon har fått lära sig massor. Att byta blöjor och mata barn, ja allt som man gör då man har hand om barn får hon göra.

När jag fick barn så hade jag ingen aning om något, så hon har verkligen ett försprång tills då den dagen kommer, om den kommer.

Melina <3

Marielle har lika som Melina arbetat på olika ställen men arbetar just nu på ett vaktbolag och är väktare. Läskigt skulle jag tycka, men hon säger att det inte är det. 

Ja att jag skriver att dom kan bli vad dom vill är sant och egentligen lika för alla förstås, ja kanske inte stadsminister eller såna jobb, nej det kan ju bli svårt. 

Nu tror jag inte att dom vill bli just det, men om man kämpar på mot det målet man vill nå, ja då är jag säker på att det kommer att ske. Ingen av dom är rädda för att ta ett steg åt ett annat håll och prova, nej dom törs prova och vill lära sig.

Stolt är jag, ja det är jag verkligen.

Marielle <3

Ja om dom visste hur glad jag är att just jag får vara deras mamma.
Ja nu vet dom ju det egentligen, men det är en starkare känsla än någon annan jag känt, inget som kan förklaras liksom.
Ingen av dom har haft det lätt under deras uppväxt, jag har funnits där hela tiden, men det har även funnits orosmoment som jag inte kunnat styra över.

Nu, ja trots att det ju var många år sedan så finns det ju kvar, ja minnena kommer aldrig att försvinna, bara blekna tror jag.
Det är så hemskt hur barnen haft det och hur dom har mått och mår, det är omöjligt att få något ogjort. Mina egna känslor från den tiden och fram till nu, är ju dom också lika som för tjejerna, hemska.
Jag är glad att jag har varit superstark, eller iallafall blivit det med åren.
Att jag orkat med all oro och ångest, att jag aldrig låtit det tagit över. Att jag alltid har funnits.

Jag är stark och jag var stark, då inte som nu tyvärr. Om jag varit lika stark då som nu, ja då hade allt sett annorlunda ut. Jag är så glad att jag vaknade upp den där dagen för många år sedan, att jag vaknade upp och förstod vad jag var i. Jag har än inte börjat med min kommande bok :)
Men i den kommer jag att skriva precis hur jag hade det i många alldeles för många år.

Nu till något helt annat :)

Gert fick för sig en dag att han skulle rensa avloppet, så det gjorde han. Förstås inte första gången, men man glömmer hur det luktar tills man gör det igen :)
Fy så illa det luktade, ja det var inte fräscht alls, usch vad äckligt det blir.

Nu har ju alla det lika som hos oss förstås, men jag är glad att det är Gerts jobb här hemma, men Maria har tagit tag i det flera gånger hon med, alldeles av sig självt haha :)
Hon tänker inte på att det är äckligt alls, det ska ju bara göras tänker hon.
Huvudsaken att det blir gjort då och då, annars blir det inte bra alls, nej då blir det ju stopp till slut.

Jag delar med mig kort på det äckliga :)

Nu vill och behöver jag skriva lite om hur jag har det då jag är ute och åker. 

Många tycker nog att jag kör som en galning, och visst ibland kan jag hålla med :) 

Men jag har ibland inte mycket att välja på, nej det är väldigt ofta alldeles för höga trottoar kanter som jag faktiskt inte kommer upp för. Eller ner heller för för den delen.

Jag önskar att jag då någon skakar på huvudet åt mig kunde peka och visa varför jag åker på sidan på vägen, jag kan inte komma upp.

Ibland kan jag komma upp men sen inte ner, då får jag backa eller försöka vända, ja det är inte alltid så lätt. Jag har skrivit om det här förut, kanske fler gånger, men jag gör det igen. Nu vet jag ungefär hur vägar och trottoarer ser ut runtomkring här så jag slipper krångla, men då blir det ibland vägen jag åker på.

En sak till som har med mitt åkande att göra.

Det kan vara farligt att cykla om jag kör framför eftersom jag då inte ser bakåt.

Det är ofta som någon kommer och kör förbi mig utan att plinga, och tänk om jag skulle komma på att styra lite åt fel håll, ja då krockar vi ju. 

Nej att plinga tycker jag att folk skulle förstå att dom ska göra, om dom inte har någon plinga så kan dom ropa till så jag vet att det kommer någon bakom mig. 

Jag vill inte krocka med en cykel som kommer i full karriär, nej det vill jag inte.

Om man vill komma hem säkert eller till jobbet så tycker jag att man ska plinga, ja för då vet jag ju att någon kommer .

Nu till något som ibland känns lite krångligt trots att jag är en rätt bra reseledare :)

Ja att sitt i rullstol är inte alltid superlätt, nej det krävs planering, väldigt mycket planering.

Jag kan inte bara dra iväg på en resa, nej jag måste planera, in i minsta detalj kan det kännas som. Hur stora är dörröppningarna, hur ser det ut på toaletten i duschen? 

Hur är det vid sängen kan man få in medar under så det går att lägga mig? mm

Om vi ska åka utomlands så krävs ju ännu mer planering, hjälp på och av planet, transfer för mig i rullstol, hjälpmedel att hyra. Ja det är faktiskt mycket att göra innan en bokning kan bli av.

Ja det krävs faktiskt ganska mycket mer planering än om jag vart frisk.

Vi kan inte bara komma på att vi åker iväg någonstans, nej det går inte längre vilket jag tycker är tråkigt och synd, lite jobbigt också.

Nu vet jag och vi att det är så här och vi anpassar oss förstås efter det, men särskilt roligt känns det ju inte. 

En kväll i helgen så ville jag gå och lägga mig klockan sju, ja jag var helt slut och kände att jag behövde det.

Några kvällar innan så hade jag sovit sådär djupt som jag gjort förut flera gånger, det är ett tillstånd som inte går att väcka mig ur.

Jag hade en smörgås i handen och musen till datorn i andra, och datorn i knäet. 

Jag hade uppfällt ryggstöd och jag satt och snarkade för fullt??

Gert skakade och försökte få liv i mig, men det gick inte.

Han tog bort mackan och flyttade datorn och så fick han lov att strunta i att han inte kunde väcka mig. Min doktors råd förut då vi pratade om mitt tillstånd var att han skulle vänta en halvtimme och sen försöka igen. 

Ja nu behövde han inget göra för jag vaknade efter en liten stund och tog av glasögonen och la mig till rätta rakt sängen, och sen somnade jag om :) 

Inget som helst minne har jag av det, inte alls.

Jag tycker inte om att det blir så, nej jag är ju den mest lättväckta personen egentligen, och så går det inte att få liv i mig?. 

Förut så ringde han till ambulansen och dom kom, flera gånger. En av gångerna så tryckte en av dom som kom nedanför halsen, mellan brösten hårt och då vaknade jag. 

Ja jag själv hade ingen aning alls om hur eller vad som hände, men då vaknade jag. 

Jag vaknade och det fanns ambulansmänniskor runtomkring mig? Jag förstod ingenting.

Efter alla dom gånger jag sovit sådär så har jag blivit lite rädd, inte för att somna på kvällen, men på dagen vill jag inte somna.

Nu tror jag att jag sover sådär på nätterna också, kanske inte hela tiden eller varje natt, men ibland då jag vaknar så mår jag illa, ja jätteilla. 

Det är så som det känns dom gånger jag sovit sådär djupt, som att jag blir åksjuk, jätteåksjuk.

Nu tänkte jag rätta det jag skrivit och ge mig för den här gången.

Jag hoppas att du och ni mår bra och har det bra.

Kram kram