Jag skrev ju i mitt förra inlägg om att få vara pigg och klar i huvudet en gång om året då jag fått cortison.
Jag ska berätta lite hur det blev den här gången :)
Den dagen efter behandlingen med ett piggt och klart huvud lyste med sin frånvaro!?? :)
Det blev inte alls som det brukat dom andra gångerna, jag måste säga att jag blev lite besviken.
På kvällen då jag skulle sova så kände jag mig rätt trött och slut på något sätt, inte alls pigg.
När jag skulle sova och släckt så fick jag ett litet tryck, som en liten knackning inuti bröstet som gjorde mig lite orolig.
Jag blev orolig också över att inte vakna, så som det hänt några gånger.
Att sova så djupt att det inte går att väcka mig.
Ja mycket grubblerier vart det så när jag till slut somnade vet jag inte?
Jag minns att jag vaknade runt sex då Gert skulle gå till jobbet, och blev glad att jag vaknat som jag brukar.
Efter att han åkt så kunde jag inte somna om, jag funderade lite fram och tillbaka och skrev till Rebecca att hon fick lov att komma lite senare, och sen skrev jag igen att jag ville vakna lite mer senare haha :)
Till slut somnade jag av en stund innan hon kom.
Det var länge sedan jag kände så som jag gjorde den här natten, oro och lite ångest var det.
Det där med sömnen och att inte kanske kunna vakna är en jobbig tanke då den kommer, den släpper inte gärna taget.
Dagen efter, ja då blev det en vaken mycket klarare dag!!
Jag tyckte till och med att allt jag tittade på var klarare än det brukar, säkert var det inte så på riktigt, men det kändes iallafall så.
Efter den jobbiga natten så blev det en pigg härlig dag tack och lov, då fick jag känna av att vara pigg en dag iallafall, tusen tack för det kände jag, vem som nu bestämmer??.
Dagen efter när jag skulle sova runt tio, ja jag hade iallafall lagt mig då, så kände jag mig fortfarande pigg, så jag fick vara beredd på att få en ganska dålig natt igen.
Men den blev inte dålig alls, men dåligt med sömn blev det.
Nu blev det mycket skriverier om min medicin igen, men det är så märkligt hur kroppen kan reagera och fungera, ja en fascinerande kropp helt klart.
Jag fick reda på genom att läsa min journal att jag fått en annan sorts medicin än mabthera som jag haft förut. Nu är det ju förstås och ska vara samma sak men med olika tillverkare, men vem vet, kanske är den lite, iallafall för mig bättre än den andra?
Tänk om bromsmedicinen faktiskt kan göra så att jag blir lite piggare hela tiden, ett önsketänkande, men det skulle kunna vara så?! Jag får se om några dagar och någon vecka, hur jag känner mig då.
Han hade hört om en tjej som haft samma sorts cancer som jag hade då jag var 21.
Den tjejen var sjuk hon också ungefär samtidigt, med samma sort, men klarade sig inte :(
Jag brukar tänkta på den tiden ibland, inte så väldigt ofta om jag ska vara ärlig, men det händer.
Om jag inte fått hjälp då, just då av rätt läkare och med rätt medicin direkt, ja då hade jag nog faktiskt varit död nu, död vid 21 års ålder, så hade det kunnat bli.
Jag är väldigt tacksam för att jag lever, det är jag, men jag har liksom glömt bort hur nära det var.
Jag hade inte fått mina älskade barn, jag hade inte kunnat jobba på dom olika jobben jag haft som jag älskat och jag hade ju då inte heller kunnat få träffa Gert.
Ja det finns så mycket här i världen som man kan vara tacksam över, och i mitt fall är det över livet, att jag fick chansen att överleva och klara mig, att jag fick chansen att få bli mamma, det största som hänt mig.
Om jag tänker och går in i allt jag var med om, dom månaderna och sen åren efter.
Operation efter operation, så blir jag lite sorgsen, hur mycket fick jag lov att vara med om egentligen?!
Nu har ju förstås allt varit värt det, för att få leva, men nog har det varit en kamp, en jäkla kamp.
Jag har så mycket att vara tacksam över, och jag är tacksam även över mig själv faktiskt, att jag orkade, jag ja gjorde det.
Då när man är 21 år så är man inte så stor, nej då låg ju mitt liv i någon annans händer kan man säga, i läkarnas händer.
Ja jag gjorde allt dom sa att jag skulle göra förstås och medicinerna var ingen lek, nej det var verkligen rena rama giftet som skulle in i min kropp.
Endera i droppform eller i tablettform, jag kommer ihåg det som igår, även om jag skulle vilja förtränga det ibland, men samtidigt vill jag ju inte sluta minnas.
Jag minns att den kuren i droppform, den hette ABVD, och den i tablettform hette MOPP, fy vilka vidriga mediciner det var.
Allt det jag var med om har gjort mig till den jag är idag, till den starka Nina som finns nu här idag. Jag har så mycket minnen och jag är förstås super lycklig att jag orkade, att jag inte gav upp!
Nej den sjukdomen fick se sig besegrad av mig, mig med stora bokstäver liksom NINA!!
Jag är stolt över mig själv, ja det är jag.
Den jag levde med då tyckte inte om sjukhus, så han var inte med mig, han skjutsade mig någon enstaka gång bara.
Nej det var förstås inte så lätt att vara bredvid kan jag ju förstå, men jag gillade inte heller sjukhus, och jag tror inte mina föräldrar gjorde det heller, nej det är nog inte så många som gör det tror jag :)
Ja det kan låta orättvist när jag skriver, men så var det, ja han ville ha mig som jag var innan, inte som jag var då.
Men trots att jag inte gillade det, så var jag ju tvungen att vara där, jag hade inget val.
Jag tror om jag minns rätt att jag fick behandling varannan vecka i Falun ABVD kuren i 8 månader. MOPP kuren tog jag hemma, det var tabletter, så då behövde jag inte till sjukhuset.
Blodprov tog jag varje vecka, men då gick jag själv när jag orkade till sjukhusets labb.
Ja det blev några gånger till sjukhus.
Nu så här massa år senare är jag inte arg eller bitter på något sätt, nej faktiskt inte, jag blev frisk från min sjukdom och är lycklig över det.
Jag har så mycket i ämnet som jag skulle kunna skriva om nu, men jag ger mig för nu, jag känner att jag skulle gå in för mycket i det, så jag avstår för min skull.
Långt senare blev jag frisk och stark...
Efter min cancer och operationer i många år som följd av cancern så fick jag då MS??
Många jag träffat och träffar tycker det är så orättvist att jag skulle bli sjuk igen och få något nytt?
Ja nog kan man tänka att hon som redan varit så sjuk, men livet är inte rättvist, nej det är inte det.
Hur kan isåfall små barn få cancer och många inte klarar sig?
Det är orättvist om något, vad har dom gjort för att bli sjuka? Ingenting alls förstås, inte jag heller tycker jag själv, men barn??
Nej jag blir så otroligt ledsen då jag förstår att så många blir sjuka och inte får chansen till ett friskt liv. Då tycker jag det är orättvist.
Alla kan få vad som helst, ingen sitter säker!!
Nej tyvärr så är det så, det är jag säker på. Nu då jag har MS tex så sitter jag ju inte säker för det, nej det kan ploppa upp någonting annat, man vet inte.
Det är både skönt att inte veta förstås, men samtidigt så känner iallafall jag att jag kanske skulle vilja vara lite förberedd om något mer skulle dyka upp.
Jag hoppas verkligen inte det, men jag kan inte vara säker.
Nej tänk om man fick bara en sjukdom i sitt liv, ja tänk, det vore ju bra, men knappast troligt.
Jag är inte som sagt bitter och jag tycker inte att det är orättvist, nej det skulle jag aldrig tycka.
Jag tyckte själv då att jag blivit stark och tänkte att det ju var lika bra att jag fick ta någon annans sjukdom, jag som var van med sjukhus och allt sånt. Om jag kunde ta det så skulle den andra personen slippa vara ny på sjukhus med behandlingar ock sånt.
Ja ni hör ju, hur galet är inte det??
Men just då så var det så, jag tyckte så synd om andra som fick börja om från början, så som jag hade fått lov att göra knappt ett år innan.
Jag tycker det låter galet då jag skriver det, men jag minns dom tankarna, dom var sanna.
Nu ville jag förstås inte vara mer sjuk, men jag ville underlätta för dom andra, kära jag <3
Ja vad ska man säga om det annat än kära jag.
Nu får jag lov att avrunda det här lite annorlunda inlägget med att ge er alla som behöver en kram. Jag hoppas verkligen att alla har det så bra som det går.
kramar från mig :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar