Slut för evigt!

 

Hej hej!

Ja nu är jag på skrivhumör igen, ja nu är jag det nästan varje dag, ja faktiskt, men det får bli lite längre mellan gångerna här i bloggen än vad jag är sugen på att skriva.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så fyllde min äldsta dotter 27 år i veckan som var. Hon är som jag, vill inte ha kalas, men det blev lite fika iallfall med oss och mormor.

Jag hade köpt ganska jättemånga lotter till henne, det jag vet att hon älskar. Hon fick lotter av flera andra också, så hon hade att göra kan man ju säga :)

Hon älskar att skrapa, och med så många lotter så vann hon ju faktiskt lite olika summor under tiden, men inga tusenlappar blev det synd nog.

En rolig stund och en mormor som övervakade ifall att hon skulle missa någon vinst.

Jag fick kvar alla som det inte var vinst på för att jag skulle kolla dom igen, (inte mitt förslag) och men tur var ju det, dom hade missat en vinst, eller lagt den i fel hög? 160 kr till blev det i vinst för henne med den :)

Billie (Marielles hund) hade inte träffat Maria på flera dagar så det blev värsta puss och kramkalaset, hon blev såå lycklig!! Maria har haft Billie då Marielle behövt hundvakt ända sedan hon var liten, så Maria betyder mycket för henne märks ganska tydligt haha :)

Nu till mina bästa assistenter, ja dom är verkligen dom bästaste assistenter och vänner som finns. 

Dom är bra på allting, men vissa saker är den ena bättre på än den andra haha :) 

Nu menar jag inte att dom måste vara bäst på något, men naglar tex har blivit Rebeccas jobb, ja hon kan och vill det bäst/mest. Maria istället är den som mest planterar om ute i slänt och andra planteringar, det kan och är hon mest intresserad av.

 Det är ju så att jag gör saker beroende på vilken av dom som är här, lätt för mig att planera. 

Nu kan ju något behövas göras och inte "rätt" assistent är här, men då går det ju förstås bra ändå, ja så viktigt är det absolut inte :)

Ja det är precis som det ska vara tycker jag, alla kan ju inte vara helt lika, nej så fungerar det ju inte i självaste livet.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag brödformar av olika slag, i den här lådan är det mest stora formar i, jag har en annan med mindre bakformar i.

Ja jag borde nog ha lite köpstopp då det gäller såna också haha :)

Då vi hade kalas för Marielle så frågade jag henne, hon som är konditor, hur jag skulle undvika sull på kanterna på formarna, inte jämt men ganska ofta :)

Jag tycker inte om att det blir sull, det blir inte fint då tycker jag som verkar vara lite av en perfektionist då det gäller just det :)
Hon tyckte att jag skulle testa att spritsa i smeten i formarna, så sagt och gjort.

Med lite träning så kommer det att bli superbra, jag tänker fortsätta göra så :)

Då dom var klara så ställde vi ut dom på altanbordet så dom skulle svalna lite snabbare, och inte förrän på kvällen då jag  lagt mig och innan vi somnat kom jag på!

Ja Gert fick lov att gå ut och hämta in och göra påsar till hockey killarna och resterande i en påse till min andra frys. Där vill jag ha lite fika att ta till då endera vi blir sugna eller får besök, då är det bra att ha något att ta till :)

Ja idag känns det som att det blir mycket tillbakablickar till mitt förra inlägg. 

Dom här ljungarna. Jag köpte några fler rosa häromdagen och planterade dom i lika stora krukor som där dom vita stod, och bytte ut dom vita.

Det blev ju inte bra?? Nej minsann så det inte blev bra, det blev till att byta tillbaka och faktiskt ha dom vita där igen, så fel jag trodde och tänkte haha :)

Nu bilderna nedan, det är ju lite väl tidigt att ta ut sparken, men jag tänker att dagarna ju går så fort, så det står ju inte på förrän snön är här :) Det blir förstås så mycket finare då snön kommer.

Ja ni ser ju, att det inte går med rosa :)??

Ja så kan det bli tydligen, men jag blev nöjd till slut och nu har jag några extra ljungar att placera ut. Men vad gör väl det förstås, jag gillar ju dom.

Utanför min ytterdörr passar de rosa ljungen tycker jag.

Nu till lite kaninprat igen, våran älskade Bruno, den enda vi har kvar. 

Alla dom fem kaniner vi haft har älskat äppelkvistar. Jag har fått under åren av min vän Elenor i massor, och av andra som kunnat avvara lite.

Det kan verka som att jag tappar tråden, men snart så :)

Ganska ofta går en man med sin hund förbi här hos oss, ibland med sin fru och ibland så är det frun med hund. Hunden är en brun fin snäll sort ( jag är jättedålig på hund sorter, i storlek som en labrador är hon iallfall ) som varit och är lite fundersam och förundrad över kaninerna, och nu Bruno. 

Hunden heter Lily och när hon är här så riktigt smyger hon sig graciöst närmare och närmare Bruno. 

Ja hon har en speciell underbar stil den hunden. Bruno och förut Bruno och Mimmi brydde sig inte alls om att bli rädd för Lily, nej dom var inte ens lika nyfikna tillbaka.

Nu till det jag skulle skriva om.

Mannen med hunden heter Carl- Axel och vi brukar talas vid dom gånger vi är ute samtidigt som han kommer förbi. 

Härom veckan då dom båda kom på promenad med hunden, så berättade han att han skulle hem och klippa äppelträd. Jag är ju som jag är förstås och frågade om inte vi kunde få lite kvistar? 

Ja till Bruno då förstås, och det var ju klart vi skulle få, jag sa självklart att vi kunde komma och hämta.

Redan samma eftermiddag så kom en bunt!! 

Carl-Axel var så snäll så han tog bilen hit när han klippt klart för dagen.

Vi gav Bruno några små kvistar och han mumsade i sig dom snabbt. 

Nu är vi rädd om hans mage, så han får inte få så mycket åt gången, och inte kanske så ofta. 

Han är ju inte van att äta så mycket kvistar, och han är en gammal kanin våran Bruno. 

Vi la dom som vart kvar på vänt, så Gert kan ge en lite då och då.

Häromdagen så kom Carl-Axel igen, med en till ny bunt, såå himla snäll han är och vi blir så glada!

Jag passade på att ta ett kort på honom, men utan hund blev det då eftersom inte Lily var med.

Han hade skrivit ett så fint meddelande ifall vi inte skulle vara hemma när han kom.

Vi är så glada och tacksamma här <3

Nu då jag sitter och skriver så är Gert på hockey i Smedjebacken, och kommer inte att komma hem än på några timmar. Det är såna här dagar och tider som jag passar på att skriva i lugn och ro, helt för mig själv. Jag har svårt att skriva och låta orden bara komma ut genom fingrarna då någon grejar med något runtomkring, eller om tv:n är på. Jag behöver tysthet haha, men det är ganska lätt att planera in, oftast blir det sena kvällar då jag sitter i sängen och Gert sover bredvid mig :) 

Igår pratade jag lite med Maria om hur det var innan jag blev dålig och behövde rullstol, för åtta år sedan, ja det var nog ungefär då som jag sist gjorde något så onödigt.

Jag var väldigt aktiv då jag var frisk, ja jag grejade/fixade med något för det mesta. Jag satt i princip aldrig still, nej alltid på språng. 

En sak som var och är väldigt onödigt, som jag skrivit om förut, det är att stryka.

Ja att stryka gardiner och dukar, skjortor och annat som behöver vara strykt och fint är ju helt okej, men jag strök allt, ja nästan allt, helt i onödan!!

Jag satt då jag blev dålig i min sjukdom på en speciell stol och strök?? Varför gjorde jag det egentligen? Varför var det viktigt?  Så viktigt att jag inte tänkte på vad som var viktigt eller inte, vad var viktigt för mig liksom?  

Efter att vi flyttade hit till Ludvika och vårat nya hus, efter att jag blev sämre i kroppen så jag inte orkade mer än dom allra viktigaste sakerna, så har jag inte strukit alls. Jo jag har strykt gardiner och dukar, men nej inget annat alls. Mina två vänner sedan förr, Elenor och Ann-Britt försökte lära mig att inte stryka, ja i flera år, men det gick ju sådär. Nej jag kunde inte låta bli!? 

Nu kan jag och jäklar så jag kan, jag känner inte en enda dag att jag åker runt och är skrynklig, nej det känner jag inte. Nu har jag inte så mycket kläder som kan bli skrynkliga heller i och för sig, men förut strök jag ju allt. Jag förstår inte hur jag skulle hinna nu om jag ska vara ärlig? 

Jag sparar flera timmar i veckan på att inte stryka, då förut så strök jag nog minst en timme om dagen, ja det gjorde jag, ibland betydligt längre tid, hur tänkte jag då? Ja det kan man ju fundera på, men jag vet egentligen. Det är min mormor och mammas, inte fel, men det var ju där jag växte upp och gissa hur det ströks! Jag var inte stor då jag var vid mormor och fick prova att stryka. Handdukar mest då, men jo den banan började jag tidigt med. Mina döttrar har tack och lov inte gjort som jag, dom stryker inte och jag är så glad och lycklig över det!!.

Om man räknar lite krasst att jag strök sju timmar i veckan och det finns 52 veckor på ett år, ja det blir alldeles för många timmar på ett år framför tv:n med strykbord och järn i handen, nej fy då!!Skönt att det är slut på det, slut för evigt.

Då när jag var frisk och inte satt still, vill jag komma tillbaka till lite grann. Då jag alltid hade många järn i elden! Vilken tur, vilken himla tur att jag passade på att gå och gå då jag kunde, men inte visste jag ju då att jag skulle få lov att sitta hela dagarna då jag blev lite äldre? 

Nu var jag ju inte jättegammal då jag började med min manuella rullstol, nej jag var ju ungefär 42. Nu får jag sitta hela dagarna, precis det jag inte kände att jag hade tid att göra då, tur ändå att jag passade på att gå så mycket som jag gick då :) Jag brukar ibland tänka precis så då jag känner mig lite låst vid rullstolen, då jag får lite ont i rumpan eller benen. Att jag nu sitter all den tid jag skulle suttit förut om jag varit lite lugnare av mig :) Men men, jag ångrar inget mer än att jag stod och strök, och strök och strök!!

Igår var vi nere i källaren för att jag ville börja känna av hur det ska bli där nere. Sanerings firman har varit och sanerat bort all sot som blev då vi bytte panna (Gerts dammsugare var inte riktigt bra, filtret trasig så det var dammsugarens fel) och snart kommer firman för att få till det som vi redan innan soten beställt och bestämt. Firman som ska måla och tapetsera fick vänta lite med sitt jobb eftersom vi var tvungna att få bort allt det svarta först. 

Då vi var där nere så tog jag fram lite gamla kort och så hittade jag en bok som jag skrev i då jag var sjuk i cancer 1991. Jag hittade gamla kort från min sjukdomstid och förstås en massa andra kort. Det kan nog hända att jag delar med mig lite av det i mitt nästa inlägg, skulle tro det, det känns som jag redan nu vill börja skriva i den haha :) 

Nej nu får Nina hejda sig lite, jag har ju hela livet på mig att skriva :)

Nu ska jag rätta tänkte jag, iallfall det mesta tills Gert kommer hem så jag kan bara kan göra det sista ikväll sen.

Jag hoppas att du/ni har det bara bra och att ni mår bra också.

Kram kram från mig