Inte en bra känsla!

Hej hej och välkomna till dagens skitblogg, haha ja just idag kommer det att bli det som ett tema.

Jag har funderat både fram och tillbaka för att till slut bestämma mig för att skriva klart och lägga in det här inlägget.

Om du inte är sugen på att läsa om just det som jag började med, så tycker jag att du ska låta bli att läsa och hellre vänta på nästa inlägg, som ju då inte alls kommer att handla om detsamma.

Det här blir ett inlägg med väldigt mycket onödigt vetande, men jag skriver om det ändå, då jag tycker att det kan vara och faktiskt är viktigt. Jag bjuder på mig själv och mitt elände liksom :)

Jag har under årens lopp haft en stålmage. Ja min mage borde har kraschat många gånger då den fått vara med om så mycket sorg och förtvivlan, och så mycket oro.

Men den har inte märkts av alls, den har bara varit med mig under allt både jobbigt och bra, jag har haft tur som haft just min mage. 

Nu det jag ska skriva om handlar inte om magsår eller sånt som jag klarat mig ifrån, nej nu är det tarmar och sånt som finns inuti, och som tar hand om det jag äter liksom.

Jag har skrivit om det här förut, för flera år sedan säkert, att min kropp inte alls fungerar som den ska längre. Nej i tio års tid ungefär, kanske lite längre, så har jag inte kunnat gå på toaletten och göra det jag ska utan hjälp. 

I början då jag blev sjuk så kunde jag ju gå till toaletten med mina ben, men nu behöver jag först flyttas till en toastol med hjälp av en lyft. 

Sen behöver jag för att det ska fungera överhuvudtaget microlax (laxermedel), och ofta blir det flera microlax innan jag känner att jag är klar. 

Ja känner och känner, jag har dålig koll på det faktiskt, jag tror mest och hoppas:).

Jag kan liksom inte ta något genom munnen som gör att min mage blir att fungera och slutar vara trög, för hur ska jag  hinna till toaletten då liksom? 

Nej att ha bråttom i mitt läge här, nej det går inte, då blir det en olycka, och det vill jag ju absolut inte vara med om, nej helst inte.

Det är bra att stå så att tarmarna kommer i rätt läge, så här stogs det :)

Ofta så tror jag att jag är klar, men så kanske jag måste så snabbt det går tillbaka till toaletten, ja här är inte dagarna sig lika, nej dom blir liksom som dom blir. 

Det är tur att vi är anpassningsbara här hos mig. Det är verkligen tur att det inte blir problem alls utan att vi tar det som det blir, ja vi allihop är lika liksom:)

Det är inte egentligen min mage som är problemet, det är min hjärna som är det! Som har det största ansvaret!

Ja då är det säkert många som undrar vad hjärnan har med min mage att göra? och det är så här att mina kontakter från hjärnan till resten av kroppen är "felkodade" Totalt fel helt enkelt!!

Det finns liksom ingen kontakt alls, eller så går kontakterna väldiga omvägar för att om ens komma fram?

Jag vet inte alls hur man ska förklara det? Hjärnan ger inte signaler till min mage att jag behöver gå på toaletten, den hjälper liksom inte till alls. Musklerna som man använder för att gå på toaletten fungerar inte alls, vilket avhjälps med mikrolax, nej med andra ord så är det lite krångligt. 

Mitt system i kroppen är helt rubbat liksom, ingenting fungerar som det ska :)?!

Det är ju lika med mina ben, om hjärnan hade varit "frisk" så hade signalerna från huvudet till benen fungerat, ja då hade jag kunnat gå idag, men nej, så enkelt skulle det inte få vara. 

Nej min hjärna är lite omedgörlig skulle man kunna säga, men jag är glad att överdelen på kroppen fortfarande fungerar som den ska, verkligen tacksam för det. 

Jag är så glad att jag har mina samma bästa assistenter varje dag, det gör ju allt lite enklare, då blir liksom inget så jobbigt eller pinsamt. 

Nu gillar jag verkligen inte att behöva få hjälp, men jag har inget att välja på, jag måste ju ha en fungerande kropp, så fungerande som det går :)

Jag har tills för några dagar sedan fortfarande haft en bra mage, ja bra är den ju inte, men den har ju trots allt fungerat, tills jag fick lov att märka att den inte alls var som den brukar. 

Nu till det jag kanske skulle börjat med. Rebecca har varit hos mig nu den veckan som varit och ja vad säger man liksom? Jag har fått förstå att jag varit förstoppad, man kan ju lätt bli det då man sitter i rullstol och inte rör sig läste jag. 

Nu har jag visserligen suttit i rullstol i tio år, så jag borde blivit det förut kan jag tycka, men nu plötsligt så slog det till!! Och med full kraft kändes det som.

Tänk dig att från ingenstans så känner du att någonting vill komma ut?? Att sen ha den känslan i flera dagar, nej det är inte en bra känsla alls! 

En helt onödig känsla som verkligen bara stressar upp, man känner att man måste vara hemma ifall att något plötsligt skulle hända? :(

"Knölkurt" kallar jag han/den/det, ja det är knölkurt som gör sig kännande på ett ställe där jag verkligen inte vill ha något alls. 

Om jag varit frisk hade jag kunnat ta i och blivit av med han, men nu är jag ju inte det, och kontakterna fungerar inte alls så att jag kan ta i och bli av med han?? 

Nej det har varit riktigt jobbigt faktiskt, att inte veta om man helt plötsligt ska bajsa på sig, ja så skulle det ju kunna bli.

Jag bad Rebecca köpa "klyx", ja det är någon vätska som är i större mängd än microlax, ja såna köpte hon till mig för att testa. Om det inte skulle hjälpa hade jag fått åka till sjukhuset till slut för att få hjälp, och det ville jag verkligen inte!! INTE med stora bokstäver liksom!!.

Ja det var en riktig skitdag när det kändes som värst, jag testade klyx och jag testade klyx igen för att sen ta micolax. Resultatet av all behandling var minimal, ja usch så drygt att den där "kurtan" liksom inte ville försvinna, förrän nästa dag!!

Jag kände ett stort obehag, och det gjorde riktigt ont, så valde att testa ett micro nästa dag igen, och YES!! 

Jag ropskrek haha :)  till Rebecca och vi vart så glada båda två, äntligen!! Det var som att jag fick livet tillbaka, så lycklig jag blev och är fortfarande!!.

Något till det som ju egentligen är det mest pinsammaste var att Rebecca fått lov att titta i toan så jag inte inbillat mig, jag bara känner och tror ju. Jominsann, hon har fått lov att flertalet gånger nu på några dagar kollat upp hur resultatet blivit? Haha :)  Det var förstås inte kul att hon behövde göra det, men det var bara att gilla läget.

Ja tänk, att efter tio år i rullstol så blir jag förstoppad för första gången, ja nu måste jag förebygga så det inte behöver bli så mer, nej aldrig mer hoppas jag.

Ett helt inlägg blev det om det som aldrig pratas om, men jag bjuder på det, kan hända att jag kanske når/hjälper någon som behövde läsa just det här. Kanske någon som är i samma/liknande situation som jag varit i några dagar ;)

Ja, nu har jag skrivit och delat med mig av det värsta, eller egentligen så är det ju inte det. 

Alla människor måste gå på toaletten, ja oavsett så behöver alla göra det. 

Men trots att jag ju vet det, ja trots det så tycker jag att det inte är helt bekvämt att prata om :)

Men vad sjutton, jag är ju liksom över 50, jag tänker att då är jag ju mitt i livet och behöver inte tänka på vad eller hur det låter det berättar. 

Alla, ja nästan alla då eftersom jag är med om det nu första gången, har ju varit förstoppad eller något annat som någon annan tycker varit eller är pinsamt.

Ja jag är trots allt glad för att jag faktiskt är jag och att jag törs, jominsann så jag törs!! Det är inte så mycket eller många saker som är pinsamma egentligen då jag tänker efter, så på det bara känner jag :)

Nu när jag skriver så vill jag inte att ni ska tycka synd om mig eller så, nej jag skriver det här med skratt i sinnet liksom, ingen idé att vara arg över hur det ju faktiskt är eller blir, nej det hjälper inte alls.

Nu tänkte jag skriva om något som jag tycker mycket om och som är jätteroligt! 

Ja jag tänker att jag kan avsluta det här inlägget lite glatt :)

Jag har köpt och planterat blommor, ja många blommor blev det. Så härligt.

Förut ville jag inte plantera penséer då jag tyckte att dom blev fula så fort, men det var då det. Nu vill jag minsann plantera, och så kommer det att bli, nya fina blommor på ställen jag aldrig trott att jag skulle plantera vårblommor :)

Maria och jag tog oss en planterings förmiddag och det var så himla skönt att få bort ljungarna som för länge sen gjort sitt. 

Jag kom på när jag planterat att just ja!! 

Blommorna vid brevlådan blev uppätna direkt nästan som jag planterat dom förra året, ja rådjuren vill ju också ha förstås :) 

Dom äter ju smörgåsbord nu då dom kan äta lite det dom tycker är godast på alla gårdar tänker jag :) Jag bad Maria ta kort nu före iallafall så får jag se om jag behöver ta efter kort då blommorna är bortätna??  Jag kan tillägga att blommorna är kvar tredje dagen :) 

Lite tråkigt när dom blir uppätna  förstås, men så är det ju, dom sitter i rätt höjd för att ta sig några tuggor :)

Melina kom förbi en dag och hennes mamma ( jag ) ville förstås ta kort :)

Ja jag är ett hopplöst fall tror jag, men det är nog faktiskt svårt att ändra på.

Jag vill ju liksom föreviga allt jag är med om och gör varje dag, lite som en dagbok faktiskt :)

Men jag förstår att det kan vara lite drygt haha :)

Nu hoppas jag att du som läser mår bra och har det bra :) 

Och om du läst ända hit inte blivit helt avskräckt! :)

Kram kram