En kamp!

Hej hej!

Ja ni om ni visste hur mycket jag vill skriva om.
Ja det ploppar upp något nytt flera gånger om dagen.
Jag måste skriva upp dom i mina anteckningar i mobilen, och en del tror jag att jag ska komma ihåg bara för att dom är så bra. Ja eller hur?

Jag borde veta att det inte går. Jag borde lärt mig det:)

Mina tankar och funderingar under en dag gör faktiskt att jag inte kommer ihåg så mycket extra.
Nej så är det faktiskt.

Jag har läst igenom i fass om alla mina mediciner som jag tar. Det är inte så rolig läsning egentligen, förutom att jag ju blivit bättre i kroppen iallafall.

Jag minns väldigt dåligt, och den biverkningen finns med på flera av mina sorter.
Och så fisningarna nu igen, ja jag återkommer med det ganska ofta.
Jag kan verkligen inte vänja mig med att jag fiser. Jag är förskonad, eller rättare sagt alla runtomkring mig är förskonade då dom inte luktar. Jo ibland gör dom ju det, men väldigt väldigt sällan.

Muntorrhet, ja det står det på flera av medicinerna jag äter också. <och så trötthet, det står också på flera av mina sorter.

Jag pratade med min gynekolog i Falun på kvinnokliniken för några veckor sedan, och fick hjälp av henne. Hon skulle ringt den 25 augusti, ja jag kommer ihåg det då det ju är min födelsedag.
Hon ringde inte då hon hade så mycket så hon inte hann.

Nu äntligen fick jag prata med henne.
Jag ville prova någon annan medicin mot min överaktiva urinblåsa, eller komplettera den medicinen jag redan hade.

Hon tyckte att jag skulle byta medicin för att prova, och redan nu efter bara några veckor känner jag skillnad.

Jag är inte alls lika muntorr och gissa hur skönt det känns. Muntorr är jag fortfarande, men den medicinen jag fick byta ut, var nog den som var värst.

Den som inte haft det kan inte förstå. Nej man liksom smackar och det är så konstig känsla. 

Jag hade förberett mig för att ha det så i livet framöver, men nu ser jag ju en ljusning.

Jag märker också skillnad på min överaktiva blåsa, den känns inte av alls mycket nu, men det är ingen ide att ropa hel förrän man vet på riktigt.

Två månader trodde hon innan man kunde veta.

Det fanns fler mediciner om inte den här skulle hjälpa, och till och med plåster att sätta på.

Jag jag känner mig hoppfull som bara den.

Underbart om jag kunde få ordning på blåsan så den inte spasmar sig så mycket, livet blir ju så mycket enklare då liksom.

Och vem vill inte ha det enkelt? 

Jag vill iallafall!!
Ja jag tycker inget är speciellt enkelt nu för tiden, så nog vore det bra om iallafall det här kunde fungera.

Vissa mediciner jag äter mot spastisiteten tex, så ger den spastisitet som biverkan?
Ja hur ska man tänka då?
Kan mina alla spasmer bero på medicinen eller beror det på något annat?

Jag och alla vet ju att det finns biverkningar av alla mediciner man tar, och vissa får inga alls.
Men varför skulle jag ha det så enkelt? :) Haha :)
Nej jag är van, jag får alltid, eller nästan alltid något, och det har nog faktiskt varit så så länge jag kan minnas.

Det är bara att ta det och kämpa på.

Ja kämpa på, det är jag van att få göra, och jag gör det förstås!
Det finns inget att välja på alls.

Nej hela livet är ju en kamp, mer eller mindre.

Det är ju inte så att jag får kämpa varje dag, eller jo det får jag ju då jag tänker efter.
Men då är det ju att komma upp, duscha, orka med det jag vill få gjort, och lägga mig igen och ja kämpa gör jag.

Men det är ju ändå en positiv kamp.

Jag behöver absolut inte kämpa på med hur jag mår eller hur människor är runtomkring mig tex.
Nej den kampen vill jag inte slösa bort min energi på.

Nej jag försöker vara så glad och positiv som jag bara kan, och jag kan!

Ja jag har valt den vägen, och jag har inte lust eller tid för att hamna i svackor som gör att jag måste kämpa mig upp igen.

Jag har varit där nere, ja självklart har jag det, men jag gjorde klart då.

Ja jag gjorde klart att jag inte ville hamna där igen, nej inte för allt i världen.

Nej jag vill må bra, så bra det bara går.

Idag blev det ett kort inlägg.
Jag skulle egentligen bara skriva några rader av det jag kom på just då, men det blev några fler än några tror jag.

Jag hoppas att alla har det bra förstås.
Nästa gång vill jag skriva om allt jag inte hunnit med att berätta om.

Kram kram