Jag tar mitt liv tillbaka

Hej hej!

Jag ska ta mitt liv tillbaka.
Ja det verkar kanske konstigt, men så är det, och så ska det bli.
Inte alls lätt, nej det är ett beroende lika som alla andra beroenden, ja så känner och tycker jag.
Ja det handlar om min mobil.
Jag stretade emot väldigt innan jag skaffade en telefon med alla finesser i.
Ja det tog ett bra tag för mig att vänja mig, och jag ville inte börja med en alls.
Men till slut så hade jag en och jag lärde mig det jag behövde, ja hjälpligt.
Jag gav telefonen mitt liv, ja så blev det faktiskt.

Jag har aldrig spelat något spel eller så i telefonen, men jag blev till slut ganska fast iallfall.

Jag har en doro telefon med stora knappar och jättebra ljud som jag snart tänker ha som min telefon, Ja tar bort min telefon för att gå tillbaka till en gammal variant som går att sms a och ringa med.
Det enda som jag faktiskt behöver.

Min Samsung telefon kommer att få bli hemma och jag tar min Doro telefon med mig ut.
Det kan hända att det tar någon vecka eller två tills jag vant mig, men jag vet att det går. Lite abstinens får jag räkna med, men sen så!

Ja telefonen har tagit mångas liv ( ja inte så att någon dött, utan mer att man prioriterar telefonen mest i hela världen),
Det är många som är helt fast, nu hör ju inte jag till dom värsta, ja det är jag säker på att jag inte är.

Men många, väldigt många tycker och känner att telefonen är viktigast.
Viktigare än ett förhållande, viktigare än att ha ett jobb, och till och med mammor och pappor med små barn är fast.
Jag har många gånger mött eller sett människor med ett litet barn i vagnen medans de vuxna kollar mobilen då dom går istället för att titta på sitt kära barn.
Ja det är mycket som inte är bra tycker jag, och du behöver förstås inte hålla med mig.

Nej jag ångrar verkligen att jag skaffade min, jag behöver den inte.
Jag läste alltid i en tidning eller bok på kvällarna då jag skulle sova, ja jag hann inte mer än en sida, men ändå. Nu på kvällen kollar jag i mobilen som det sista jag gör, hur många fler än jag gör så?

Jag saknar verkligen det lugnet som fanns då.
Det är en slags stress då det plingar och det händer saker på alla sidor hela tiden som man måste kolla upp.

Jag känner att jag inte behöver ha koll på vad alla gör på facebook tex, jag måste inte kolla instagram eller andra sidor som finns. Det kommer visserligen innebära att det inte blir så många gillningar framöver, men så får det bli:)

Jag kan som förut faktiskt titta på datorn på kvällen, ja jag är övertygad om att livet blir lugnare och mindre stressande utan dom nya mobilerna.
Om man går på en restaurang eller ett fik så kan man se en hel familj sittande med varsin mobil, hur är det möjligt? Varför vill man inte umgås med varann?
Prata och titta på varann istället för att mma och knappt lyssna då man pratar med någon.

Nej jag ska verkligen ta bort min mobil och ta med min helt vanliga ifall jag behöver ringa eller ifall någon behöver få tag i mig.
Ja att kunna ringa eller skicka ett sms, det räcker för mig.
Ja jag måste ta mitt liv tillbaka och jag måste börja med att göra mig av med beroendet som mobiler faktiskt är.

En sak till som jag måste göra är att lyssna på mig själv, ja så att jag kan få må bra och ta tillbaka mig.

Nu till en grej som jag tycker är och har blivit jättejobbig, synd nog.
Det är jobbigt för mig att gå på loppis. Ja inte själva loppis då.
Jobbigt att behöva kall prata med så många som jag aldrig pratat med förut knappt.
Jag vill ju gå på loppis jag.
Jag får stanna var och varannan meter ibland för att prata. Den eller dom som är med mig får alltid vänta på mig för att jag stannat.
Jag är snäll och vänlig men behöver nog vara kortare mot människor jag inte känner.
Folk känner nog att jag kanske behöver prata jag som sitter i rullstol?

Gert såg till att vi blev av med både gräs och stubbar :)

En Lördag då jag och Maria var på loppis så blev det jättejobbigt kände jag. Ja faktiskt så jobbigt att jag avstått flera lördagar nu, och det beror på människor.
Att säga hej känns som att det inte räcker.
Men då att stå och småprata lite överallt, ja det tar på mina krafter.

Att prata och småprata med dom jag känner, ja det är skillnad, jätteskillnad.
Att behöva stanna var och varannan meter och prata kan säkert för en del tyckas vara ett lyxproblem, men tro mig.för mig är det allt annat än lyx, för mig blir det jobbigt bara.

Jag vill visst prata ibland, men inte alls alltid, och absolut inte med alla.
Nej jag har verkligen blivit folkskydd eller vad jag ska kalla det.

Jag går på loppis för att titta efter roliga saker, inte för att umgås.
Nej att umgås vill jag inte göra på loppis, nej det får jag göra någon annan gång.

Nu vet jag att många människor går just på loppis eller andra arrangemang för att prata och träffa folk, men inte jag. Nej jag orkar inte, jag vill inte.
Bland det roligaste jag vet är att gå på auktioner och loppisar, men dom blir inte roliga längre.
Nej jag väljer att avstå att gå just för att jag måste stanna hela tiden.
Nu är det ju inte andras fel, nej det ligger ju hos mig, men lätt är det inte att låta bli kan jag lova.

Jag har börjat träna på att vara kort, men så tråkigt att jag ska behöva bli kort då jag ju egentligen inte är det. Jag vill ju vara som vanligt, glada Nina liksom :)

Nu är det inte bara kunder som vill stanna och prata med mig, nej då det är dom som säljer också.
Jag får liksom hålla mig lite undan, och då känner jag mig jagad till och med ibland.
Min loppis Leif är absolut inte så, nej han jagas inte haha :)
Men tyvärr finns det faktiskt någon på varje loppis som beter sig lite konstigt.
Den ena han beter sig som att jag är mindre vetande och pratar bebis språk med mig och nästan förföljer mig, nej inte riktigt men känslan av det känner jag. En annan är bara för på liksom.
Ja som ni hör har jag det inte lätt haha :)
Ja jag måste skratta åt det jag skriver, för det verkar ju vara synd om mig då jag läser igenom det jag skrivit :)
Det är inte synd om mig alls, men jobbigt kan jag lova att jag tycker det är.

Nu vet jag och förstår jag ju att en del vill prata för att jag ser glad och snäll ut, och det är jag.
Men jag måste för min egen skulle vara snäll mot mig själv mera, än åt andra.

Så ni som vill stanna och prata med mig får ha förståelse och inte ta illa upp om jag bara säger hej och åker vidare.
Jag menar inge illa, men jag måste få vara Nina på loppis, inte Åh hur är det med dig Nina.
Nej det måste vara slut på det nu.
Jag tar mitt liv tillbaka från och med nu.

Bjuder på den här :)

Jag har haft fina bra dagar här hemma och igår och idag har jag legat och solat lite.
Ja jag har ju skrivit om det förut, att min kropp inte vill ha sol på sig, men att jag ju vill det.
Jag har kompromissat med min kropp och jag fick som jag ville :)
En timme varje solig dag, ja så är det!
Solskyddsfaktor 30 använder jag och solar en timme, och jag blir brun och känner mig pigg.
Kroppen blir arg, trots våran överenskommelse, men det är inget att göra åt.

Min högra arm blir att fungera dåligt och gör det resten av dagen, men sen är den bra igen.
Dumt kanske, ja visst, men hur dumt är det inte att låta kroppen få bestämma.
Jag njuter varenda minut i solen, enda gången som jag slappnar totalt av och får känna mig som Nina.
Ja härliga dagar har jag haft och är säker på att jag har framför mig.

Maria i rensartagen :)

Maria och jag har varit ute och grejat efter min solning.
Ja vi rensade i rabatterna och så gjorde vi rent två fönster som hör till lekstugan. Jag har i tio års tid tänkt måla fönstren så dom blev fina igen, så nu var det dax.
Ja kan ni fatta? Hur jobbigt kan det vara?
Inte alls faktiskt, och fint kommer det att bli.

 

I förrgår blev vi hembjudna av Gerts äldsta son på hemgjord pizza och fotboll på tv.
Simon hjälpte Gert att få upp mig för trapporna.
Tur att han bor på första våningen så det inte är allt för många steg.

Simon och Stina <3

Tur också att vi har en stor bil så både lyft och extra rullstol kan tas med, annars skulle jag ju inte komma upp.
Han och hans tjej Stina gjorde så gott så, och vi fick en mysig stund med dom <3

En gammal bild :)

Renovering pågår <3

Marielle håller på att greja i sin och Daniels lägenhet så att dom kan flytta tillbaka snart.
Hon kaklar och tapetserar, och hon är så duktig så.
Till helgen ska vi åka en tur till Nora för att få se hur fint dom har och för att Gert ska hjälpa dom med lite lister.
Det blir jätteroligt och skönt att få se henne lite.

Häromdagen var jag till frissan, jag älskar att gå dit och bli fin i håret och Sanna är så duktig så.
Nu ser jag ju lite rolig ut under tiden men det blev jättebra och jag är så nöjd.

Jag fick mina "stövlar" från ortopedtekniska i veckan och jag var förväntansfull.
Jättebra kommer dom att bli, men jag har fått  ringa för att be att få hjälp.
Dom sitter inte bra alls just nu, nej dom trycker och klämmer. Lite justeringar så blir det kanoners. Jag kommer att vilja ha dom hela tiden, ja det kände jag fast det gjorde ont. 

Jag tycker om kossor jag :)

Jag hoppas att ni alla har det bara bra.

Kram kram till er <3