Man får inte kissa offentligt!

Hej hej!
Glad påsk till alla lite i efterskott. Här hos oss har vi inte tagit fram en enda tupp eller höna i år, men vad gör väl det? Påsken är inte alls viktig för varken mig eller oss.

Jag känner mig så lycklig, ja jag känner det som att jag är i ett riktigt lyckorus.
Jag är så otroligt stolt, stolt över mina tjejer och stolt över mig själv.

Jag åker runt och känner mig så stolt, jag fixar det så enkelt, allt fixar jag så enkelt!

En underbar känsla av lyckorus som jag önskar att alla fick känna.

Jag och mina assistenter, Maria och Rebecca, vi var ute en dag och fixade med mina alla taklökar en dag.
Jag skulle göra en liten present till min syster som fyllde år, och så behövde vi rensa lite.
Nja, inte så lite egentligen, nej mina taklökar har gett så många "bebisar", så jag har tusentals.
Dom har tagit över så dom kan liksom inte växa sig stora, rensning behövdes verkligen.
Vi valde en dålig dag, det blåste jättemycket och det var riktigt kallt ute.
Vi hann inte bli klar på långa vägar, nej det är tusentals fler jag måste ta bort.
Vi hade tänkt att fixa det nu under helgen, men det kom så mycket snö, så det fick vi slå ur hågen :)

Mina taklökar ynglar av sig och blir tusentals <3

Nu till en dag som inte blev alls som jag tänkt mig, jag som planerat så bra :)
Det började med att jag läste kallelsen jag fått till mitt röntgenbesök igen samma morgon som jag skulle iväg. Jag hittade då två stycken kallelser i samma brev.
Jag hade bara läst det ena!
I den kallelsen jag inte läst eller ens sett så skulle jag dricka kontrast inför röntgen!
Inte nog med att jag skulle få kontrast i armen ( stod i den jag läst), så skulle jag dricka kontrast också, hur tänkte dom här liksom?

Kämpar på med kontrastet :)

Jag har inte druckit det på många år, men jag minns smaken efter dom första två ganska okej klunkarna. Jag kan lova att jag började gruva mig :).
Jag hade fått två röntgen tider eftersom jag skulle göra en helt vanlig röntgen och sen en datortommografi.
Jag bestämde hemma att det var bäst att jag väntade med "emlan", ja bedövningskrämen, tills jag skulle komma dit. Krämen ska inte sitta mer än en timme så jag ville inte ta på den för tidigt.
Fel av mig!
Då jag kom dit och började ha på kräm på min bästa arm, ja då var det min tur direkt, och det skulle sättas en nål, NEJ!!
Men snäll som jag är så följde jag snällt med in, och jag fick bestämma mig för att det skulle gå bra även utan emla.
Nja det gick inte att sätta nålen i armen som brukar vara bäst, men i handen skulle det gå, så handen fick det bli.
Hon var jätteduktig och fick till det bra, men attans vad ont det gör i handen utan emla.

Efter att nålen satt på plats så skulle jag dricka, jo jag berättade direkt att det kanske inte skulle gå, men ni kan inte ana!?
Jag är stolt över mig själv och med lite peppning från Rebecca så gick det!
Jag drack nästan upp en hel liter, en deciliter kvar bara tror jag. Skitduktig var jag!
Dom hade tagit bort den hemska smaken från förr och nu var det helt okej tyckte jag, inte som vatten synd nog, men det gick, och det är ju huvudsaken.
Ja herregud så det inte blev som jag planerat, men det gick bra iallafall och dom fick sina bilder och jag är tacksam för att fått komma dit och ta dom.

Nu väntar några dagar innan jag kan få svar av min doktor.
Min doktor är ju neurolog, så han skriver väl till mig det han får läsa, läsa det som någon doktor som kan området mage och höfter.
Jag håller tummarna för att det är bra, förutom den ena höften som jag ju vet är helt trasig.
Jag skulle ha opererat den för flera år sedan, ja fyra tror jag. Jag och min ortoped bestämde då att vi skulle ta min vänstra höft om ett år, men sen blev jag sjukare och då kände jag inte att det spelade någon roll om en höft var trasig.
Nu kan det ju förstås ha betydelse då jag har ont, visserligen i den andra, men eftersom jag känner så fel så kan det ju vara en felkänsla jag känner.
Ja det är knepigt att ha en kropp som är allt annat än som den var innan, den är liksom helt super konstig:)

Efter att min dag inte blev som jag trott och planerat så fortsatte vi på den banan.
Lite lunch på China, ja det var jag verkligen värd! Friterad kyckling och sötsur sås, ja inget kan slå det tror jag :)
Efter maten upptäckte vi att det var ganska fullt i min påse, och inne på restaurangen kommer jag absolut inte in på deras toalett.
Det fick bli en nödlösning, en buske!
Jag vet att man inte får kissa offentligt, men jag hade inget riktigt val eftersom jag inte hade något att tömma i :)
Jag ska börja ha med en tomflaska i min "rygga"(ryggsäck) tror jag faktiskt, det kan vara bra att ha :)

Jag vill nu skriva om en grej som jag känner är lite tabu att prata om, ja nu igen :)

Det är många, säkert ganska många som tycker synd om mig som sitter i rullstol.
Det finns säkert lika många om inte fler som tycker synd om Gert, synd att hans liv blev "förstört", helt annorlunda och ja det kan nog inte vara lätt.
Ja lite såna tankar kan många ha runtomkring oss har jag förstått.

Dom som känner mig och oss dom vet, ja dom vet hur vi har det här hemma hos oss och med varandra.
Alla andra som inte känner oss, ja det är många av dom som spekulerar.
Nu är det ganska många som läser mina inlägg, så jag tänker att man kan genom att läsa där se att vi har det toppen.
Men samtidigt som jag skriver så mycket om hur bra jag har det så kanske endel tror att jag överdriver eller kanske att jag rentav ljuger?
Ja man får fundera och tycka vad man vill, allt är möjligt, men jag kan lova att jag inte ljuger!
Nej det är något som är väldigt viktigt för mig, man ljuger inte!

I början då jag blev sjuk så var mina tankar helt andra än nu, då kände jag att jag skulle bli en belastning för Gert och för alla runtomkring mig.
Tänk om jag skulle bli ett kolli liggandes någonstans bara?Tänk om jag inte skulle kunna göra mig förstådd?  Ja faktiskt så hade jag såna tankar då.
Det var då, och det är ju inte konstigt att jag tänkte så då hela mitt liv höll på att rasa.

Nu och då efter att chocken lagt sig och vi alla i min lilla familj har accepterat att jag är sjuk, så har det varit toppen.
Om inte min familj tagit det så bra och levt på som vanligt, ja då vet jag då inte? Nej då vet jag inte hur jag mått i allt, dom har verkligen hjälpt mig att få må så bra som jag gör idag.
Jag har fått vara Nina <3

Vi har pratat om just det här hur en del undrar och tror att vi har det jättejobbigt hemma, och vi förstår ju att det kan kännas och tros så för någon som inte vet.
Gert skulle ha "pushat" på mig och stöttat om det behövts, men han behöver inte det.
Nej jag pushar på mig själv, helt utan att veta om det :)
Han behöver inte få mig på bättre tankar då jag är deppig tex, nej för jag är aldrig deppig.

Många kan säga att - ja men du måste ju ha dåliga dagar och tider du med?, men nej det måste jag inte, verkligen inte. Det låter lite kaxigt, jag hör det.
Jag mår toppen, verkligen jättebra, och Gert behöver inte ha det så jobbigt här hemma som många kan tro.
Nu menar jag inte att han inte hjälper mig, för det gör han jättemycket.
Han behöver ibland försöka hejda mig lite, samtidigt som han vet att jag är som bäst och mår som bäst, då jag bara kan köra på som jag vill och kan och orkar.

Jag och vi har ibland tänkt på hur det skulle kunnat vara om det varit tvärtom?
Han tror att han skulle vara mer deppig och ledsen. Han vet också att jag skulle ha pushat på honom så att han fått all min positivitet med sig.
Vi hade fixat det och jag skulle aldrig gett mig.

Nu är jag faktiskt glad att det blev jag som fick det här som jag nu ska drass med, för jag vet att jag orkar. Jag kan mycket själv och jag orkar.
Nu har jag mycket mina assistenter att tacka för att jag kan fortsätta och leva på som innan jag blev sjuk. Ja utan deras hjälp så hade jag verkligen inte varit den positiva Nina jag är idag.
Positiv säkert förstås, men verkligen inte som nu.
Jag kan göra nästan vad jag vill men inte själv alltid då, nej men med deras hjälp, och jag är så tacksam och glad över det!!
Hur skulle mitt liv sett ut om vi inte flyttat hit? Hur skulle det sett ut om jag inte träffat Maria och Rebecca?
Det måste varit meningen att allt blev så bra som det blev, vilken himla tur jag haft!

Jag har lyssnat på en pod, min andra i mitt liv :)
En helt fantastisk pod som jag kommer att behöva lyssna på om och om igen.
Jag behöver verkligen träna på det han pratar om.
Så viktigt att sätta gränser.
Du är ingen tillfällighet, du är här för att göra skillnad.
Vilken skillnad vill du göra?
Ja, lite att fundera på faktiskt.

Den här fina fick jag av Maria <3

En dag då jag var ute och åkte så stannade jag till för att ta lite kort, jag filmade in en snutt också men jag kan inte få in en film här tyvärr, haha eller kanske tur :)Nej jag är inte den tekniska här hemma kan jag lova :)
Hur som helst så är det vidrigt hur lortigt det är längs vägarna, inte bara den här där jag åker.
Jag kan inte förstå hur någon kan tro att man kan kasta ut skräp, och sen tro att någon annan ska ta upp efter sig? Eller kanske tro att det försvinner av sig självt?
Nej för mig är det helt obegripligt och jag går verkligen igång på det här med skräp slängning!.

Lär vi inte våra barn att dom inte ska kasta ut genom rutan då dom ätit mat från Mc Donalds tex?
Nu vet jag ju att många lär sina barn rätt, men hur gör vi själva då?
Jag menar absolut inte att det bara är ungdomar som kastar, nej det är vi vuxna också??
Jag tycker det är hemskt att vi tydligen vill slösa bort en massa pengar på att någon ska gå och städa längs vägarna efter oss, ja efter den och alla som kastar ut.

Pengarna kan ju gå till väldigt mycket vettigare saker om man frågar mig.
Det är vidrigt och snuskigt hur vi faktiskt håller på!

Då jag och Gert var till Dahab i Egypten för några år sedan så såg vi det också, massor med skräp längs vägarna.
Vi tyckte båda att det inte alls såg trevligt eller välkomnande ut längs vägen. Nu fanns det också någon död kamel längs vägen, men ändå?!
Om vi hade skräpet kvar i bilen och kastade i våran egen soptunna då vi kom hem istället, ja hur fint skulle det då inte bli?
Jag önskar att alla tänkte till, att vi alla förstod konsekvenserna av vårat kastande!

En dag i veckan då jag och Rebecca som vanligt skulle åka och handla, då hände något fantastiskt.

När jag var på väg in så kom min vän Elenor ut.

Åh vad härligt det var att träffa på henne lite, att få ge henne en kram eller två.
Ja hon är fantastisk på så många sätt, och vi har väldigt många minnen och upplevelser sedan förr, då jag var frisk.

Ja herregud så mycket som hänt dom senaste kanske femton år sen.

Hon är en fin god människa med hjärtat på rätta stället, ja det har hon.

Nej nu måste jag rätta lite för att faktiskt börja rätta mitt kommande inlägg efter det här.
Jag har varit tvungen att skriva flera inlägg då det blivit så mycket ord och text som bara kommer ut i fingrarna.
Jag hoppas att ni alla har haft en fin påskhelg och bra dagar.
Kram kram till dig
Från mig!