Tänk vilken känsla!

Hej hej!

Jag måste börja att berätta om påsken, ja inte direkt om påsken, men om påsk kärringarna och gubbarna som kom förbi vid oss.
Förra året hade jag gjort små påsar med godis i tills alla skulle komma och ringa på.
Då kom ingen!? Nej faktiskt inte en enda!?
I År kom det fyra gummor och två gubbar tillsammans. Inte alla på en gång, men totalt liksom.

Jag förberedde mig lite enklare den här gången och dom fina barnen fick välja vad dom ville ha :)
Bra "deal" tyckte jag, och jag var så glad över alla teckningar och besök jag fick.
Dom minsta barnen hade sina föräldrar med sig ute på gatan :) Så härligt och jag minns ju då mina tjejer var små och skulle gå påsk kärring :)

Nu till något helt annat, jag svänger lite fram och tillbaka med olika ämnen och saker i dagens inlägg.
Häromkvällen så blev mina ben och min rumpa helt galna :)
Vibrationsträning delux liksom!
Min rumpa och mina lår vibrerade i 110! Jag hann som vanligt inte med att filma in, och på kort syns det ju inte. ( Jag hade då inte heller kunnat filma in eller ta kort själv eftersom hela jag skakade. )
Det höll i sig några minuter, längre än det brukar och det är vid såna här tillfällen som jag undrar hur det går till, hur fascinerande är inte kroppen? 
Och min är ännu mera mest fascinerande kan jag lova! :)

Som alla andra dagar och veckor så har den här rusat fram. Det är inte bara dagarna som går fort, nej veckorna går liksom ännu snabbare. Helt otroligt vad tiden går fort.
Ni som läser vet ju att jag och vi här hemma inte ligger på latsidan precis, nej det hinner vi verkligen inte med. Nej vi har lite projekt varenda vecka och ibland varenda dag.
Jag tycker så mycket om att greja och göra fint, och enligt mig så blir det riktigt bra och fint vartefter vi blir klara.
Än är det ju mycket mycket kvar, men vi har inge bråttom alls. Nej vi ska ju liksom bo här resten av våra liv, så vi hinner än hoppas vi på.

Här nedan har jag tagit kort på den tapet jag ska sätta upp i mitt blivande träningsrum.
Jag formligen älskar den tapeten.
"Josef Franks Vårklockor" är det som jag älskar.

Jag hade just den tapeten i min lilla sommarkiosk som jag hade vid en badplats i Smedjebacken, ja åh vad jag tyckte om den. Resterande i min familj gillade den (tapeten då) inte alls lika som jag, nej dom tyckte att den var riktigt ful :)
Nu är det iallafall mitt träningsrum, och jag får bestämma:) Gissa hur roligt det kommer att bli i det rummet? Jag kommer att träna många gånger om dagen är jag säker på, ni ska få se :)

Ett gammalt kort på mig :)

Som ni kommer att se nedanför min text nu så har vi grejat nästan klart i tvättstugan. 

Jag är så nöjd och det blev så himla fint mot innan så jag kan nog låta lite skrytig. 

Jag och Maria fixade klart den sista lilla gardinen i fönstret och sydde små fina omtag med spets, ja toppenfint blev det om man frågar mig :) 
Tänk vad man kan förändra med lite färg och tyg, och i mitt fall lite kakel till bänken också :)
Nu är det ju jag som bor där, även om jag inte är den som är där mest.

Men om jag varit frisk så hade jag varit där mest är jag säker på, och alla dom andra ska ju också ha det fint då dom är i tvättstugan.

Allt är inte riktigt klart än, det saknas tex en matta som jag beställt och som kommer i veckan.

Ibland eller ganska ofta funderar jag på vart alla ord och meningar kommer ifrån.

Allt jag skriver bara kommer ut från huvudet genom mina armar och mina fingrar. 
Fantastiskt tycker jag, och det är som magiskt på något sätt.

När jag var liten och gick i mellanstadiet, då kunde jag också. 
Jag minns att jag ibland skrev ur en hel skrivbok och behövde en ny bara genom att skriva en berättelse ifrån fantasin, från huvudet.

Jag kanske hade det redan då, jag vet inte.

Skillnaden nu är då att jag skriver sanningar och händelser som varit på riktigt, eller som är på riktigt.

Då skrev jag om fantasi grejer, saker som var sagor.

Något jag skrivit om förut många gånger, det är att det är så viktigt att man får göra och tycka som man vill. Att ingen annan människa ska få påverka det man faktiskt är.

Jag har varit i just det i många år, ja en herrans massa år, men inte nu.

Nej jag bröt mig ut och fick hitta på mig,  självaste Nina som fanns långt där inne.

Den Nina jag är idag, den Nina vill jag fortsätta att vara. Jag finns och jag känner och tycker det jag vill. Absolut inte som någon annan.

Det är och har varit väldigt viktigt för mig att mina älskade barn skulle få med sig det i livet. 
Att dom ska veta att det dom tycker är det dom tycker, och att dom ska finnas.

Herregud så viktigt det är att få finnas! 
Det känns lite som att jag predikar om det lite då och då, men superviktigt är det!

Hur många där ute är i det jag varit i, som jag var i, i så många år? 
Jag är rädd för att det är många,  väldigt många som inte finns. 
Det är så hemskt, och jag önskar att jag kunde hjälpa till så att ni vaknar upp ni som är mitt i det. 
Att ni vaknar upp och förstår att ni är betydelsefulla, att ni har rätt att finnas, precis som alla andra! 

Jag bryr mig väldigt mycket om andra, ja jag är ganska "oego". Jag är en snäll god människa, ja faktiskt tycker jag det.

Jag är omtänksam och ordnar och fixar så att alla runtomkring mig ska må bra. 

En sak jag verkligen saknar nu då jag är sjuk, det är att jag skulle vilja gå in i köket och fixa till något gott till oss, eller till någon som kommer.
Att överraska!

Jag kan inte det längre! Jo jag kan ta hjälp, men oftast blir det inget alls eftersom jag måste engagera fler i det jag vill göra. 
Jag måste få hjälp med det jag vill fixa, och det är inte alltid så lätt att få till den rätta överrasknings känslan då, jag saknar den.

Jag kan baka förstås, bre mackor och laga mat.

Ja sånt kan jag fixa med lite hjälp, men inte det där spontana. Nej det saknar jag verkligen!
Att kunna gå ut i köket och göra något gott till resten av familjen som kanske ser på TV, ja åh vad jag saknar just det. 
Inget jag tänker på ofta alls, men jag just den känslan dök upp nu och jag ville dela med mig och försöka förklara.
Det är dom enkla vanliga sakerna, ja dom saker man tar för givet då man är frisk, dom saknar jag. Ibland saknar jag dom så det gör ont, men sen går det över fort.
Att kunna dra på mig ett par jeans och en tröja för att sticka iväg på något, eller skjutsa någon lite snabbt, ja tänkt vilken känsla!!
Ja att inte kunna klä sig mer, att inte kunna göra allt det där vanliga som jag faktiskt har kunnat förut! 
Kanske skulle det varit bättre eller bättre vet jag inte, om jag varit förlamad från början, om jag inte vetat hur det var att gå tex. 
Men nej, jag är ju samtidigt så lycklig över allt jag kunnat göra förut, att jag kunnat vara precis som vanligt. 
Det är en dubbel känsla kan jag säga, men jag väljer att vara glad över allt jag kunnat. 
Jag är också glad över det jag kan, trots att det inte är en bråkdel mot vad jag kunde förut.

Nu till något helt annat, igen :)
Gert kom in en kväll för några veckor sedan och jag frågade hur det var med kaninerna där ute?Jo det är bra med alla tre säger han då?

Va? Vi har ju bara två kaniner där ute? 

Kaninerna hade fått sällskap av en liten söt mus :)

Musen har blivit kvar där ute i lekstugan sedan dess, och trots att Gert städade bort ett litet bo han hittade, så bor han kvar där vad det verkar. 
Gert har sett den flera gånger, nästan varenda dag, lilla plutten. (alltså musen)
Den är så nyfiken och rädd samtidigt, men han kikar gärna fram då Gert är där ute. 
Lite mysigt kan jag tycka faktiskt men inte så bra kanske om det blir fler än en där. 
Han har fått en egen lite matskål, ja han hade varit i tjejernas skålar så vi tänkte att det vore bättre han fick en egen. Vilken "lyckomus" det är, fri tillgång till mat och vatten :)
Gert har sett att han äter i den och dit når inte kaninerna :) 
Ja tänk, så länge det bara är en mus så låter vi den hållas och får bo med kaninerna, men om det blir fler, ja då får vi vidta åtgärder som det så fint heter.

Vilken utveckling!
Ja nu pratar jag om telefonerna.

Jag köpte en "ny"väldigt gammal telefon av en tjej på en köp och sälj sida på facebook.

Jag började då att tänka lite på hur det var förr i tiden!

Det var inte många som hade telefoner och dom som hade det kunde ringa varandra, men det fanns nog inte många att kunna ringa.

Det var säkert så att den som tog emot samtalet fick skriva en lapp, och sen få den skjutsad på häst tex dit den skulle? 
Haha, ja fantasin började skena, och det är så svårt tycker jag.

Jättesvårt att förstå hur man nu kan ringa vart som helst i världen? Helt utan sladd?

Ja teknikens under, jag tycker nästan att det är läskigt hur snabbt det går framåt nu.

Tänk då jag var ung, då var det telefon kiosker som gällde liksom.

Solen spelar mig ett spratt!
Ja den jäklas verkligen med mig hela tiden.

Så fort jag kommer ut då det är strålande väder så går solen i moln, jättestora moln! 
Ja jag som älskar att ligga i solen och njuta, ja jag kan bli lite lätt irriterad. 
Solen skiner jättemycket, tills jag kommer ut, ja då kommer det så stora moln ibland så solen inte ens kommer tillbaka på flera timmar :) Ja så taskig är den tydligen :)
Jag som trodde att vi var kompisar? :)

Häromdagen så blev jag har intervjuad, ja jag har faktiskt blivit det. 
Det är en tjej som heter Clara som kom hit till mig en sväng. 
Hon hade köpt med sig fika och vi satt och pratade, ganska länge. 
Hon går en journalist högskola i Göteborg och där har hon och dom en tidning. 
Nu skulle deras projekt vara rörelse, och det var då jag kom in :) 
Hur har mitt rörelsemönster förändrats sedan jag blev sjuk?

Jag hoppas att jag inte svamlade för mycket haha :) Efter att vi pratat klart så visste jag inte vd jag hade sagt, men det blir säkert bra :)
Jag hoppas också att korten hon tog blev bra, eller iallafall dugliga. 
Usch vad jag inte är bra på just det. Jätteroligt vad det iallafall och en supergullig tjej.

Inte nog med att vi har en liten mus på besök, vi har en lite rolig skata också.

Skatan ute här har börjat bygga bo någonstans. Den vill ha rejäla grejer till sitt bygge vad det verkar. 
Den åker iväg med ibland jättestora pinnar och grenar. Ibland så tunga att den måste mellanlanda. 
Så synd att vi inte vet vart den tar vägen med pinnarna för då hade vi ju kunnat hjälpa till och köra ditt en skottkärra :)

Ja som ni säkert märkt så blev det lite extra rörigt idag. 
Jag har så mycket jag vill skriva om och allt har ju inte ett sammanhang :) 
Jag är flera steg före varje inlägg nu. Det blir bara mer och mer text som jag skriver till nästkommande inlägg eller ännu längre fram :)

Jag hoppas att ni alla har det bra, och jag hoppas att ni finns. 
Jag hoppas att just DU finns! 

Kram kram från mig.