Jag var beredd på kamp!

Hej hej!

Det verkar bli en sömnlös natt, iallafall än så länge. 

Jag kan inte sova då det vräker ner utanför, ja det regnar menar jag. 

Just nu slår det inte mot fönstren, men det brukar göra det, så jag tar och skriver lite istället :)

Ja efter en bal och studentvecka så har lugnet infunnit sig igen. Ja nu var vi lugna under hela tiden, men vi har inget mer att fixa med, nu då det är klart. 

Efter studenten så skulle tältet plockas ner som vi hyrt och lämnas tillbaka, men för att kunna vika ihop själva tältduken så behövdes det torka. 

Det hade regnat ganska mycket dagen före, och dagen efter.

Det enda och bästa stället för att få det att torka blev i ishallen. 

Hemma här har vi inte plats för något så stort :) Gert la ut det lite överallt i ishallen så att det skulle kunna bli torrt.

Dagen efter redan så gick det att vika ihop det.

Ja ganska mycket efterjobb blev det, men jätteskönt då det var klart. 

Nu är allt över och slut och vi har alla våra fyra barn klara och färdiga nu.

Skönt förstås, men väldigt konstigt samtidigt. Hur gick det till liksom? Hur kunde dom alla bli så stora, och så fort?

Nu går tre av dom på universitet förstås, så än är det ju inte riktigt klart :)

En sak som kom upp då vi pratade häromdagen var att jag är så glad över att jag lever nu.

Tänk om jag levt förr i tiden? Det hade ju aldrig gått!! 

Jag som vill duscha varenda dag :) 

Det har ingen betydelse om jag är sjuk, nej jag vill in i duschen varenda morgon. 

Jag vill vara klar för dagen liksom.

Förr i tiden duschade man inte ofta alls, nej då fick man ta ett bad till jul kanske, nej fy så ofräscht haha :) Alla måste luktat väldigt illa då förr i tiden trots att dom säkert försökte tvätta sig.

Då det är sol ute och soldagar för mig, ja då väntar jag med att duscha tills jag solat klart. 

Ja tänkt sån tur och lyx jag har att jag kan sola, så mycket jag orkar liksom. Och duscha!!

Det är verkligen bland det bästa jag vet, jag njuter varenda sekund.

Nu till något jag verkligen inte njuter av, nej varken jag eller dom runt mig.

Rebecca är så rolig, hon håller för öronen då jag skriker. 

Inte för att hon inte ska höra mig, nej hon gör det iallafall.

Både Maria och Rebecca blir helt svettiga då jag skriker av smärta, och en dag fick Rebecca ont i huvudet efteråt.

Ja den smärtan som blir i min höft är inte att leka med. Jag har tagit upp det med mina läkare och fått röntga mig i både datortomografi och magnetkameran men inget är fel, inget fel syns som kan göra att det göra så himla ont. 

Nej då är det ju så, och jag vet iallafall att det inte är något farligt.

Min massör Elin, hon masserar och trycker för att det ska bli bättre, och det blir alldeles säkert inte sämre iallafall. Jag är jätteglad att hon vill och försöker hjälpa mig. 

Grymt ont gör det och den bara dyker upp, ja häromdagen så fick jag en liten förvarning om att nu kan det nog hända, och ja, det hände. Usch vad jag tycker att det är hemskt. Nog om det :) 

Jag mår ju bra och lite smärta då och då får jag vänja mig med helt enkelt, även fast jag inte har lust med det egentligen.

Som Melina sa då hon var liten till mig då jag inte ville något, men mamma, man kan inte tycka att allt är roligt som man måste göra:) 

Nu till något annat :)

Här i veckan så  luktade mina byxor så gott tyckte Maria då hon tog från garderoben. 

Jag kände inget alls just då, men idag! Idag så kände jag då jag skulle sätta på mig en sovtröja. 

Jag sover nästan alltid i en långärmad tröja då jag ofta är frusen på natten. 

Den luktade helt gudomligt och helt fantastiskt gott. 

Jag har bytt mjukmedel, eller rättare sagt köpt en till sort och jisses vad den luktar gott! 

Nu kommer det bara att bli den framöver. Gert fick ge mig en extra kram efter att han hjälpt mig på med tröjan för att känna hur gott den luktar, men nej han kände ingenting haha :)

Nu har han väldigt dåligt luktsinne så det är inte så konstigt förstås.

Väldigt ofta på kvällarna så får Gert rycka ut och hjälpa mig med mina ben. 

Dom är så fulla och stinna, så han behöver röra och klämma på dom lite. 

Mina fötter känns, ja jag vet inte, jag kan inte ens förklara hur dom känns.

Så himla jobbigt att få den känslan då jag ju vet att det inte är på riktigt, dom är ju helt vanliga ben och fötter. Men jag har lärt mig att gilla läget, trots att det känns så jobbigt just då.

Vi var till Nyhammar en dag för att titta på Oliwer som skulle spela fotboll.
Oliwer bor och är med i ett lag i Filipstad i vanliga fall , men nu på sommaren så är han med i Smedjebacken igen istället.
Roligt för oss så vi kan titta på honom ibland.
Det är ju inte långt till Filipstad förstås, så vi tar oss alldeles en sväng dit mot hösten då han är med där igen :)

Jag är som dom flesta vet här totalt ointresserad av fotboll, ja iallafall allt på tv:n :)
Då Oliwer spelar så är det roligt att titta tycker jag :)

Jag och vi har svårt att få dagarna att räcka till, ja som vanligt med andra ord.

Dagarna går verkligen för fort, jag behöver flera timmar till varenda dag, ja jag vet inte om det räcker ens. 

Jag hör och läser ganska ofta att många tycker att dagarna är långsamma och tråkiga? 

Ja jag förstår ju att det kan vara så, men för mig är det aldrig så, nej faktiskt aldrig. 

Jag önskar att jag kunde smitta av mig lite på alla som känner att dagarna är långa, att alla ska kunna få energi av mig och lust att leva. 

Ja faktiskt så är det nog en stark drivkraft för mig, att få leva, att kunna få vara! 

Jag hoppas att jag aldrig någonsin hamnar i den sitsen så att jag tycker dagarna är långsamma, nej jag älskar mitt liv och att få greja. 

Att laga mat, baka, pyssla och göra fint, sy gardiner och ja min lista kan bli hur lång som helst med saker jag tycker om att göra. 

Livet kan ta slut när som helst, och då vill jag ha hunnit med allt jag vill. 

Jag mår verkligen jättebra, och jag vill ta tillvara på varenda minut.

Det låter säkert helt övernaturligt att kunna vara och må som jag gör, och jag ser det ju då jag läser det jag skriver. 

Men trots det, så är det ju så det är, jag ljuger inte eller överdriver, nej det är verkligen som jag skriver. Livet är fantastiskt att få leva.

Häromdagen kom hjälpmedelcentralen förbi för att kolla min rullstol lite. Det blev så att den fick lov att åka till Borlänge några dagar.
Jag hade felanmält den då jag ett längre tag känt att den inte varit sig lik alls. Nej den har betett sig konstigt.
Jag fick bara min manuella rullstol kvar hemma vilken ju är jättebra den med, men absolut inte lika bra som den stora.
Två motorer vart bytta (Jag glömde fråga hur många som finns), nya bakdäck, nya lampor, ny panel och ett lock till laddaren som jag råkat köra sönder. Låsningen till nackstödet var trasigt, och han hittade på det med :) Ja dom är toppen dom som hjälper mig, verkligen superbäst. Jag hade inte berättat om alla smågrejer som jag haft sönder, men han upptäckte dom iallfall :)
Jag kör ibland lite för fort där det krävs sakta fart, det är då det händer!?
Dom på hjälpmedelcentralen tycker att det är bra att det syns att jag använder den :)
Det är skönt att jag aldrig fått skäll av dom för att saker gått sönder, dom är bäst!
Dom hade min rullstol ett par dagar och jag fick hem en nyservad och väldigt mycket både helare och finare rullstol.

Nu en sak som jag kan tycka att jag har tur med :)

Jag kan ta mig fram sittandes, ja ni kan ju tänka er vilket lyx att alltid ha en stol! Jag behöver aldrig kolla om det finns någon ledig plats :)
Nu kollar jag förstås efter en ledig stol eller fler iallafall då jag ju inte går ut och fikar eller äter ensam, men jag vet att iallafall jag får sitta.

En annan sak som jag känner är skönt då vi åker iväg någonstans jag och Gert, det är att vi inte har någon tid att passa. Nej ingen är hemma och väntar på oss, det är bara vi.
Förut då barnen var små var det mattider, läggdags,träningar mm. Nu är det bara vi!

Jag har haft Tyke (Marielles hund) här i några dagar lite då och då.
En morgon tidigt så ringde det på dörren då jag låg i sängen och Tyke var vid mig. (Min assistent hade inte kommit än.)

Då det ringde på så sprang han till dörren och skällde med sin mörkaste farligaste röst.

Jag kunde inte öppna, och den som stod där utanför blev säkert livrädd. 

Vi har glas i dörren så dom såg ju varann, både han som ringde på och Tyke som skällde.

Frustration kan jag lova! Att inte kunna öppna dörren!! 

Efter en stund började hissen att larma, och det var då efter en stund jag förstod vem som ringt på dörren. Vilken morgon!??

Strömmen skulle vara avslagen hade jag fått ett meddelande om i brevlådan.

Fem minuter bara tror jag det var, men medan hissen larmade så kändes det som en lång stund :)

Jag hittade några kort på då Marielle tog studenten för fem år sedan, och så Melina nu då det här året <3 Mina Älskade barn <3

Nu till lite annat :)

En dröm för mig har varit att sätta upp min favorit tapet i något rum här hemma.
Nu är det bara jag som tycker den är fin, så jag har varit beredd på kamp! :)
Nu behövde jag inte kämpa alls för att få ha den, den skulle få sitta i mitt träningsrum, och nu sitter den där redan! Allt tack vare Maria.

Maria har slitit på som bara den nu några dagar innan hon skulle gå på semester.
Hon har hjälpt mig att förverkliga min dröm, att äntligen få tillbaka den tapet som jag älskat sedan jag hade den i min kiosk. Ingen av dom andra i min familj tyckte om den, men jag gjorde.
Nu då det är klart med tapetseringen, så ska jag få lite i ordning i mitt kommande träningsrum.
En uppertone och lite andra träningsgrejer ska det få bli där inne, och gissa hur smal och smärt jag tänker bli till nästa sommar? :) :)
Iallafall starkare tänker jag bli, och sen om jag blir lite smalare på köpet så är ju det bara plus.
Om det är någon mer som tycker om den, så är det en Josef Frank tapet, han har designat den.

Jag var tvungen att ta ett kort på tavlan, ja i flera dagar var våran anslagstavla alldeles tom!
Den var tom i några dagar,  men inte nu längre.
Det har känts så skönt att inte ha någon tid alls bokad, att bara få vara.
Bakom tavlan har vi rivit väggen ner i trappen där jag tänker sätta tegel, men det är ett projekt som får vänta lite :)

Som ju alla som läser vad jag brukar skriva så vet ni ju att plantera pelargoner är absolut bland det roligaste jag vet. Inte mycket till krav tycker Gert :)
Lupiner och pelargoner :)
Ja det är verkligen mina sommarblommor det.
Som ni ser längst bort i slänten så har min lupinslänt börjat ta sig ganska bra.
Jag behöver några till till vänster, men det får bli till nästa år har jag tänkt.
Ingenting är ju bråttom alls, vi lever här och nu och ska ju leva tills vi dör. Ja och bo här så länge vi kan ska vi göra, så förhoppningsvis hinns det mesta med.
En liten katt slang med i bild också såg jag då jag tittade upp efter att ha tagit kortet.

Ja det där med att jag inte har så höga eller stora krav här i livet, ja som Gert säger och tycker.
Han kanske har rätt i det, jag har inte höga krav eller behöver särskilt mycket för att bli glad och nöjd.
Nej jag blir glad av det lilla, jag njuter av att fåglarna kvittrar eller att det blir fint då Gert snickrat något. Ja jag har inga särskilda krav alls, mer än att få vara jag då.
Det är inte det lättaste i livet har jag ju fått förstå, nej att få vara som man är och bli accepterad som man är, det är inte alls det lättaste.
Men jag tänker vara jag och har varit det länge nu, jag vill inte spela något spel och vara ytlig, nej det är inte jag. Det är viktigt för mig att få vara jag lika som det är att dom runtomkring mig också förstås får vara dom. Dom ska inte och aldrig behöva förställa sig och göra något dom inte vill.

Nej ingen ska göra något dom inte vill och jag har en grej som jag känt sedan jag var ganska liten.
Jag vill inte kramas med någon jag inte vill kramas med.
Nej att kramas hur som helst då man ses, det är inte jag alls, nej jag är ingen kramare alls.
Däremot om det är någon jag tycker om så kramas jag gärna förstås, men inte annars.

En vän Alexandra stod på ett loppis och sålde grejer en dag.
Då hon såg mig frågade hon om hon fick ge mig en kram, hon visste hur jag var och är :)
JA!! självklart ville jag ge henne en kram, fina Alexandra <3

Det är många som gör tvärtom som jag, dom kramar alla dom känner och möter, och det få dom göra, självklart, men inte med mig helst.
Nej jag har känt den känslan genom åren och gillar inte att man ska behöva tvingas till en kram.
Det kan i vissa fall kännas riktigt obehagligt, men det finns ju då förstås en bakgrund till varför jag tycker så. Jag har varit med om alldeles för mycket tvång, så för mig är det viktigt att jag kan slippa. Det som hände förut kan förstås aldrig bli så igen, men själva känslan finns där.
Nu är det inte så att jag inte vill kramas, nej för det vill jag, men inte med alla liksom.
Det kommer nog att tolkas lite olika det jag skriver, men jag tar ett exempel här så förstår ni vad jag menar.
Jag har ett exempel på en kvinna som jag känner lite ytligt.
Då vi ses så vill hon kramas, och så har hon sitt ansikte en decimeter från mig när hon pratar med mig. Jag tycker inte om henne alls och har nu börjat backa med rullstolen för att få "space", nej hon blir obehaglig tycker jag.
Det jag ville ha sagt med allt som blev nu var att man inte ska göra något man inte vill, nej det är förbjudet enligt mig.

Nej nu måste jag rätta lite vilket ju kommer att ta ett tag idag haha :)

Jag hoppas att alla har det bra då ju jag har det :)
Kram kram