Jag ger den en fajt!

Hej hej!

Nu ligger jag här i min säng och klockan har inte blivit nio än.
Ja här bor trötta familjen, ja vi kanske ska kalla oss för det.
Både jag och Gert är trötta, det gör mig ingenting att lägga mig så tidigt.
Nu somnar jag ju inte klockan nio, nej som ikväll sitter jag och skriver lite tills jag känner mig redo, för att stänga av lampan och släcka ner skärmen.

Det har verkligen blivit mitt jobb det här skrivandet. Ett jobb jag trivs väldigt bra med, och som jag känner behövs. Jag har fått flera meddelanden under årens lopp, om hur jag hjälpt till bara genom att ha skrivit här, och som någon läst och blivit hjälpt av.
Någon har fått energi och styrka av mig, mitt i deras elände.
Ja faktiskt så har jag fått höra att det varit så ibland, och då blir jag så otroligt varm i kroppen av kärlek. Det är ju just därför jag började med min blogg, för att kanske kunna hjälpa någon.

Som så många vet så har jag ju en helt fantastiskt, underbart konstig och rolig kropp.
Ja samtidigt som jag ofta skrattar åt min kropp, så är det ju en riktig skitkropp jag har :)
Ja om ni visste vad mycket och ofta jag skrattar åt allt konstigt den hittar på, eller som den beter sig.
Kroppen spelar mig ett spratt, eller rättare sagt många.
Den gör precis som den vill, hur mycket jag än kämpar emot, och jag lovar, jag kämpar emot!
Nu då jag haft den här kroppen bra länge, så kämpar jag kanske inte lika mycket som jag gjorde i början, men jag försöker.
Den bryr sig inte, och den lyssnar inte alls på vad Nina vill eller behöver.
Nej den är totalt ego och bryr sig bara om sig själv, ja det trots att den ju bor i mig liksom. Det tar den inte ett dugg hänsyn till? :)
Ja som ni ju förstår av all min text så skämtar jag mycket om mig själv, och om allt vad min sjukdom gör med kroppen. Jag tar det mesta med ro.
Visst är jag arg på den också, ibland jätte irriterad, men det hjälper ju inte. Helt lönlöst liksom :)
Nej det finns ju ingenting som hjälper så att kroppen blir bra igen, nej den har ingen lust till det alls. Den har liksom gett upp det här vanliga fantastiska livet, den tror att det är så som den är nu som det ska vara.
Jag har försökt förklara i min snällaste ton för att göra mig förstådd, men inte!:)

Jag blir så fascinerad av att det kan bli så som det är, den känslan känner jag ofta, att jag är fascinerad och förundrad.

Livet är fantastiskt trots att kroppen inte bryr sig om mig.
Jag tänker ignorera den, och jag ger den en fajt, en riktig fajt inuti mig, och där vinner jag iallafall.
Inte inuti kroppen menar jag, men inuti huvudet liksom :)
Jag tänker inte låta sjukdomen ta död på mig, den kommer inte att få mig ledsen eller något negativt alls. Nej jag tänker, och jag har redan vunnit just den kampen, jag tänker leva.
Jag tänker inte bli min sjukdom, nej aldrig i livet. Jag tänker fortsätta att säga att jag har fått lite Ms om det är någon som frågar.
Jag trivs med mig själv och dom jag har nära runtomkring mig, jag trivs med mitt liv.
Jag älskar många runtomkring mig, och jag älskar dom små sakerna i livet.
Fåglar som kvittrar, humlor som surrar och vinden som viner. Ja det finns så mycket att leva för, så mycket att uppskatta och vara glad över.
Jag hör hur jag låter då jag läser igenom det jag skrivit, men det är verkligen så här bra som jag skriver. Helt fantastiskt.

Jag åker ut och åker ganska mycket, ibland långa turer, och ibland lite kortare.
Jag tänker aldrig på att jag sitter i rullstol, nej det gör jag aldrig, förutom då jag är inne på en affär och det är mycket stressade människor. Då har jag ingen chans att undgå att jag sitter i rullstol.
Ja då får jag känna att jag sitter i rullstol, då känner jag verkligen att folk tycker att jag är i vägen!
Helt otroligt vad stressade folk är otrevliga, och verkligen inge bra människor alls.
I början i rullstol kunde jag bli lite ledsen nästan, och jag blev väldigt förvånad hur människor fungerar. Nu blir jag inte ledsen och inte så ofta förvånad heller, men det händer.

Jag har slutat att stressa för ganska länge sedan, jag vet vad den gör med min kropp, ja med allas kroppar.
Människor skulle må så mycket bättre, och vara så mycket bättre människor om alla struntade i att stressa. Viktigt, och för mig är det ett måste.

Att vara sjuk som jag ju faktiskt är, är inget jag tänker på, nej det gör jag nästan aldrig.
Jag är bara Nina och tänker inte på det. Jag är glad att jag inte gör det, då jag ju inte vet hur jag skulle må om jag hela tiden skulle tänka på det.
Nej jag vill inte älta, och jag vill inte gå runt och grubbla och fundera alls.
Nej jag vet att jag är sjuk, men mer är det inte.
Min sjukdom är ju egentligen allvarlig, och man har ingen aning om hur det kommer att bli framöver, men det är då det.
Jag väljer att leva nu, och jag väljer att inte oroa mig och känna mig stressad över det.
Om jag skulle fundera och oroa mig hela dagarna, så skulle jag inte var den Nina jag är idag, nej jag skulle nog sitta inne för mig själv och vara totalt ned deppad.
Jag hade någon slags val för flera år sedan, och jag är glad att jag valde som jag valde.
Jag välde den rätta vägen enligt mig, den bästaste vägen man kan ta.


Det finns många som fastnat i dåliga känslor som dom inte kan komma ur.
Jag önskar att alla kunde ta sig ut det, och om inte själva, så ta hjälp.
Livet har så mycket att ge och det är så synd att gå miste om det på grund av sorgsna, bittra arga tankar, som man bär med sig ofta.
Jag förstår och jag vet att det absolut inte är så lätt för alla att göra så som jag skriver, jag hade turen jag, som gjorde ett ganska enkelt val.
Jag har skrivit det förut och jag gör det igen. Jag kan inte rädda världen, och det är otroligt synd att jag inte kan det. Men då jag inte kan det så önskar jag att jag kan iallfall hjälpa någon på traven till att få må bättre.

Det viktigaste för mig är dom allra vanligaste dagarna i mitt liv, vardagarna och allt vad det innebär. Jag kräver inte mycket alls, nej jag kräver bara att jag får vara jag, och att vi alla får vara vi.

Jag hoppas att du har det bara bra.
Kram kram