Nu är jag så stolt igen!!

Den här bilden usch var jag taggad i på facebook via Anita, tack för den haha :)

Hej hej!

Ja ni fattar ju att jag Inte vill ha såna tofflor :)

Jag tror att jag ska nöja mig med ett kort inlägg idag.

Klockan är rätt mycket nja egentligen inte då, men kvart över nio är den nu och jag har en känsla att trots ett kort inlägg så kan det bli en lång stund innan jag är klar haha :)

Idag har vi varit på föräldrar möte på kvällningen och det var riktigt trevligt och bra tycker jag.
Det var bara jag som behövde åka i flera hissar för att ta mig dit jag skulle, med andra ord så var det bara jag i rullstol.
Allt gick bra och jag kom dit jag skulle utan problem, men många trappor finns det i Melinas nya skola.
Kan inte fatta att jag har så stora barn så till och med den yngsta går på gymnasiet, ja och att Gerts pojkar också är så stora.
Dom var ju nyss små liksom haha, ja härligt samtidigt som vidrigt tycker jag, för man vill ju alltid ha dom liksom.
Nu har vi ju dom förstås även om dom inte bor hemma allihop, men det är inte samma sak.

Nu är jag jätteglad och stolt över dom alla och vill förstås att dom ska växa i sig själva och känna att dom klarar sig utan mig, men om dom behöver mig så vet dom att jag finns.
Alltid alltid kommer jag att finnas!

Innan mötet så klädde jag mig mycket och åkte runt lite, ja det var så skönt att idag inte ha något mål direkt utan bara åka.
Jag behöver luften och jag behöver bara vara för att tänka klart och kanske inte tänka alls.
Mer än på åt vilket håll jag ska i nästa korsning då.

Jag träffade Raymond och hans lilla dotter på stan och herregud vilket litet charmtroll, och ja pappa Raymond med förstås,
Supergulliga är dom och man kan verkligen inte tycka annat än om dom.
Han har lärt sig svenska riktigt bra nu tycker jag och efter att jag inte träffat honom på hela sommaren märkte jag en stor skillnad. Heja heja vad glad jag blir. Han är så duktig så.

Jag var till Lidl en sväng också bara för att köpa lite, och det kan vara roligt att gå in där ibland faktiskt tycker jag.
Gert fick en ask med lakrits som jag vet han gillar, så han blev nöjd.

Igår var vi i Smedjebacken på hockey match, Simon skulle vara med och det är roligt tycker jag.
Nu var vi inte där just för att kolla matchen, nej vi var där för att hjälpa Melina på sin allra första kiosk/serverings kväll.
Min assistent Maria var så snäll så hon följde första gången så allt gick toppenbra.
När det var som rörigast ryckte jag in och sålde lite godis och dricka, och även om det var krångligt med rullstol så gick det!
Ja det gick så bra så jag har träningsvärk idag haha :) I armarna!

Ja hon ska ansvara för kiosken varje a lags match och jag säger då det.
En stolt mamma med tårar i ögonen var det som var med igår.
Hon har snappat upp så mycket då hon varit med mig på mina jobb och med Marielle i min kiosk, så ja hon är liksom klar känns det som.

Hon kommer att fixa det galant och jag behöver inte vara med mer utan hon kommer klara sig lätt.
Hon har verkligen det i sig, servicekänslan och glädjen till varje kund.
Hon bjuder på sig själv och det var helt fantastiskt.
Hon har valt helt rätt linje kan jag lova, vilken är handel och administration.

Marielle som hjälpt mig förut i min kiosk har det också med sig och i sig,  och jag och Gert fick se då vi var på hennes restaurang i somras hur proffsig hon var och trevlig och ja det var superbäst.
Lyckligare mamma än jag vet jag inte om det finns just nu faktiskt.

(Snart blir det en kina date väl Marielle och Melina?)

Igår kväll då vi kom till kiosken i ishallen så gjorde det lite ont faktiskt, ja ont i hjärtat liksom, svårt att förklara.
Det är ju alltid jag som varit den som ställt upp både i fotbollen, slalombacken och i ishallen förut och som hjälpt till med det jag kunnat.
Nu kan jag inte gå så som jag gjorde förut, allt blir så förbaskat krångligt och jag måste bara sitta still och titta på.
Nej fy det var jobbigt en liten stund kände jag, men det gick över.
Herregud jag kan ju inte bara tänka på hur och vad jag kunde förut eller hur dålig jag är nu, nej jag får faktiskt försöka göra det jag kan nu och vara nöjd med det.

Jag kan ju verkligen inte rå för att jag inte kan göra som förut, jag måste bara vila i det, acceptera med andra ord.
Och det gick rätt fort att bli av med den jobbiga känslan, men den dyker upp lite då och då.
Tokigt tokigt, men jag fixar det förstås och jag får vara glad och stolt över mina duktiga barn.

Jag menar inte att skryta upp dom så som det kanske låter, men jag är verkligen stolt och glad över att jag faktiskt får vara deras mamma! Superstolt!

När jag varit ute och åkt så har massor av idéer ploppat upp, men eftersom jag inte skrivit upp dom så är dom faktiskt borta ur huvudet nu.
Jag måste nästa gång skriva upp så jag har det som jag tycker är viktigt att skriva om.
Idag blev det inte något sånt ämne men det blir det nog nästa gång.

Jag trodde att jag skulle bli lite pigg efter många timmar ute i luften, men så blev det inte alls.
Jag är jättetrött och ska  bara rätta o sen sova.

Mina fingrar vill egentligen skriva mer känner jag, men jag låter dom vila till nästa gång.

Bäst ni förbereder på ett rätt långt inlägg då.

Ha det så bra ni bara kan.

Kram kram