Sist jag skrev så kände jag mig så otroligt pigg och trodde att det kanske kunde vara min bromsmedicin som gett så snabb effekt.
Fel, fel, jag hade fel.
Jag hade ju fått cortison innan, så det var därför jag kände mig så pigg förstås.
En dag fick jag vara pigg, ja jag får vara glad för den haha :)
En dag, så pigg och klar i huvudet liksom, ja det är värt mycket att veta hur det känns då.
Jag får helt enkelt fortsätta att testa medicinen jag börjat med och hoppas på den.
Det finns fler varianter att prova om den inte fungerar, men jag ska inte skynda mig utan prova en i taget i lugn och ro.
Ja nu är jag precis som vanligt igen då, tur att jag passade på att känna efter hur skönt det var att känna sig pigg. En härlig känsla. Jag bakade och lagade mat och ja piggelin kände jag mig.
Den här helgen har varit fin, ja solen har skinit och det har inte funnits några måsten här hemma hos oss.
Gert har varit ute och pysslat hela helgen och han gör så fint så.
Gerts son Simon var hit idag och hjälpte Gert upp med väggen han snickrade ihop i början av sommaren. Nu är den målad och fin :)
Fixat klart med höstblommorna, ja kaninerna har förstås också fått lite fint inne hos sig :)
Igår var det så varmt att jag satt ute och njöt i solen lite, jag till och med somnade till lite i solen.
Härligt verkligen.
Nu till veckan har jag lite att göra några dagar.
Imorgon blir det mammografi och det kan bli spännande.
Förra gången gick det bra, men det är en prövning att komma i precis rätt ställning med rullstolen.
En sida går ju bra, medan den andra är min körsida.
Då blir det Rebecca som får försöka styra, och få till det bra.
Den lägsta farten på rullstolen blir det då, så hon hinner bromsa om det behövs, annars kan jag göra mig ganska illa :)
Nej då det kommer att gå bra och om inte så får jag göra ultraljud istället nästa gång, så det ordnar sig på något sätt.
Jag tänkte åka in på Ikea en stund före eller efter mammografin för att köpa en termos.
Ja jag har haft en så bra termos som gått sönder i locket nu.
Jag tror att det finns likadana men kanske en ny färg, så jag ska slå till på det.
Jag håller ju på här hemma för att bli klar på övervåningen innan jag ger mig på källarvåningen.
Jag vill inte att det ska bli rörigt överallt så det är bäst med en våning i taget.
Kanske kan jag börja snart där nere, ja det kommer att bli så bra överallt, med ordning och reda.
Ute i vårat nya förråd kommer det att finnas gott om utrymme.
Vi bar in några utestolar och bord där idag och det blir kanon verkligen.
Hyllor och lite sånt som kan behövas får vi fixa till våren, nu är det skönt bara att ha ett utrymme där vi kan ställa in gräsklippare och lite utegrejer.
Ja det känns verkligen som att vi är klara snart, ja klar blir man ju aldrig förstås, men ganska.
Jag och Gert kommer nog alltid att hitta på lite att greja med, idéerna kommer hela tiden,så sysslolösa blir vi aldrig tror jag.
I vinter har vi lite inne projekt att fixa med, och det blir också kanon.
Jag skriver ofta så, att det blir jättebra, fint eller kanon.
Ja det är inte för att skryta på något sätt, nej det är för att jag är och blir så nöjd så nöjd.
Glad också förstås över att det blir bra det vi planerat på.
Det bästa jag vet är ju att fixa och göra fint och förstås att planera och spåna, det är underbart roligt!
I veckan som kommer ska jag träffa min arbetsterapeut en dag, vi ska planera och fundera ut lite över min manuella rullstol. Vad jag behöver för att sitta bra och för att kunna använda den mer.
Jag ska till Falun för att byta kateter en annan dag, och det känns motigt kan jag lova.
Bland det värsta jag vet faktiskt. Usch vad jag inte gillar det.
Men jag vet att jag måste och jag vet att jag fixar det men det är allt annat än kul, och det är verkligen inte skönt.
Nej det gör faktiskt ont, visserligen bara en stund, men ont gör det.
Det beror väldigt mycket på vem som gör det också, ja en del som hjälpt mig är väldigt fumliga och sega.
Det gör inte mer eller mindre ont, nej det gör ungefär lika oavsett vem som gör det.
Nej det är jobbigt att ligga där och veta att människan som hjälper mig inte har ett dugg bråttom och inte alls verkar kunna riktigt.
Jag vill inte ligga där med hålet i magen en lång stund innan nya slangen sitter på plats, nej jag vill ha lite tempo :)
Det låter ju larvigt men jag vet att så fort slangen är ute så börjar det växa igen, och jag vill verkligen inte att det ska bli så.
Nej min kateter är bland det viktigaste i mitt liv, ja bland hjälpmedlen då.
Om jag inte haft den skulle jag inte kunnat åka hemifrån, nej då hade jag kissat på mig hela tiden och hela dagarna.
Jag har sedan jag fick min kateter blivit fri, ja så himla härligt att kunna vara borta hur länge som helst och veta att jag inte kissar på mig.
Jag kan dricka kaffe och dricka och vad som helst, hur mycket som helst och jag behöver inte oroa mig för att bli kissnödig.
När min doktor första gången berättade att det fanns en sån kateter som går genom magen in i urinblåsan så var jag helt säker, jag tänkte inte ha en sån!
Men efter många månader med ett helsike så förstod jag, jag var tvungen.
Tvungen för att orka, för att få slippa oroa mig och för att få livet tillbaka.
Ja mitt liv kretsade just då bara på vart det fanns toaletter.
Suprapubiskateter är en uppfinning som betyder allt för mig, ja utan den vet jag inte hur jag skulle överlevt, jo jag hade förstås överlevt, men jag hade varit ett vrak. Det är jag säker på!
Jag har ju en påse från slangen i magen där kisset kommer ut.
Den påsen brukar jag ha i en liten påse frampå rullstolen, men ibland bara under tröjan.
Häromdagen så gjorde jag det igen, ja utan min vetskap förstås.
Jag hade "låtit" påsen glidit ut under tröjan så den hängde på sidan om rullstolen.
Väl synlig och ja pinsamt kan jag lova då jag kom på det :)
Nu har det hänt förut, men länge sedan var det.
Ja fy så tokigt det kan bli, men jag får bjuda på det trots att det kan upplevas ganska äckligt kan jag tro. Vem vill se min kisspåse liksom? Ingen förstås men men, så kan det bli.
Jag har så otroligt mycket att vara glad för i mitt liv.
All hjälp jag får och fått, alla hjälpmedel jag har, och så det viktigaste förstås. Mina barn, min man och hans barn och alla som finns i mitt liv.
Mina assistenter som gör att mina dagar blir så bra, som hjälper mig med allt jag inte kan göra själv längre. Ja jag har ett lyckligt lottat liv med bra människor.
Jag önskar att alla fick ha det så bra som jag har det.
Nu på kvällen gjorde jag och Gert som alla andra kvällar, vi gjorde KP.
Ja jag minns inte alls vad det står för, men det är rörelser och stretchning som jag gör oftast tre gånger om dagen.
Det är en väldigt skum känsla jag får då Gert håller upp benet som ovan, jag kan inte förstå att det är mitt ben.
Ja det känns verkligen inte som mitt ben! Så underlig känsla, lite läskig men samtidigt så fascinerande hur kroppen är. Den känner inte igen sina egna ben liksom :)
Det finns så mycket jag skulle vilja göra, mycket jag vill jobba med, men får ta en dag i taget och en sak i taget.
Att hjälpa andra människor är mitt kall lite om man kan kalla det så, jätteviktigt för mig att kunna få hjälpa.
Att le och säga hej är en bra start på att hjälpa, det önskar jag att alla kunde göra då dom möter människor.
Att le, visa att man sett den andra. Nu menar jag inte att man kanske behöver göra så mot alla om man inte vill, men både äldre, unga och dom från andra länder behöver ett leende.
Alla ensamma människor, alla förtjänar att bli sedda och jag lovat att jag iallafall ser alla, ja det gör jag faktiskt och det är fantastiskt.
Man får så mycket tillbaka, ja kärlek känner jag då jag möter någon som blir glad att jag sa hej. Att någon ler tillbaka då jag ler. Så enkelt är det, det kostar dessutom ingenting.
Ja nu har jag ju den förmågan att tycka om andra människor oavsett ålder, kön, ursprung.
Alla är människor, och förtjänar att få finnas.
Kram till er alla <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar