Jag börjar med att berätta lite om mina dagar, lite som vanligt.
Det blir lite som min dagbok det här, ja faktiskt så blir det så.
Jag har haft fina bra dagar sedan sist jag skrev, men jag har fått urinvägsinfektion igen.
Ja hur kan jag veta det, vad har jag för symptom jag som inget känner?
Ja så brukar dom fråga då man ringer till vårdcentralen.
Jag har durriga kinder säger jag.
Har du feber? Nej det har jag inte.
Ja mina symptom har bara varit durrande kinder, men nu har jag lärt mig bättre hur resten av min kropp signalerar.
Jag blir väldigt mycket mer spastisk och det känns på min kropp då vi nu vet hur den ska kännas då den är frisk.
Jag har inte känt av mitt urinrör eller blåsan som jag skrivit om förut på länge, nej inte förrän idag igen, lite igår.
Ja jag törs inte riktigt tänka på hur många månader jag hade urinvägsinfektion förut.
Från maj till december tror jag faktiskt.
Stackars kropp som inte har fått gehör alls.
Men nu vet jag och känner jag min kropp mycket bättre, jag vet.
Imorgon ska jag ringa och få lämna urinprov igen, pust vad onödigt att få så här stup i ett kan jag tycka.
Jag har läst om andra med ms och med katetrar att det oftast är det som spökar till det.
En del får äta en dos penicillin året om, ja jag får se hur och vad vi kan få till det med mig.
Jag håller tummarna för att det snart blir bra. Jag har lite svårt att tåla medicin då jag blir att må illa, så jag hoppas isåfall att jag vänjer mig.
Jag vill gärna gå ner några kilon, men helst inte på grund av att jag inte kan äta då jag mår illa.
Jag har ju varit utan penicillin lite drygt en vecka nu och det är redan tillbaka?
Knepigt men så är det.
Jag vet vad och hur jag känner så jag kan tala om, jag blir lite min egen doktor.
Ja då gäller det att jag får en bra doktor som inte tycker att jag är kaxig eller dryg, nej jag kan faktiskt hjälpa dom att förstå min kropp.
Jag har innan igår då jag kände av allt på riktigt hunnit med att både baka och laga mat.
Jag försöker så gott jag kan, men ibland sitter jag så dåligt vi köksbänken så jag liksom ger upp.
Jag orkar inte hålla upp armarna.
Ja för att nå, så behöver jag hålla upp dom armarna ganska högt.
 |
| Stuvade morötter en annan dag :) |
 |
| Här skalar jag kålrötter :) |
Jag var så sugen på rotmos och jag såg fram emot att vi skulle äta det. Fy då vad ogott det vart!
Jag har aldrig fått det misslyckat förut, men nu!
"Träiga" kålrätter måste det varit, min morfar John som inte längre finns, han sa så ibland att han fått tag på träiga kålrötter.
Ja det är inget man kan veta tror jag, men man vill liksom inte att det ska smaka jord och grenar eller vad det kan ha smakat. Nej det blev två gafflar och sen inget mer.
Jättetråkigt, men jag tänker vara på det igen, snart ska jag försöka igen.
I fredags var vi på match i Ludvika, det var Fagersta mot Ludvika som spelade, och några killar var utlånade från Smedjebacken till Fagersta.
Gert ville kolla in dom förstås, då det liksom är hans killar från laget i Smedjebacken, och jag följde med .)
Roligt och när Gert gick för att köpa kaffe så kom några pojkar fram till mig för att prata lite.
Det har varit så många gånger så dom är väl lite rädda för Gert haha:)
Nej då, men dom törs iallafall bättre då han inte står bredvid mig.
Vilket lag hejar du på?
Fagersta sa jag , och då blev det åhh.
Jag förklarade varför och dom tyckte då att det var okej för dom ledde ju ändå, så det var ju bra jag hejade på det vinnande laget.
Ja dom undrade lite om hur fort rullstolen gick och om den var svår att köra.
Jag älskar verkligen barn för att dom så ärliga och raka och törst fråga och undra.
Inga frågor är liksom dumma, och det är dom verkligen inte.
Jag kanske inte kan svara på alla, men nästan. Underbara ungar!
När vi skulle åka hem efter matchen så kom jag på mig själv och var tvungen berätta för Gert.
Jag tänkte inte ett dugg på att jag inte kunde gå, jag tog rampen bara och Gert tog trappen han.
Det är så härligt att jag inte tänker på att jag inte kan gå.
Gert tänker inte heller på att jag är sjuk, även fast han ju vet att jag egentligen är ganska jättesjuk.
Ja det beror ju på hur man är som person och jag tänker fortsätta vara Nina jag, ja jag är inte min sjukdom, nej det tänker jag aldrig bli.
Min granntant Ulla kom in till mig en sväng idag och hon sa lika som vi pratat om häromdagen.
Att hon inte tänker på att jag är sjuk. Underbart tycker jag!
Jag vill ju bara vara Nina! Och är det dessutom.
Igår var jag nere i källaren och jag börjar få till det där nere, jag är absolut inte klart.
Nej jag börjar få till en plan i huvudet om och hur jag vill att det ska se ut och bli då jag blir klar.
Härligt roligt känns det.
Nu har jag ju en hemskt ful men otroligt skön soffa och fåtöljer där nere som jag måste låta bo kvar.
Superfula är dom, men jäklar så skönt att sitta i en fåtölj för mig.
Jag ska försöka få till det med gamla, 80-tal och lite nytt så får vi se hur det kan bli.
Huvudsaken jag får till lite myskänsla där inne så det blir ett välkomnande rum
Igår var jag och Gert till Simon för att jag skulle få¨komma hem till honom.
Simon hade varit i slalombacken hela dagen, men när han kommit hem så for vi dit :)
Nu tog vi med ramper , lyft och min manuella rullstol för att testa.
Ramperna vi trodde skulle behövas utanför behövdes inte, nej Gert och Simon knuffade på lite så jag kunde komma upp på steget med lite fart hjälp.
Sedan väl inne så var det en toppen hall eller entré kanske man säger.
Det stod en rullator där redan och mina grejer fick lätt plats där bredvid.
Vi lyfte över mig från min rullstol till min manuella.
När jag väl var på plats så fick Simon och Gert kånka upp mig, och gissa hur roligt det var att kunna komma in.
Så jättefint han hade det. Jätteroligt att se.
Vi hade tagit med en blåbärspaj och vaniljsås som vi fikade med. En mysig stund hade jag hos Simon.
Jätteroligt.
 |
| Välkommen hem till mig! |
Jag och vi tog många kort, men dom är tagna med blixt så vi ser lite roliga ut allihop :)
Inte nog med att dom kånkat upp mig, dom fick ju lov att kånka ner mig också :)
Roligt att ha varit dit en gång så jag iallafall vet att det går och så att jag vet hur han har det hemma hos sig :)
Idag har vi gjort kycklingpaj, och jag kunde ta fram ur frysen igår kväll där jag hade mina degar redan.
Det fungerade jättebra och vad enkelt då jag slapp göra deg också.
Degen var i kylen och den var kall, så Maria fick fixa till den i formen , jag försökte först men insåg att jag inte orkade trycka ut degen upp på kanterna.
Tur man kan få hjälp med det man själv inte kan.
Det blev jättegott och jag fick träna på att äta lite broccoli nu igen.
Broccoli på mitt sätt blir faktiskt alltid gott, ja jag pillade inte bort en enda bit.
På mitt sätt undrar ni kanske nu, och ja mitt sätt är utan stjälkar.
Bara det gröna kvar, det tycker jag ät bäst :)
Kyckling, rödlök, broccoli och paprika blev det och jag gillade det :)
Vi har sett på skidor också idag, men nu på eftermiddagen så åkte Gert till Smedjebacken på träningen som killarna har, och jag får ligga och vila lite i sängen samtidigt som jag passar på att skriva.
På kvällarna nu ett bra tag så har jag då jag lagt mig jättesvullna fötter.
Gert sa så gulligt häromkvällen
Dina fötter är lite knubbiga! :)
Haha :) Snällt sagt att dom bara är lite knubbiga.
Dom är egentliga som riktiga elefantfötter tycker jag, men det låter finare med lite knubbiga :)
Jag lägger upp dom lite högt då jag ska sova och på morgonen är dom som vanligt igen.
Jag har provat med stödstrumpor men det blir nästan värrä med dom, så det går ju inte.
Nu är det ju tofflor och moonboots som gäller ett tag framöver så då spelar det ingen roll utseendemässigt, men till sommaren så hoppas jag dom är bättre.
Jag har ju foppaskor då i och för sig, och då behöver ju inte fötterna vara så små då heller.
Nu ska jag sluta skriva för idag så jag hinner rätta lite också.
Kram till er alla .)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar