Sorg

Hej hej!

Jag har haft några jättejobbiga dagar, ja fy så ont det gör i hjärtat. 

Jag känner verkligen i både hjärtat och magen hur det gör ont, så maktlös man är.

Min vän som kämpat på i flera år mot sin sjukdom, han har gått bort. 

Jag är så ledsen och tycker det är så otroligt orättvist att han skulle bli sjuk och inte få fortsätta leva.

Han var bara lite äldre än mig. Då jag var liten så var vi nog alla tjejer lite kära i honom. 

Nu gick den kärleken över då jag vart äldre, men han var en fin omtänksam och supergullig vän.

Jag har så många fina minnen. Jag skulle kunna skriva om många, men den gången han körde mig till Leksand för att jag ville se Björn Skifs. Ja jag skriver några rader om det.

Mina föräldrar var i våran stuga i Grebbestad och jag hade inget körkort då än. Jag var så lycklig över att få skjuts, och förväntansfull förstås. 

Jag hade aldrig sett Björn på riktigt och jag fick stå längst framme med fotograferna, (gråtandes) med min rosa kamera. Efter att jag fått ta några kort så fick jag inte stå kvar där, så då ville jag hem. 

Han var allt lite arg och sur på mig länge efter det :) Nej då, men han tyckte att jag var helt galen!

Han hade inte förstått att det var så på allvar för mig bara :)

Åka ända dit för att ta några kort och sen åka hem knappt innan det började!?

Jag hade fått sett han, min Björn Skifs liksom! 

Jag var så lycklig och nöjd bara genom att ha sett honom på riktigt, i det verkliga livet.

Det var ju så att jag skulle gifta mig med Björn Skifs, ja så var det! Då efter mitt "möte" där i Leksand, så blev det ju ännu mer verkligt.

Jag var så säker på att han skulle se mig, hitta mig.

Nog om Björn för nu :)

Ja jag är så glad att jag har så fina minnen av honom, men sista massa åren så har vi inte träffats, men skrivit till varann ibland. 

Då vi skrivit lite så har han ofta tyckt synd om mig, men mig har det ju aldrig varit synd om. 

Han hade en livshotande sjukdom, det hade och har inte jag.

Han verkar ha världens gulligaste fru, ja jag känner henne egentligen inte, men jag bara känner och vet det liksom. 

Så sorgligt och ledsamt för henne och alla hans nära och kära förstås. Det är så hemskt sorgligt och ledsamt att det ens ska behöva hända. 

Dumma dumma sjukdomar som finns!

Dagen efter att min vän gick bort så dog min älskade kära morfar. Mina barns gammelmorfar och min mammas pappa.

Morfar <3 Ja en bättre morfar kan inte finnas, ego där är jag, men jag har liksom rätt.

Han var så pigg och glad och han skulle fylla 93 år, så han var ingen ungdom precis. 

Han var så otroligt härlig min morfar. 

Vem ska jag nu ringa till då jag vill berätta något först liksom?,  ja han fick ofta reda på saker först. Han var alltid så positiv, så jag ringde ofta till han först.

För att få lite feedback kanske, jag vet inte.

När jag bestämt mig för att öppna min kiosk tex, då var det han som fick reda på först. 

Ja Gert och mina barn fick förstås reda på det under tiden jag höll på att fixa med allt, men sen var det morfar.

Han var så glad för min skull jämt, alltid var han det.

Jag försökte i säkert flera års tid lite då och då, att bearbeta honom så han skulle skaffa en rullator. Nej men han behövde ingen rullator, det var ju bara gamla som hade en sån haha :) 

-Ja morfar kunde jag säga, du är ju bara runt nittio så det är ju klart :) 

Ja gud så vi kunde skratta han och jag. Han var så toppen!! 

Till slut så blev det så att han köpte en rullator och då ringde han mig och sa att han inte förstod varför han inte lyssnat på mig?! Haha, nej inte jag heller sa jag. Men huvudsaken du har en nu :)

Han flyttade förra sommaren till en mindre lägenhet. Han hade haft så svullna fötter, och då sa jag till både han och min mamma att han borde ha stödstrumpor. 

Ja lika med det, det behövdes nog inte. När sen en sjukgymnast eller arbetsterapeut kom och sa att han behövde stödstrumpor ja då fick det väl lov att bli ett par då. 

Dom ordnade så att hemtjänsten kom varje morgon och satte på dom, och varje kväll för att ta av dom. Ja det blev skillnad och lika då, att jag inte lyssnade på dig haha :) 

Ja vi har haft en sån härlig relation, och min morfar har betytt och betyder väldigt mycket för mig.

Han var duktig på att sms:a också, ja han var så duktig på att vilja lära sig nya saker. 

Min morfar <3

Det kommer att bli så otroligt konstigt och tomt utan min morfar.

Då min mormor var ung så gifte hon om sig med en annan man, han har varit borta i några år nu, och han var också världens bästaste morfar. 

Båda mina morfrar var jätte jätte bra, men otroligt olika var dom. 

Min riktiga morfar (som jag nyss skrev om) bodde i Norrköping, så vi träffades inte jätteofta. 

Min andra morfar, han bodde i Ludvika och han träffade jag ju nästan varje vecka. 

Då jag var sjuk för länge sen i min hodkins sjukdom så var det han eller min pappa som skjutsade och ställde upp för mig.

En av kurerna jag fick innebar en heldag i Falun med ett dropp som kallades för ABVD.

Jag fick dropp en hel dag istället för en spruta i rumpan som tagit sekunder. 

Jag tordes inte, nej jag var skräckslagen för sprutor! 

Jag är det fortfarande, men lite mer samlat "skräckslageri" liksom. 

Tur att jag inte behöver ta mer sprutor nu, nej nu är det bara provtagningar. 

Sist jag var dit var i Måndags, jag skulle ta prov inför min röntgen i veckan som kommer. Hon hittade ingen åder i någon av armarna, det fick bli fingret.

Varför inte ta fingrarna från början kan jag tycka? Slippa utstå allt letande och att det gör ont.

Den här sköterskan grävde inte, utan gav upp direkt och det var skönt.

Vi pratade lite om att dom flesta tycker att det gör ondare att ta stick i fingret än i armen. 

Då sa jag som det var att i fingret så träffar dom ju alltid, och förr då jag var sjuk så tog jag prov i fingret varenda vecka, så jag vande mig vid det. 

Ja jag kommer ihåg det säger hon! 

Jag blev alldeles rådlös, hon har alltså jobbat på lab ända sedan jag var sjuk 1991, och hon mindes mig! ? Jag vet att jag inte var en dryg patient då på den tiden eftersom jag inte var rädd för sticken i fingret, nej hon måste komma ihåg av någon annan anledning. 

Jag blev faktiskt glad oavsett hur hon kan minnas.

Nu till något helt annat, långt från tråkigheter.

Jag hade en tid bokad vid Sanna en dag mitt i all kaos i hjärtat. Jag fick hjälp att fixa till mig lite i håret nu igen. Lyx är det verkligen och bland det bästa jag vet. 

Vi har fortsatt att greja i källaren, i tvättstugan, och då mår jag så himla bra.
Min energi har liksom kommit för att stanna, iallafall ett litet tag.

Nu har jag mitt i allt haft sorg i mitt hjärta, men jag har lyckats att ha det under tiden jag grejat ändå.

Snart är det mitt jobb, det är då allt är klart och jag får inreda, ja det är verkligen jag det!
Jag ska kakla bänken ovanpå tvätt och torktumlaren som Gert byggde, då blir det jättebra och praktiskt.
Och fint!

Jag har massor av idéer som jag vill förverkliga om det går. Superspännande och fint blir det.

Marielle var hos mig en kväll en stund, hon är så duktig på att klä sig och sin Tyke tycker jag.
Det är ju så viktigt att ha reflexer på så man syns. Det är så otroligt många som går utan.

Det var en kväll då jag skulle åka över stan lite med min manuella rullstol, och det hade hunnit bli mörkt. Då var jag arg på mig själv och skämdes faktiskt, jag hade ingen reflex då jag skulle åka över vägen.
Nej alla människor som kanske glömt eller inte tycker att det är så noga, ta på dom!
Om man inte tycker att det är fint nog, hur fin är man då man ligger påkörd på vägen någonstans?
Nej det är jätteviktigt.

Ikväll är det borta match för hockey killarna.
Bortamatch innebär att jag behöver lite extra hjälp här hemma.
Jag och Rebecca for iväg lite på dagen för att handla, och då köpte jag lite frukt så att vi kunde skära i bitar som jag kan ha nu på kvällen.
Jag är så dålig på att äta frukt, jag är liksom aldrig sugen.

Men nu ikväll då Rebecca skurit i bitar i en skål så ska det nog gå bra att få i mig några bitar.
Melina har hållit mig sällskap i soffan innan hon skulle åka iväg och sen fick jag hjälp av Rebecca till sängen.
Jag ska skriva klart här och rätta innan jag nog ska försöka ge mig på min bok jag fick av Simon och Oliwer i julklapp, jag tror faktiskt det.

Det är inte bra att sitta och titta i datorn in i det sista, jag känner hur jag blir lite stressad av det, inuti.
Jag måste nog faktiskt trappa ner och försöka mig på att försvinna in i böcker framöver.
Jag brukar alltid bli så trött då jag ska läsa, men det gör ju inget eftersom jag ligger i sängen redan då.
Jag har skrivit förut flera gånger att jag behöver trappa ner med min mobil. Börja att ta den nya med knappar som jag köpt istället, men jag är inte där än. Jag vet ju att det är ett gift med telefonerna, alla går runt med dom och man blir ju inte riktigt närvarande. Nej jag måste bara bestämma mig.

Jag hoppas att ni mår bra och att ni har det bra.

Kram kram till er alla