Ingenting är omöjligt!

Hej hej!

Ja nu får du bereda dig på ett långt inlägg, nu igen!

Jag har inte tagit mig tid på några dagar för att skriva, så nu då jag skriver har jag massor att komma ikapp med. Massor att skriva om.

Alltid så positiv brukar jag få höra, du är alltid så positiv, ja jag är faktiskt det.

Jag är så som jag är, det är ingenting jag har som någon fasad, nej jag är precis så som jag är. 

Om jag är ute på något så mår jag ju bra och tycker det är roligt. Om jag inte skulle må bra, vilket ju nästan aldrig händer, jag då skulle jag hålla mig hemma. Jag mår bra och känner mig lycklig och då ser jag ju förstås glad ut :)

Jag känner nog att jag kan se något positivt i allt, ja i det mesta iallafall.

Jag har haft en ganska ond höft i flera månader,  men nu i flera dagar har värken ändrat på sig. 

Det är som skruvspetsar som trycker in lite varstans. Ja jag kan inte förklara det på bättre sätt. 

Den värken jag haft innan var på ett annat sätt, och jag vet då inte vilken som är bäst? 

Som vanligt jag får ju inte bestämma hur ont det ska göra iallafall , så tokigt?! 

Eftersom det handlar om mig, så borde ju jag få välja kan jag tycka, men nej då inte den här gången heller :)

En kväll då jag fick sådär jätteont så sa jag till Maria att jag ju får vara glad att jag inte kan gå. 

Om jag kunnat det så skulle det göra superont och det skulle bara bli ett steg.

Ja det är inget jag tänker på alls, men jag har blivit en positiv person av allt jag varit med om tror jag. 

Ja det finns hur mycket positivt som helst att ta fram och ta till.

Nu till något som jag inte är så super positiv med :)

Jag har varit så jätte spastisk i några dagar, urinvägsinfektion igen.

Jag var till doktorn en dag och fick träffa en jättebra duktig doktor. 

Han ville inte ge mig medicin utan att veta vilken medicin jag behövde, klokt förstås men vilken helg jag fick? :)

Benen har varit så ryckiga och stenhårda och skakiga, vibrerande, hoppande och studsande. 

Dom har jobbat som bara den, och det har inte varit klokt :)

Så mycket som jag skrattat åt dom har jag inte gjort någonsin tror jag.

Jag blir så fascinerad och konfunderad. Hur är det ens möjligt. 

När jag tagit ett djupt andetag, hostat nyst ja då har det kört igång på riktigt.

Det jag tänker då är gud vilken vibrationsträning jag får haha :) 

Ja faktiskt tänker jag lite så, och jag är inte som någon övermänniska då jag skriver det jag skriver, men det är sant.

På kvällen då Maria masserade mina ben lite så gjorde det jätteont i vaderna, självklart allt skakande som gjort dom "träningsvärks onda". Ja det är ju klart.

Ja ni hör ju att jag är lite positiv trots jobbiga ben :)

Tillbaka lite till läkarbesöket :) Han var en riktigt bra doktor tyckte jag.

Han visste mycket om min sjukdom och min suprapubis kateter, och det känns så bra då man hör och märker det. Det är ju jätteviktigt att dom vet hur min kropp fungerar eller inte fungerar.

Om jag förklarar att jag har durrande kinder (vilket jag har), och att jag känner att mitt urinrör är lite sårigt, ja ni hör ju! 

Ett viktigt symptom är att jag är extra spastiskt i benen då jag har en infektion, men det kan ingen förstå om man inte sett det.

Ni som sett filmerna jag lagt ut på facebook,  ja ni förstår nog lite ungefär, men ni andra och den som svarar då jag ringer till sjukhuset, den kan inte förstå. 

Jag vet inte hur man kan få in en filmsnutt här u mun blogg, så jag struntar i att försöka :) 

Jag försökte en gång för länge sen men då fungerade det inte.

Hela kroppen jobbar och benen blir stela och ryckiga/skakiga då, och då ibland massor av gånger på en hel dag. 

Jättejobbigt egentligen, men jag bara skrattar och blir fascinerad, verkligen fascinerad. 

Jag får vara glad att dom bara är så här då jag har en infektion, förut var det så här hela tiden. 

Varje dag, dag ut och dag in. Det var så himla jobbigt då minns jag, tills jag började med min tablett baklofen igen. 

Jag hade provat den innan, något år innan, innan jag provade igen.

Min doktor var påstridig och ville att jag skulle prova igen. 

Jag gjorde som han sa till slut och den här gången fungerade den riktigt bra.

Första gången hade jag konstant ont i huvudet, i många dagar innan jag slutade, jag gav upp.

Att ha ont i huvudet vareviga dag, nej det orkar jag inte.

Det är många som säkert undrar när jag förklarar mina symptom, men det är verkligen så det känns.

Jag har många "felkänslor" som jag kallar det, men vi och jag brukar kunna tyda och förstå rätt bra iallafall :)

Nu ska jag komma till att jag fick reda på provsvaret och en doktor skulle skriva recept direkt. Doktorn som var så kunnig och duktig var inte kvar, det var en annan doktor som fått svaret på provet, som skulle skriva recept. 

Ja jag skulle ju vänta på svaret så jag fick rätt medicin.

Doktor skrev ut medicin som jag började äta, i flera dagar utan att bli friskare. 

Jag kände mig faktiskt mer och mer sjuk.

Jag hade feber den här gången, vilket jag aldrig brukar ha nu för tiden. 36,7 eller 36,8 brukar jag ha och nu hade jag runt 38. Inte mycket egentligen, men för mig var det det.

Jag ringde vårdcentralen igen för att be om mer medicin eftersom jag hade feber och var sjukare.

Jag skulle åka bort över helgen och behövde ju få känna mig lite pigg och frisk då.

Sköterskan jag pratade med kollade upp vad jag hade för fel i urinen och konstaterade att jag fått fel medicin!? Hur är det möjligt? 

Det var ett "klappträ"till doktor!! Jag var förstås inte arg eller dum mot henne jag pratade med, men arg blev jag faktiskt. 

Jag som har varit drabbad av infektioner så många gånger måste vara försiktig med penicillin. 

Min kropp kommer annars inte att bry sig om medicinerna, och då blir jag ju sjuk hela tiden. 

För mig är det viktigt, och den "braiga" doktorn visste det.

Jag vet ju att många har urinvägsinfektioner, så nog borde han kunnat ge mig rätt sort på en gång som den första doktorn var noga med.  

Jag blir irriterad och lite arg faktiskt då jag tycker att det verkar helt nonchalant att bara skriva ut en sort utan att kolla. 

Men nu är det gjort, ja det blir bra till slut, jag känner ju att jag är bättre, men mitt urinrör känns inge bra alls, inte än. 

Jag är ganska säker på att jag behöver en kur till för att bli bra. (Det brukar vara så)

Maria städar :)

Nu har vi har städat bort alla loppor och kvalster som funnits här hos oss tydligen, mycket städning men nu så är det godkänt tror jag.
Nu kanske det bara fanns vid Filip och i hans bur och lilla gård, men eftersom Tyke också varit här mycket så kunde det kanske finnas lite varstans. Det var lika bra att städa ordentligt och extra noga :)

Maria fick sysslan en dag, den som jag gjorde förra gången jag köpte ett höhus till Filip.
Man måste för att få det stabilt fästa det runtomkring. Vi använder strippor (buntband)  för att få till det.
Filip hade ett innan vi var till veterinären men det slängde vi då ifall det fanns kvalster i det, men nu så kan han njuta i sitt rena fina hus :) Han älskar att ligga där i och kolla ut genom ett hål :)

Gert tog upp hand badet som vi inte använt på många år. Som nytt fortfarande förstås.

Vi testade allihop och fick sköna mjuka händer. Vi bestämde att byta ut paraffinet och köpa nytt.
Vi hade ett kilo men det behövs ungefär tre kilo för att det ska vara lagom mycket.
När vi fått dom andra blocken vi beställde så ska Rebeccas döttrar Alice och Elsa få testa så får vi se vad dom tycker :)
Lite "handspa" en stund, det tar inte lång tid, men tjugo minuter tror jag är lagom.

Man doppar händerna i och sen stoppar man händerna i plastpåsar och sen en handske runt, eller handduk. Enkelt verkligen och vi borde ha det igång flera dagar i veckan.
Bra för leder och jag som har så kalla händer, underbart skönt för mig.

Det har ju varit så fint väder ute flera dagar, en av dom for jag och Maria iväg lite. 

Vi tog en "prommis" och det var så skönt så. Jag tog med varsin "mackbit" till kaninerna som jag tänkte ge dom innan vi gick iväg. 

Först var dom inte sugna alls på att komma fram till mig, men till slut så :) 

Molly kom fram först och då blev Polly lite avis och förstod att det kunde vara något ätbart haha :) 

Nu verkar det som att våran sjuka Molly är frisk igen, hon är precis som innan hon blev sjuk, pust. 

Så skönt så, och jag hoppas att hon och dom alla håller sig friska framöver nu.

Vi har varit nere i källaren och plockat med grejer. Mycket som ska på loppis och mycket jag kan ge bort till behövande.
Det känns så skönt att få ge bort, att få hjälpa någon med det jag själv inte behöver. 

Det var inte jättelänge sedan jag röjde, men på något vis så hamnar mer och mer grejer i förråden iallafall :) Ja den som spar han har liksom :) 

Nu blev det mycket bättre och jag tog bort jättemycket faktiskt.

Vi är laddade för skidor!

Skidspelen i Falun 2017. 

Ja tänk att min Marielle och jag tittat på skidor "live" hela helgen.

Förra året så skulle jag ha varit dit med Gert, vi fick det i julklapp då av våra barn. Jag blev sjuk så vi kom inte iväg då. 

Det höll nästan på att bli så i år igen, men jag hann bli att känna mig bättre. 

Jag skrev om det ovan här, urinvägsinfektion lagom till skidspelen :(

Det var ganska länge sedan Marielle frågade mig om jag ville åka med henne? 

Självklart ville jag det, så jag bokade hotell så vi kunde titta båda dagarna och slippa köra mellan. 

Vi fick ha det lite lyxigt.

Härliga men faktiskt riktigt kalla dagar hade vi, även fast inte temperaturen visade mer än tre grader. Det var riktigt gråkallt och kylen trängde sig in liksom :)  

Men trots att det var kallt så hade vi så roligt, kanske mest jag :)

På Lördag kvällen så gick vi till Mimos för att äta lite god mat. 

Jag hade bokat bord som tur var, för det var många som kom som inte hade bokat som fick vända igen. Det var fullbokat.

Jättegod mat åt vi och jag drack ett glas rött vin, jättegott och mysigt hade vi det.

Det var en hockeymatch samtidigt då vi skulle käka så jag kan lova att det var liv i luckan om man kan säga så.

Mest karlar var där och dom hördes kan jag lova haha :) Jag är inte van jag märker jag. 

Marielle som jobbar i bar på en restaurang är van vid högt ljud, så hon tänkte inte ens på det.

Efter restaurangen så gick vi till olearys eller hur det stavas som låg på vårat hotell.
Vi tog en öl och satt i baren någon timme innan vi gick upp och la oss. (Ja vi åkte hiss förstås :)

Rummet var jättebra, men duschen var inte bra för mig. Vi kunde inte få min toa/duschstol in i duschen då  dörren var för liten, men och om det blir fler gånger så har jag en plan för det.

Den här gången struntade jag i duschen eftersom jag ju ändå skulle vara på stadion med mössa på mig :)
Men om vi skulle gått ut på något, så hade jag och vi löst det förstås iallafall.
Inget går inte att fixa för oss, nej faktiskt så är det nog nästan så.

Vi är alltid beredda på allting kan man säga, ja allt kan hända, både dåliga och bra saker.
Ofta händer mindre bra saker då man är iväg på något, som på hotellet i Sa Coma på Mallorca, ja det var inte alls roligt, men vi löste det till det bästa.
Väldigt få saker som är omöjliga är det iallafall och det är skönt att vi alla tänker så.

Mycket kläder på :)

På Lördagen då det var sprint var det massor med publik, överallt. På Söndagen då jag trodde att det skulle bli ännu fler människor, så verkade det som att det var många färre.
Många stod förstås i "mödarbacken" för att heja på, men det kändes lite lite.

Vi i rullstol hade en jättebra plats att stå på, jag såg både start och målgång, och så fanns ju en stor TV jag kunde titta på. Ja en fantastisk helg med massa kärlek känner jag.
Vi fick båda dagarna gå till lugnet och värma oss en stund innan det var dax att gå ut i kylan igen :)
,

På den vänstra bilden så kollar vi på sprint hela dagen och det är lagom kallt. På Söndagen så behövde jag ta till sjalen då det blåste riktigt kallt brr.. men glada var vi iallfall :)

För att kunna vara på hotell så behövs min lyft och min toalett förhöjning. Marielle var hur duktig som helst och fixade allt, trots att det ju kan vara lite krångligt.

Att få in lyften i bilen tex, ja det är en konst det :)

Jag har haft en riktigt toppenhelg och jag är så glad för att Marielle ville tillbringa hela helgen med sin mamma. <3
Min älskade man Gert var så snäll så han tog Marielles hund Tyke hemma hos sig. Hos oss :)
Han är ju relativt ny opererad i foten så min assistents man Johan, han var så snäll att gå ut med Tyke lite då och då.
Jag är så lyckligt lottad med dom bästa människorna i mitt liv, dom är fantastiska.

Jag och Melina ska hitta på något bara vi också framöver, men vi har inte bestämt något än.

Hon och Oscar ska köpa en lägenhet och flytta snart, och gissa då vad hon har i sitt huvud? 

Ja hennes mamma får vänta lite tills allt är klart och har lugnat sig lite, då kan vi börja fundera.

Jag känner en sån otroligt kärlek till mina älskade barn, jag är så stolt över dom. När jag säger till dom att jag älskar dom så ofantligt mycket, ja då är tårarna inte långt borta. Det finns så otroligt mycket kärlek till dom, mitt hjärta liksom svämmar över.

Jag är stolt över dom som haft en förfärlig uppväxt, ja det har verkligen varit så illa.

Jag är glad att vi fixat och gjort det bästa av vår situation, att dom orkat vara starka.

Det finns ingen i hela världen som kan älska dom mer än jag, och jag är så lycklig över att jag kan känna såna starka känslor. 

Det som jag lärt både mig själv och dom är att prata och berätta, nu har dom varit helt olika varann men det har ändå fungerat.

Jag som mamma har fått lära mig att dom är så olika till sättet men ändå så lika på en del sätt. 

Ja vi har klarat det, vi har klarat av att vara starka, vi har kämpat, vi har gråtit, men vi har fixat det!

Det är långt kvar innan det jobbet vi börjat är klart, ja jag tror inte att det slutar någonsin faktiskt.

Så mycket onödig smärta som dom varit med om, jag är så otroligt ledsen för att det blev så, men jag kunde inget göra. Eller jo, det kunde jag ju gjort, men då hade vi inte varit vi nu.

Nej jag fick lov att följa mitt hjärta och min hjärna måste jag ju säga, jag ville att mina barn skulle bli hela. 

Med deras förutsättningar så är det ingen lek att bli hel, det går nog kanske inte, men vi kämpar på. 

Vi finns för varandra <3

Dom här två alltså!! <3

Igår kväll fick jag en överraskning, det knackade på dörren och Gert gick för att öppna.

Han kände igen den som kom och jag försökte lyssna, men jag visste inte vilken det var.

Det var Ros-Marie som kom med ett par superfina sockor! 

Hon hade varit så snäll så hon hade stickat ett par till mig! 

Jag tog kort på sockorna men det blev så suddigt så det knappt syns, men bild kommer en annan dag :) Jag sitter i sängen så jag når inte dom för att ta kort nu. Resten av familjen sover här hemma :)

Färgerna som är, är precis Nina färger, så det var ett par riktiga Nina sockor.

Jag kommer att använda dom hela dagarna och kvällarna och utslitna blir dom ju inte heller då jag inte kan gå :) Ja ni ser lite positivt tänkande igen. 

Jag tror att det är väldigt viktigt i livet att vara positiv, så gott man kan då förstås.

Ja nu blev det massor skrivet, mer än jag tänkt, men ni är ju vana tror jag?!

Jag hoppas att ni alla har det bara bra.

Kram kram till er alla <3