Jag har myst ner mig i min fåtölj!

Hej hej!
Ja nu känner jag att jag är på gång. Jag känner att jag är mycket piggare än jag varit på jag vet inte hur länge. Jätteskönt att det håller på att vända nu, äntligen.
Jag har haft en toppendag, och som flera gånger förut så fick jag längre hår efter att ha varit till Sanna för att klippa mig. Magiskt!
Jag bjuder på några mindre snygga kort haha :)

 

Att gå till frissan är för mig lyx, att bara klippa mig är inte lika lyxigt som idag då jag gjorde slingor och fick njuta länge.
Jag älskar att gå och fixa till mig.
Det kostar förstås och det är inte alls roligt, men jag tänker som så att jag varken röker eller dricker. Ja jag menar att det faktiskt får kosta, ja jag tar mig den lyxen.



Rebecca skjutsade mig då lyften måste med.
Jag behöver ju flyttas från rullstolen till klippstolen och sen till schamponeringen.
Ja vilken härlig dag.
När vi åkte hemåt stannade vi till uppe på "lyviksberget" och Rusta.
När vi handlat lite som vi behövde, så skulle Rebecca ta bilen ner till Coop medan jag skulle åka rullstol.
Vi hade ju lyften med i bilen så den behövde köras ut och in för att jag skulle kunna ta mig in och ut. Onödigt jobb tyckte jag, så jag skulle köra rullstol på gångvägen.

Kört fast!

Jag fastnade och fick ringa Rebecca som fick komma och knuffa på för att jag skulle ta mig därifrån :)
Haha, lite typiskt :)

Nu har jag myst ner mig i min fåtölj för att se lite på tv och så förstås för att skriva.
Ja det gör jag ju nu medans jag är lite pigg i huvudet.
Melina följde Rebecca till slalombacken där hennes tjejer är och åker. Melina ska få övningsköra dit och hem så dom får en mysig kväll ute i backen dom.

Jag får hjälp att lägga mig sen då dom kommer hem igen.
Min man Gert är på bortamatch med killarna, så han kommer inte hem förrän i natt någon gång.

Det ska bli fint väder hela helgen, så även om jag ska hinna med lite loppis imorgon så vill jag hem i tid så jag kan sitta ute och få lite sol på mig.
Ja sol på mig och luft inuti. Jag verkligen älskar fina soliga dagar.

Jag brukar sitta ute vid våra kaniner där ute, dom gillar också att sola, men dom ligger i dörröppningen där solen brukar skina in.
Underbart för dom, verkligen underbart.

Nu till något jag skrivit om förut.
Förut då jag blev sjuk och inlagd så var det svårt att väcka mig då jag somnat. Jag var liksom helt medvetslös.
På sjukhuset fick jag ett recept på en sömnmedicin jag skulle ta eftersom jag blivit livrädd för att somna. Vad händer om jag inte vaknar liksom?
Jag har sedan dess ätit en tablett varje kväll, men jag har tagit den direkt innan jag släckt lampan.
Jag somnar alltså av mig själv, men sen tar tabletten vid.

Jag vet att jag oftast är lika lättväckt oavsett tabletten, men ibland händer det som hände förut.
Jag vaknar inte?! Jag fattar inte varför jag blir så borta, nej inte läkarna heller.
Det händer inte så ofta som förut vad vi vet, så vi låter det bero bara.
Det är inte farligt har flera läkare sagt iallafall, så jag får lita på det.

För det mesta vaknar jag lika lätt som förut och jag blir glad då jag märker att jag vaknat lätt.
På morgnarna då Gert åker till jobbet så orkar jag inte prata då jag är så trött. Jag vaknar då han går upp, men jag vill inte vakna haha :)Jag vill helst bara somna om och sova tills min klocka ringer.

Jag brukar ställa klockan en halvtimme innan Rebecca eller Maria kommer.
Jag tar medicin tidigare så att benen blir lite bättre tills dom kommer och ska hjälpa mig upp.
Det är bra att väcka dom lite försiktigt tror jag.
Dom är extremt känsliga och hårda och spastiska på morgnarna, så jag tror att det hjälper med medicin först.
Jag har ju i och för sig en känsla hur benen är och känns som nästan aldrig stämmer egentligen. Tjejerna eller Gert brukar tycka att benen är mjuka medans jag tycker att dom är både fulla och raka och spända.
Ja vilka konstiga felkänslor jag har. Felkänslor kallar jag det, men jag kan liksom känna att benen eller fötterna är alldeles späckade, helt stinna och fulla med något.
Så är det ju inte, nej inte en enda gång har det varit så.
Nej mina ben är väldigt smala nu mot förut och är oftast helt slappa. Absolut inte stinna och fulla.

Det är svårt att förstå att det man känner inte är så, ungefär som att jag hittar på bara :)
Men här hittas inte på, nej aldrig någonsin har jag gjort så.

Det jag känner det känner jag. Men nu vet jag ju att benen inte kommer att spricka då det känns så, nej jag vet. Men även fast jag vet så är känslan jättejobbig, ja jag har inte vant mig alls.

I början då jag fick min kära följeslagare, min Ms, ja då brann benen nästan jämt.
Benen kokade nästan och det var så jobbigt så.
Nu då jag varit med om det, och så det jag har nu så är det skillnad.
Om jag kunde välja så skulle jag välja dom brinnande benen, ja det var enklare, mycket enklare.
Men nu är ju min kropp inte så snäll så att jag kan få välja, nej här och nu får jag ta det jag får bra,. Det är bara att gilla läget :)

Alla dom felkänslor jag har kallas nervsmärtor.
Jag visste inte det då jag ju inte tyckte att det var smärta liksom, inte alls sån smärta jag trott.
Men nu vet jag, och jag har pratat med min doktor och fått medicin.
Nu var det länge sedan, ett år sedan kanske lite drygt.
Efter medicinering så har benen slutat brinna och dom är lite mindre spastiska, men bra är dom verkligen inte.
Men jag kan inte räkna med att det ska vara som förut, nej jag känner att jag får ta det som är nu.
Jag står ut, ja och jag vänjer mig så småningom,, det finns inget annat att välja på förstås.

Jag hoppas att alla haft det fint och att ni mår bra.

Kram kram