Det var han!

Hej hej

Jag skrev att jag kunde vara hundvakt i mitt förra inlägg, men det stämmer inte riktigt kom jag ju på. Jag är mer som sällskap till honom, ja det är jag ju. Jag kan ju inte gå ut och gå med han tex, nej men hålla honom sällskap och prata med honom, ja det kan jag ju. 

Jag skulle följt Gert till sjukhuset härom morgonen. Jag gick upp fem för att hinna bli klar till åtta då vi skulle åka för att hinna. 

Bildörren kärvade, den ville inte gå upp. När Gert till slut kunde få upp dörren så ville inte mekaniken fungera alls, så jag fick bli hemma. 

Typiskt och vad himla viktig bilen är, jätteviktig verkligen.

Jag fick se det från den braiga sidan, och det var att jag fick lägga mig igen. 

Jag orkar egentligen inte alls gå upp fem på morgonen, och tänk då Maria som fick gå upp fyra för att hinna till mig. Ja jag fick hjälp att lägga mig lite igen då, så jag fick vila lite till.

Om jag varit frisk så hade jag inte lagt mig igen, nej då hade jag ju varit i farten och hittat på något att göra.

Jag somnade om och vaknade kvart över elva att Marielle väckte mig. 

Jag blev att må illa och känna som då förut. Jag hade sovit sådär tungt och jag var helt omtöcknad då jag vaknade. Superjobbigt.

Jag låg länge och jag drack lite kaffe, åt en hård smörgås innan jag skulle komma upp i rullstolen. Jag piggnade på mig till jag skulle få massage av Elin. Hon är bara bäst tycker jag! 

Skönt att jag kunde somna och sova ett par timmar, men så jobbigt då jag sover så tungt att jag blir som åksjuk då jag vaknar. Det är en riktigt otäck känsla.

När jag sover, så sover jag säkert gott, men just då jag ska komma ifrån sov världen till den vanliga världen.  Ja då är det jobbigt.

Min Marielle som bott i Nora några år har bestämt sig för att flytta hem igen, ja så är läget just nu.

Allt kommer att bli jättebra är jag säker på, men det är ju alltid jobbigt med en separation oavsett det är det bästa eller ej.

Maria hjälper Marielle att bli röd i håret igen :)

Både Rebecca och Gert är lite obekväma med hundar, men dom är jätteduktiga. Tyke är en lugn och snäll kille, men otroligt maffig och stark :) Jättemysigt är det med han tycker jag som inte är ett dugg rädd, men dom båda tränar på för fullt med att bara vara med honom, och gå ut med honom ibland.

Nu när Marielle och Tyke skulle flytta hit så fick vi göra lite förändringar för våran lilla Filip. 

Ja Filip är en av våra kaniner, och han bor inne. 

Maria fick gå ut i förrådet för att hämta in en bur vi inte använt på ett tag. 

Det är bra för Filip att få känna sig trygg i det rum han är i. Han har en liten hage bredvid buren där han kan vara på också, men om han blir rädd så kan han springa in i buren och ta skydd.

Jag kanske ska förtydliga lite och berätta att Filip är instängd i ett rum förstås, men det hörs ju iallfall då Tyke skäller.

Tyke skäller inte så ofta alls, men ibland så, ja då blir till och med jag rädd! Han har sån stark röst, så då kan jag tro att Filip blir rädd.

Till våren då det blir varmt ute så ska han få komma ut till sin utebur. där ska han få bo med massor av gräs att äta av och gräva i :) Det blir skönt för honom. 

Vi vill ju att alla har det fint och bra förstås, och på sommaren blir det bäst för dom alla tre.

 

För några dagar sedan så skickade jag iväg en förfrågan på facebook till en kille som jag trodde kunde vara min gamla vän, en vän som jag inte träffat sedan jag var arton år.

Ja hur många Henrik Eriksson finns det liksom? "Hedde" är han för mig, och jag tyckte så mycket om honom, och vi hade alltid så roligt. ( ja någon gång var det väl mindre roligt haha ).

Vi ringdes ofta och pratade länge, ja han var en riktig supervän verkligen. 

Han försvann av någon anledning som jag inte minns, och jag har funderat många gånger på vart han tog vägen, och hur hans liv blev.

Jag skickade en fråga på facebook för att fråga om det kunde vara han som var "Hedde"? 

Och det var han!! Han skrev visserligen att han inte varit "Hedde" på 27 år :) 

Vi har skrivit lite fram och tillbaka nu, och jag är så glad för att jag hittade på honom till slut.

Någongång då han ska till sina hemtrakter i Fredriksberg, så kommer han att komma förbi och ta en kopp kaffe och fika här med oss. Ja kanske med hans familj förstås, och dom är så välkomna så!

Nu då vi skriver så är det som så självklart på något vis, som förut lite, ja jag är så glad så glad.

En del människor vill man liksom inte tappa bort, men "Hedde" har jag tappat bort i 28 år ungefär, ja herregud så många år det blivit, nästan 30 år!!?. 

Jag förstår liksom inte det där med åldern då jag ju inte alls känner mig så gammal som jag blivit. 

Jag känner mig precis lagom, och jag tror faktiskt aldrig att jag kommer att hamna i någon kris, nej det är jag rätt säker på.

Ja lycklig känner jag mig över att ha hittat på min "gamla" vän, jätteroligt.

Jag har haft det jättebra sedan sist jag skrev, men våran bil har ju slutat att fungera så jag har känt mig lite inlåst.

Bilen i sig har inte gått sönder, nej det är min sida och dörren som krånglar, och rampen vill inte komma ut.

Jag har ringt till Hedemora där dom hjälpt mig att fixa bilen, så dom ska höra av sig när dom har en tid. Deras personal har blivit sjuka, ja inte alla, men flera av dom. Jag får hoppas att dom kvicknar till och blir friska fort, så fort dom kan förstås. 

Nu i veckan ska jag åka till Falun för att byta kateter, min kära hemska "suprapubilkateter". 

Jag verkligen älskar den, den har gett mig sån frihet, ja den har räddat mitt liv!

Före innan jag fick den inopererad så kretsade allt kring toalettbesök, och det är så otroligt skönt att slippa tänka på vart toaletterna finns. Underbart skönt.

Det jag inte gillar med den är ju dom gånger jag ska byta den. 

Förut var det var tredje månad, men efter att jag haft mycket besvär och krångel med urinvägsinfektioner så ska jag byta varannan månad istället. Ja ännu oftare, vilket gör att jag ska gruva mig ännu oftare än förut. 

Det går alltid bra och jag behöver inte alls gruva mig egentligen. Men jag gruvar mig minsann för det onda och obehagliga som blir, även fast det går över på några sekunder. Alltså helt onödigt.

Jag tittar inte och har aldrig tittat på själva ingångshålet jag har i magen, i nedre magen. 

Nej jag tycker att det är äckligt och jag vill inte se.

Om bilen inte hinner att bli fixad innan Falu resan så får jag ta färdtjänst, ja det går ju bra det med. Jag är bara bortskämd nu med att kunna åka iväg själv och slippa passa tider. 

Den dagen jag ska till Falun så ska jag till en restaurang på kvällen och äta med min familj. Min systers familj och min mamma. Jag får ta färdtjänst då med om det behövs, och jag är glad att jag kan göra det då jag behöver. Jätteglad är jag över det.

Nu till något helt annat :)

Häromdagen då jag skulle skala morötter så råkade jag skala av mig en ganska stor bit av nageln. 

Aj aj säger jag bara. När jag skulle försöka titta och sen klippa bort det som var löst så blev jag att må så illa. Det blödde då jag rörde nageln och fy så illa jag blev att må. 

Jag måste blivit så på äldre dagar haha :) Jag tål inte blod helt enkelt nu för tiden :)

Nu slutar jag med att visa några bilder jag hittade på, det var länge sen. 

Melina till höger och hennes kusin Amalia till vänster. 

Dom dansade både hiphop och disco, både singel dans och par. Det var roligt och dom var så duktiga så. Amalia har fortsatt att dansa hon och hon är förstås super duktig fortfarande.

Ett charmigt par var dom allt :)

Ja åren går och det händer grejer mest hela tiden.
Nu är det snart jul och jag är så glad att alla paket nästan är inhandlade redan.
Några fler kommer jag nog att hitta på, men det är för att jag älskar att ge klappar.
Ja det är bland det bästa för mig med julen, att få ge!
Jag behöver inte få ett enda paket, men jag vill "filura" ut och hitta på just dom där rätta klapparna till just den personen! Det älskar jag! Jag lyckas verkligen inte alltid, men ibland så :)

Ja jag älskar många saker och jag älskar många människor i mitt liv.
Att få känna den känslan som jag känner då jag får just det där!
Ja mitt hjärta svämmar liksom över av kärlek till dom mina. Ja jag önskar att alla fick känna den!

Igår kväll så fick jag en sån kärleksattack, åh älskade barn om ni bara visste hur mycket jag älskar er!! Dom skrattade och sa att dom ju älskar mig också <3 Men jag älskar liksom mest!
Jag är så lycklig att jag har den förmågan som jag har, att kunna älska!

Jag är så lycklig också över att det är så många där ute som läser det jag skriver, ja jag är överlycklig över det.
Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle bli så många läsare på min blogg som det blivit. Tack vill jag förstås säga till er alla som läser och läser. Ja jag kan förstå att det inte är så lätt eftersom orden bara strömmar ut och det blir massor av text i mina inlägg.
Ja orden strömmar ut från huvudet, genom armarna till mina fingrar. Helt magiskt!
Tack snälla ni!
Kramar till er alla från mig.
Kram kram