Vilket drömprojekt!

Hej hej!

Ja nu är jag på gång igen, skrivarlusten är här kan jag ju säga kanske.

Jag har haft fina bra dagar, dagar som är fulla med det jag vill göra för dagen.

Jag planerar ju ganska mycket förstås, men oftast gör jag det som faller mig in just den dagen.

Jag kanske har tänkt att imorgon ska jag baka, men så vaknar jag och har ingen lust alls att baka, nej då gör vi något annat istället.
Baka och laga mat är ju sånt jag tycker mycket om, så det finns ju kvar till en annan dag om jag just idag inte har lust.

Jag gjorde en ny maträtt som jag aldrig gjort förut häromdagen, det blev gott och bra, men ännu bättre om jag tordats krydda lite mer, och inte haft dom i ugnen fullt så länge.
Dom blev med andra ord lite smaklösa och torra haha :) 

Men men, man lär sig så länge man lever, och roligt är det iallafall att hitta på något nytt.

Jag tror att det är jättebra för mina händer med lite pyssel, det märks senare mot kvällen då händer och armar är trötta och slut.
Jag tänker att det ju var bra träning eftersom jag blir trött, och så får jag vila till nästa dag innan jag kan göra något mer med händerna och fingrarna.

På facebook kan man se "den här dagen".  Det är en sida där man kan se  vad man gjorde på samma dag men för flera år sedan eller förra året.
Det är jätteroligt att läsa mina gamla inlägg och samtidigt lite ledsamt ibland.

Många av min inlägg då, hade med mitt jobb att göra. Jag kan ha haft en superrörig men underbar dag, hur många kunder kan man ha då det är tio procent rabatt? Ja osv.

Jag är så glad att jag gjort allt jag gjort, och hunnit med massor har jag gjort.

Passa på att göra allt det du drömmer om och vill, man vet aldrig vad som händer och helt plötsligt kan det vara försent!

Lev nu och försök att göra det du drömmer och vill!

Jag gjorde en sak som verkligen hade varit min dröm i många år, att starta en strandkiosk!
Jag ordnade med alla papper som behövdes för att starta kiosken. och Gert hjälpte mig med snickerierna.
Det mesta inuti gjorde jag, men utanpå och själva öppningen till kiosken gjorde Gert till mig.
Vilket projekt liksom! Vilket drömprojekt!
Jag älskade min lilla kiosk och alla barn som kom och köpte en sån och två såna...( smågodis )
Ja det var härliga år och jag är så glad att jag gjorde det som var min dröm, och så glad för att Gert stöttade mig så att jag tordes. (Jag hittade några gamla kort :)

Mycket slit var det förstås också med att ha en kiosk, vatten som skulle "konkas" dit och allt som jag bakade, och alla färdigbredda toast som skulle göras.
Men trots att det var ganska mycket mer jobb än man kan tro då man bara har en "liten kiosk", så var det inte alls jobbigt egentligen. Nej jag älskade det!

Nu var det ingen som ville ta över efter mig då jag blev sjuk och inte skulle kunna ha den längre, så jag sålde den vidare. Den skulle bli gäst stuga hos dom som köpte den.
Om jag fått var frisk så hade jag alldeles säkert haft den kvar än idag.
Det var liksom mitt livs projekt! <3

Det är mycket mer än kiosken jag är glad över att jag gjorde medan jag var frisk.
Men kiosken, den blev liksom en Ninakiosk, och jag var stolt och glad över den.

Jag kan inte komma ihåg hur det var att kunna gå eller hur det kändes, nej det var så pass länge sen så jag minns inte alls. Jag minns däremot att det ju var så självklart, man reste sig bara och gick.
En sak jag nog aldrig kommer att glömma bort är känslan att dra på sig ett par jeans och en tröja, den känslan glömmer jag aldrig.
Dom där små vardagliga vanliga saker, ja dom kan jag sakna som bara den.
Det är så många saker jag saknar, men ännu fler saker som jag ju faktiskt är glad över att jag kan fortfarande.

Det finns inga grejer eller prylar i världen som skulle få mig att må bättre inuti mig, nej ingenting.

Många människor mår ganska dåligt inuti, i sitt förhållande, på jobbet eller med något helt annat.
Då köper man något nytt, man kanske flyttar eller skaffar ett barn, ja jag vet exakt, för jag var där jag med.
Det var många år sedan nu, (långt före min och Gerts tid ) vårat liv var inte bra alls, så då flyttade vi.
Jag tänkte att allt skulle bli så mycket bättre om vi flyttade, ja eller hur? så blev det förstås inte.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det viktigt att känna efter vad jag vill med mitt liv?
Då vi flyttade den gången för ungefär 21 år sedan så var jag inte alls så som jag är idag, nej då fanns det inget - vad vill Nina med sitt liv?
Nej då hade jag fått lära mig att man biter ihop och härdar ut, vad Nina tycker är inte viktigt, nej inte alls faktiskt.
Jag är så otroligt glad över att jag kommit så långt med mig själv så jag vet bättre, jag är visst värd att få göra det jag vill, och att bli lyssnad på.
Jag tänker aldrig bita ihop, nej aldrig. Ingen ska behöva göra det enligt mig.
Det är så viktigt att få finnas, ja att få finnas.

Det är så skönt att känna sig nöjd och glad över allt inuti, att jag mår bra med mig själv och med dom jag har runtomkring mig.

Jag har ju skrivit om boken jag håller på att läsa, den är lite svår för mig, jag behöver läsa om varje kapitel för att det ska fastna det han skriver.
Jätteintressant är den verkligen och jag vill lära mig mer, mycket mer.
Ett citat från han som skrivit boken är: Livet är livsfarligt, man dör av att leva!
Något att tänka på kanske?

Varför är man inte nöjd, eller rättare sagt varför är inte jag nöjd?!
Förut då jag blev sjuk och var väldigt spastisk, så sa jag och tänkte att om jag bara blev lite mindre spastisk i  magen så skulle allt bli bättre!?
Jag slutade med en medicin och började med en annan medicin, och blev då lite bättre i magen.
Trots att jag blev bättre precis som jag önskat så var jag inte nöjd med det, utan tänkte då att om bara benen kunde bli lite bättre, då skulle allt kännas bättre. Ja och sen fortsätter det bara. Jag blir inte nöjd!
Ja ni förstår vad otacksam jag kan känna mig då jag kommer på det här.
Hela min kropp har blivit så mycket bättre egentligen, och jag kan knappt komma ihåg hur det var innan jag började med medicinen jag äter mot spasticiteten idag?

Nej det är tydligen svårt att få vara och känna sig nöjd.
Men samtidigt som det ju inte verkar klokt så är det kanske sunt att jag tänker så, kanske för att min strävan efter att bli bättre aldrig slutar att hoppas och önska. Ja jag vet då inte hur det fungerar?

Nu till något som inte alla känner igen riktigt. Inte dom som är yngre än jag iallafall.
Min assistent Maria är många år yngre än mig så hon förstår inte riktigt, och skrattar då jag säger att vi var på disco då jag var ung.
Vart tog discot vägen?
Det var ju viktigt och socialt, sista dansen var kanske allra mest viktig.
Då när jag var yngre, ja det låter bättre än att säga än då jag var ung , så var jag på disco ofta, ja väldigt ofta.
Jag och vi i min ålder hade jätteroliga ute kvällar med mycket prat och dans, ja kanske till och med en tryckare med någon man gillade.
Jag bodde lite mitt i skogen då jag var liten och yngre, och då var det nattbussen klockan ett som gällde. Ja jag fick inte åka hem mitt i natten då jag var riktigt ung, men från femton, sexton ungefär om jag minns rätt.
Discot stängde klockan ett, så jag kan ju säga att jag var måttligt förtjust i att gå kvart i till bussen och missa det bästa.
När jag blev lite äldre så sov jag hos min mormor som bodde på stan, det var helt fantastiskt att kunna få vara kvar till ett och få vara kvar till slutet. På Lördagar var det dessutom öppet till två om jag minns rätt :)
Nu minns jag inte att jag blev uppbjuden just till den sista dansen av någon som jag ville dansa med, men jag var iallafall där ifall att.
Jag och min kompis Jessica stannade till vid lilla "toffekisoken" och köpte strips som vi käkade då vi kom till rummet vi hade vid mormor. ( Vi hade ett rum med egen ingång )
Jessica tog alltid med dill och jag bara salt om jag minns rätt :)
Ja det var en härlig tid och jag är glad att jag var ut mycket då, för sen efter att jag fick barn och till nu har jag ju aldrig någon lust att gå ut, och förresten så finns det ju inga discon mer!?
Hur kan det ha blivit omodernt att dansa och umgås? Förstår inte det faktiskt.
Det finns ju dans ställen nu för tiden även om dom inte är många alls.
Då var fokus iallafall för mig att träffa människor och dansa, medan det nu verkar vara bara att träffas på någon pub för att dricka och få lov att skrika till varann eftersom ljudet är så högt?
Så tråkigt att drickandet ska komma så i fokus tycker jag.

Nu till något som säkert kan få dig att skratta eller iallafall le lite.

Jag vaknade för någon månad sen av min egen fisklukt!
Ja jag gjorde faktiskt det, jag är helt säker.
Trots att jag hade täcket på, så smet lukten ut iallafall, och jag vaknade.
Dagen innan fick jag min broms medicin och jag är säker på att det var medicinens fel, fy så illaluktande det var.
Det tog en lång stund innan jag kunde somna om :)
Den här kroppen alltså, den kan då driva mig till vansinne ibland, och verkligen bjuda mig på skratt också ganska ofta, ibland varenda dag.

Nu till min kära kateter:)
Jag har verkligen tur som har min kateter.
Jag kan dricka hur mycket som helst utan att behöva hitta på en toalett, jag kan bara tömma på något lämpligt ställe om jag inte hunnit hem igen.
Jag kan dricka vad och hur mycket som helst utan att behöva gå på toaletten :) Lite avis borde ju dom flesta bli på mig just då det gäller det :)
Ja nu förstås om jag tänker tillbaka då jag kunde gå på toaletten själv,  så ville jag ju verkligen inte ha en kateter. Men nu då jag inte kan gå på toaletten, ja då är jag lycklig som har en.
Jag kan inte ens minnas hur det var att gå på toaletten själv?
Nej jag vet inte hur man kunde känna eller hur det kändes då det var dags liksom?.
Jätteknepig känsla nu då jag försöker tänkta till hur det var, men det går inte.

Vi var iväg till Falun en dag för att jag skulle byta kateter.
Ja då jag bytte sist så var jag ganska säker på att jag hade urinvägs infektion redan då.
Jag bytte till min nya sort som förhoppningsvis ska vara bättre än dom vanliga.
Efter det bytet har det inte varit så värst bra, och jag lämnade ett urinprov vilket visade bakterier, så det var bara att börja med medicin igen.
Jag kom på då att det ju vore bra att byta kateter igen då nu medan jag åt penicillin och alla bakterier borde vara borta, sagt och gjort, det skulle bli en tur till Falun.

Jag ringde dit och fick en tid redan nästa dag.
Vi hade ett inbokat möte med Carina på Libra ( mitt assistentbolag) då, så vi fick ändra lite med henne, men till det bättre för henne tror jag nog.
Vi åkte dit först för att hämta upp henne, och sen åkte vi för att äta lunch. Efter det så skulle Maria och Rebecca ha lönesamtal.
När dom förhandlat klart så var det sjukhuset nästa.
Jag gruvade mig som vanligt och knöt händerna allt jag kunde då det var dax att dra ur och sen sätta i slangen. Det gör ont, ja faktiskt så gör det ont, men inte jätteont.
Obehagligt som tusan är det också, så det är nog en kombination.
Jag lovar mig varje gång att jag inte ska gruva mig mer för det där "lilla", men ändå så då det är dax för nästa gång, ja då är jag alldeles säkert där igen.

Nu håller jag tummarna för att det ska  bli bra och att medicinen hjälper. 

Jag hoppas att ni alla har det bra och mår bra.

Jag har redan börjat skriva i mitt kommande inlägg, så den som vill kan snart ha ett nytt inlägg att läsa :)

Kram kram