Om man fick bestämma!

Så fint kort jag hittade <3

Hej hej!
Om man fick bestämma, ja då kan jag ju lova att jag vore frisk nu. Helt totalt superfrisk!

Jag skulle jobba på granngården och röra mig helt obehindrat och göra allt jag kunde förut.

Jag skulle laga mat, baka, pyssla och ja herregud vad jag skulle göra mycket.
Jag skulle sy och jag skulle måla! Jag det skulle jag verkligen göra.

Ja om jag någonsin skulle bli frisk, eller friskare, ja då skulle jag göra allt.
Det första jag skulle göra är att kramas stående med min kära man, ja om ni bara visste vad jag längtar efter just det, en riktig kram liksom.
Jag skulle vilja kramas med mina älskade barn också, stående, ja jag känner verkligen att just kramas med dom jag vill kramas med, skulle vara det första jag skulle vilja göra.

Ja jag skulle stå och jag skulle gå och så lycklig som jag skulle vara då, den känslan kan inget annat slå.
Lycklig är ett för dåligt ord just då, kanske jag borde hitta på något mer passande ifall den dagen skulle komma,  ja jag hoppas, jag hoppas förstås.

En del människor i mitt liv har nog tyckt och trott att jag inbillat mig, hittat på, ja ungefär som att jag velat vara sjuk.
Till och med min doktor på vårdcentralen trodde nog så, i journalen står det att jag är en väldigt orolig patient? Hm varför det kan man ju undra?
Ja då kroppen började bli konstig så söker man ju för det och blir orolig då man känner att det är något fel, ja den doktorn och jag kommer aldrig någonsin ha något mer samarbete :)

Jag var till vårdcentralen med Melina ganska nyligen och då fick vi en jourdoktor, ja gissa vem det var? Jodå det var ju han, men han vet nog varför jag bytt bort honom tror jag :)
Eller så är han en person som aldrig gjort något fel, ja det finns ju såna, jag vet då inte faktiskt.
Hur som helst så får vi hoppas att vi slipper fler gånger.

Jätteledsen har jag blivit över att inte bli trodd på, då jag ju verkligen inte vill vara sjuk.
Nej jag har fått nog för länge sedan om jag ska vara ärlig.

Jag blev sjuk då jag var runt tjugo år och har sedan varit sjuk mer eller mindre sedan dess.
Jag jobbade på SJ på den tiden och hade arbetskamrater som inte trodde på att jag var sjuk.
Nej dom trodde att jag var lat, jag fick höra det av en person som hört då dom pratat om mig.
Ja det visade sig då att all min huvudvärk som jag hade haft berodde på en tumör som växte sig stor inuti min kropp.
Det var min kropp som ropade på hjälp av mig, den gav mig huvudvärk, den grymmaste värken man kan tänka sig, för att tala om att något var fel på mig.
Men det fattade jag ju inte då förstås.
Ja redan då blev jag misstrodd.
Hemskt faktiskt, då jag inte ljög då heller, nej jag ljuger inte, så har det alltid varit.
Ja ni förstår ju att jag har fått nog och verkligen vill få vara frisk en stund.
Det borde vara min tur kan jag tycka, men det är ju någon mening med att jag får fortsätta att vara sjuk, ja det måste det ju vara.
Jag är ju liksom van, så kanske är det ju bättre att jag fick något mer, än att någon annan fick bli sjuk för första gången, och ja jag har ju verkligen vanan iallafall :)

Starkast i världen är jag nästan, när jag tänker efter på hur jag faktiskt kämpat på som en tok.
Ja hela livet har ju egentligen varit en kamp, men på olika sätt olika tider i livet.
Jag tar nu och pratar jag lite om när jag fick min Ms som kompis.
Ja jag kommer ju att få drass med den resten av mitt liv :)
Så det är lika bra att jag har den som kompis även fast jag ju kan bli rätt sur på den också ibland.
Men dom flesta kompisar är ju lite osams ibland :)

Jag stretade emot som en galning, ja så mycket som jag kämpade varje gång jag skulle på toaletten eller förflytta mig.
Ja jag kan inte beskriva hur jobbigt det var, nej jag kan faktiskt inte ens få ut ord på papperet nu för hur hemskt jobbigt det var. Jag kan inte fatta hur jag orkade, varför jag inte gav upp lite och skaffade mer hjälpmedel? Nej jag skulle kunna bara!
Mycket jävlaranamma, ja herregud så envis jag var och inte tänkte jag låta sjukdomen besegra mig, nej minsann.
Ja att bli sittande i rullstol är en baggis om man jämför allt kämpande jag fick stå ut med för att klara en vanlig dag.
I efterhand så var jag ju helt galen, och jag körde nog på utan att orka.
Ja egentligen kan ingen orka det jag orkade, men hur det nu än var så klarade jag det och jag var stark och vart ännu starkare.
Kanske är det därför det mesta känns lite lagom jobbigt nu, eftersom jag hade det allra värst då.
Jag har inte riktigt tänkt på hur jag hade det då jag flyttade till Ludvika och fick hjälp av hemtjänsten, nej jag har nog förträngt det tror jag, men jag tvingade fram det idag, nu känner jag.

Ja jag var stark, så jäkla stark, så stark som jag inte hade en aning om att jag var.
Men det var jag och stolt över det är jag, men samtidigt så tycker jag ju att jag var helt knäpp.
Nu med stark menar jag inte bara att jag var stark med mycket muskler, nej jag var stark inuti!
Jag har ju varit med om så mycket i mitt liv, saker som gjort mig stark ja näst intill oövervinnerlig.

Jag fattade ju inte att jag var knäpp, men jag hade kunnat bli det på riktigt faktiskt, ja det tog sån kraft och energi från mig genom att kämpa på i onödan, så att jag orkade, ja det är ett under.

Att inte kunna gå på toaletten själv, att sitta och vänta på att få hjälp på toaletten, och när jag väl lyckats komma dit så hade jag slutat vara kissnödig!.
På den tiden fanns det ingen chans att trycka på och hjälpa till. Nej dom musklerna hade totalt försvunnit.
Nej fy så vidrigt jag hade det, så att bli sittande i rullstol, ja det var inte jobbigt för kroppen.
Men jobbigt att inse att det var så det skulle bli nu framöver, kanske hela livet.

Nu då det gått en tid sedan jag blev sådär dålig i kroppen, ja då finns inget tänk alls på att jag är sjuk. Nej dom gångerna jag kommer på det är då jag inte kan ta mig in eller fram dit jag vill.
Höga trottoarkanter ute eller trappsteg.
Och för att inte tala om i affärer jag kommer in i, där det är saker överallt och gångar alldeles för trånga för att kunna åka i.
Ja såna gånger så känner jag mig sjuk och i vägen.
Ibland då folk vill hoppa över mig så känner jag mig sjuk, varför det då? Jo för om jag varit frisk och kunnat gå så hade jag ju bara kunnat ta ett steg åt något håll, och jag skulle inte ta sån plats som jag gör nu. Människor som har bråttom ser inte mig där, nej dom ser inte människan Nina, utan dom ska fram till vilket pris som helst.
Listan kan göras ganska lång då jag tänker efter, men jag lägger inge mer krut på just det nu.
Nej jag vill säga att jag är ganska frisk faktiskt.
Det är jag ju, men min kropp är lite omedgörlig bara.

Jag har hört och läst om min medicin som jag får nu, jag har läst att en del blivit så friska av den så dom kunnat gå igen efter att dom suttit i rullstol.
Ja i mitt fall känns det inte som att det kommer att hända, men tänk om jag kunde bli en aningens bättre. Ja gissa hur nöjd jag skulle vara då?
Ja nu är jag ju rätt nöjd som det är också förstås, men alla förbättringar som sker, tar jag tacksamt emot förstås.
Undrens tid är inte förbi.
Jag måste fortsätta lite på det jag skrev om nyss, att det faktiskt finns dom som inte tror att jag är så dålig i kroppen som jag är.
Jag kan ha fått kommentarer som - det är ju bara att vifta på fötterna lite, ja lite om det kommer en fluga och sätter sig, ja såna olika förslag har jag fått.
Lättare sagt än gjort kan jag säga, det går inte.
Jag kan föra lite på tårna och ibland kan jag röra lite på hela benet, men verkligen inte alltid. Och verkligen bara lite.
Nej jag kan inte styra alls över min kropp.
Jag kan styra över min överkropp, men resten av kroppen gör faktiskt som den vill och har lust med. Många diskussioner med kroppen skulle jag kunna ha, ja säga till den på skarpen liksom.
Men det hjälper inte så det har jag gett upp faktiskt.
Det är som det är, och det blir som det blir, ja så är det!

Jag är fantastiskt nöjd över mitt liv och jag är så glad över allt jag hunnit göra med mitt liv.
Jätteglad över alla mina beslut jag tagit, tänk om jag inte gjort det jag brunnit för förut?
Nej tur verkligen och jag får tänka lite så faktiskt, att jag hunnit med att göra massor medans jag kunde fungera som förut.

Jag kan lova att om jag kunde bestämma så hade jag inte varit sjuk nu!
Nej ingen skulle vara sjuk nu om jag fått bestämma.

Nej jag kan inte bestämma och får inte göra det, så eftersom den vägen är lite körd så får jag ta en annan väg och det är att låta det vara.
Att må bra och att finnas så som jag är nu, att få leva mitt liv precis som jag vill trots min funktionsnedsättning. Vad betyder den liksom i det stora hela? Ingenting!
Jag lever här och jag lever nu!
Det finns ju massor av saker jag skulle göra om jag kunde gå och fungera som vanligt och att resa är ju verkligen något jag tycker om så en resa till Egypten och Dahab skulle stå bland dom första ställena jag skulle vilja åka till.
Jag skulle vilja ta med mina tjejer och så förstås Gert till det finaste och bästaste stället jag varit på.

Men att åka dit som det är nu, nej det går inte, det går verkligen inte att vara där i rullstol.
Men det är min dröm, att få visa tjejerna hur fint det är där och vilket lugn som råder.
Underbart ställe!
Nu ska jag rätta lite och sen vila mig lite <3
Jag hoppas att alla haft det bra och att ni har det bra.

Kram kram