Jag avskyr lögner!

Sj sj gamle vän... Ja så börjar jag varenda morgon!
Ja jag sjunger inte låten med texten, men jag visslar den.

Varje morgon i jag vet faktiskt inte hur lång tid, ett år, kanske mer men inte mindre, nej det tror jag inte.
Alltid efter att jag duschat och ska åka från badrummet till hallen så börjar jag vissla: Sj sj gamle vän...

Lite drygt att behöva ha den i huvudet varenda varenda morgon, men jag har vant mig, ja faktiskt.
Inte alls min favorit låt, och har ju aldrig varit haha :) men något eller någon gör så att jag visslar på den varenda morgon.

Ja hörrni det var en annorlunda start på ett inlägg, men jag ville dela med mig lite av mina morgnar.
Det är mycket jag delar med mig av, lite titt som tätt, men det är ett måste för mig.
Ja att få skriva om känslor som dyker upp, eller saker som händer, det är det som kommer ut på skärmen då jag skriver.

Jag har nog alltid varit rak och ärlig, iallafall så som jag sett och ser mig själv.
Jag har alltid avskytt lögner och lögnare.
Nej dom finns inte och får inte plats i mitt liv, varken lögnerna eller lögnarna.
Dom får hålla sig på avstånd, så enkelt är det.

Man ljuger inte, nej minsann det gör man inte.

Jag har lärt mina tjejer sedan dom var små att man inte får ljuga.
Dom tycker som jag, och dom ljuger inte.
Nej vi kan inte knappt undanhålla något som ska vara lite hemligt, en överraskning tex.
Nej vi är skrutt dåliga på det.

Jag har levt med en person i tio år som inte gjort annat än ljugit och undanhållit för mig.
Nu i det här fallet så tror jag att det var sjukligt, inget personen gjorde med vilja.
Nej jag tror faktiskt att han inte riktigt hade koll på vad som var sanningar och inte.
Han trodde på sig själv och det han hittade på, han trodde på sina egna lögner.

Jag har fått höra så mycket undanflykter och svammel i mina dagar och jag är så otroligt lycklig över att jag orkade ta mig ur det. Ingen ska behöva ha det så som jag hade det!
Nu fattade jag inte alls att det var som det var, förrän efter många många år.
Att något var fel förstod jag ju ganska tidigt, men jag gick på allt.
Ja jag fattar inte hur det gick till, men hjärntvättad kan jag säga att jag blev. Jag gick på allt.

Nu går jag inte på någonting alls, nej minsann, inte det minsta.
Nej efter dom alla åren så bestämde jag mig för vad jag inte ville ha.
Jag är glad trots allt, glad över att jag varit med om allt och tagit mig igenom det.
Jag tog mig igenom alla hemska år, för att komma ut som en hel människa.
Ja en stark och hel människa.
En människa som vet vad hon inte vill ha mer och en människa som vet vad hon vill!
Ja det är jag det!

Jag är glad över mina älskade barn, ja dom hade ju inte funnits om inte han fanns just då i mitt liv.

Jag har så mycket ilska egentligen och något som är värrä än hat, men det finns inte något ord på än, iallafall inte som jag vet.
Jag är arg över hur han behandlat barnen och nu inte låtsas som att han har två fina tjejer.
Mig får han trampa på hur som helst för det rör mig inte i ryggen, men barnen ska han bemöta med respekt och han ska vara deras pappa. Självklart för dom flesta, men inte i vårat fall kan jag lova.
Nu har dom inte haft någon kontakt på många år, men hoppet finns ju att han ska bli vuxen och ta sitt förnuft till fånga.
Jag önskar att rätt ord kunde uppfinnas så jag har något att ta till :)
Iallafall är min känsla väldigt mycket starkare än hat, hat känns som ett snällt ord i sammanhanget.
Men om jag ska gå runt och tänka hur jobbigt allt varit, ja då blir jag galen och all min energi går åt till det.
Nej jag ödslar ingen tid alls på det, har inte gjort på länge, men just nu då jag skulle skriva så dök det upp på skärmen framför mig.

Jag kan inte förstå hur orden bara kan komma strömmande och jag knappt behöver stoppa någon gång för att ta bort det jag skrivit.
Nej jag behöver oftast bara rätta lite stavningsfel som blir då jag skriver ganska fort.
Nej jag stannar aldrig upp, utan låter orden flöda.

Det låter ju helflummigt och konstigt, och det är det ju.
Men jag kan, ja faktiskt så är det precis som jag skriver, orden bara kommer ut på skärmen framför mig. Amazing liksom!

Ja efter mina jobbiga och hemska år efter skilsmässan så kom några till ganska jobbiga år innan jag träffade min älskade Gert.
Jag hade fått nog, och bestämt mig för att det skulle vara bara jag och tjejerna i vårat gula hus.
Ja jag hade bestämt mig.
Jag kunde sitta ute på min trapp och njuta av fåglarna som kvittrade och solen som sken och bara vara, så lugn och nöjd.
Ja det var ju då jag bestämt mig att vara själv, som jag träffade Gert.

Jag är lyckligt lottad som har turen att ha en sån underbar man, som finns för mig, alltid.

Han skulle inte tänkt tanken på att lämna mig då jag blev sjuk, nej i nöd och lust liksom.
Jag har ju själv tänkt tanken många gånger i början då jag blev sämre och sämre.
Jag tänkte att det vore bättre om vi skildes så han kunde träffa någon annan, någon frisk person.
Ja herregud så ledsen jag var i början, och så orolig.

Tur att jag och vi kan prata, för det har vi minsann gjort. Massor faktiskt och det är ju dom alla samtalen som gjort mig lugn och stark.

Jag vill ju inget heller än att vara frisk, men nu är jag inte det riktigt och det är ju inte mitt fel,
Nej faktiskt så är det inte mitt val, och då jag tänker och vi pratar om det då och då så känns det jättebra.
Jag vet ju att jag är en bra person, en bra mamma och en bra fru, egentligen.
Ja nu tycker ju Gert att jag är en bra fru, den bästa enligt han, och jag får ta in det och tro på det också.
Bara för att man är rörelsehindrad som jag är, så betyder det ju inte att jag är en annan person.
Nej jag är ju den samma som innan, men faktiskt lite bättre om man frågar mig.

Jag lever mer i nuet nu och jag skyndar mig inte. Ja och vi alla här vi lever här och nu, ja så är det faktiskt, och jag är rätt bra på det om jag får säga det själv.
Ja jag brukar inte skryta om mig själv särskilt ofta, men nu gör jag det.
Jag är faktiskt duktig på att vara jag, jag tycker om mig själv och jag är rätt stolt över både mig själv och dom närmaste runtomkring mig.

Att alla här hemma låter mig vara som jag är, och att dom inte tänker på att jag inte kan gå.

Det är underbart att inte bli sedd som någon krympling, eller som att jag har någon slags utvecklings störning.
Ja faktisk så är det så ibland, ibland ganska ofta.
Men jag känner mig inte ett dugg sjuk egentligen, nej jag är fullt frisk förutom den här kroppen som inte vill att jag ska kunna gå. Så enkelt är det!

Jag kan prata, och jag finns på riktigt!

Jag träffade en tjej för ett tag sedan som jag känt i några år, men vi är inte jättebra vänner, nej mer ytliga.
Ja ni vet ytliga vänner som man säger hej hur är det till jätteglatt och man liksom pladdrar på.
Jag verkligen avskyr sånt, men den här gången blev det så iallafall
.
Hon pratade på först och berättade massor om sig och familjen, för att sen titta lite ledsamt på mig och fråga hur jag mår.
Jag mår jättebra sa jag och då säger hon. Ja jag förstår att du kan må bra fast du sitter sådär, men inte så bra väl då?
Men jag sa ju att jag mådde jättebra! Vart tog det vägen?
Nu sa jag inte så som svar haha :) nej jag sa bara igen att jag mådde bra.

Lika var det ju förut då en kille jag träffade på mataffären frågade hur jag mådde.
Jag mår jättebra sa jag- Nej det gör du inte sa han! - Jo det gör jag visst sa jag då!
Jag avslutade det samtalet med att han fick ha det så bra, och så åkte jag vidare :)
Varför ska jag inte kunna få må bra?
Jag ljuger inte om det, och om jag inte mådde bra skulle jag ju hålla mig kvar hemma, lätt som en plätt liksom.

Alla människor mår ju inte bra jämt, nej det finns alltid "up and downs" liksom, men man kan ju välja att bli hemma dom jobbiga dagar man har.

Jag har nog något fel jag, då jag inte riktigt känner några svackdagar.
Nej jag mår liksom jättebra hela tiden, och jag är så lycklig över allt, ja över små saker, pyttesmå saker.
Jag vill iallafall med det här sista få fram att jag kan vara lycklig och må bra, trots att jag sitter i rullstolen! Ja så är det! :)

Jag pratade på häromkvällen med Gert om att det ju är bra att allt inte är så bra?
För det kan ju inte bli bättre om det inte är sämre liksom :)
Ja en av mina funderingar och tanke just då haha :)

Ja livet är fantastiskt på många sätt, och ganska jobbigt på andra sätt.
Men jag är lycklig och jag är nöjd och glad över livet.

Kram kram