Viktigt att få tycka det man tycker!

Hej och godmorgon!

Här sitter jag med en kopp kaffe som alldeles säkert blir flera stycken till slut. Jag har en vit termos bredvid mig med kaffe i så jag kan fylla på när jag vill. Termosen köpte vi för att den var lite fin och det går i jättemycket där i fast den är liten. Johanna, en ny tjej på hemtjänsten trodde imorse då hon skulle fylla på den att kaffet inte skulle få plats där i, men den blev bara halvfull trots att det var mycket kaffe i kannan :)
Jag har skrivit om kaffe stup i ett känner jag, men jag är verkligen glad att jag börjat dricka det igen, det känns liksom som att livet kommit tillbaka på riktigt och jag längtar till morgnarna nu för tiden, vilket jag inte gjort på länge.

Igår var en lite tråkig dag då det var skruttväder hela dagen, jag var inte utanför dörren på hela dagen och det känns lite tråkigt.
Idag ser vädret ut att bli bättre och solen tittar fram lite iallfall så jag hoppas det blir riktigt fint så jag kan sitta ute i solen och njuta.
Jag älskar verkligen solen och att sitta ute och höra fåglarna kvittra är så himla underbart och då njuter jag som mest.

Den här veckan ska en firma komma hit och hjälpa oss att bygga om verandan så att jag ska kunna ta mig ut med min rullstol.
Det ska och kommer bli superbra men då man går och väntar så är det lite tråkigt.
Jag är superglad att jag får så mycket hjälp så jag ska kunna leva så normalt det går.

Den behövs fixas som synes :)

Jag önskar ofta att jag ska kunna gå igen, och man vet ju inte med den här sjukdomen vad som kan hända. Jag är samtidigt realistisk och förstår att jag säkert aldrig kommer att kunna göra det, men drömma och hoppas är nog bra att man gör för vem vet:)
Jag såg en film häromkvällen då en tjej gick på stranden med ett par jeans och en t-shirt barfota och jag såg mig själv i just den scenen och kände mig avis på henne som kunde gå där.
Drömmen för mig just nu är just att kunna gå åtminstone något steg eller allra mest att kunna styra mina ben. Att kunna knipa med tårna bara vore ju super underbart. Jag får fortsätta och hoppas och minsta förbättring skulle ju vara som ett mirakel.

Mina världens bästa tjejer.

Igår satt vi och tjejerna och pratade lite och vi hade något slags familjeråd som man faktiskt behöver ha då och då.
Vi pratade om många saker men en sak dom tyckte var att dom tycker att jag skulle gå och prata med någon,  så dom slipper höra mig så mycket då jag tydligen pratar för mycket om min sjukdom. Jättebra att dom berättar så jag får tänka till så jag blir mindre jobbig och tar till mig det dom säger. Jag ska leta på någon bra kurator eller någon att prata med. Jag har inte känt att jag behöver det, men mina tjejer har alldeles säkert rätt.

Jag är så glad över att dom är dom och att dom verkligen säger och tycker det dom tycker!

Då jag inte fått tycka det jag tycker förr då jag inte ens visste att det var en möjlighet att få göra det, så har det sedan jag vaknade upp för ett gäng år sedan varit jätteviktigt för mig att dom ska få tycka det dom gör. Jätte superviktigt!!

Det viktigaste i ett förhållande oavsett vilket förhållande,  är att man kan prata med varann om allt och jag är så glad att mina tjejer och min man lärt sig och vill.
Det är ju inte alls lätt att prata om man inte är van att göra det, så jag och Gert har fått träna må ni tro, men han har velat lära sig och förstått att det är jätteviktigt,  så det har fungerat trots att vi fått träna och träna massor på det och särskilt i början då vi träffades.

Mina tjejer har med sig det sedan dom var små då jag vaknade upp i mitt liv och förstod hur jag haft det under många år. Dom har inte alls behövt träna så mycket, utan det har funnits med och varit naturligt för dom eftersom dom inte haft något att välja på haha :) .
Det låter säkert skrytigt och lite ego men jag är så glad att jag är mina barns mamma!
Jag tänker ofta på det och vet faktiskt inte hur det skulle varit om inte jag funnits för dom då dom varit små. Dom hade nog då varit två ego tjejer som saknade empati och förståelse och som tyckte som sin pappa, men förhoppningsvis hade dom vaknat till lika som jag gjorde till slut.
Nu behöver jag ju inte spekulera i det alls egentligen, men jag är så glad att jag funnits så dom blivit snälla tjejer som kan och törs vara sig själva. Och som törs tycka det dom tycker!
Från den dagen dom föddes har dom varit det viktigaste i mitt liv, och det finns ingen jag skulle kunna älska som jag älskar mina barn.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina älskade tjejer och hur stolt jag är över dom men jag ska låta bli :)

Kram kram och ha en fin solig dag idag hoppas jag.