Alla borde få ha det så bra som jag!

Äntligen har vi hittat en lampa så vi får lite ljus :)

Alla borde få ha det så bra som jag!
Ja jag verkligen menar det!
Idag nu på morgonen hade jag en riktig lyxmorgon och igår kväll hade jag en lyx kväll!
Nu beror det förstås på vilka som jobbar,  för det är när mina dom bästa kommer och är här, som det känns att det verkligen är lyxiga dagar.
Det är så himla underbart härligt att ha dom omkring mig och dom gör så att jag blir så glad, ända in i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom så det är inte klokt.
Härlig känsla verkligen och jag önskar att alla kunde få känna det jag känner.

Jag är sjuk, ja ganska jättesjuk egentligen, men jag och Gert pratade just om det igår och jag tänker liksom inte på att jag är sjuk. Jag bara är som vanligt så gott det går och visst, jag sitter i rullstol och kan inte gå, men det är ju liksom ingen sjukdom just det i sig. Så känner jag iallafall.
Nej jag känner mig inte det minsta sjuk alls egentligen, utan det är min kropp som är sjuk och jävlas med mig bara!
Jag har haft ett par personer som verkligen gjort allt för att jävlas med mig under årens lopp, så jag får kanske tacka dom för att jag tar det här lite med en klackspark, haha jag är säker på att just ni läser det jag skriver, och särskilt en av er, så ni kan får ta åt er äran för just det, jag bjuder på det! :)

Jag mår så bra och har det så himla bra egentligen och jag har människor runtomkring mig som betyder så mycket, jag är så glad över dom och jag är så glad att jag flyttade hit, för annars hade jag ju aldrig vetat om att dom funnits.
Så himla härligt och även om jag inte kan alls det jag kunde göra innan jag blev sjuk så är jag så glad, och har det så himla bra.
Jag har ju mina älskade tjejer och min fina underbara finaste man och hans fina pojkar och så har jag ju er! Ja just ni, ni vet vilka ni är men det känns sisådär att skriva precis vilka jag menar här haha :)
Lite mystisk kan jag väl få vara?

En av mina allra bästa är iallfall min fina vän Maria som bara är så himla bäst. Jag har ju skrivit det förut, men det tål att upprepas om man säger så! :)
Hon finns och bara är en sån underbar fin vän och jag önskar att alla hade en Maria, men alla kan ju inte få ha "min" Maria för då vet jag ju inte hur det skulle bli :)

Nu är ju alla inte så lyckligt lottade som jag är med en underbar familj och härliga vänner, och jag tänker på alla dom som faktiskt skulle behöva någon. Det finns så jättemånga ensamma människor där ute.
Jag önskar att jag kunde vara den personen som fanns för alla dom, men det fungerar ju inte riktigt så enkelt och jag har ju inte hur mycket ork som helst även om jag är ganska stark faktiskt.
Jag vill ju så gärna finnas för andra som behöver någon och ni kanske undrar hur jag kan tro att alla skulle vilja ha just mig haha :) men det tror jag absolut inte, men jag tror utan att vara skrytig nu att många skulle nöja sig bra med mig:)!

Igår hände ganska mycket och det började med att min gulliga tant kom hit ganska tidigt.
Jag hade inte hunnit komma upp än och då hon kom in blev hon orolig över att jag kanske var sjuk då jag låg kvar i sängen. Nej då jag hade bara inte hunnit upp än och jag kan ju inte som dom flesta andra bara kliva upp, utan måste få hjälp förstås.
Min tant är inte alls till besvär utan hon satt i soffan och väntade med en kopp kaffe medan jag fick hjälp att duscha och klä mig.
När jag var klar satt vi och pratade och åt varsin smörgås och hade en mysmorgon.
Hon gick hem en sväng men kom tillbaka en liten kort stund innan jag skulle åka iväg igen.
Hon var ledsen och arg så jag hade behövt vara hemma med henne helst, och det var inte alls roligt att gå med henne hem och hon grät på väg in till sig.
Hon fick en kram förstås men usch så ont det gör i hjärtat, jag vill ju att hon ska få må bra min kära tant. Livet är inte lätt och jag hoppas förstås att det blev bra när hon kom hem ändå fast hon ju inte ville det just då. Jobbigt som tusan och ja det finns inga ord riktigt.

Strax efter ett skulle färdtjänsten hämta mig för att jag skulle åka till "Gladtjärn", ja nu heter det Barken konferens och där skulle vi äta med min mamma och resten av familjen. Min systers familj blev inte med då dom var upptagna av innebandy hela helgen :)
Ja alla i min familj plus mamma var med men Marielle saknades.
Marielle ligger inlagd i Falun på sjukhuset för att få hjälp att må bättre.

Jag och hennes fina Daniel var och hälsade på henne i Lördags, och det fick lov att bli mc donalds igen, nästa gång får vi gå mot stan för nu får det vara nog med sån mat:)
Marielle och hennes lillasyster har så mycket hemskt med sig sedan dom var små och det är mycket dom behöver ta tag i och få reda ut, mycket som funnits kvar inuti dom som nog gnagt och gjort ont.
Hon vill själv få hjälp och jag är en stolt mamma och jag älskar henne över allt annat och vill inget hellre än att hon ska få må bra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli bra och bara man har viljan och tålamodet så kommer det att bli bra.
Hon vet vad hon vill och det är så bra och hon är så stark.
Min älskade lilla pluttan känns det som och helst hade jag förstås velat vara med henne på sjukhuset förstås, men hon fixar det är jag säker på! Det är så starkt att våga be om hjälp, superstarkt!
Det viktigaste i livet är ju mina barn ,och jag vill ju inget hellre än att dom ska få må bra, och vi är duktiga på vi tre att prata och finnas och hjälpas åt.

Melina skrev en blogg häromdagen som var så himla bra och jag kopierar den så får ni läsa vad duktig hon är att skriva:

Hej igen. Ska försöka på nytt nu.
Vet inte hur länge eller hur bra det kommer bli, men jag ska försöka iallafall. Första och sista försöket nu.

Jag kan börja med att berätta vad som har hänt den senaste tiden, alltså allt som har fått mig till att inte blogga mer.
Min pappa som jag kallar för "Ulf" vilket ni kommer märka i framtiden, har varit en stor del till all smärta i min kropp. Eller ja inte bara för mig, utan för min älskade underbara syster också. Jag hade 5 brorsor också, men nu har jag bara 3, eller man kanske kan säga 2. Anledningen tänker jag inte säga här i bloggen. Dom som borde veta allt vet det redan, så jag orkar inte smärta mig igenom och berätta allt för människor som bara läser min blogg och endast hatar den.
Ja tyvärr så finns det såna människor. Alldeles för många. Många människor har försvunnit ur mitt liv den senaste tiden, på både gott och ont. Vilket inte ens borde vara okej, om man kan säga så. Jag har blivit en annan person och det kan jag hålla med om. Men jag själv vet att den personen jag är nu mår så himla mycket bättre än den andra Melina. Jag står upp för mig själv och jag vill inte ha en massa falska människor som endast fanns i mitt liv för att göra mitt liv sämre. Så jag har släppt taget. 

En av anledningarna till att jag har börjat blogga igen är min mamma. Att se hon lyckas, bara genom att skriva vad hon tycker och hur hon känner. Min mamma och min syster är dom starkaste människorna jag känner. Vi 3 har gått igenom så himla mycket tillsammans och jag älskar dom så himla mycket. Och självklart mina andra syskon och Gert, och självklart min älskade Oscar. Om man tänker efter så har jag det ganska bra egentligen. Så länge  jag har min familj och några få vänner som faktiskt är äkta och min älskade pojkvän så kan jag faktiskt klara mig även fast det inte känns så.

Jag och min syster har fått gått igenom så himla mycket, såna saker barn inte ens ska behöva veta att dom existerar. Men vi har klarat det tillsammans och vi ska gå igenom det som händer nu också. För vi är starka tillsammans. Du och jag Marielle.

Jag vet att det blev ett lame inlägg men ibland måste man bara få förklara liksom. Man ska aldrig hålla någonting inne. Så länge man säger sanningen så brukar det oftast gå bäst i längden för jag menar hur mycket förlorar man inte om man går runt och ljuger hela tiden och är elak mot människor? Mobbning är det värsta som finns, jag har själv blivit utsatt så jag vet hur det känns. Och jag vet även att ingen människa, verkligen INGEN förtjänar det. 

Ja det va allt för mig idag. Får se när jag har tid och ork att blogga nästa gång. Ni som läser märker väl. 

Ja jag tror att ni alla också tycker att hon skriver lika bra som jag tycker.

Nu tillbaka till gårdagen och vårat restaurangbesök.
Vi var och åt jättegod mat, ja supergott om man frågar mig och det var buffé så man kunde ta om och ta det man ville.
Det var många år sedan jag var där, och gissa om jag blev förvånad över hur himla himla fint det var där!
Hur mysigt som helst och väldigt smakfullt inrett:)
Så himla mysigt verkligen var det där.
Jag kan verkligen rekommendera att åka dit någon gång till er som aldrig varit där.

Efter god mat var det kaffe och efterrätt.
Jag och Gert har ju slutat med fika och godis, ja med allt socker faktiskt men igår gjorde vi ett undantag.
Äppelkaka och vaniljsås!
Ja ni förstår ju att vi var tvungna att ta lite, och det gjorde vi och herregud så gott det var.
Lite mindre med paj och mycket vaniljsås för min del förstås haha:)

Idag var det fyra veckor sedan vi slutade med godis och vi har faktiskt varit jätteduktiga och inte fuskat en enda gång, och nu är det bara att köra på på samma linje igen även om det blev ett undantag igår.

På kvällen då vi kom hem ville jag visa en grej som jag testat förut på dagen innan vi åkte iväg för att äta god mat,  och det fungerade igen!
Ja hörrni ni, jag bad Gert att titta på min högra fot och det gjorde han, medan jag tänkte och tog i med alla mina krafter!
Ja jag tänkte "stenhårt" på att jag skulle försöka knipa med mina tår och det hände något!
Jag har nästan varje dag i flera månader försökt vicka på tårna utan att det hänt ett dugg, men nu!!
Gert filmade in en liten snutt så ni får se, och efter att vi filmat in så orkade jag inte prova så många gånger.

Det låter ju löjligt och inte klokt att det kan vara så jobbigt att vicka på tårna, men gud så drygt det är för mig då jag försöker. Jag måste fokusera som en tok och anstränga mig som en galning, alltså inuti mig. Det är så himla svårt att förklara hur jag gör, men jobbigt är det.

Gissa om det var en sensationernas dag, vi var så glada här och jag fick lite extra hopp om att jag faktiskt kanske börjar bli en aningens bättre.
Mina signaler mellan kropp och hjärna verkar iallfall ha velat fixa till just det, och jag kommer att vara lycklig över varje förbättring förstås för jag har inte märkt en enda förbättring sedan jag blev sjuk, utan det har bara blivit sämre och sämre.
Men vem vet, nu kanske det vänder, iallfall är det ju väldigt positivt att jag med tankens kraft kan röra på fötterna och inte bara på höger utan på vänster med!! Härligt härligt.
Jag skickade sms till Marielle igår kväll och till Maria för att berätta, och imorse fick Maria se det med egna ögon då det var hon som kom till mig.
Underbart verkligen fast det bara handlar om mina fötter.

Vi pratade igår Gert och jag om önskan och lite allt möjligt och min allra högsta önskan då det gäller mig själv är förstås att jag ska kunna gå, men jag är realistisk och tror inte det kommer att hända.
Men om det någon dag skulle bli så, så behöver jag inte alls kunna gå fort eller så, utan det vore ju underbart bara att kunna ta sig fram själv liksom. Att komma upp på bussen på väg till en "birka båt", ja ni förstår ju att krav och önskningar ligger på den nivån nu och jag är faktiskt glad över det.

Min Marielle säger att om hon ska flytta någonstans så måste det finnas hiss eller så måste hon bo längst ner, lilla gumman åh vad jag älskar mina barn alltså, för annars kommer inte mamma in. Omtänksam hon är min underbara unge!

En till önskan jag har är förstås att få mina armar att fungera bättre, men egentligen, vad är väl det att önska då dom ju iallfall fungerar lite. Ja jag vet då inte!

Såg på kalla fakta igår kväll och där visade dom att barn och människor får avslag från kommuner och instanser så dom inte får någon hjälp alls fast dom inte kan klara sig själva alls. Och att dom med barn inte kan få stödfamiljer eller avlastning fast dom har rätt till det.
Jag blir att tänka på mig själv som ansökt om att få assistenter så jag ska kunna göra allt det skulle gjort om jag var frisk och känner att om jag får timmar skulle det ju vara orättvist mot dom som inga får liksom.
Fy då vilka människor det finns som kan sitta och bestämma så tokigt så att föräldrarna sliter ihjäl sig och inte får en sekund ledigt, usch så dumt det är och jag hoppas dom ändrar alla felaktiga beslut dom tagit så alla får den hjälpen dom ska ha. Hemskt.
Jag har inte fått beslut hur det blir för mig, men om dom som inte klara sig alls själva får noll timmar kan man ju undra hur det blir för mig som ju kan prata och försöka så gott jag kan med det lilla jag fortfarande kan.
Så orättvist att dom som verkligen behöver hjälp inte ska få det! Det gör mig jättearg.

Jag hoppas alla får en fin dag idag och just nu skiner solen här och det gör mig jätteglad!

Kram kram