Livet är en kamp!

Hej hej!
Ja nu skriver jag redan igen, jag känner mig lite pigg och har tiden, så jag tänkte att det vore en bra idé att skriva av mig lite nu.
Jag skriver ju oftast på kvällen och då mina kvällar blir tröttare för varje kväll så känns det inte som någon bra idé alls just nu.
Jag vet inte om tröttheten kan bero på min medicin eller på kroppen eller varför, men tröttare är jag än jag varit förut.
Ja då jag fick en sorts medicin "tecfidera" så förstod jag ju att jag var pigg som en mört på grund av den, ja det kändes inte helt normalt att orka vara uppe till både två och tre på natten.
Det är liksom inte jag alls egentligen. Men sedan jag slutat med den kan jag lova att jag blivit förändrad. Jättetrött!

Jag har alltid varit en morgonmänniska så jag börjar kanske komma i fas med mitt verkliga jag nu helt enkelt.
Ja jag får se om några veckor hur jag mår och hur pigg eller trött jag är då.

Idag skiner inte solen som igår så just nu ligger jag i min säng och skriver.

Jag gick upp jätte tidigt idag och fick hjälp av Rebecca då jag och Melina skulle till bup på möte.

Första träffen med en psykolog hon inte träffat förut.
Ja jag kan lova att vi varit till många olika både kuratorer och psykologer, samtalsterapeuter mm, men inget har fungerat eller känts bra för henne.

Nu hoppas och tror jag faktiskt på riktigt att det här ska bli bra!
Jobbigt är det då man för första gången ska träffa någon som ska göra en bild av oss, men skönt ändå på något sätt att träffa någon med "nya" ögon.

Marielle och Melina för ganska länge sedan <3

Vi har varit till så många ställen och människor jag och barnen under åren, så vi har liksom tappat tron på människor och hjälp.
Mina älskade tjejer har verkligen inte fått varken hjälp eller fått ha människor runtomkring sig som trott på sig.

Marielle <3

Melina <3

Ni som läser det jag skriver har ju fått läsa det så ofta, att det är viktigt att bli trodd på.
Att få känna att det finns människor som finns för en.
Mina barn har tyvärr inte haft det så, så dom har liksom gett upp, ja inte nu då som tur är, men förut så har dom gett upp och inte varken velat eller orkat ta hjälp.

Ja det är så hemskt så ingen som inte varit med om liknande kan förstå.
Maktlöshet, ja så stor maktlöshet har jag känt under alla år, men nu äntligen kanske?

Nästa vecka ska jag till Örebro för att prata med Marielles psykolog som hon har där, ja hon har i flera år kämpat för att få hjälp av en psykolog, men inte förrän nu har det äntligen blivit dax.

Hon har gått till sin psykolog två gånger och det har känts okej, så nu ska jag dit och möta psykologen för att gå igenom lite hur Marielle var som liten.
Ja lika med det så blir det ju jobbigt, men så himla nödvändigt och jag är så glad nu över att hon äntligen fått en kontakt.
När en människa verkligen känner att den behöver och vill, ja då ska man få det, ja så enkelt är det ju tycker jag.
Man ska inte behöva strida för att få träffa någon specialist, nej dom ska lyssna och ta till sig ens önskan och behov. Man känner ju oftast bäst själv vad det är man behöver.

När vi ska åka till Örebro så ska vi passa på att stanna till vid konditoriet/bageriet i Lindesberg där Marielle jobbar. Jag kanske inte skrivit om det, men hon bytte bort restaurangen i Örebro mot att vara konditor i Lindesberg :)
Roligt att se vart hon är och så lite gofika förstås :) En prinsessbakelse kanske?

Tur jag har världens starkaste tjejer där inuti, att dom orkat och orkar.

Vi har under hela deras uppväxt haft en strid, ja ända sedan jag skilde mig från deras pappa och han träffade sin fru.
Ja det är inte alls bra och barnen och jag har fått vara så starka så, ja jag tror ingen kan förstå hur starka vi faktiskt varit och är.
Det värsta nu är ju att dom måste ta tag i allt nu fast dom är stora, ja det är ett jobb, och deras jobb kanske aldrig tar slut, ett livslång jobb på grund av det som dom fått lov att kämpa med och stått ut med då dom varit små och mindre.
Inte alls rättvist, och dom fick inte förutsättningarna som barn ska få, hemskt att dom ska behöva kämpa på så som dom måste för att överleva och för att kunna må lite bra också.

Det borde vara fängelsestraff för sånt här kan jag tycka, eller kanske terapi för dom i resten av deras liv, ja eller kanske båda delarna.
I vårat och i det här fallet tror jag inget kan hjälpa dom, nej dom är nog ett hopplöst fall och ingen terapeut i världen kan rädda dom. Sorgligt men sant!

Jag är iallafall glad över att jag varit deras mamma och att jag orkat, nu har jag inte haft något val alls, nej det finns det ju inte då man har barn.
Man älskar sina barn över allt annat och man vill att dom ska ha det så bra som det går.

I mitt fall har jag stridit och kämpat med allt jag haft då jag inte velat att dom skulle bli tjejer som saknar empati och som blir totalt ego. Ja dom hade faktiskt kunnat bli så av hjärntvätten som skedde där dom var tyvärr alldeles för ofta då dom var små.

Jag är glad att jag funnits och låtit dom finnas. Att dom fått vara arga, ledsna, sura, glada och allt man kan tänka sig att man är i, ja det har varit viktigt för mig.
Hos sin pappa var man tvungen att vara glad hela tiden, fast man grät inuti!
Tortyr, ja jag kan inte hitta något annat ord än det.

Att jag trott på dom och alltid funnits där oavsett vad som hänt, det har också varit superviktigt.
Ja faktiskt så tycker jag att jag varit en bra mamma och att jag är fortfarande.
Jag har verkligen gjort allt jag kunnat och gör fortfarande och kommer alltid att göra.
Dom betyder allt för mig och jag vill inget mer, inget starkare än att dom ska få må bra, ja det är min allra högsta önskan.
Nu vet jag ju att det är många fler än jag och mina barn som upplevt och upplever det vi varit i och jag önskar inte någon den hemska tiden som vi hade. I nästan tio år av vårat liv! Det är ju inte klokt! Men om jag valt annorlunda, valt att göra som dom bestämde hela tiden så hade jag ju inte funnits, nej Nina hade inte funnits då och mina tjejer hade inte varit dom fina tjejer dom är idag.
Jag är stolt över dom och glad för att jag får vara deras mamma.

Ja idag fungerar händerna skapligt, men oj så mycket fel det blir, det kommer ta mig ganska lång tid att rätta.

Imorgon blir en dag i Falun för mig igen, men inte en heldag som tur är.
Jag ska byta min kateter som jag har in i magen, fy då.

En decimeter under naveln sitter den :)

Ja sista gången jag skulle byta den så gick det ju som vanligt jättebra och jag bestämde mig för att inte gruva mig nästa gång, men nu är det nästa gång, och vad gör jag? Jo jag gruvar mig! Haha :)

Jag har inte fått en kallelse den här gången och det hade gått tre månader så jag ringde och kollade upp i fredags.
Hon jag fick prata med då var inte så trevlig och hon sa att jag skulle vända mig till en distriktssköterska här istället för jag skulle inte åka mer till Falun. Kanske hade dom behövt upplysa mig om det före jul då jag var där sist isåfall?
Jag blev helt förtvivlad faktiskt då det ju för mig är livsnödvändigt att ha en kateter som fungerar och jag vet att inte alla kan byta en sån som jag har.
Hur som helst så sa hon åt mig att ringa på måndag vilket jag gjorde direkt på morgonen.

Jag fick prata med en mycket trevligare person, och hon hörde paniken i min röst och lovade att jag skulle få komma till henne.
Jag sa som det var att det inte finns någon här som kan och att jag inte vill vara någon försökskanin utan vill ha någon som verkligen kan. Den är ju mitt liv liksom!
Ja hon var underbart gullig iallafall som satte upp mig på hennes schema, och imorgon är det redan dax.
Jag ska förklara och berätta för henne igen imorgon att jag gärna åker till Falun var tredje månad för att få hjälp, än att oroa mig för om dom kan eller inte här då dom ska hjälpa mig.
Nej oro är inte bra och det blir en slags stress som inte alls är bra för mig, ja inte för någon förstås.
Det kommer att bli bra är jag säker på och för min skull får dom faktiskt lov att hjälpa mig.
Jag vill inte känna att jag är till besvär och jag vill inte behöva strida för min rättighet mer.
Nej jag har stridit om så mycket så jag tycker det är nog nu.
När man är dålig och sjuk så orkar man inte strida eller kämpa för sig, nu orkar jag det, men det har verkligen funnits gånger då jag inte orkat.
Alla som svarar i telefon eller har med människor att göra ska orka vara snälla och trevliga, annars har dom faktiskt fel jobb och behöver byta.
Ja så enkelt är det och jag kan lova att det är många, ja väldigt många som borde byta.

Jag hoppas att alla har det vara bra förstås.

Kram kram