Är det bra, eller är det okej?

Hej hej!

Är det bra, eller är det okej?

Ja det fick vi lära oss då vi var på föreläsning, att fundera på.
Ja inte vet jag om vi lärde oss just det, men mycket funderingar blev det, och det är alltid bra tänker jag!

Ja det har dykt upp lite olika funderingar sedan vi var på föreläsningen, och det är ju kanon att man börjar tänka lite mer än man gjort på en del saker.
Man tar så mycket för givet, ja det gör alla tror jag faktiskt, mer eller mindre.

Ja faktiskt jag med, även fast jag tycker jag är rätt bra på att inte göra det, så gör jag det i vissa fall iallafall.

Ja i ett förhållande eller vad det gäller pengar eller vad som helst så ska man inte nöja sig med att det är okej.

Jag och Gert, vi har det toppen och där är det långt över okej, det är bäst om jag får säga vad jag tycker,  men våran ekonomi är verkligen knappt bara okej och det är inte acceptabelt!

Nej det måste vi ändra på, och det är mest jag som ska ändra mig faktiskt.

Jag har nu tagit bort alla köp och säljsidor jag haft på tex facebook, och slutat med att få massor av mail.
Ja allt för att faktiskt inte bli köpsugen mer.
Låter larvigt att ta bort då man ju inte behöver kolla kan man tycka, och visst är det så, men jag i mitt fall måste ta bort.
För att jag ska klara av det, så känner jag att jag måste ta helt bort.
Alla har det ju olika förstås men för mig är det allt eller inget liksom.

Ja inte bara då det gäller det här med ekonomin, lika med då jag slutat med godis och socker förut, ja jag kunde inte äta lite bara, utan endera eller.
Jag var tvungen att sluta helt och det gick galant.

Nu har jag ju för länge sedan åkt dit igen haha, men ska jag minska med något så måste jag sluta.
Så är jag och så fungerar jag.

Men jag kan och jag fixar det då jag väl bestämt mig, och nu har jag bestämt mig då det gäller att få ordning på ekonomin.
Loppisar det kommer jag inte att sluta med, men fundera lite innan jag slår till kanske.
Loppisar och auktioner är liksom mitt liv så det tänker jag fortsätta med.

Jag har ju världens minsta lön, nej då inte världens minsta men ganska liten blir den då man är sjuk och hemma.
Orättvist kan jag tycka faktiskt för jag har ju inte valt att bli sjuk, men så är det ju för oss alla som blir sjuka, vi får knappt några pengar, iallfall inte på långa vägar lika som då man var frisk.

Önskar att dom kunde ändra regler och göra om och faktiskt förstå att man inte väljer att bli sjuk.

Om jag kunde så skulle jag jobba, ja det är ju en av mina högsta önskningar, att få jobba och då att få jobba på Granngården igen.
Mitt absolut roligaste jobb och jag älskade varje dag jag var där.
Sorgligt men sant är det att förstå att man faktiskt inte kan mer, nej det går bara inte, jag orkar inte.

Men jag hoppas verkligen att jag ska bli bättre så jag kan och orkar, ja tänk om kroppen kunde bli mjukare och försöka vara med mig i mitt liv lite, ja då skulle jag gärna bjuda in min kropp till Granngården.
En underbar känsla det vore och vilken önskedröm det vore.

Nu har jag fler och väldigt mycket större önskningar än att kunna få jobba, och det är att två personer i mitt liv, den ena väldigt nära och den andra en aningens nära, får bli friska från sina sjukdomar.

Det är så hemskt så hemskt och jag vill bara gråta av frustration av att inget kunna göra.

Livet är så förbannat orättvist och dom förtjänar inte deras sjukdomar och det gör ju ingen förstås.

Jag tänker tillbaka till tiden då jag var 21 år och hade min hodkins sjukdom, ja cancer.

Man levde på och kämpade med allt det innebar att få cellgifter, provtagningar och fy då.
Då när det var jag som var sjuk så var det bara att leva på och jag minns att jag inte riktigt hann med att tänka knappt, ja det gick så fort liksom.

Nu står jag utanför och är inte drabbad själv, utan mina kära vänner är det, och jag kan inget göra!

Fy satan vilken känsla det väcker, en stark känsla av vanmakt, att inte kunna bota, att inte kunna bestämma att det fick var nog nu.
Ja jag kan faktiskt säga att det var enklare att vara sjuk, mycket enklare även om man förstås då skulle göra vad som helst för att bli frisk.

Nej fy vad det gör ont i hjärtat och jag önskar och håller alla tummar som finns för att dom ska få bli friska och det Nu. Ja tänk om jag fick bestämma?

Nu till något helt annat som ju är en total baggis om man tänker på allt jobbigt som finns.
Min rullstol är ju inget viktigt alls i sammanhanget, nej total oviktig, men jag skriver och berättar ändå.

Ja igår skulle jag ut med rullstolen som var lagad nu igen och Jippi kändes det direkt jag kom utanför dörren.
Jag och Maria fundrade men bestämde oss för den långa turen. Ja eller hur.
Rullstolen larmade stup i ett och la av så det blev en riktigt kort tur.

Jag fick ringa och felanmäla nu igen.
Fy då vad less jag blev.
Men men det är ingen ide att bli arg på riktigt, nej det är bara att hålla tummarna igen nästa gång. Hålla tummarna för att den fungerar som den ska då!

Jag behöver luften och att få åka och känna mig fri i all snö, ja det är ju ljuvligt egentligen men just nu finns inte mycket ljuvligt med min kära rullstol.

Nej det som inte skulle få hända kommer nog att hända, och det är att jag blir orolig över att jag ska stanna mitt i ingenstans  och inte kunna få hjälp.
Ja jag vet ju att jag självklart kommer att få hjälp till slut, men det känns rätt ovisst.
Om jag står mitt i skogen på en liten miniväg, eller stig, hur ska vi göra då liksom.
Jobbigt att behöva ha en "backup plan" liksom eller att behöva planera vägen jag åker, jag som alltid bara åker utan att tänka så mycket.
Inte hela världen alls, men jag hoppas verkligen att den ska fungera snart som den ska.

Dom hämtade den idag igen och nu ska jag tänka extra mycket på att den ska få fungera.
Ja tredje gången gillt liksom.
Hur som helst så ordnar det sig till slut, och i värsta fall får dom faktiskt lov att beställa en ny stol till mig.

 

Ja som ni ser så har inte Gert prioriterat bilen haha :) 

Det ser ut som vi har en takbox på vilket vi inte har :) 

Han fick ta ner lite från taket också för jag kände mig lite osäker på om allt skulle ramla över mig då jag åker upp och ner med hissen :) 

Idag har jag varit till tandläkaren och lagat en tand, ja det är följetång på den då jag fått haft något läkemedel där i som lossnat flera gånger.
Jag har fått något äckligt med hickorysmak för att nerverna ska dra sig tillbaka? Ja jag fattar inget men nu så äntligen är den ena lagad.

Vi fick trycka på många knappar innan vi kom rätt, hissen hade ingen bra dag idag :)

Jag har en till likadan som hon inte hade tid att fixa idag så jag fick en ny tid egentligen den här veckan redan, men faktiskt så har jag inte tid och inte ork heller för den delen.
Jag tog en tid om ett par veckor så jag slipper känna att jag har något varje dag.
Måste bara berätta att jag har en superbra tandläkare.
Jag fick låna en lyft av en avdelning på sjukhuset så jag slapp släpa med min egen och det var jättesnällt. Lite krångligt är det ju att förflytta mig även med lyft, men utan den går det inte.
Glad är jag över att jag fick låna en, det underlättade ju väldigt.

Mina veckor som först kan se lugna och bra ut, ja dom brukar blir till slut hektiska och fulla.
Ja nu är det för en frisk person inte alls mycket, men då jag har minst en sak om dagen i flera dagar i rad, ja då blir det inte bra för mig.

Jag behöver bara vara lite också, att ha en dag då och då som jag bara kan få vara hemma. Viktigt!

Idag har jag mått illa hela dagen, ja till och från ganska mycket hela dagen.
Jag vet ju att det beror på min medicin så jag får helt enkelt ta det.
Andra som äter samma som mig får jättemycket fler biverkningar, så jag ska inte gnälla egentligen.

Men jag saknar att vara sugen på något haha :)
Ja ett angenämt problem kanske, men ja jag gnäller iallfall lite över det då det är ganska jobbigt att inte vilja äta något, fast man vet att man måste.
Kanske går det över, och om inte så kommer jag att bli ganska smal till slut haha :)

Måste skriva lite om människor, ja människor i största allmänhet liksom.
När man kommer gående eller som jag åkande, så skiter folk totalt i att flytta sig om dom står mitt i vägen, inte en min att dom tänker flytta sig ett steg.

Noll respekt känns det som nu för tiden.
Ja jag blir så fascinerad över hur en del bara kan stå kvar, inte vända blicken eller ens bry sig, om dom tex står många i ett sällskap. Ja både unga och gamla är det som kan göra så.

Något jag märkt då jag är ute och åker är att många och dom flesta utländska människor jag möter har väldigt mycket mer respekt och vilja att flytta sig ett steg. Dom ser liksom! Det gör mig jätteglad!
Ja nu finns det förstås människor av olika slag, men jag som ändå är ute och åker och i min situation, ja jag märker.

Jag tror att jag märker och tänker på sånt mer än friska människor som kan gå.
Det är faktiskt så att många många människor totalt saknar hänsyn.
Alla stressar på och då finns liksom bara dom.

Jag är så glad att vi här hemma lagt ner all stress för länge sedan, ja sen jag vart sjuk och förstod att jag blev sämre av att stressa ja då fick vi alla ta bort det ur våra liv.
Det blev automatiskt och det är super härligt. Och framför allt skönt, för oss alla tror jag allt.

Då förut när jag kunde gå lite grann på slutet, så gick det verkligen inte att ta knappt ett steg om jag behövde skynda mig, nej det gick verkligen inte.

I början förstod jag inte varför jag blev så dålig ibland, men sen satt jag ihop det i ett sammanhang och då förstod jag.

Jag blir inte varken ledsen eller arg då jag märker hur en del människor verkligen kan bete sig illa, nej jag blir mest förundrad över hur det kan vara så.
Hur en del kan bli så och varför?

Nu finns det som tur är underbara fina gulliga snälla människor också som gärna vill hjälpa till med det dom kan, synd bara är att alla inte är så. Önskedröm nu igen.

En sak till som jag inte kan sluta fundera på.

Varför vi lortar ner så förtvivlat mycket och vem ska städa efter dig på bion tex? Jag fattar inte varför det är så.
Det är ju verkligen inte bara unga som beter sig, nej vi vuxna också, och jag skäms!
Hur ska våra barn få med sig vettiga saker om vi inte själva kan tänka vettigt och med sunt förnuft?
Nej det går inte, så kom inte och säg att det är dagens ungdomar, nej faktiskt så är det dagens föräldrar som helt missat något i uppfostran.
Vad det kan vara är jag inte alls rätt person ens att fundera över, men lite gör jag det ändå.

Skilsmässobarn, vi vill så gärna att våra barn ska må så bra och ha det bara roligt, veckor dom är hos oss så vi helt enkelt glömmer eller struntar i att lära barnen dom viktiga grunderna i livet.
Att visa respekt, ha empati och bry sig. Ja superviktigt.
Jag vet ju själv då mina barn var hos mig, att jag ville att dom kanske skulle slippa vissa saker som städning då jag tyckte vi skulle ha mer tid tillsammans och göra roliga saker, som att åka och bada tex. Ja jag minns att jag tänkte så, att det kan jag fixa då dom är hos sin pappa.
Nu glömde jag inte att lära dom viktiga saker, men en del kan nog faktiskt göra det.
Nu beror det ju på vilken ålder dom är i också, men ja jag tror att det kan hänga ihop lite iallfall.

Jag tänkte använda stavnings kontrollen här på sidan men den fungera inte, så om det blir lite stavfel här och var så vet ni varför :)

Jag hoppas att ni alla har det bra förstås.

Kram kram på er!