Jag vill aldrig sluta minnas

Igår skrev min gamla kompis Maria Falk det här på min facebooksida:


jag blev sittande mitt i tvättvikandet med att läsa din blogg, en liten tår kom på min kind, många kloka ord.... Och jag minns hur det var när du hade din cancer, hur bra du hanterade det... När vi var i Västerås... Minns du? Kram på dig!


Om jag minns?! Jag minns nästan allt sedan jag var sjuk och under årens lopp har jag tagit fram min pärm där jag skrivit ner tankar och sparat på allt då jag var sjuk för att kunna påminna mig om vad jag varit med om.
Det kan tyckas tokigt för många kanske, många tycker nog att man ska glömma, förtränga och ta bort svåra saker man varit med om, men jag är tvärtom har jag kommit på!
Jag har aldrig velat ta bort den tiden utan har ju förstått att jag är den Nina som jag idag är tack vare alla jobbiga saker jag fått lov att vara med om.

Jag har växt som människa och vet vad som är viktigt för mig i livet och vilka som är viktiga för mig, en del har försvunnit under årens lopp och en del har tillkommit men jag vet att jag vill ha riktiga vänner som finns på riktigt!

Det har funnits många i mitt liv som verkligen tagit min energi från mig och inte gett någon alls tillbaka och såna har jag fått lov att ta bort för jag orkar inte med såna människor längre.

Jag menar inte att jag är osams med dom men jag har liksom dom på avstånd mer och känner att det är skönt att bara ha dom närmsta kvar som jag vill vara med och som vill vara med mig.

När Maria skrev till mig och undrade om jag mindes Västerås så menade hon en kväll då hon och hennes Örjan på den tiden och jag och min dåvarande man åkte till Västerås på disco.

Jag var sjuk och fick cellgifter som gjorde att jag tappade allt mitt hår men då när vi skulle åka dit hade inte allt hår lossnat än.

Jag hade peruk på mig vilket jag verkligen hatade.

Min dåvarande man ville absolut att jag skulle ha den på mig, och han försökte fixa till den så det skulle bli fint. 

Jag stod och grät och ville inte ha den på mig för det kändes som jag hade någon mössa på mig och det kändes inte som jag alls!

Jag hade den iallfall på mig under hela kvällen, men då vi skulle gå till parkeringshuset för att åka hem sedan så tog jag av mig den och drog av mig hår och slängde fullt på parkeringens golv.

Det hade kliat hela kvällen, antagligen för att håret höll på att lossna,  och jag kunde inte låta bli att dra av mig hår på väg till bilen och så sa jag till Maria: titta här och så drog jag haha:) 

Hon tyckte det var ganska otäckt och äckligt men vi skrattade åt det minns jag och jag ville bara bli av med allt hår då precis då!!

Vi skojade om att tänk om någon kommer efter oss och ser en massa hår på golvet, då skulle dom kanske tro att någon blivit misshandlad eller nåt:)

Om jag någon mer gång kommer tappa mitt hår så kommer jag raka av det direkt för jag verkligen avskydde att tappa det som jag gjorde.

Jag valde efter det att inte använda peruken mer oavsett vad andra då tyckte, jag tänkte inte göra det för någon annan skull,  utan jag valde att gå utan,  och jag förstår så här efteråt inte varför jag inte tog en sjal eller kepa på mig, men jag gjorde inte det utan gick som jag var helt enkelt:)

Jag menar inte med det här att alla ska låta bli att använda peruk, men för mig var det inte bra alls och jag verkligen avskydde den. 

Blev säkert att jag hatade den bara för att jag kände att jag var tvungen att ha den så inte någon skulle behöva skämmas för mig utan hår.

Det finns jättemycket känslor att skriva om när det har med hår och utseende att göra och jag minns att jag ju inte tappade håret bara på huvudet utan på hela kroppen. 

Jag upptäckte det då jag skulle måla på lita mascara på mina ögonfransar och då jag började göra det en gång så hade jag bara två,  tre fransar kvar på ena sidan och ingen alls på den andra. 

Det såg ju inte klokt ut att måla på dom få stråna så jag tvättade bort det direkt och insåg att jag inte alls såg ut som vanligt. 

Men självklart ser man inte ut som vanligt när man blir iproppad medicin och massa cortison som gjorde att jag blev helrund i hela ansiktet. Under min sjuktid då 1991-1992 gick jag upp tio kilo och det kändes som det mesta satt i ansiktet:)

En fördel var väl då att hårstråna på benen var borta men då jag ju var sjuk så var man ju inte ute och visade mina ben så mycket, så egentligen var ju inte det så noga:)

En jättekonstig grej var att alla mina vårtor under fötterna som jag hade då gick bort när jag fick cellgifterna, och direkt jag slutat med medicinerna så kom både håret och vårtorna tillbaka? Jättekonstigt tyckte och tycker jag fortfarande eftersom ju jag fick medicin inuti kroppen så borde ju rötterna dö men det verkade som dom klarat sig och bara väntade och kom tillbaka sen:)

Det är mycket som är konstigt med sjukdomar och man har lite svårt att förstå varför vissa ska drabbas och vissa inte, men när man väl blir sjuk så har man inte mycket att välja på och man får kämpa för sitt liv och ha mycket jävlaranamma.

För mig tog det lång tid innan jag fick hjälp och blev trodd på då jag blev sjuk, mina arbetskamrater på Sj trodde att jag ljög då jag fick lov att ringa ut någon annan jättetidigt på morgnarna ibland. Jag hade sån värk i huvudet och axlarna så jag inte stod ut! 

Jag fick höra av en person där på jobbet att dom pratat mycket om mig och hur jag "ville" vara sjuk så jag kunde få gå hem typ, och sånt gjorde ont för jag hade kunnat göra vad som helst för att få slippa värken jag hade. 

När jag till slut fick reda på vad som var fel fick min mamma ringa till jobbet och berätta vad jag hade för fel och det kändes skönt att dom fick reda på att jag var sjuk på riktigt, och inte hittat på som dom verkat tro.

Min dåvarande doktor i Ludvika tog lite prover och lyssnade på hjärtat och konstaterade att jag "inte var dum i huvudet" som hon uttryckte sig och så sa hon att jag skulle köpa ett avslappningsband på apoteket!?

Jag gjorde inte det  kan jag tillägga för jag visste ju att det var något annat fel på mig!

Jag var och är fortfarande jätterädd för nålar men åkte på akupunktur ett tiotal gånger och det kändes som han Manzanares ju iallfall såg att jag var sjuk och det kändes skönt för mig då,  men jag blev lika dålig igen då jag kom hem.

Han såg att jag var gravid genom att titta i mina ögon och inte ens jag visste då att jag var det:)

Jag förstod inte hur jag skulle orka kunna få ett barn då jag ju var sjuk hela tiden men tänkte att det väl skulle bli bättre.

Till slut efter lång tid med massor av värk och sjukskrivningsdagar kunde jag knappt andas så jag ringde min mamma och hon kom och hämtade mig för att åka till akuten. 

Min man gillade inte sjukhus så han ville inte följa mig.

När vi kom dit sa hon till läkarna att hon inte åkte därifrån förrän dom hittade vad som var fel på mig och vi blev kvar länge och sen fick jag åka ambulans till falun på infektion för jag hade blåsljud på hjärtat och det kunde vara en inflammation på en hjärtklaff sa doktorn.

jag hade en jättebra doktor på akuten som hett Viggo Fredriksen,  han såg att jag var sjuk på riktigt och det var en härlig känsla att bli trodd på äntligen.

I efterhand har jag läst min journal och vet att jag hade blåsljud redan då jag var till den kvinnliga doktorn i Ludvika men det sa hon aldrig och hon kollade aldrig upp det.

När jag kom till falun så gjorde dom en massa prov och eftersom jag var gravid så var ju allt lite extra besvärligt med röntgen och sånt.

Jättemycket otäcka och onda prover gjordes och till slut kom doktorn in och berättade att jag hade en tumör, dom hade först trott att det var lunginflammation men då dom gjorde ytterligare en röntgen så såg man en stor tumör.

Jag grät och ringde mamma som i sin tur fick ringa min man som ju då fick lov att åka till falun och bli kvar med mig en stund.

Allt gick fort efter det och dom gick in med en lång nål med hjälp av röntgen och tog prov av min tumör och jag fick komma till Uppsala där jag fick min underbara doktor som hette Hans Hagberg tror jag han hette,  och som verkligen fick mig att vilja kämpa.

Jag hade alltså fått Hodkins sjukdom och med det skulle det bli cellgifter i åtta månader och strålning efter det. 

Min tumör var jättestor (10x7 cm) och satt mellan lungan och hjärtat vilket var anledningen till att jag inte kunde andas så bra för den tryckte ju bort min lunga. Den satt ju också inuti min kropp så jag kunde inte känna någon knöl och upptäcka den på det viset.

Jag fick lov att göra abort för barnet skulle aldrig överleva alla mediciner och jag fick vänta till sista dagarna som man kunde göra abort innan det blev gjort för annars kunde min tumör sprida sig om dom gjorde något ingrepp i min kropp,  och jag fick inte bli sövd för då skulle också tumören kunna reagera.

Det var så hemskt men jag hade en jättebra kvinnlig doktor på kvinnokliniken i uppsala,  men jag var själv och kände mig så himla ensam i allt jag fick lov att genomgå som jag ju verkligen inte ville.

Det fanns andra där som själv valt att göra abort men jag ville ju egentligen inte det så jag mest grät och tyckte det var så hemskt men jag fick ett eget rum efter ett tag och lite varm choklad minns jag.

Jag har fått bearbeta mycket och det mesta själv eftersom min man inte alls fanns för mig då jag var sjuk, han trivdes inte på sjukhus men vem gör väl det?  

Så här i efterhand har jag ju förstått att allt varit så himla fel och skulle det varit idag hade han inte fått funnits i mitt liv en sekund till, men på den tiden fanns ju inte den Nina som finns nu:)

Jag är så glad att jag kommit så långt med mig själv och känner inte att jag är bitter eller arg på honom utan tycker mest att det är synd om honom.

Jag känner honom inte nu längre, men han är pappa till mina två barn som sedan några år sedan valt att inte vara hos honom mer på grund av en massa olika saker. 

Han har sedan flera år tillbaka slutat kontakta barnen vilket ju är hemskt. 

Man kan inte förstå hur någon kan sluta vilja vara delaktig i ens barns liv men det är hans val och mina tjejer vet att det är fel och dumt och dom är ledsna förstås över det men det är han som är vuxen och gör sina val.

Min kropp togs sakta men säkert ner för varje gång jag fick mina kurer, den ena kuren var i tablettform och den andra var i droppform, egentligen en spruta bara men då jag är så rädd för sprutor så fick det bli i dropp istället vilket ju egentligen var jättetokigt för då fick jag lov att sitta i falun och få det sakta indroppat i flera timmar istället för en spruta som ju tog några sekunder:) Men är man rädd så är man. 

Jag minns att jag satt och skakade för jag blev så dålig av medicinen jag fick och det var oftast min morfar eller min pappa som följde mig dom dagar jag skulle dit och få den kuren. 

jag ville inte köra själv,  för efteråt var man jättedåligt och trött så då hade man inte varit någon bra chaufför.

I början då jag fick mina kurer så gillade jag tablettkuren bäst för jag blev lite pigg av den men efter flera månader med kurer och min kropp som egentligen verkligen inte orkade mer så blev den kuren värst! 

Usch vilken ångest jag hade inför varje gång,  men det gick och jag är ju idag frisk från min Hodkins och det är ju fantastiskt:)!

Jag insåg då jag varit sjuk att man inte behöver gnälla så mycket över oviktiga saker och en sak jag forfarande inte gnäller över alls är faktiskt mitt hår, jag bryr mig inte särskilt mycket om det utan fixar till det lite som jag orkar och vill och sen får det duga. 

Jag gnäller inte över att jag inte är fin i håret eller så utan jag är glad att jag har hår helt enkelt och tycker inte det gör något om det är lite hur som helst ibland:)) 

Man lär sig mycket då man varit sjuk och hur dom runtomkring sig är och vilka som är ens riktiga vänner.

Efter att jag varit sjuk fick jag som sagt mina två fina döttrar och är så glad och tacksam för dom och hade ju aldrig fått dom om inte deras pappa funnits,  så även om han beter sig illa mot dom nu så är jag ändå glad för att han finns och funnits för annars hade jag ju inte haft dom i mitt liv och fått se dom växa och bli duktiga fina tjejer.

Jag har också efter att jag hade cancer fått massa problem med mina höfter som gått sönder på grund av alla mediciner jag fick,  jag har fått lov att operera och har proteser i båda mina höfter och ska till hösten laga min ena höft igen. Pust det tar liksom aldrig slut känns det som men jag hoppas på att det blir bättre efter det.

Som det är nu hoppar höger höft ur så fort jag böjer mig lite för mycket framåt, så jag törs inte böja mig alls nu för det gör så himla ont och är så himla otäckt då det åker ur och är svårt att få det tillbaka. 

Det känns lite som att hjärtat stannar då det händer och det är hemskt! 

Jag har en bra doktor i Falun nu som ska hjälpa mig och jag litar på honom helt och fullt så det ska nog bli bra. 

Det värsta för dom på sjukhuset är nog att jag som opererat mig och legat på sjukhus så mycket vet vad jag vill och vad man kan få så jag blir en ganska bestämd patient haha:) 

Jag tex vägrar att få en ryggbedövning och jag får varje gång strida för mig och vad jag vill men jag får alltid min vilja igenom,  men dom kan förstås tycka att jag är väldigt besvärlig haha:) 

Så får det lov att bli för det är min kropp och jag vet hur mycket de kan krångla då det ska göras saker så lika bra dom litar och lyssnar på mig så blir det bäst.

Jag hoppas ni kan läsa lite positivt mellan alla rader för jag hade aldrig funnits nu tror jag om jag inte varit positiv under min sjukdom och självklart har jag varit super ledsen och haft dödsångest också och varit säker på att jag skulle dö. 

Men jag har fixat det på något sätt och jag tror att vilja och mycket jävlaranamma och styrka behövs för att man ska orka allt.

Man blir den man är på grund av allt man är med om i livet och därför vill jag minnas mina jobbiga stunder och minnas dom med glädje för utan dom hade jag ju inte varit Nina som finns idag:)

Kram på er