Mitt allra första blogginlägg

Hej!
Det var mycket svårare att komma igång med en blogg än vad jag hade trott och tänkt mig.
Jag ska försöka med det här mest för att min yngsta dotter Melina tyckte att jag skriver för långa inlägg på facebook och tyckte det vore en bra idé att ha en blogg istället:)

Jag måste göra en massa justeringar på utförandet av bloggen men behöver då hjälp av någon av mina döttrar så det blir riktigt bra och fint till slut.

Jag skriver ju egentligen inte det här för att någon annan ska läsa men om någon skulle göra det så hoppas jag att jag ska kunna ge lite positiv energi och ork genom att berätta hur jobbigt det varit i vissa fall för mig och även en massa positivt som jag upplevt och känner och att jag ändå är glad för livet och dom jag har runtomkring mig idag varenda dag.

Jag kanske ska börja med att presentera mig lite och börja berätta om lite som varit för att ni ska förstå vem jag är till slut.

Jag heter alltså Nina och fyller snart 42 år och allt har verkligen inte varit lätt i mitt liv kan jag lova, man jag har fått två underbara döttrar och har nu en härligt underbar man och själva livet känns riktigt bra förutom att jag nu blivit sjuk i Ms.

Då jag var 21 år (1991) för en evighet sedan så fick jag cancer i hodkins sjukdom men efter cellgifter i åtta månader och strålning en månad så klarade jag mig och än har jag inte fått tillbaka den sjukdomen som tur är.
Direkt efter alla behandlingar fick jag svårt att gå och fruktansvärd värk i höfterna vilket jag sedan fick veta berodde på alla cellgifter som gjort att höftlederna gått sönder då dom inte fått blod runtomkring som dom skulle.
Jag väntade då barn och doktorn jag träffade sa till mig att jag inte skulle kunna få barn,  och att dom inte tänkte operera mina höfter förrän jag var 50!
Jag blev arg och tänkte att jag ju visst skulle få barn och dessutom hade jag ju Marielle i min mage då.
Jag satt hemma och funderade och på den tiden fanns ju ingen dator man kunde söka reda på information på utan jag fick ringa runt till olika sjukhus och till slut var det en arbetskamrat till min dåvarande man som hade hört talats om en doktor i Mölndal som jag kunde kontakta vilket jag gjorde med det samma. Jag hade bestämt mig för att det var när jag var ung jag behövde mina ben och inte då jag blev gammal:) Jag tänkte visst få barn och få vara som en vanlig ung tjej och tänkte inte stå ut med all smärta som jag ju hade då.

Tord Röstlund hette min doktor som hjälpte mig att få tillbaka mitt liv genom att hjälpa mig med operationer i båda höfterna. Slutar nu för stunden att skriva om mina höfter som ju sedan dess varit en följetång och i höst ska jag laga min högra höft igen:)

Sedan kom skilsmässan från mina barns pappa och som varit det absolut värsta jag varit med om, han och hans nya fru har gjort mitt och mina barns liv till ett rent helsike men nu efter tio år så har jag fått ensam vårdnad över min yngsta och min äldsta är myndig och bestämmer själv så allt har lugnat  ner sig och vi behöver inte längre känna oro över något och det är skönt särskilt för barnen som inte alls har mått bra i allt.
Det är inte alltid rätt att ha gemensam vårdnad kan jag säga och inte alltid rätt att barnen ska ha växelvis boende!

Det har ju hänt massa saker mellan det jag skriver men kan inte skriva allt här för då blir det en hel bok ni får läsa och det känns nog lite mycket med det innan ni ens känner mig:)

Nu till lite nutid. Jag har fått Ms och är ganska dålig i min sjukdom, jag har inte fått någon sort som går i skov utan jag blir sämre och sämre men just nu är det mina ben bara som är dåliga och man får vara glad för det:) Ingen doktor kan säga hur just min sjukdom kommer att bli utan man får ta en dag i taget och hålla tummarna för att det blir lite bättre än det är nu iallafall:)

Jag är en glad positiv tjej som inte deppar ihop mig så lätt utan tar tag i problemen och accepterar hur det är ganska lätt har jag kommit på och det har nog hjälpt mig massor i det här.

Jag har en rullator och en rullstol och så förstås kryckor ibland då benen bär mig lite bättre men ska vi iväg på något eller till affären är det rullstolen som gäller så jag orkar vara med:)
Jag är väldigt förundrad över min sjukdom som är jättekonstig och benen som inte fungerar alls som dom brukat, förundrad över att det kan bli så. Jag kan förstås bli arg på benen också men allra mest tycker jag det är fascinerande alltihop med den här sjukdomen.
Det är nog en väldig tur att jag känner som jag känner då det ju är mycket lättare att ta sig igenom saker när man är positiv och glad och inte bitter och arg hela tiden:)

Min blogg kommer alldeles säkert vara lite rörig genom att jag skriver lite om hur det varit förut ibland men kanske mest nutid tror jag ju förstås det kommer bli, men för att alla ska förstå hur jag hittat på mig själv mitt i allt det jobbiga så behöver man nog gå tillbaka lite för att förstå tror nog:)


Nu måste jag nog faktiskt gå och sova för tiden bara rusar iväg och jag ska orka med morgondagen också:) God natt så länge och så skriver jag imorgon igen.