Lite funderingar

Jag tror att då man blir sjuk och är helt inne i allt man måste göra,  och alla provtagningar,  och alla funderingar man har, att det ändå är så mycket svårare att vara någon på sidan om.

Den som finns bredvid eller runtomkring den sjuka kan ju liksom inte göra något och man känner säkert en stor maktlöshet och är nog ganska vilsen mitt i allt jobbigt.

Den som är sjuk måste ju kämpa på och inte ge upp,  och man är på undersökningar och kanske får medicin,  man liksom är i en annan värld lite grann.
Svårt att förklara men för mig var det nog så att jag bara levde på och kämpade och tänkte inte så mycket på alla runtomkring,  förutom då jag funderade på döden och hur det skulle bli om jag dog.
Jag minns att jag kände mig ganska ego just då när jag funderade på det och ville inte dö, för då skulle ju min man kunna träffa någon annan.
Låter ju helknäppt men det var så jag kände då. Livrädd för att han skulle träffa någon annan om inte jag fanns.
Så här efteråt vet man ju bättre förstås och jag är ju som jag skrivit förut inte samma Nina nu som jag var då för så många år sedan.

Det är säkert lika nu då jag blivit sjuk att det är jobbigast att vara runtomkring och inte känna att man kan göra något,  för mig är det inte alls lika jobbigt utan jag tar verkligen dagen som den kommer och har snabbt tagit in att jag är sjuk och accepterat det.
Jag vet ju att jag är sjuk men känner att det ju just nu är mest benen som är dumma och inte vill som jag vill, resten av mig är ju precis som vanligt och frisk och jag känner mig helt frisk förutom benen.
Det kan ju hända att jag blir sämre än jag är idag och till slut kommer jag ju att bli det, det vet jag ju, men jag vill inte gå och oroa mig för det utan försöker ta en dag i taget och är glad för det jag kan.
Jag kan stå på benen, jag kan ta några steg, jag kan duscha, jag kan laga mat osv.
Jag kan nästan allt jag kunde förut förutom att gå,  och då är det ju härligt att jag iallafall kan mycket annat:)
Något jag kan lite mindre är att klä på och av mig byxor och strumpor, eller sätta på skorna, det är en kamp varenda gång men det går!!
Ibland ger jag upp då jag inte kan få i fötterna i skorna och då får Gert eller någon av barnen hjälpa mig,  men jag tar ofta hjälp av en krycka eller min griptång och slår på skon frampå tårna så den liksom kommer på haha:)
Det är nog en rolig syn att se mig stå och slå på mina skor för att dom ska gå på men alla sätt som fungerar får man ta till:)
Jag ska till doktorn i augusti och prata igenom eventuella bromsmediciner men har egentligen redan bestämt mig för att inte ta någon.
Alla biverkningar man kan få av medicinerna som tex depression, influensa liknande symptom, känns inte alls lockande och jag känner att jag inte vill bli dålig.
Har pratat och läst ganska mycket om medicinerna och en av dom vi pratat med hade en fru som fått medicin, och hon var mer eller mindre liggande i två år innan det vände och hon blev lite bättre.  För mig känns det som att jag inte tänker bli liggande sjuk och deppad då jag ju egentligen inte alls är det.
Jag vill behålla mitt positiva humör och finnas, jag vill inte ligga och känna mig sjuk varenda vecka på grund av mediciner jag tar.
Det är förstås upp till var och en men jag kan bestämma hur jag känner och vill och det är skönt.

Doktorn har berättat att medicinerna ska kunna bromsa eventuella skov som man kan få och som är vanligt i Ms.  Jag har inga skov och har inte haft det heller så bromsmedicinerna kommer alldeles säkert inte fungera iallafall och varför ska jag då ens prova känner jag.

Jag är som jag skrivit förut i min blogg väldigt rädd för sprutor och bromsmedicinerna är i sprutform ( i magen eller benen) och man ska kunna lära sig att ta dom själv? ja eller hur :)

Min fina man Gert

Min man Gert tar sprutor på sig själv en gång i veckan för han har psoriasis artrit och han får bromsmedicin mot det. Han är jätteduktig och kan ta dom själv, men jag varken vill eller tänker lära mig det jag:)
Vi har pratat om det här hemma att om jag skulle framöver vilja ta sån medicin,  så skulle inte han få ta dom på mig utan jag skulle få åka till sjukhuset varje vecka för annars skulle jag vara arg på honom och ha ångest varenda gång och det vore ju onödigt att vi blir osams varenda vecka på grund av en spruta:)
Nej om jag ska ta någon någon gång får det bli någon annan som ger mig den som jag inte kan bli arg på haha:)
Jag är så glad att jag har Gert och att han finns för mig hela tiden oavsett om jag är sjuk eller frisk, jag önskar ofta att det var honom jag varit tillsammans med då jag hade cancer också.
Vilken skillnad det skulle varit då och vilket stöd och vad mycket kärlek jag skulle ha fått om det varit så.
Jag är ändå glad för att allt varit som det varit, jag hade ju aldrig varit samma person som jag är nu utan alla erfarenheter och allt det jobbiga jag varit med om under massor av år.
En erfarenhet jag kunnat vara utan är förstås allt jobbigt som mina barn fått lov att gå igenom och allt som deras pappa gjort mot dom, det känns väldigt onödigt, men man kan inte ändra på en annan människa hur gärna man än vill utan allt som han gjort och inte gjort är hans och bara hans.

Livet kan hur som helst bli ganska bra trots att jag varit med om en massa i livet och jag kan göra så det blir bra och vända negativt till positivt.
Jag tror faktiskt att jag är ganska duktig på just det, att vända saker så det känns bättre än det kanske kändes först.

Jag har läst och läser en bok som heter "Du kan hela ditt liv" och den är skriven av Louise L Hay.
Jag fick låna den av Lotta en härlig vän och människa. Jag har läst den två gånger och behöver läsa den säkert två gånger till.
Den är så bra och jag känner att jag ju vet det mesta där i men jag behöver ändå repetera och komma ihåg allt som står.
En av sakerna som står där i är att det är så viktigt hur man tänker. Viktigt att man tänker positiva tankar, och det gör ju jag redan och har nog gjort det sedan jag hittade på mig själv.
Man vinner så mycket på att kunna tänka glada tankar istället för negativa.
Man kan lära sig att tänka på ett annat sätt än man gjort förut kanske och det är en jättebra bok, ett tips till den som vill lära känna sig själv lite bättre och som är öppen för förändring och vill må bättre.

Igår fick jag ett jättegulligt  mail från en vän som skrev att han önskar att han kunde vara lika positiv som jag, och jag tror absolut inte jag är något extra utan jag tror att om man har viljan och kraften bara där inuti så kan man och man orkar så mycket mer än man kan tro,  och jag tror på dig:) Du vet vem du är:)

Kram på er och ha en bra dag idag!