Igår kom vi hem från kryssningen och på väg hem fick vi höra att det hade varit en olycka här i Smedjebacken där två brandmän dött och flera var skadade, så det blev ingen bloggskrivning eller något alls igår kväll.
Det är så hemskt att något sådant ska hända och man inser verkligen då vad livet kan vända snabbt och det är är så viktigt att man tar vara på varje dag och stund och att man är glad för livet:)
Nu till lite dåtid.
Mellan 1988 och 1998 arbetade jag på SJ och sålde tågbiljetter och skötte expressgods och lite redovisning.
Det var kö vid biljett försäljningen nästan hela tiden till varje tåg som gick och däremellan hade jag massor av kunder som undrade och behövde hjälp att veta hur dom skulle ta sig till och från olika ställen.
Nu ska jag skriva lite kort om min härliga farbror.
Jag hade en gång en kund som kom in och han var så jättegullig, han och hans släktingar skulle åka på semester och jag tror dom skulle till Skövde men är inte helt säker på orten.
Han bokade med mig och vi pratade på om lite allt möjligt och jag minns att jag tyckte om honom på något sätt.
Han var in flera gånger och bokade om datum och tider och till slut kände jag väl lite att det mest var krångel med hans släktingar eftersom dom ändrade om så mycket.
Jag var trevlig och snäll och ändrade hans biljetter om och om igen, men jag kände lite irritation minns jag eftersom det var ganska många gånger och många makulerade biljetter blev det:)
En av gångerna han var in till mig för att ändra så var han helt förstörd och skuren i hela ansiktet och jag frågade vad han varit med om. Han berättade att han åkt snowboard och rasat och skurit upp hela ansiktet.
Bestämde mig då för att aldrig åka snowboard:)
Jag funderade ganska mycket på hans skador i ansiktet och visste inte om han ljugit för mig för någon hade ju kunnat skära honom i ansiktet, jag kände honom ju inte så jag visste inte riktigt. Jag var lite orolig för honom helt enkelt:)
Till slut kom dom faktiskt iväg på sin resa och efter att dom kommit hem igen kom han in till mig och undrade vad jag hette?, jag såg väl lite tveksam ut till att lämna ut mitt efternamn men då sa han att han bara skulle gå till tidningen och sätta in en dagens blomma till mig för att jag varit så snäll och hjälpsam, och det gjorde han faktiskt och det var ju jättesnällt.
Har under åren sett honom då och då och han har haft en hund med sig och ofta ljusa lortiga byxor och jag har funderat mycket på honom och andra har sagt att han var nog bara en alkis som dräller runt. jag har aldrig trott riktigt på det men funderat och undrat över honom har jag gjort.
För några år sedan träffade jag honom på biblioteket här i Smedjebacken och trodde ju inte att han skulle känna igen mig efter så många år och jag hade med mig Melina då.
Han blev så glad att möta mig och han kom ihåg att jag varit så snäll och hjälpt dom komma iväg på semester och han kom ihåg att jag blivit orolig över hans skärsår i ansiktet då han varit in till mig på jobbet.
Jag bestämde mig då för att en alkis kan han bara inte vara för då skulle han inte komma ihåg mig efter 20 år.
Vi pratade en stund och jag kände en sådan kärlek för honom.
För två somrar sedan då jag var ut och gick en tidig morgon mötte jag honom, han gick lite knaggligt och han hade varit vid shell och köpt frukost mackor visade han mig i påsen, och han blev så glad av att se mig och gav mig en kram och jag kände sån kärlek hela dagen och var så himla glad över att kunna känna så för någon jag inte ens vet vad han heter.
Jag bestämde mig för att nästa gång jag träffar honom måste jag berätta att jag tycker så mycket om honom:).
Jag har träffat och mött honom flera gånger, och nu för tiden stannar vi alltid till och pratar lite grann, han har varit med om en stroke och därför vinglar han lite och har lite svårt att prata men han är så härlig och jag får sån himla energi av honom och han klappar mig alltid på kinden och säger att jag är så fin, och att mina barn är så fina.
Första gången jag pratade med honom för några år sedan så undrade mina barn var han var för en, och jag berättade för dom att jag tycker så mycket om honom, och han tycker att mina tjejer är så fina och att dom har en så fin mamma:))
Mina barn vet att det är mammas favorit farbror haha:)
Han menar förstås att jag är fin som människa och jag har talat om för honom att jag tycker så mycket om honom och att han ger mig så mycket energi, och att jag blir så glad av honom.
Jag är så himla glad över att jag kan känna så för honom, att jag har den gåvan att kunna tycka om människor som jag inte känner utan att jag bara känner sån lycka och kärlek, det är verkligen fantastiskt skönt att kunna göra det.
Jag vill inte att min "farbror" ska gå bort och inte veta att jag verkligen tycker så mycket om honom och är glad för att jag hunnit berätta det och jag blir så glad varje gång jag möter honom.
När min pappa dog plötsligt och helt utan förvarning så tyckte jag att en av sakerna som var jobbigast var att jag inte hunnit säga till honom att jag tyckte så mycket om honom.
Min pappa visste förstås att jag gjorde det men jag hade ändå velat säga det innan.
När sen en av mina morfrar dog, så har jag känt att det är så viktigt att man talat om att man tycker om den man tycker om så man hinner det liksom. Jag hann berätta för min morfar att jag tyckte om honom och det var så skönt.
Jag har två morfrar och en av dom är i livet än och han bor i Norrköping, han är min riktiga morfar och han som dog var egentligen inte min riktiga morfar, men han har alltid varit som min riktiga iallfall och jag har helt enkelt haft förmånen att ha två morfrar:)
Blev nog en rörig blogg idag kanske men ska försöka skriva lite mindre rörigt nästa gång:)
Var rädd om varann och berätta för dom ni tycker om att ni gör det:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar