Min familj och mina vänner

Jag, Melina, Marielle och Gert på Marielles student i Borlänge.

Simon och Oliwer på Simons student vid ABB i Ludvika.

Sitter här och känner sådan kärlek för mina älskade barn och min familj här hemma, jag är så glad att dom finns för mig och att dom tar allt så himla bra.
Jag stapplade nyss in till Marielle, det går inte att komma in där med rullator då oftast golvet är fullt av både det ena och det andra, men mest kläder.
Jag skulle hämta kameran och det gick ju sådär, hon tittade på mig och så skrattade vi båda två och hon undrade om det gick bra för mig vilket hon ju såg att det inte gjorde riktigt:)

Jag är så glad att vi kan skratta åt eländet lite och bara låta det få vara som det är och att det inte är några konstigheter.

Jag är glad för att dom inte tycker det är något konstigt alls med mig utan precis som jag försöker hela tiden så tänker dom nog mest att det är mammas ben som krånglar nu igen:)

Dom har ju sedan dom varit små vetat att jag inte kan göra vanliga saker som att springa och hoppa och sånt, så för dom är det inte konstigt att jag inte kan göra allt som kanske andra mammor kan.

Jag är glad för så himla mycket och tacksam för det jag faktiskt kan och tänker fortsätta vara lika glad och positiv och så hoppas jag att mina ben kan bli en aningens bättre kanske.

Några av mina piller som jag fått köpa av Cecilia som gjorde min håranalys höll på att ta slut häromdagen så jag skickade ett sms till henne att jag behövde två till burkar.
Hon skickade ganska snart ett svar där det stod att hon luskat runt lite och kommit på två andra sorter som hon ville jag skulle prova,  och hon skickade dom till mig och jag började med dom på en gång och håller mina tummar för att det ska hjälpa mig lite.
Den ena sorten skulle vara mot envisa kroniska sjukdomar och förgiftningar och den andra sorten används när läkningsprocessen avstannat, arbetar på mjälte, lever och lymfkörtlar.
Jag hoppas och tror verkligen på att det ska kunna hjälpa mig lite grann,  och med min nya kost borde det ju kunna bli hur bra som helst,  eller kanske inte då förstås men iallafall avstanna och det inte blir värrä än det är nu skulle jag vilja:)

Men man får inte välja sitt liv och hur det ska bli utan man får snällt eller argt gilla läget:) Jag har insett att det inte alls hjälper att vara arg på sjukdomen utan helt enkelt göra det bästa av det så blir det så bra som det bara går.
Man har alltid ett val och mitt val är att göra det så bra som det går och inte gå runt och vara arg på sjukdomar eller människor utan helt enkelt försöka vara glad.
I vissa fall går det förstås inte men jag vill verkligen inte slösa bort min energi på att vara arg i onödan utan lägga den på roligare och betydelsefulla saker.

Jag har många som betyder mycket för mig i livet förutom mina närmsta här hemma och två av dom är tjejer jag faktiskt aldrig ens träffat, helkonstigt men faktisk supersant!

Det började med att jag köpte kläder i min dotter Melinas storlek som Carol sålde på datorn och vi fick en hel låda med fina kläder för jättelite pengar.
Carol och jag började skriva några mail och sms och ibland hörde hon av sig för att höra om vi ville ha mer kläder som hennes dotter vuxit ur eller tröttnat på:)
Hon jobbar på lindex så ni kan förstå att det var jättefina kläder som Melina fick.
Det kunde gå långa perioder utan att vi hördes av men sen då jag började ha facebook och hon också hade det,  så hittade vi på varann och jag är jätteglad för det.

Carina lärde jag känna då jag ropade in en levis t-shirt på tradera!
Vi blev vänner och skrev till varandra lite då och då och sedan en period blev det inte av alls att vi hördes av förrän hon hittade på mig på facebook,  och efter det känns hon verkligen som en av mina bästa vänner och även fast jag inte träffat henne så betyder hon så mycket.

Det är svårt att förklara hur man kan känna så för det verkar säkert i andras öron som att jag är lite galen men då får jag lov att vara lite galen haha för det är riktigt sant!
Jag är glad att jag kan känna så och jag vet att om det skulle behövas så finns dom för mig och jag finns för dom.
Carina och jag skickar vykort till varandra då vi är någonstans och får jag ett vykort i postlådan så vet jag innan jag läst vem det måste vara ifrån:) Inte ofta man får vykort nu för tiden, det är ju mest sms eller mail.

Härligt är det att ha två såna bra vänner som jag aldrig ens träffat:) men om jag skulle träffa dom är jag säker på att det skulle kännas som vi gjort det redan.
Dom bor inte så nära någon av dom men inte så långt bort heller så att jag inte kan ta sig dit så någon gång framöver ska det bli av:)

Sedan har jag vänner som jag känner förstås som betyder mycket och en del som jag känt sedan jag var väldigt ung.
Många känner jag ju inte längre egentligen eftersom vi inte setts på massor av år, men dom finns ändå som mina vänner och det är jag  jätteglad för.

Dom jag har i sin närhet är för mig jätteviktiga, och det är jätteviktigt att dom inte tar min energi ifrån mig utan ger mig lite istället,  så som jag hoppas och tror att jag gör för dom.

Många gamla vänner har fått komma på avstånd avsiktligt, och det är ju ett val jag själv gjort för att jag inte orkar med riktigt.
Jag har haft några vänner som tyckt att man måste ringa varannan gång och om man inte gjort det så får man höra det då man väl hört av sig. Jag orkar inte ha det så helt ärligt.
Mina vänner som jag har kvar är nog lika som mig,  och ingen av dom blir sura eller arga för att jag inte hört av mig på ibland ett långt tag utan dom förstår att jag haft lite fullt upp, och för dom har det ju varit lika fullt upp i livet som för mig.
Såna vänner är riktiga vänner för mig, som låter mig få vara som jag är och bara finns ändå lika som jag finns för dom förstås:)
Nu då jag är hemma och är sjukskriven har jag ju all tid i världen att höra av mig egentligen, men det blir ju inte oftare för det har jag märkt men så är det ju bara:)

Nu när jag skriver att riktiga vänner är viktigast kan ju det låta lite konstigt då jag nyss skrivit att jag inte ens träffat två av mina men jag tror nog ni förstår hur jag menar då när ni  läser.

Carol skrev en gång för länge sedan i ett mail att jag borde skriva en bok för hon tyckte att jag skrev så roligt skrev hon, och jag tänkte inte mer på det riktigt då,  men nu när jag börjat skriva i den här bloggen och orden bara kommer så vore det ju inte alls så tokigt.

Det är väl bara det att min bok inte kommer bli en så glad bok precis utan jag har isåfall tänkt skriva hur jag hade det innan jag fick barn och sedan hur barnen och jag har haft det i över tio år. Jag kan ju försöka skriva den så positivt det går förstås men vissa saker är ju bara för sorgliga.

Det var Melina som tyckte att jag skulle börja skriva en blogg eftersom mina inlägg på facebook var för långa tyckte hon, och hennes moster tyckte lika,  alltså min syster:)
Så till slut gjorde jag det och det känns riktigt roligt men det blir långa inlägg varje gång även om jag tänkt bara skriva några rader:)

Sov så gott nu och kramar från mig!