Hej och god morgon börjar jag med.
Klockan hann bli mycket medan jag satt och skrev så nu är det inte morgon mer:)
Idag är det en härlig dag och solen kikar fram lite därute.
Jag har så mycket jag vill skriva och dela med mig av så jag skriver på lite här få se hur det slutar.
Sedan jag blev sjuk i min Ms så har livet verkligen fått förändras, inte kanske över en natt, utan sakta men säkert blir livet annorlunda, och då menar jag inte till det sämre utan faktiskt till det bättre oftast.
Jag är ju egentligen en person som aldrig suttit stilla utan så fort jag satt mig så har jag kommit på något jag ska göra och så har jag varit uppe på benen igen.
Nu spelar det inte någon roll hur mycket jag kommer på att jag vill göra för jag orkar inte ta mig fram och tillbaka med benen utan får vackert sitta still:)
Jag vill förstås fortfarande göra saker men håller på att lära mig mina begränsningar vad och hur mycket jag orkar, och det är inte alls mycket.
Jag försöker spara min energi så jag orkar det lilla jag allra helst vill istället även om det ju finns massa måste saker förstås som jag ju försöker hjälpa till med så inte Gert ska behöva göra precis allting bara för att jag blivit sjuk.
Allt som ska upp eller ner eller bäras någonstans har förstås blivit hans jobb och tvättstugan har vi i källaren, så nu är det bara han och ibland mina tjejer som tvättar.
Inte något jag saknar egentligen förstås men vill ju självklart kunna göra allt själv fortfarande och det behöver jag nog träna på flera år innan jag kan acceptera tror jag.
Att sitta ner och ta det lugnt med benen i soffan är viktigt för mig och min sjukdom, jag får absolut inte stressa för så fort jag känner att jag ska skynda mig så låser sig benen och vill inte ta ett enda steg!
Dom liksom blir arga på mig känns det som lite då dom tvärvägrar att gå:)
Kroppen är så underlig och efter att jag blivit sjuk så kan jag lova att den verkligen är konstig, så om jag vetat hur den kunde bli så skulle jag nog inte varit så gnällig över den förut haha:)
Jag har träffat många underbara människor efter att jag blivit sjuk och jag har fått mycket hjälp av både landsting och vänner.
Jag och jag tror nästan alla som får Ms är villiga att göra det mesta för att bli friskare och jag började med att gå på joga.
Jag fick även med min man så vi gick på medicinsk joga och lärde oss att andas.
Efter kursen har vi varit lite dåliga på att göra övningarna hemma men vi är nog snart på gång och vi måste göra det till en vana så man gör det varje dag.
Det gäller bara att ta sig tid och jag som är hemma hela dagarna har ju all tid i världen men ändå blir det inte riktigt av.
Dumt att låta bli för mig då det är jätteviktigt att andas rätt så hjärnan får det syret den behöver för att kunna hela mig lite, och ryggmärgen behöver ju också sitt då det ju är där inflammationerna mest sitter har jag förstått.
Jag träffade Jenny på min joga kurs och hon har också Ms, hon berättade att hon ändrat kosten för att kunna få må bättre och efter ett pass då jag inte orkade vara med så kom hon hem till mig med en hel påse hon varit och köpt med grejer som var nyttiga och bra för oss med Ms.
Hon hade läst massor och var jätteinsatt i allt som hade med kosten och sjukdomen att göra.
Jag fick jättemycket tips och råd och så fick jag låna böcker utav henne som jag läser lite om och om igen.
Utan henne vet jag inte hur jobbigt det skulle varit att ändra kosten och jag har varit en bra elev för jag har verkligen gjort som hon sagt.
Jag har förstås fuskat lite ibland då jag varit borta någonstans, för då vill man ju kunna unna sig lite och leva som vanligt för en stund.
Jag har också träffat Lotta och Carin som kommit att betyda mycket för mig och mitt liv.
Jag får så mycket positiv energi och inspiration från dom och dom är så himla på riktigt liksom och det är jätteviktigt för mig, att vara på riktigt och inte ytligt trevliga bara.
Jag har efter jag läst böcker och pratat med både Jenny, Lotta och Carin ändrat helt på min kost och behöver nog skriva ett helt inlägg om det sen, för annars blid det hur långt som helst idag känner jag.
Jag har sedan jag blev sjuk förstås varit lite ledsen och orolig i början men ganska snart så kände jag att jag fixar det här och tänker förstås göra det, nu är det ju iallfall bara mina ben som krånglar och man får vara glad för det.
Man får försöka vara glad för det man kan och inte bara grubbla över det man inte kan.
Det bästa jag visste vara att ta på mig lurarna med musik och ta en långpromenad i rask takt.
Det har känts sorgligt att veta att jag inte kommer kunna göra det igen, men jag kan faktiskt ta rullstolen och ge mig iväg för det är ju superträning för hela kroppen det med, och så får jag lite luft samtidigt.
Jag har inte gjorde det än men kommer absolut att göra det så jag känner att jag får träna lite jag med.
I början då jag blev sjuk fick jag höra av alla att det var så viktigt att hålla igång och träna benen och kämpa på men efter att ha läst en av böckerna jag fick låna av Jenny så var det så himla tokigt att göra det som alla sagt.
När benen inte orkar ska man inte släpa med sig dom utan då ska man vila!
Önskar att jag lyssnat mer på min kropp för då hade jag nog inte varit så dålig som jag är nu faktiskt, men går ju inte att älta det utan bestämma mig för att från och med nu ska jag lyssna på min kropp och jag tänker göra som jag känner och inte som någon annan säger att jag ska göra eller orka.
Varje steg är jättekämpigt för mig att ta och så är jag väldigt vinglig så jag kan inte gå alls knappt om jag inte har min rullator eller ibland kryckorna.
Den som inte varit med om det här vilket ju är ganska många:) kan inte förstå hur drygt ett steg kan vara och det är så svårt att förklara också men man får liksom tänka med hjärnan hur man ska få fram stegen och varje steg är en kamp mot sig själv liksom.
När jag träffade Jenny så ville hon att jag skulle skicka in en håranalys vilket jag gjorde, det kostade 600:-, och jag tyckte väl att det var lite mycket för något jag inte riktigt trodde på då, observera att jag skrev att jag inte trodde på då!
Nu tror jag på det och är så himla glad att jag gjorde det och har fått så mycket hjälp och tips från Cecilia som gjorde analysen.
Hon visste inget alls om mig och jag skrev bara Nina Gustavsson på kuvertet med mina strån i så hon kunde omöjligt ta reda på något om mig innan hon pratat med mig.
Då jag ringde upp henne och hon berättade vad som saknades i min kropp så visste jag att hon kunde sin sak!
Hon började med att berätta att jag saknade B1 i min kropp, jag visste inte vad det var men hon förklarade att det hade med hjärnan, musklerna,och nerverna att göra:) Ms är ju precis en sån sjukdom så det var ju på pricken rätt!
 |
| Dom här alla preparaten tar jag varje dag:) |
Hon berättade också att jag hade problem men min mage vilket jag ju har haft i flera år och det har ju också med min sjukdom att göra då tarmarna inte förstår riktigt hur dom ska fungera då nerverna inte är med i matchen:)
Efter att hon berättat allt som var tok med mig så berättade jag att jag efter ett ormbett för fyra år sedan inte varit bra i foten och att det blivit sämre och sämre i benen efter det.
Det är inte säkert förstås att det har med det att göra men jag tror det och hon trodde på det också och hjälpte mig att få medicin (gift) som ska ta bort giftet som eventuellt finns kvar i mina ben.
Jag har fått homeopat medicin och har ätit det lite över en månad och känner att även om jag egentligen är lika dålig nu, så händer något i benen av tabletterna och det är inte bara för att jag tror på dom utan det känns annorlunda.
Jag har fått lite mer känsel bakpå mina lår och benen är inte hela tiden kokheta som dom varit i flera månader innan utan nu kan dom vara iskalla också och det känns skönt:)
Alla lite normala känslor känns himla bra och jag njuter nu av att känna på mina lår på baksidan och dom nästan känns normala!
Man får vara glad för det lilla och jag är faktiskt en sån person som kan vara det, jag kräver inte så mycket utan är glad för varje dag lite tycker jag nog:)
Det kan hända att jag låter som någon super människa men det är jag inte alls, jag kan vara sur och grinig jag med, det är bara att fråga mina döttrar, haha:)
Jag ska fortsätta med pillren några månader och jag hoppas och tror så innerligt att benen ska kunna bli lite bättre eller iallfall inte sämre så jag ger inte upp utan tror på det jag göra och tror på Cecilia som gjorde håranalysen och som kan så himla mycket om kroppen.
Jag har köpt medel på hälsokost för magen också men jag tycker inte det hjälper riktigt men om man jämför med medlen jag fått från min doktor som bara gjorde mig svullen och gasig så fortsätter jag hellre med det här som jag tar nu för det hjälper ju mina tarmar lite ifallafall.
Jag dricker aloe vera varje morgon och ibland flera gånger om dagen, men då jag inte gillar smaken så värst mycket så blir det oftast bara en gång:)
Någon dag har jag låtit bli eller glömt att dricka min slurk och då märker jag stor skillnad, så det är bäst att ta det varje dag så min mager får må lite bättre.
Det finns så mycket att berätta men jag får försöka begränsa mig lite så det går att läsa.
Nu har min elektriker kommit hit för att koppla in min hiss så jag ska kunna ta mig ut och in i huset lite lätt, och det ska bli så underbart att slippa gå eller rättare sagt släpa benen med mig uppför trappen mer.
Nedför går det lite lättare men inte bra förstås men uppför känns det som jag ska bestiga ett berg varje trappsteg, och det det kommer bli skönt att slippa göra det mer.
Ha en bra dag alla!.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar