Stark som en oxe!

Hej hej!
Ja nu kanske det blir ett litet, haha eller stort :) inlägg med massor av känslor och tankar, det känns lite så faktiskt redan nu efter första raden så vi får se.

Mitt liv har ju inte varit så himla enkelt om jag säger så, ja jag börjar så.

Jag har haft väldigt många tunga jobbiga år, både med sjukdomar, skilsmässa och dödsfall.

Ja inget av allt jag varit med om har varit värrä än det andra egentligen, men självklart så har alla år med bråk med min förra man varit det som varit värst då det ju har varit barnen som blivit drabbade.

Ja gud så onödigt och jag fattar inte, men jag har "slagits" som en tok för att barnen skulle få det så bra som det gick och jag är glad att jag aldrig gav upp.
Nej ge upp fanns inte på min karta om man säger så.

Nu är det ju inte bara under deras uppväxt som dom haft det jobbigt och hemskt, nej det finns ju kvar hos dom fortfarande. Att bli lämnad så av sin pappa, ja det sätter sina spår.

Två fina underbara flickor som blivit stora tjejer nu.
Ja dom är fantastiska på sina alldeles egna sätt och självklart dom bästa!
Dom har inte gjort fel någon gång under åren med bråk, nej det har dom inte, dom har gjort och sagt det som dom tyckt då dom tordats.
Nu då dom är stora så finns deras pappa fortfarande inte över huvudtaget i deras liv, nej han försöker inte ens.
Han har fått så många chanser men inte tagit en enda, jag förstår inte hur det kan vara möjligt.
Hur kan man som förälder strunta totalt i ens barn, hur är det då ställt?

Nog för att jag vetat att det saknats skruvar, men att en hel burk varit försvunnen, ja minst en burk, det hade jag inte kunnat förstå där i början då vi skiljde oss.
Att han träffade en person som saknade ännu fler, ja det borde ju inte kunna hända, men det gjorde det!
Ja som ni då förstår så var det inte bara en jag behövde komma överens med, nej två!
Det gick skapligt ibland då det bara var den ena av dom, ja han som hade något med mig att göra.
Ja vi kom faktiskt överens flera gånger om olika saker.
Men då han sen pratat med person nummer två, ja då ringde han mig och talade om att han skulle ändra sig.
Ja herregud vilka år säger jag.

Tur att jag och vi slipper det nu så vi vet vad som gäller liksom.







Nu är det så att vissa personer kan dupera och manipulera dom flesta och dom har ett så trevligt yttre om man inte känner dom.
Ja jag menar nu inte hur dom ser ut, utan hur glada och skrattiga dom kan vara, lätt att gå på det.
Att gå på den ytliga sidan är inte alls konstigt eller svårt, dom är liksom proffs.
Dom alla som har haft med såna här människor att göra, ja ni förstår mig jätte enkelt, och ni andra vet inte vad jag skriver om, och det är så innan man träffar på såna här.

Jag önskar att ni slipper att göra det och att ni kan fortsätta att leva bra liv, man vill inte ha såna i sitt liv.
Nej på långt avstånd vill man ha dom, jag lovar!

Läskiga människor, ja nu skrämmer dom inte mig, men dom kan ställa till det, jag lovar och jag vet!

Det bästa jag gjort faktiskt, är att jag skiljde mig.
Vilken Nina hade funnits nu då om jag inte gjort det.
Om jag inte orkat ta mig ur det jag var i?
Ja jag har tänkt den tanken ibland och jag blir alldeles rädd.
Men samtidigt så lycklig för att jag tordes, att jag var så stark så jag orkade.
Ja jag orkade med mina vänners hjälp, dom fanns och trodde mig.

Ja så här länge sedan var det :)

Att se till så tjejerna hade det så bra det bara gick var förstås min enda drivkraft och jag är så tacksam över att jag fixade det. Och stolt faktiskt.

Som jag skrev så har inte tjejerna det lätt fortfarande, man vill ju ha föräldrar som älskar sig och som bryr sig och framför allt vill finnas för en.
Självklart verkligen och det är något dom förtjänar.
Barnen förtjänar att bli älskade och självklart villkorslös kärlek.
Jag är glad att dom haft mig iallafall och jag har älskat dom och gör förstås det varenda sekund och kommer att göra det tills jag dör och efter det med.
Jag kommer aldrig aldrig sluta med det.
Att älska sina barn är inget som är varken svårt eller jobbigt, det bara gör man.

Att vara mamma däremot är inte alltid så lätt att vara, och att göra rätt.
Nej jag har gjort massor av fel och gör fortfarande, men jag älskar barnen och ber om förlåtelse om jag gör fel.
Alla kan göra fel, säga fel saker, men alla kan också be om förlåtelse och ursäkt.
Nu kan synd nog inte alla det av någon anledning jag inte känner till.
Det måste vara något i ens uppväxt eller uppfostran som gör att dom inte kan.
Sorgligt tycker jag för om man inte själv kan se eller förstå att man gör fel och om man dessutom får höra det?
Man kan jobba med sig själv och man kan ta hjälp av någon för att förstå om man inte gör det, men många väljer att inte göra det. Ja dom väljer!
Dom väljer bort fina underbara och som i det här fallet två fantastiska människor!
Ja mina underbara barn är två fantastiska människor som verkligen inte förtjänar det ödet som dom fick. Nej dom förtjänar att älskas för dom dom är.

Ja nu har jag skrivit lite om det som verkligen varit och är det värsta och jobbigaste i hela mitt liv, men samtidigt så har det gjort mig till den jag är, en superstark Nina som vet vem jag är och vad jag vill och tycker.
Jag vet liksom vad som är rätt och fel, men det visste jag långt innan allt det här började egentligen.

Nu till något helt annat!

Att bli sjuk för massor av år sedan var inget jag ville förstås, man vill ju aldrig bli sjuk.
21 år var jag då jag fick min diagnos hodkins sjukdom, ja alltså cancer för er som inte vet.
Åtta månaders cellgifter och därefter en månads strålning och sen var tumören borta.
Ja det fanns rester kvar sa doktorn, men jag kollades noga upp efter det och jag är fortfarande frisk från det.

Nu fick jag ju lite biverkningar av alla cellgifter så mina höfter gick sönder tex.
Ja fyra gånger har jag lagat och opererat mina höfter och senast var inte så länge sedan faktisk.
Ja det har liksom känts som det aldrig tagit slut, jag har alltid haft något jobbigt framför mig har jag känt, men så ofta har det ju inte varit förstås.
När man sen tror att man ju varit sjuk nog så händer nästa grej.
Ja jag blev inte så rådlös egentligen utan det var som det var.

Ledsen och mycket oro har det ju varit förut, men det har gått över.
Lite Ms tänkte jag i början haha, ja nu fick jag ju lite egentligen, men då det satt sig så tokigt så blev det väldigt mycket mer än lite som jag i början trodde.
Men jag har hela tiden känt att man ju säkert får det man orkar med liksom, så ja här är jag nu och orkar tydligen.
Att orka hur mycket som helst och att bli så stark kan man ju undra varför man ska bli, men jag är stark, ja skitstark och är på något väldigt konstigt sätt superglad över det.

Jag är verkligen det och jag är trots att jag är förlamad väldigt lycklig och glad över mitt liv.
Jag har ett fantastiskt liv och vill inte byta det med någon, men självklart vill jag kunna gå.

Ja vilken lycka det vore att kunna gå.
Om jag någon gång ska kunna göra det så lovar jag att jag kommer att börja jobba, jag kommer jobba och jag kommer jobba.
Jag kommer att gå, ja herregud så jag skulle gå om jag kunde det.
En önskedröm, ja visst, men man vet aldrig och jag hoppas verkligen att min dröm ska kunna slå in en vacker dag, eller kanske regnig.
Ja lycklig är jag  över hur jag har det i mitt liv och jag är så glad över att jag haft sån tur.
Ja för även om jag haft det superjobbigt så har jag ju haft många fina stunder och år också som jag är så tacksam och glad över.
Jag är tacksam över livet.

För några år sedan ja faktisk så skulle min pappa fyllt år den nittonde oktober, det är ju snart.
Min kära pappa som hade tuffa år bakom sig och som inte orkade mer.
Han valde att ta sitt liv och ja herregud säger jag!
Det var och är svårt och jag tänker på min pappa ofta. Kanske inte varje dag, men nästan.
Han betydde mycket och betyder fortfarande.

Ja gud så mycket jobbigt, ganska nära efter min pappas död så dog min morfar.
Han somnade in på grund av sjukdom och ålder så det var liksom en annan sak, men väldigt ledsamt förstås.
Man vill ju aldrig att ens nära och kära ska dö.

Nej den dagen då min syster ringde mig på jobbet i Fagersta, på Intersport och berättade att pappa inte fanns mer, ja det går ju inte att förklara för någon den känslan.
Helt lugn var jag ändå då jag åkte hemåt.
Jörgen, min jobbarkompis ville skjutsa mig men jag ville åka själv.

Min fina vän Elenor <3

Jag ringde min vän Elenor på vägen hem, min älskade man Gert och Marielle som var hos sin dåvarande pojkvän.
Ja fy då vilken dag och vilka veckor och månader efteråt!
Jag älskade min pappa och var ledsen att jag inte hunnit säga det, det var så mycket jag ville ha fått säga som jag inte hann.
Han skrev två fina avskedsbrev och det var skönt att iallafall få något.
Min kära pappa <3
Nu då jag sitter och skriver så rinner tårarna, det blir väldigt känslosamt, så mycket känslor och tankar och framför allt minnen. Ja minnen!

Inte så länge sedan, Marielle skjutsar mig ute i manuella rullstolen :)

Då jag haft min cancer 1991 och därefter opererat mina höfter så visste jag att då jag blev gammal så skulle jag sitta i rullstol.
Ja nu trodde jag verkligen inte att de skulle bli som det är nu, jag trodde inte jag skulle kunna få något mer liksom, men jo minsann det kunde jag.

Jag tror att det kan vara någon mening med allt och i mitt fall måste meningen vara att jag skulle blir stark, stark som en oxe.

Jag är inte säker på att det är slut med det jag har nu heller förstås, men hoppas gör jag ju för det känns lite som att det räcker nu.
Men man vet inte, kan hända det kommer något mer, det är bara att ta en dag i taget och njuta av det som är nu, och jag lovar, Jag njuter!!

kram kram