Barnen är mitt allt!!

Hej hej!
Jag sitter ute nu på våran altan under taket och alldeles nyss så smattrade det på taket av regn, och nu är solen framme och det är jätteskönt och varmt.
Idag har det verkligen varit lite knepigt väder, men förhoppningsvis kommer solen imorgon och blir kvar några dagar. Det vore ju underbart om det var så.
Igår hade vi en riktig pysseldag, som fortsatte idag.

Gert fixade med lite allt möjligt igår och det blev så bra så.
Flytt av hyllor och uppskruvade grejer som jag velat ha upp, men man måste ju ha lite tålamod och vänta tills det är målat och klart liksom. Kan vara lite svårt faktiskt :)
Ja vi hade en riktig mysdag enligt mig igår och idag fortsatte den.
Jag tog lite sovmorgon och Maria som jag brukar få väcka, ja hon skickade sms för att höra om jag sov eller var vaken haha :)
Ja det blev en sen morgon, men jag behövde det!

Jag sover alldeles för lite, jag vet att det är så, och jag vaknar massor av gånger på en natt, men som tur är så somnar jag ju om igen, men det tar ju lite tid och jag tror jag aldrig kommer ner i djupsömnen eller vad det kallas. Nej jag tror jag liksom är lite beredd hela tiden.

Nu har jag ju varit det sedan jag fick Marielle för 21 år sedan, och jag har ju vant mig vid den lilla sömn jag får men nu då jag är sjuk så tror jag att jag egentligen behöver vila och sova mer.
Men nu är det ju så att jag inte kan bry mig om riktigt vad jag borde, för mina dagar räcker ju inte till som dom är nu, hur skulle det fungera om jag måste sova också?
Haha ja det kan ju låta tokigt säkert, men det är faktiskt så, jag har inte tid!
Jag skulle förstås prioritera annorlunda kanske, men jag mår så bra som det är nu och tycker att jag än så länge fungerar.
Men om jag skulle bli argsint eller irriterad och trött så hoppas jag att jag känner det själv eller att någon säger till mig.

Idag har Maria hjälpt mig att putsa fönstren i det rummet jag har som rullstolsrum.
Ja just nu är det tre stycken, men en ska Gert bära ner för den använder jag aldrig, bara i nödfall typ.

Vi satte upp gardiner och fixade lite och det blev bra, inte jättefint då väggarna inte riktigt är i min smak, men bra blev det iallafall och fint utifrån, haha :)

Jag pratade med Aurora på Libra, mitt assistenbolag i måndags då hon kom tillbaka från sin semester. Hon ska följa på våran resa till Mallorca i höst och det var såå skönt att prata med henne!
Om jag längtade innan jag pratade med henne så blev det ännu mer längtan efter samtalet med henne.

Allt känns så enkelt och dom har ju rest med dom som varit sämre än jag, så det kommer att bli kanon!

Jag är ju förberedd på massor av skratt åtminstone från min rullstol in i planet med deras rullstol, och sen att sätta mig i ett säte?
Haha, många många skratt kommer jag att bjuda på är jag säker på!
När vi kommer fram till flygplatsen i Spanien så kommer jag ju att få hjälp av personal där och enligt Aurora så är dom ännu proffsigare där än här hemma på Arlanda.
Man skulle kunna tro trärtom, men gud vad bra känner jag.

Spännande som tusan och ja jag verkligen längtar, men önskar förstås att vi varit där i två veckor istället för en, men nästa gång kanske?
Bra att testa hur det fungerar och att min kropp orkar med, värmen tänker jag på mest då, men jag som är en gammal soldyrkare ska nog klara av det haha, annars finns ju parasoll.

En bok kan behövas ifall jag hamnar under ett parasoll, i solen vill jag bara njuta.

Det finns också lösningar så jag kan bada i havet om jag fixar med det lite kalla vattnet, om det är tillräckligt varmt.
Det vet jag inte, men jag vet att om det är för kallt så får jag som stötar i benen och fötterna, och det vill jag inte. Men om det fungerar så kan jag bada i havet!! Det ni!!

Jag som helst inte vill ligga vid en pool utan vid havet har också fått reda på att jag kan göra det!
Vi tar med lyften bara så kan jag ligga vid havet!
Ja ni förstår ju att jag kommer njuta och ha en super vecka.

Jag har ju med mig Gert och Maria så jag kan få hjälp med alla förflyttningar och allt som behövs. Duscha tex, ja det vill jag som alltid göra på morgonen, men nu blir det ju en sväng till efter dagen i solen.
Ja härligt kommer jag att få trots att jag inte kan få fungera som vanligt.
Men sola ska jag, ja det ska jag!
Tanka på mig med massor av vitaminer i solen, dom kommer jag att behöva.

Ja som ni förstår och hör så kommer jag att få en fantastisk vecka med massor av minnen. Mitt enda mål med resan är att vila, så det blir ingen resa där jag vill ut för att se på något speciellt, nej jag vill bara njuta och vara. Leva!!

På fredag ska min Melina få följa Oscar och hans familj på semester igen, ja i år igen.
Dom kommer få det härligt och såå mysigt att sova i tält, ja super mysigt kommer dom att få.
Vi ska åka och köpa dom sista grejerna hon behöver.
Så tacksam och glad över att hon får följa med och göra något skoj.

Min Marielle skulle vara ledig några dagar nu men då jag pratade med henne så var hon på väg till jobbet, ja det blev inga lediga dagar alls varken den här veckan eller nästa.
Vi ska åka och käka på hennes restaurang någon dag snart, ja inte hennes restaurang då men hennes jobb.
Det blir roligt att få se hur hon har det.

Hon har sökt ett till jobb som hon ska på intervju imorgon förmiddag på, ja det känns faktiskt som hon har helt rätt utbildning, för arbetslös kommer hon aldrig att bli.
Nu är jag säker på att hennes vilja och attityd är den största orsaken till att hon får jobb hela tiden, stolt och glad är jag över henne.
Härlig inställning har hon då det gäller jobb, ja med mycket saker, men som sagt hon får komma på intervju på nästan allt hon sökt och fått tacka nej till jobb.
Det är bra att hon kan välja lite. Bagare, bartender och servitris, ja det verkar som dom yrkena är bra. Iallafall för henne. Sen har hon ju jobbat på demens boende också så hon testar gärna olika, och hon är inte rädd för att ge sig in i något hon inte egentligen kan, nej hon lär sig!

 Här ovanför ser ni att hårfärgerna byts haha :)

Gert är nu på barmarksträning med hockeykillarna och då passar jag på att skriva lite.
Melina ska snart åka till Oscar hon.
Ja herregud vad åren gått fort och vad stora alla blivit.

Förut hade vi mycket tider och saker att passa, medan nu har vi bara Melina kvar hemma.
Simon och Marielle har ju flyttat hemifrån och Oliwer bor hos sin mamma, ja herregud snart är det bara jag och Gert.
Konstigt och det är då man tänker på det som man funderar varför man inte njöt mer då dom var små!?

Jag hade alltid en kamp och fullt sjå då det gällde barnen och att få ha dom.
Jag hann inte riktigt njuta som jag borde tror jag, men jag verkligen älskade dom av hela mitt hjärta och ville att allt skulle vara för deras bästa.
Medan jag tänkte så så tänkte den andra parten på vad som var bäst för han och sin fru, och vad retade eller gjorde mig mest ledsen?
Ja faktiskt så kändes det som det under alla år.
Att vilja jävlas så mycket det bara gick med mig, allt för att få mig ur balans.

Elenor och jag för länge länge sedan <3

Ja jag kan lova att jag kunde må så dåligt och inte veta varken ut eller in, men med mina vänner så orkade jag, ja med stödet jag fick av dom!
Dom betydde allt och jag är så tacksam och glad över det och dom, för annars hade jag inte varit samma Nina som jag är idag.

Hur kunde man vilja dom här bästa finaste sötaste barnen något ont?

Stark och lycklig är jag, och så otroligt tacksam över att jag är mina barns mamma!
Att jag orkade stå upp för dom ,ja alltid och allt för deras skull.
Vad jag som vuxen tyckte var ju oviktigt, det viktigaste var ju hur barnen ville.
Nu är det ju länge sedan tack och lov, men jag vet att det är många som har det liknande så som jag hade det.
Ja i massor av år kämpade jag varenda minut, var alltid på min vakt.
Ja herregud då man tänker tillbaka så förstår man ju inte hur det gick till och hur det kunde bli så?
Ja  min diagnos på dom som mytomaniska psykopater kan det inte bli annat.
Nu kan hända att dom skulle få en annan diagnos om någon utredde dom, men jag kallar dom just det, psykopater.
Läskiga elaka själviska människor som totalt saknar empati, ja så var det och är säkert fortfarande.

Har man fått barn så är ju dom det viktigaste i livet, ja ni dom allra flesta tycker alldeles säkert som jag.
Mina älskade tjejer är och har alltid varit dom viktigaste för mig!
Och det kommer dom vara så länge jag lever förstås, och även då jag är död så kommer dom vara det. Ja älska är ett litet/svagt ord då man ska förklara, men jag känner inte till något starkare ord än det, men så är det.
Jag har svårt så här efteråt att förstå att jag orkade, men för ens barn gör man det omöjliga, ja man gör allt man kan och så mycket mer man kan.
Jag är så glad för att jag orkade stå emot och så glad att jag tordes riva i till slut och säga att nu är det nog!
Dom gånger jag gjort det har det känts så skönt och att behöva tvinga sina barn till någon, nej det vill man aldrig!
Jag kan lova att du inte skulle vilja uppleva den ångest och den maktlöshet man känner då någon sliter ens barn ur ens armar.
Barnet kämpar allt vad hon kan för att hålla i sig, skriker gråter sparkar och jag har varit med om allt det där, många många gånger.
Ibland var det inte skrik och gråt, utan det syntes i ögonen och gråten satt i halsen, usch!

Nu var det ju trots allt inte jag som mådde sämst, nej det var ju den jag älskade mest i hela världen, mitt barn!
Usch jag blir nästan att må illa och börjar nästan gråta här då jag sitter och skriver eftersom minnena dyker upp som ett brev på posten.
Fy, jag önskar att ingen skulle behöva ha det så som mina barn har haft det!
Nej ingen människa ska få må så eller bli tvingad till något den inte vill, varken barn eller vuxna, men självklart är det ju värst då barnen far illa.
Dom kan ju inte på något sätt förstå just då vad som händer, inte mer än att någon är dum emot dom och att deras hjärta rycks ut av längtan efter den som den inte får vara kvar hos.

Min vän fortfarande, bästa Elenor <3

Nej få dy! Jag är arg och fruktansvärt besviken på socialen som inte hjälpt oss då vi behövde hjälp. Besviken på dom för att dom trodde på den parten som kunde använda finast ord!
Inget kom från det hjärtat kan jag lova, men allt jag sa kom från mitt och därför kom tårarna ofta också. Tårar och frustration över lögner och fina ord, ja det gjorde mig obekväm och psykiskt dålig. Ja ni fattar ju!
Men dom valde fel! dom valde att inte lyssna på mig eller barnen utan dom lyssnade på fel person!

Så här i efterhand så kan jag inte förstå hur jag ens kunde tycka om honom, hur gick det till?
Jag är trots jättemycket ilska och besvikelser under åren glad för att han är mina barns pappa, ja utan honom hade jag ju inte haft min fina barn. Man får försöka tänka så och det är ju sant.

Men som jag skrivit förut så fanns inte jag då, nej den Nina som finns idag var inte ens på gång då!
Man ska inte var bitter över gammalt och egentligen är jag inte det, men jag känner en sån avsky, avsky över alla som beter sig som dom.
Det finns så många, ja jätte många där ute som far illa.
Jag önskar och hoppas att jag genom det jag skriver kan ger er lite hopp och styrka.
Man kan och orkar mycket mycket mer än man tror, så kämpa! Ge aldrig upp!! Barnen är erat allt!!

Nu medan jag suttit och skrivit och skrivit så har Melina fixat den här goda fruktsalladen till mig.
Tack älskade unge och det ska bli gott, supergott!

Kram kram