Att få finnas är så himla viktigt!!

Hej på alla som kanske läser mina inlägg. Jag satt i morse tidigt och skrev ett långt inlägg med mycket känslor och innehåll och jag publicerade det. Efter en stund var hela mitt inlägg borttaget så nu får jag försöka skriva igen och jag tänker spara det på en annan sida så jag slipper skriva om alltihop igen ifall det händer lika igen. Svårt att göra om då man ju försökt formulera och skrivit så bra man kunde men jag gör ett nytt försök nu.

Det är inte lätt att få en relation att fungera men jag känner att jag och vi lyckats jättebra, och vi pratar och vi pratar. det allra viktigaste är faktiskt att prata och låta den andra personen få finnas!
Jag bestämde mig redan innan jag träffade Gert att jag i nästa eventuella förhållande aldrig skulle låta bli att ta upp problem utan prata och ta itu med allt direkt.
Det har jag faktiskt gjort och Gert har fått lov att göra det han med. I början var det inte så lätt alls, för han var inte van alls att man pratade så mycket som jag tyckte att man borde.
Jag ville inte att man skulle gå runt och vara sura eller irriterade på något utan ta i det på en gång så slapp det bli nå tok. Han har fått lära sig massor och jag med förstås,  för det har då inte varit någon rak väg att få en relation så bra som den vi har, men jag är superglad för att vi lyckats så bra och för att vi finns för varann hela hela tiden.
Det allra viktigaste har ju varit att visa respekt och få respekt och få finnas hela tiden och bli sedd och hörd på, jag kan inte tänka mig mycket annat som är viktigare faktiskt.
Allt jobb har verkligen gett utdelning och vi har blivit mer sammansvetsade än någonsin och vi betyder så mycket för varandra och är glada för att vi kämpat på som vi gjort.
Nu efter så många år så känns det inte som ett jobb längre utan det finns med i våran vardag och här pratas det på så fort det behövs:)

Ska berätta lite om hur det varit förut i mitt liv förut så ni förstår varför jag tycker det är så himla viktigt att båda personerna i ett förhållande måste få finnas och ta plats och få tycka.

I mitt första riktiga förhållande, som var med mina barns pappa så fanns jag inte någongång alls under alla år. Jag var ung då vi träffades (18)och jag hade inte fått med mig hemifrån att jag behövde tycka och tänka själv. jag känner så här efteråt att jag skulle tycka som andra bestämde att jag skulle tycka!

Ni kan ju tänka er hur mycket jag tänker och tycker nu haha:)

När jag vaknade upp en dag så insåg jag att jag inte fanns.  Jag insåg nog inte att jag inte fanns utan jag insåg att det var något totalt jättefel hemma hos mig och oss.

Jag har sedan dess faktiskt varit så glad över att jag lärt mig vad jag inte vill ha i ett förhållande.
Jag träffade efter barnens pappa en annan kille i några år som jag också lärt mig massor av.
Jag liksom halkade in i samma mönster som jag hade haft innan,  och även om det var en bättre person jag träffade då så vet jag idag att jag är glad och tacksam för attjag inte har det så som vi hade det då!

Jag är glad över att jag faktiskt varit med om en massa jobbiga år, för utan dom åren hade jag ju inte varit Nina som är och finns idag! Jag tänker inte bli någon gammal Nina som gör som alla säger utan jag tänker fortsätta vara jag och finnas och finnas varenda dag!
Jag insåg att jag kunde välja att vara bitter och arg resten av livet, eller så kunde jag vara glad över vad dom lärt mig hur jag inte ville ha det i ett förhållande. Jag valde det senare som ni förstår:)

Jag är så glad att jag har mina barn och att jag kunnat lära dom, och har gjort det sedan jag vaknade upp för länge sedan, jag har lärt dom att det är viktigt att känna efter och fundera vad dom tycker och inte bara haka på eller tycka som mig eller någon annan.
Dom får finnas och det är så himla himla viktigt och jag är så glad att dom har det med sig i sitt bagage då dom ska flytta hemifrån sen. Sen kan ju hända ändå att man blir kär och träffar fel person och man slutar att  tycka själv en stund, men grunden har dom med sig och dom vet att jag alltid kommer stå bakom dom och finnas för dom oavsett!

Om inte allt blivit som det blivit vet jag inte hur dom skulle växt upp.
Hos deras pappa fick man inte tycka sjäv alls,  och man fick inte heller vara ledsen utan man skulle vara glad hela tiden och jämt. Eftersom jag vaknat upp från det livet,  så var det hemskt otäckt att veta att mina barn blev itutade precis det jag blivit under en massa år och det var skrämmande. Nu blev det som tur var inte så att det fastnade hos dom, och nu är dom så stora så dom vet att det inte ska vara så, så ingen mer hjärntvättning kommer det att kunna bli och det är jag glad och tacksam över!

Jag fick ensam vårdnad till slut efter många års stridande och efter det har vi kunnat pusta ut!
Inge mer krångel med underskrifter och inte heller några bråk eller tjafs eller någonting och det är en härlig känsla att känna att man är fri liksom! 

Det har varit krångel under alla år då barnen behövde pass eller andra papper som han skulle skriva under då vi ju hade gemensam vårdnad.  Det har blivit tingsrätts besök och advokater som jag fått ta till för att han skulle skriva under och så kan man ju inte hålla på.

Att uppta deras tid,  och samhällets  pengar för att han inte vill skriva under är ju inte klokt alls.

Det fick vara totalt nog då Melina i sexan verkligen mådde dåligt i klassen och behövde byta skola. Han vägrade att skriva på förstås vilket gjorde att hon inte gick i skolan sista terminen i sexan.
Hon ville gå i Ludvika där hon hade många vänner och bekanta och det skulle känts tryggt för henne att komma till en skola och klass där det fanns snälla barn.
En hel termin höll både jag och rektorerna på för att få honom att skriva under.
Det blev tingsrätts möte med advokater som hjälpte mig och han skrev under så Melina iallfall skulle få börja i sjuan i Ludvika.
Han är en man ( eller vad han nu är för något?) som vill sitta på makten och bestämma.

Han hade inte träffat Melina på flera år, jag märk flera år! Trots att han inte träffat henne på så länge så visste han att hon skulle gå kvar här i skolan.
Usch vilken jobbig tid och vad jobbigt det var för Melina som ju ville gå i skolan. Han sa till rektorn flera gånger att han skulle komma och skriva under, men dök inte upp. Rektorn och jag gav upp till slut och Melina fick bli hemma med mig hela den terminen. 

En superjobbig tid och nu efteråt känns det ganska avlägset,  men då jag skriver om det så känner jag att jag blir så ledsen och arg över hur dum han varit mot både henne och hennes storasyster.

Nu är det inte bara det här som hänt förstås utan en massa andra saker som jag inte kan gå in på nu riktigt:)
Det har varit både födelsedagar och julaftnar flertal gånger utan ens ett grattiskort eller god jul kort och det är väl det värsta för ett barn, att ha en pappa som inte hör av sig eller bryr sig.

Han har aldrig förstått det där med ensam vårdnad  trots att både socialen och medlare hjälpt mig att förklara, han har bestämt sig för att jag tar barnen ifrån honom då? Det enda det handlar om är ju att jag ska själv kunna bestämma vad och när jag ska  skriva under papper och ta såna beslut som att få ett bank kort tex:)
När jag fick ensam vårdnad gick jag och Melina till banken direkt och det var en sån härlig känsla att det bara behövdes min underskrift och inte något krångel alls!
Det är inte alltid det bästa att ha gemensam vårdnad kan jag lova och socialen har man inte mycket hjälp av alls, dom vi haft har totalt blivit manipulerade av honom och hans fina ord!
Sist vi hade en sväng där betedde sig våran handläggare sig så dumt mot tjejerna.
Hon pratade med båda och gjorde en utredning och  sa till dom när utredningen var klar att det var jag som skulle få ensam vårdnad.
Vi var jätte lättade och allt kändes toppen tills vi fick utredningspapperen och det stod något helt annorlunda i dom!
Har i efterhand fått reda på av henne faktiskt att han ringt och lyckats prata med henne så hon inte höll alls det hon sagt till tjejerna.
Dom ville anmäla henne båda två efteråt och dom mådde så dåligt av att hon sagt en sak och liksom ljugit för dom tyckte ju dom då. Och så var det ju tycker jag också. En av rektorerna i skolan tyckte då hon fått reda på hur allt gått till att tjejerna skulle boka en tid och ifrågasätta hennes sätt så vi bokade en tid för att tjejerna skulle få säga till henne vad dom tyckte om henne och var dit och pratade, dom krävde att en chef skulle vara med och så blev det.
Dom känner verkligen att det inte går att lita på eller få hjälp av socialen,  och jag hoppas att dom aldrig hamnar i någon sits så dom behöver få hjälp därifrån.
När vi hade det som värst så är jag glad ändå att jag hade båda rektorerna på våran sida och att dom höll med om att det var hemskt alltihop och den ena sa att "den"( vill inte skriva han eller hon då det ju fanns en av varje just då)  aldrig ville prata med deras pappa igen! Det var faktiskt skönt för mig att höra då jag ju alltid fått stå själv mot han och hans fru och alla deras påståenden och saker som hänt under alla åren som varit.

Jag kommer nog att skriva en hel bok om allt en vacker dag och då kommer alla detaljer finnas med i boken och då jag väl skrivit den så tänker jag verkligen lägga allt bakom mig. Jag har lagt det mesta bakom mig nu med men det är sorgligt att mina barn ska fara illa då deras pappa inte ens kan ringa och fråga hur dom mår, eller gratulera till körkort eller studenten eller ens bry sig!
Hemskt och ofattbart hur någon kan göra så.

Häromdagen då vi skulle skjutsa Gerts mamma hem till Ornäs så blev allt så starkt och jag kände att jag är så glad över att jag kommit så långt och vet vem jag är och vad jag står för.
Hans mamma är jättegullig och snäll och jag känner igen mig själv hur jag var förut i henne,  och skulle vilja ha en kurs med henne haha så hon får bättre självförtroende och får finnas på riktigt!

Jäklar vad viktigt det är att finnas och känner du som läser det här att det är tjatigt kanske så får det lov att vara det för det är det viktigaste i livet!!!

Jag är tacksam över allt som hänt i mitt liv och jag skulle aldrig varit den jag är utan alla motgångar och allt som varit för att hitta mig själv och så har jag föstås haft min bästa vän Elenor som alltid funnits och stöttat och trott på mig. Jag vet då inte alls hur jag skulle varit utan henne!
Självklart skulle jag nog till slut fixat det ändå men det hade varit väldigt mycket värrä och jobbigare än jag behövt ha det nu.

Jag har många gånger suttit i soffan och gråtit över elakheter och dumma saker som hänt men det har tagit mig hit och jag är glad för allt och vet att jag lärt mig massor och på vägen tagit bort många vänner som jag trott varit vänner.

jag har inte så många nu men dom jag har är riktiga och dom kommer alltid finnas vet jag!

Livet är som ju alla säkert redan vet inte så lätt men det är ändå fantastiskt och jag tror att man till slut får det man förtjänar så jag får hålla fast vid den tanken och fortsätta tro på den.
Ska göra ett försök nu då att publicera så får jag se om det försvinner igen:)
kram på er!