Lite gnäll idag, men livet är ju ändå fantastiskt

Hej och idag är det måndag.

Gert har haft semester med mig nu i tre veckor och man kan ju undra vart dom veckorna tagit vägen? Svårt att förstå hur snabbt tiden kan gå ibland och så ibland segar den sig fram verkligen:)

Min älskade Gert

På tal om att förstå, det finns massor av saker som jag inte kan förstå och jag blir förundrad över massa saker jag kommer på vartefter som tex telefonerna, hur man kan slå ett nummer och hamna rätt varenda gång!? Haha ja eller iallfall alla gånger man slagit rätt telefonnummer:)
Har den senaste tiden funderat över massa saker och känner att  jag inte ens orkar tänka hur saker och ting fungerar men det är ju helt fantastiskt allting!
Hur ska världen se ut till slut kan man undra då man redan nu kommit så himla långt inom det tekniska. Alldeles för fort går det och jag tycker dom kan stanna upp lite nu för jag vill INTE byta mobil, jag vill inte ha en sån som man ska dra på utan jag vill ha min vanliga med knappar!! Det känns som jag måste köpa flera stycken billiga enkla att ha hemma här ifall min skulle gå sönder, för snart finns inte vanliga mobiler längre!!
Tänk då jag var liten och ung då fanns inte några mobiler? (nu lät det som jag var en gammal tant haha) Fattar ingenting av hur allt tekniskt fungerar egentligen!!

Mina hjärtan i livet, men aj så ont det gjorde att få dom här fina:)

Jag börjar skriva nu på morgonen men lägger in mitt inlägg senare då jag hittat på sladden till kameran för jag har ett kort jag vill få med här.
Jag får vänta tills Marielle kommer hem så hon kan leta fram sladden som säkert ligger inne i hennes eller Melinas rum:) Jag kan inte gå dit utan måste välja mina steg på en dag vill jag säga till alla nytillkomna läsare, mina ben orkar inte många steg så därför väljer jag att vänta på Marielle.

Idag är det Melinas första dag i 8:an, inte klokt att hon redan går i åttan? Det här med tiden undrar jag om den verkligen fungerar, hon var ju nyss min lilla bebis haha eller iallfall känns det inte som 14 år sedan riktigt.
Idag är också en viktig dag, det kommer en kille/man från trafikinspektionen hit på eftermiddagen för att hjälpa mig och bestämma vad och hur jag behöver hjälp för att kunna köra en bil. Jag pratade med honom i telefon i fredags men det är svårt att uppskatta ålder så därför skriver jag kille/man.
Jag vet ju själv ungefär vad jag behöver men han kanske tycker annorlunda han som är van med sånt här och han kanske kan tipsa mig om något som jag själv inte tänkt på alls och det är superbra att äntligen få träffa honom.

Våran fina bil som vi måste sälja

För att kunna få en bil ordnad och fixad efter mig så måste vi ju sälja våran bil först för att ha råd att köpa en ny bil, enligt försäkringskassans nya regler så måste man ha en bil i 9 år för att få bidrag och då kan ju vem som helst förstå att man måste köpa en så ny bil man kan för att den ska hålla länge.

Det går ju inte om vi inte får våran bil såld så jag hoppas det finns någon som behöver en lite större familjebil, vi har en mitsubitchi grandis som jag ju egentligen inte vill sälja för jag tycker om den och har gjort sedan vi köpte den 2005, men det går ju inte att ha kvar den då jag inte kan köra den själv.

Jag fick lite bidrag ( 60000:-) då jag köpte den eftersom jag behövde en bra lite högre bil då mina höfter krånglade och då jag köpte den var det 7 år som gällde, efter sju år skulle bilen vara min liksom. Nu kostade bilen betydligt mycket mer än 60 tusen förstås.

Nu när jag tänkte ansöka om nytt bilstöd så har dom ändrat så det är 9 år som gäller vilket innebär för mig att dom drar av två niondelar på bidraget eftersom jag söker innan det gått nio år!
Dom stuntar helt i att det var sju år som gällde då jag köpte min bil, och så struntar dom helt i att jag har en ny sjukdom nu som gör att jag inte kan använda min bil längre.
Det innebär att jag får 46000:- den här gången och nu ska jag ha en bil som ska vara min i 9 år utan att gå sönder! Jag ska alltså ha bilen längre men jag får mindre med pengar.
Nu ska jag inte gnälla över det förstås för jag får ju ändå lite extra pengar från försäkringskassan,  men det känns verkligen orättvist då jag ju blivit sjuk i en ny sjukdom, som ju gör att jag inte kan köra min bil längre.
Jag behöver en annan bil, en bil som är automat som ska kunna anpassas efter mig och så att jag ska kunna använda händerna bara så benen får vila.
Ibland undrar man ju om man dom som bestämmer alla regler har en enda aning om hur det är att bli sjuk och inte klara sig själv som man brukat göra, för i så fall skulle nog regler och allt se annorlunda ut tror jag.
Det är ju inte så att man själv bestämmer att nu ska jag bli sjuk och inte kunna köra bil, i mitt fall fick jag den här sjukdomen helt ofrivilligt kan jag lova,  jag har inte alls velat få den om jag kunnat välja,  så jag kan lova att det inte är något man bestämmer.
Man kan förstås om man i tidigt skede säkert kunnat påverkat och då hade jag förstås tagit det lugnare i mitt liv och redan då jag varit yngre bestämt att jag skulle må bra och ta det lugnt.
Men då jag var yngre fanns inte en enda oro över stress, jag hade ingen aning om att det skulle kunna göra mig sjuk. Nu vet man förstås inte om det beror på det men en av dom största anledningarna är stressen är jag säker på att det är,  men man vet som sagt inte!

Har den senaste tiden också tänkt på hur det blir då man blir sjuk, man får betydligt mycket mindre pengar då man är sjuk men man ska betala för mediciner, läkarbesök, resor till och från Falun, hjälpmedel mm.
Det är förstås inga jättestora summor varje gång men allt man behöver tillsammans blir tusenlappar och det är inte skoj då man inte har samma pengar som man har då man jobbar.
Jag får vara jätteglad att jag inte är ensam med mina tjejer nu för då hade jag verkligen inte klarat av att vara hemma och vara sjuk med allt det innebär.
Det blev lite gnäll nu i det här inlägget men jag är alldeles säker på att alla som är eller varit sjuk en längre period håller med mig och förstår att det inte är så lätt att få det att gå ihop.
Jag har i flera år haft sjukersättning halvtid och nu om jag blir så här dålig länge är jag säker på att försäkringskassan vill att jag ska ha det på den andra halvan också,  och då blir det verkligen inte skoj! Jag vet inte riktigt hur dom räknar ut summan man ska få varje månad, men den är väldigt mycket lägre än sjukpenning och då är ju sjukpenningen mycket lägre än lönen man skulle kunna fått och ha om man fått vara frisk!
Jag hoppas det dröjer innan dom kommer på att jag ska ha sjukersättning på heltid då sjukpenningen iallfall är  högre än sjukersättningen så jag får vara glad över det än så länge:)

Igår hade jag rullstolen inne hela dagen, den brukar stå i bilen oftast och jag brukar hanka mig fram med min rullator.
Det var superskönt att kunna åka i den och jag både dammsög och torkade golven igår, jag måste ju säga att det var väldigt mycket jobbigare, men det gick och det är ju superskönt att kunna göra lite vanliga saker själv och så slipper Gert känna att allt ligger på honom nu.

Har tänkt lite på det där med sysslor här hemma faktiskt, förut hade jag allt på min lott på något sätt, inte så att någon tvingat mig att behöva göra allt men det har blivit så bara.
Nu då jag känner att jag inte kan göra så mycket så känner jag ofta att jag får dåligt samvete då Gert får greja medan jag ligger i soffan tex.
Förut då jag grejat och han legat i soffan så har han aldrig tänkt så som jag gör nu!
Vi har pratat om det och han säger att han aldrig tänkt så när jag grejat på och han inte gjort något alls,  utan det har bara varit så.
Det måste vara någon typisk tjejgrej tror jag eller vad tror ni?

Hur kan det vara synd om en kille för att han måste tvätta och städa?,  när jag själv var frisk var det ju isåfall synd om mig med,  då jag tvättade och städade och lagade mat och bäddade om,  klippte gräset och ja allting faktiskt.
Tokigt det här tycker jag,  men jag får hur som helst den känslan av dåligt samvete då jag bara vilar och han får greja.
Han tycker inte alls att jag ska ha den känslan för han tycker det är bara självklart att han gör det mesta nu då jag inte kan längre, men känslan finns där inom  mig ändå:)
Det måste komma från uppfostran och allt man varit med om som liten som gör att det blir som det blir tror jag,  så något fel har det blivit i min uppfostran och  hos mig iallafall!:)
Det är ju faktiskt inte synd om honom alls utan helt normalt att han gör samma saker som ju jag gjort i många år och hela livet faktiskt.
Menar förstås inte att det är så här för alla men jag tror faktiskt det är ganska vanligt att vi tjejer känner så som jag gör men jag hoppas förstås att det bara är jag!
Om jag kunde få bli frisk nu så kan jag lova att jag skulle göra allting med glädje och inget gnäll, men när man inte kan så vill man ju gärna kunna,  så det är bara att gilla läget och helt enkelt jobba på med det dåliga samvetet som ju är helt onödigt. Jag ska verkligen jobba med det och ändra mina tankar lite.
Skulle kunna gå in djupare på det här ämnet men hoppar över det tänkte jag:)

Då jag ju varit upp på övervåningen två gånger under förra veckan så blev jag att se ut så här!

Det hade nog en annan färg då det vara alldeles nytt:)

Jag hade som det syns lite svårt att ta mig ner och då jag hasade mig ner steg för steg så jag blev att se ut så här:) Gert sa igår morse innan vi gick upp på morgonen : gud vilket blåmärke du har på rumpan, eller alldeles ovanför rumpan:) jag bad Marielle ta ett kort på det så ni får se haha.
Tur att det inte gör ont alls, jag har knappt någon känsel alls förutom beröringskänsel då så det gör inget. Jag kände på vägen ner i trappen att det gjorde ont men inte hade jag trott att jag skulle bli alldeles blå:) Ska låta bli att gå upp på övervåningen nu framöver och hålla mig här nere:)


Livet känns trots allt helt fantastiskt tycker jag men nu får det bli hej då för idag och så skriver jag mer imorgon igen.


Kram på er