Livet är verkligen inte varken enkelt eller rättvist

Ja då börjar jag dagen vid datorn och min blogg.

Igår då jag skrivit min blogg så fick jag direkt jag publicerat det upp en massa olika som jag ville skriva om,  så jag satte mig och skrev direkt och har det kvar i datorn, måste fixa till lite här och var,  och så måste mina tjejer läsa igenom det först för att liksom godkänna det jag ska skriva.
Det blir ju lätt så då man skriver att det kommer upp en massa saker sedan förut som man skriver ner och så får man tänka till om det ska vara med alls, så därför behöver jag låta dom läsa först.
Det skulle nog lätt kunna bli ett inlägg och en blogg som kanske kan uppfattas som bitter och kanske som att jag är arg,  och så vill jag inte alls att det ska bli,  för jag är inte bitter och arg utan faktiskt lugn och harmonisk och har helt enkelt lagt det mesta som är gammalt bakom mig även om det ibland ploppar upp förstås.

Livet har absolut inte varit enkelt på något vis tycker jag, men som jag skrivit förut så är jag ändå glad över allt jag varit med om, då ju det har format och gjort mig till den jag är idag!
För några år sedan så hände något som verkligen fick mig att omvärdera och fundera över livet, det var då min pappa dog.

Min fina pappa och mamma

Jag och min pappa stod varann ganska nära skulle jag nog säga och vi var ganska lika på många sätt, mest kanske då det gällde att fixa och greja med inredning och sånt.
Min pappa var världens snällaste pappa som alltid hjälpte till,  och om det var något man behövde hjälp med kunde man bara ringa honom och efter någon dag var det klart, ja alltså om jag behövde en hylla eller ett skåp eller något annat så snickrade han till det direkt och det blev jättefint och bra.
Han var så himla himla duktig med allt sånt och dom sista åren han levde hade han kommit en bra bit på väg med sig själv och var öppen för många saker. (terapi av olika slag)
Min pappa mådde inte bra, han hade mått dåligt sedan han var ung och fick mediciner redan då för depressioner och hade ätit såna under alla år.
Han var till många läkare och fick bara fler eller andra tabletter som ju så här i efterhand gjorde honom ännu sjukare och han blev till slut så dålig att han inte orkade leva mer.
Jag minns det som igår då min syster ringde mig på jobbet på Intersport i Fagersta och berättade att pappa inte levde längre. Usch. Jag minns att Jörgen på mitt jobb då var så snäll och ville skjutsa mig hem,  men jag åkte själv och på vägen hem ringde jag min vän Elenor.
Jag och Elenor ringer inte så ofta till varann för det tar alldeles för lång tid då vi gör det, haha vi kan prata i evigheter. När väl någon av oss ringer vet vi att det är något viktigt så då svarar vi förstås direkt och nu när jag ibland ringer henne så minns hon samtalet då jag ringde på väg hem från Intersport och hon blir orolig nästan varje gång jag ringer nu för tiden. Det kommer ju förhoppningsvis aldrig bli värrä eller så igen,  så hon kan nog vara lugn men jag förstår känslan förstås. Nu då någon av oss ringer kan det viktiga förstås vara att låna några ägg eller så också så viktiga saker kan betyda lite olika olika gånger;)
Jag saknar ofta min pappa och om något går sönder eller behöver snickras, då tänker jag på honom och säger till honom att nu skulle du varit här pappa.
Han ville ha något att greja med hela tiden,  så det var för honom skönt att vi bad om hjälp ibland så han fick något att göra.
Så onödigt och så sorgligt att han inte finns mer och jag önskar att han kunnat få hjälp och fått kraft att orka, att han sluppit alla mediciner och fått hjälp med det. Alla symptom han hade berodde ju på biverkningar av medicinerna men han trodde nog att han höll på att bli tokig tror jag. Det kan jag förstå absolut för det var inte klokt,  och när vi läste på alla bipacksedlar i hans mediciner efteråt så hade han ju haft massor av dom biverkningar som stod och vissa tabletter skulle absolut inte tas  med andra och han åt ju av dom alla.
Hemskt och vidrigt och så himla ledsamt och jag känner en så stor saknad.

Jag bestämde mig då det hände att jag skulle försöka ta tag i det då och inte putta bort det långt bort för att det sedan skulle komma fram och förgöra mig sen, ja jag hoppas ni förstår hur jag menar. Jag ville alltså sörja och vara i det jobbiga då för att ta mig igenom det så bra som möjligt så jag inte levde på och låtsades att det inte hänt för då hade jag ju fått ta i det nu kanske.

Jag får ju förstås ta i det lite då och då när det dyker upp men jag känner ändå en stor glädje av att ha haft min fina snälla pappa och känner jag mig ledsen så är jag ledsen.
Viktigt att få vara i nuet och få vara i det man är, glad, ledsen,  sorgsen,  arg och vad det nu kan vara.

Det här med min pappa och självmord och allt vad det kan innebära är ett stort och jobbigt ämne och man skulle kunna gå in i det hur djupt som helst men jag väljer att inte göra det här och nu.

Jag önskar att sjukvården kan få mer resurser till sånt och att det finns fler läkare som utbildat sig och vill kunna mer så dom kan hjälpa andra.
Jag är ju inte någon doktor men jag förstår att det saknas hur många som helst och hur mycket resurser som helst,  för det är så himla många människor som mår dåligt i vårat land och förstås i hela världen så jag önskar och hoppas!
Jag känner att det är viktigt att vara öppen med sånt här och inte säga att han dog av dåligt hjärta eller liknande, utan vara ärlig och öppen för man kan ju då kanske hjälpa någon annan genom att vara det tror jag och det vore ju superbra!

Ja att kunna hjälpa någon känns som det är det jag känner är viktigast, att kunna få någon som inte mår bra att få må lite bättre.
Ett hej eller ett leende kan rädda liv och det är faktiskt så!
Tänk på hur många människor det finns som är alldeles ensamma i livet och tänk så mycket ett hej kan betyda då, att någon såg just henne eller honom!
Superdunder viktigt verkligen och tänk om alla tänkte så!
Då skulle verkligen världen se annorlunda ut och människor skulle vara snälla med och mot varandra!

Jag sitter här och knaprar på en av mina hembakta hårdmackor och tycker livet känns så bra även fast jag har mycket både jobbigt och roligt framför mig.
Det jobbiga är att jag ska operera mig och känner varje dag då jag hämtar posten att jag oroar mig lite för kallelsen,  för det blir ju på riktigt då liksom och närmare då jag har ett datum. Det skulle ju bli på hösten och nu är det ju nästan höst så självklart kommer den att dimpa ner i min låda snart.

Det som blir roligt är ju att jag ska få min rullstol ordnad, kanske en bil fixad så jag kan köra, och framför allt så ska jag när det blir en kurs få gå på en Ms skola i några dagar och lära mig ännu mer om min sjukdom.
Jag vill kunna allt som går att kunna egentligen men känner att då jag läser om Ms så fastnar det inte alls i mitt huvud, jättemycket går liksom inte in!
Kan hända att jag faktiskt inte vill ta in mer än jag gjort förstås utan att jag kan styra det,  men själva jag vill ju kunna allt! Konstigt det där och jag märker att även om jag läst ur en bok om min sjukdom så kan jag läsa den igen och upptäcka massor av saker jag inte läst tycker jag. Borde kanske börja skriva upp dom viktiga sakerna på ett papper då jag läser och bara kunna repetera just dom sakerna.

Igår var  vi in till banken en sväng jag och Gert och Marielle skulle följa för att hämta pass vid polisen som kommit och lite annat hon skulle göra och ordna nu innan hon ska åka till London.
Efter banken gick vi in på en skoaffär och där hittade hon flera par fina skor men skulle fundera lite:) Hon och hennes lilla syster är helt galna i skor och skulle kunna köpa skor hela tiden!
Det här var lite mer vintriga skor och dom var jättefina.
När vi gick mot bilen mötte Gert en gammal arbetskamrat så jag sa till Marielle att vi kan gå in på den andra skoaffären under tiden han skulle prata och det gjorde vi.
Det resulterade i att hon köpte två par skor och dom ena skorna stod det verkligen hennes namn på!  Precis ett par Marielle skor och det var nog nästan jag som "tvingade" henne att köpa dom för hon skulle ångrat ihjäl sig sen annars förstod jag ju.

En nöjd tjej med två skokartonger:)

Dom här gröna skorna stod det Marielle på!

Jag har alltid haft svårt att hitta skor och då jag var yngre köpte jag ofta lika skor som min syster för att slippa hitta egna skor, men sen då hon ville ha klackar på sina skor så kunde jag inte härma henne mer:) Jag kunde inte ha klackar för det blev inte jag då alls,  och nu kan jag inte få i fötterna i några skor alls känner jag så till vintern vet jag då inte hur jag ska göra.
När vi skjutsade Gerts mamma häromdagen så vart vi att prata om skor och då tog hon fram ett par hon brukar ha på vinter och höst med två dragkedjor en på varje sida som jag fick av henne och som jag hoppas jag kommer kunna använda,  men med hjälp då att få på dom för det kan jag inte fixa själv.

Det är en av dom värsta sakerna känner jag, att inte kunna sätta på sig strumpor och skor och ofta kan jag inte trä in mina ben i byxor heller.
Man blir så frustrerad,  och arg faktiskt ibland också för man vill ju kunna själv!
Men jag får förstås vara jätteglad att jag kan få hjälp och just nu får jag vara glad att det går bra med foppatofflor:) Inte ens dom kan jag trä i fötterna i själv, ibland bara går det,  men oftast behöver någon av barnen eller Gert hjälpa mig och få bandet bakom också så dom sitter kvar på fötterna.
Lika är det ju då dom ska av, inte alls lätt och det låter nog superlarvigt men jäklar säger jag bara vad himla omöjligt det kan vara!

Nej nu måste jag nog sluta för idag för mina inlägg blir ju alldeles för långa tror jag och då kanske ingen orkar läsa:)
Kram på er