Här läggs Inga lock på!

Hej och god morgon!
Ja jag vill ju helst skriva på morgonen då jag fått hjälp av hemtjänsten och idag av Maria och Rebecca. Ja ni förstår ju vilken bra toppen morgon det blev!
Att sitta här med en kopp kaffe och skriva och idag med tända ljus på bordet, ja det är liksom livet det.
Nu är det väldigt mycket som är livet för mig, men just morgnarna med en kopp kaffe och datorn i knäet är en av sakerna haha :)

Nu tycker inte alla som jag alls och en del tycker det är jätte hemskt att jag skriver i min blogg, men så kan det vara. Alla gillar inte allt man gör, och jag tänker absolut inte sluta skriva då det ju är och känns jätteviktigt för mig.
Det jag skriver i mina inlägg är saker och områden som jag tycker man ska belysa lite extra och vissa saker jag skriver kan faktiskt få människor som läser att må bättre.
Jag skriver helt utifrån mig, och hur jag ser och tycker på saker och jag står för det jag skriver.

Man kan behöva höra ibland att någon haft eller har det lika som en själv, eller kanske till och med sämre, för att man ska känna sig lite bättre i sinnet.
Eller kanske bara få känna att när någon annan har det sämre så kan man få må lite bättre då, då man förstår att man själv kanske inte har så mycket att gnälla över egentligen.
Jag själv tänker ofta på att det ju faktiskt finns massor av människor som har det sämre än mig, men samtidigt måste ju jag få vara i det jag är i liksom och lika alla som läser det jag skriver.
Jag mår ju som jag skrivit förut så många gånger, väldigt bra, och jag gör det verkligen på riktigt, det är inte alls någon fasad jag har utåt, utan jag mår bra bara och det beror ju på många saker förstås.

Ja jag pratar ju ofta om hur man mår och att man ska få vara så som man är och duga och att få finnas. Jag vet att jag malt på om det flera flera gånger då jag skrivit, och gör det nu igen.
I mitt liv har det inte alls varit så som det är nu, det var väl så på den tiden haha, nu lät det som att jag är hundra år ungefär.
Men då när jag var ung så skulle man inte prata känslor eller ta upp saker utan man skulle väl vara tyst om det, så skulle det gå över till nästa dag typ.
Så tror jag det var för dom flesta och så är det nog hos väldigt många nu med faktiskt.
Jag gillar inte alls egentligen att tänka att så var det då, och att det nästan blir som en ursäkt,  utan jag tycker ju förstås att många redan då skulle förstått att det var viktigt att prata om viktiga saker och särskilt då om känslor.

Synd tycker jag, för jag tycker inte alls att det är ett bra sätt att få livet att fungera. Inte alls.

Jag har under årens lopp haft det ganska jobbigt, med både sjukdomar och en hemskt jobbig skilsmässa, och allt det jobbiga har fått mig att vakna upp och jag har insett att för mig är det superviktigt att kunna prata ut om det som eventuellt man går och funderar över.
Jag har lärt mina barn det, och jag och Gert har lärt oss massor tillsammans om det, som gjort att vi verkligen kan älska varann och veta att ingenting är för litet eller för stort att prata om.
Vi är så på samma nivå och tycker lika om att det är viktigast i ett förhållande att kunna prata med varann.
Nu har jag också fått lära mig en massa saker förstås, och en sak jag lärt mig dom senaste åren är att det faktiskt inte går att prata ut om allt med vem som helst. Det liksom går inte, och jag tror att i vissa fall skulle det inte ens hjälpa med världens bästa samtals terapeut för att få det att fungera.
Det är liksom ingen idé att försöka. Svårt att inse tycker jag då jag själv tycker det är så enkelt.

Att lägga locket på och vara tyst, schh nu har vi pratat klart om det?!!
Det är en nivå jag inte vill sjunka till alls, jag vill inte lägga locket på och låtsas som att det problem som finns inte finns. Det är inte jag alls på något sätt.
Mina barn och Gert kan verkligen vittna om att vi pratar om allt här hemma.
Ja när det är något som tex Melina eller Marielle är arg på mig över, så sitter vi ner och dom får berätta och jag lyssnar och får sen försöka ändra på det dom tycker jag gjort fel i.
Det kan vara mitt sätt mot dom, att jag låtit konstigt eller som dom ibland sagt betett mig illa.
Jag sitter då inte och slänger tillbaka saker på dom för att klara mig själv, utan jag tar till mig det dom säger och funderar på det, och försöker verkligen bättra mig.
Vi behöver på det här viset inte kasta skit på varann alls och ingen skyller på den andra, utan vi reder ut allt i normal samtals ton och jag känner att det är super skönt för dom att våga säga vad som helst utan att dom får skit för det.

Nu har vi, jag och tjejerna fått träna på det här i många år och Gert och jag också i många år för att få det att fungera. Men nu sitter det verkligen och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Nej här hos mig och oss ska inget lock läggas på, för då man gör det och låtsas att allt är så bra som förut, så spar man bara med sig skit och kanske slänger ur sig det nästa gång man blir osams typ.

Nej ärlighet och kärlek finns här hos oss och så ska det får fortsätta vara.

Inget ytligt skit liv vill jag leva, jag vill leva på riktigt, så som jag vill leva och försök inte på något vis dra ner mig i skiten jag en gång varit. Ja faktiskt är det så jag känner även om det säkert låter jättehårt och argt. Jag är inte alls arg över sånt här, men jag tycker det är sorgligt att det inte finns med hos alla att vilja få vara sig själv och att låta andra vara sig själva. Jag förstår inte hur man kan vilja ändra på en annan människa över huvudtaget, nej alla ska få vara "jag" alltså sig själv.

Då jag levde med barnens pappa och även innan det så var mitt liv ett ytligt skitliv egentligen, det var bara det att jag inte vaknat upp och förstått det då.
Synd förstås men man måste ju vara i det man är i och bli stark så man orkar stå upp för sig själv och för sitt eget liv.
Nu tycker jag inte man ska behöva stå upp för sig själv alls förstås, utan bli accepterad som den man är, och om man inte kan acceptera mig som jag är så får man ta bort mig liksom.
Jag har det behovet verkligen, att få vara som jag är.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här då jag ju tycker det är det viktigaste i livet.

Ni som läser och kanske inte tänkt alls på det jag skriver idag, gör det lite, och fundera hur du vill att andra ska vara mot dig och fundera vad som är viktigast i ditt liv.
Jag menar inte alls att du måste tycka som jag, men att börja fundera över hur just du vill skadar inte kan jag lova. Eller jo det beror på hur man ser på det, det kan finnas människor som automatiskt försvinner ur ens liv då man börjar tänka på hur man lever och hur man känner, och det kan finnas människor som tycker du är jättekonstig för att du faktiskt inte bryr dig om att bjuda på middagar hit och dit längre, eller att du börjar våga säga nej till sånt du faktiskt inte vill göra längre, som du kanske alltid gjort.

Livet är så kort egentligen och man vet aldrig hur morgondagen ser ut, så lev!!
Ja lev så som du vill leva och inte som andra vill att du ska leva!!
För mig är det så superviktigt så jag kan inte nog förklara eller skriva om det.

Idag på eftermiddagen kommer Bualee och en vän till henne som ska hjälpa mig att massera mig, gissa om det kommer att bli härligt och mina ben behöver få sig en omgång är jag alldeles säker på.
Jag hoppas alla får en fin härlig dag idag förstås fast inta solen lyser. Jag ska innan Bualeee kommer ta mig ut en stund så när Maria och Rebecca kommer efter lunch ska dom få hjälpa mig på med kläder och sen i rullstolen.

En härlig dag kommer det att bli är jag säker på och det regnar inte ute just nu iallafall.

Kram kram