Jag har kunnat stå och gå!

Hej hej!
Ja idag blir det nog lite rörigt igen :)
jag har så mycket jag vill skriva om och mina dagar har varit så fantastiskt bra så jag vet inte hur jag ska börja.
Kanske lite dåtid tror jag faktiskt.

Kolla mina bruna fötter 1989

Ja jag har kunnat stå, jag har kunnat gå och jag har kunnat sitta!
Nu kan jag inte gå och inte stå, men jag kan sitta.



När jag blev sjuk så kunde jag sitta i min manuella rullstol och vara mjuk i överkroppen, ja alltså från midjan. Jag hade också ganska mjuka ben då i början av min sjukdom.
Jag kunde sitta i rullstolen och böja mig!



Ja om ni visste vilken önskedröm det vore.
Jag har letat på lite gamla kort för att ni ska se hur enkelt det såg ut för mig att sitta i rullstolen i början.

Jag kunde putta på mig själv och för att kunna vara smidig och för att det skulle gå enkelt var man tvungen att kunna böja sig framåt, och jag kunde!
Jag gick ju på rullstols skola och älskade att köra på och testa. Jag var ganska modig och stark faktiskt och framför allt envis haha!

Nu kan jag verkligen inte böja mig framåt längre, visserligen har det blivit mycket bättre sen jag slutade med mina sprutor, men verkligen inte bra.

Nej då man berättar för någon att man blivit så mycket bättre i kroppen nu efter att jag bytt medicin så tror en del att jag är frisk nästan.
Ja jag blir riktigt ledsen ibland då jag får höra att ja men du sa ju att det blivit bättre, har det inte det då?
Ja alla kan inte sätta sig in i min sits, nej inte många alls, men dom flesta har ju förnuft kan jag tycka. Jag är glad för dom som försöker förstå och inte talar om för mig hur fel jag gör hela tiden.

Det är inte roligt att en del tror att jag vill vara sjuk, nej hur kan man vilja det?
Och framför allt hur kan man tro det?  Ja man får inte bli rådlös kan jag lova, men arg och ledsen kan jag bli. Dom som tror så känner mig inte vad det verkar, men det gör faktiskt ont.
Det är inte roligt att bli misstrodd vad det än gäller.
Hur kan någon tro att jag eller någon vill sitta i rullstol?
Ja nu är det ju ärligt ganska bra att det var just jag som blev sittandes då jag känner att jag fixar det både mentalt och fysiskt, men fick jag välja, ja då skulle jag gå!
Förstås, och jag skulle då aldrig sitta ner i mitt liv kan jag säga om jag kunde gå igen!

Min morfar och jag för många år sedan <3 Grebbestad!

Ja det där med att kunna vara mjuk och böja sig det är något som är högst på min önskelista då det gäller mig och min sjukdom.
Om jag ska önska fritt så finns det ju flera saker som jag önskar före den önskan förstås, som att mina fina barn ska få må bra.

Ett gammalt kort på oss precis då jag blivit sjuk.

Ja det är min högsta önskan verkligen och så förstås att Maria och Ronny ska få bli friska nu, det räcker liksom nu tycker jag. Åh vad jag önskar att jag fick bestämma!!

Ja det är mycket som känns för jäkligt orättvist, men det är ingen idé att ens tänka så utan bara önska och hoppas på att dom blir friska och att allt blir bra. Inge bra att bli bitter och arg på något man inte vet vad man ska vara arg på liksom. Ja så tänker iallafall jag, men ledsen är jag förstås.

Då det gäller mina älskade barn som inte mår bra så önskar jag att dom orkar att kämpa på och vinna över det onda liksom.
Vinna över den som är den som gjort att dom inte mår bra.
Dom är inte värda den sorgen dom fick lov att drabbas av då för många år sedan.
Nej dom är bäst och förtjänar att få må bra i sina liv.

Imorse vaknade jag med huvudvärk och ångest, ja mest panik faktiskt.
Usch jag drömde att Melina kom åkande på en moppe utan hjälm med en cigarett i mungipan hängandes.
En dag hos en viss person så hade hon varit och blivit totalt hjärntvättad.
Ja det går inte att beskriva vilken känsla det var då hon kom upp och jag såg att hon var helt som vanligt.
Haha, det kan låta larvigt men fy i så många år det var så på riktigt.
Ja inte just det jag drömde om, men andra saker och då gällde det ju Marielle också.
Usch så glad jag är att dom åren är förbi och att vi valt att leva våra liv annorlunda.

Stolt är jag över dom båda som kämpar, ja faktiskt så är ju varje dag en kamp, det vet ju ni alla som varit med om liknande.
Ni andra förstår nog inte eller ens kan sätta er in i deras situation tror jag faktiskt.
Helt overkligt och osannolikt allting om man berättar.
Som en hemsk mardröm som aldrig tar slut liksom. Men som tur var så tog våran slut, men ibland dyker det upp i drömmarnas värld. Inte roligt alls men som tur är är det bara drömmar.

Ja jag har ju varit lite i farten några dagar men igår var vi först till Falun på röngen och sen till ishallen.

 

Ja jag måste börja med röntgen, vilka underbar människor som jobbar där.
Innan jag ligger där jag ska så är det några förflyttningar jag får hjälp med.
Dom är proffs verkligen!



Jag har träffat några av dom förut flera gånger och dom är helt enkelt underbara.
Jag är så lycklig över det och jag som oroar mig för kontrastet som ska ges i armen, går gallant då jag är där.

Ja ett litet blåmärke gör ju inget alls då han träffar på direkten och det inte gör ont.
Nu har jag ju på emla kräm innan förstås, jag liksom garderar mig, men det är onödigt när jag ska dit egentligen då han är superduktig. Jag vet inte vad dom heter, men bäst är han och dom.
Jag borde få gå dit och ta prover istället för till Lab då det krånglar, vilket det ju alltid gör annars.

På kvällen var det hemma match och vi vann, jätteroligt och mycket folk var det i ishallen.
Rebecca var med Melina och hjälpte henne och jag var som vanligt bara sällskap haha.

Här räknas det pengar :)

Gert <3

Idag var det lite snöstorm ute, först kom Anders och Anders för att prata om hiss här hemma.
En hiss inne för att jag ska kunna ta mig ner, ja herregud det var inte lätt.
Jag hade två alternativ att välja på men insåg att jag egentligen bara hade ett alternativ.
Jag vill inte ha en hiss i vardagsrummet som går ner på nedre våningen, nej jag vill faktiskt inte det.

Visst det skulle fungera bra, men jag skulle inte må bra alls.
Nej och i rullstols rummet där vi hade kunnat ha den också, går det inte då jag inte kommer kunna köra in min stora rullstol och parkera så som jag kan nu, och det vill jag ju.

Det får bli en trapphiss, inte lika bra, men tillräckligt bra och jag kan komma ner iallafall.
Ja jag kommer att vara nöjd över det beslutet, och att veta att Johan och Gert slipper bära mig ner haha.
Ja det kommer att bli toppen till slut och jag tror jag kommer känna att jag valde rätt alternativ.

Efter att vi pratat hissar så följde jag Maria hem och då brukar vi gå en lång väg. Motion ni vet.
Nu får ju inte jag alls någon motion, men luft det får jag.

Min racer som jag älskar !

Maria <3

Snön yrde och rakt i ögonen kändes det som nästan hela vägen.
Jätteskönt var det iallafall och härligt då man kommer in och känner att man varit ute i luften.

Melinas 

Häromdagen så tatuerade sig Melina, ja jag behöver nog inte tala om att det gjorde ont.
Marielle var så snäll så hon kom hem för att följa Melina dit.
Hon blev lite sen på morgonen då hon tappat bort nyckeln till bilen, men Rebecca fick följa Melina för att sen bli avbytt med sin älskade storasyster.
Hundarna fick bli kvar hemma hos mig och Rebecca och dom är bara för härliga. <3
Jättefin blev tatueringen och hon är nöjd.
Ja Marielle har ju gjort ganska många och härom veckan gjorde hon också en som blev jättefin.

Marielles

Ja jag har ju gjort en på axeln och tyckte att den gjorde ont, så jag har ju svårt att förstå att dom vill utsätta sig för den smärtan om och om igen.
Nej fy då, det gjorde så vidrigt ont tyckte jag så för mig blir det verkligen ingen mer.
Men jag har ju två hjärtan med barnens namn som jag är glad över att jag tordes göra faktiskt.
Men sen fick det vara bra haha :)

Imorgon ska våran lilla Filip bli kastrerad, inte kul men nödvändigt synd nog.
Han ska lämnas imorgon bitti och sen får han vara hemma och ta det lugnt.
Jag har dans på eftermiddagen och sen föräldrarmöte, så det blir Gert som får vara hemma och vara kaninvakt. Ja han har tagit ledigt så någon är hemma med Filip.

Jag hoppas alla haft fina dagar, lika som jag har.

Kram kram